De som inte läst del 1 rekommenderas att göra det innan denna del läses eftersom del 1 utgör grunden för denna och för kommande artiklar. Denna del ämnar bli början på en artikelserie som syftar till att presentera möjliga lösningar på globala problem utifrån en konservativ syn på självständiga nationer (en syn som beskrivs mer konkret i del 1).
I denna del beskrivs ett möjligt konservativt svar på de globala miljöhoten.
Vår globala värld står idag inför otaliga utmaningar. Somliga skapade av oss själva – andra produkter av naturens krafter. Vad som främst skiljer vår tid från föregående generationers är emellertid inte främst utmaningarnas antal eller storlek – utan att vi i vår tid för första gången aktivt har möjlighet att motverka många av de katastrofer människor tidigare i historien var helt utelämnade åt. Förr drabbade epidemier skoningslöst alla – och varken rikedom, makt eller social ställning räddade från digerdöd eller vulkanutbrott.
Idag kan vi däremot genom forskning producera mediciner och botemedel – inte mot allt, men mot mycket. Vid naturkatastrofer kan vi komma till undsättning på sätt som tidigare inte gick att föreställa sig, och i situationer där mänskligheten förr blott hade att förtrösta på högre makter.
Vi har därför inte bara ett behov av starkt internationellt samarbete för att lösa globala problem – utan också ett medmänskligt moraliskt ansvar att försöka göra detta. Att verka för att förbättra våra och våra efterkommandes levnadsvillkor och på så vis verka för att skapa en värld, förhoppningsvis lite bättre än den vi själva växt upp i är en del av historiens gång och en del av det arv vi har att förvalta. Därför behövs i vår tid också ett globalt internationellt samarbete för att inför såväl stunden som framtiden bemöta det internationella samfundets gemensamma problem.
I föregående artikel i denna artikelserie som syftar till att utifrån världshistoriens läxor visa vilken som är den bästa väg framåt för världssamfundet i vår tid - argumenterade jag för varför maktrealismen och nationalstaterna är ett system att föredra inte bara historiskt utan också här och nu och inför framtiden, och varför ett internationellt samarbete inte bör våldföra sig på de ”interna institutionerna”. Interna på så vis att de handlar om att få människornas egna sociala samvaro att fungera utan att förfalla i despoti och imperiekulturer. Till viss del bemöter de demokratiska nationalstaterna också externa problem (exempelvis genom att demokratier inte går i krig mot andra demokratier), men de demokratiska maktdelningsprincipernas primära syfte handlar om att lösa ”interna problem”.
I vår moderna värld är de problem mänskligheten har att konfrontera dock i stor utsträckning externa sådana; miljöproblem, finanskriser, global terrorism, epidemier och naturkatastrofer låter sig inte begränsas till de geografiska nationalstaterna. Det råder därför inga tvivel om att de problem som väntar kräver ett internationellt samarbete. Den fråga som kvarstår handlar alltså inte om huruvida internationellt samarbete bör existera eller ej, utan om hur detta samarbete bör gestalta sig.
Föregående artikel förklarade hur ett internationellt samarbete inte borde se ut – och varför vägen framåt inte bör leda mot centralisering och överstatlighet. Denna artikel handlar däremot om hur ett sådant samarbete skulle kunna se ut. Ett samarbete som jag kallar för realistisk internationalism; realistiskt på så vis att det tar i akt de historiska läxor och förståelsen för den mänskliga naturen som presenterades i del 1 – men internationalistiskt på så vis att det likväl utifrån realistiska – snarare än utopiska – förutsättningar, tar sig an de mycket reella problem som mänskligheten bara kan lösa gemensamt. Grunden till detta samarbete är att det bland demokratier bör vara frivilligt och baseras på olika enskilda sakfrågor – inte på idén om en övergripande allsmäktig centralmakt. Men mer om detta senare.
Nedan kommer jag att presentera några av de för närvarande aktuella globala problem som mänskligheten bara kan tackla gemensamt, och förklara dels den internationalistiska/överstatliga lösningen på detta problem, samt ett alternativt sätt att tackla problemet på. Viktigt att ta i akt är dock att de alternativa nationsbaserade lösningar jag presenterar i första hand är konstruerade för att visa på att det finns möjliga alternativa vägar till internationell överstatlighet – vilket inte innebär att de alternativ jag framför bör ses som några detaljkonstruerade lösningar. Sådana kan bara experter inom respektive område utveckla – vad jag önskar göra är i första hand att förklara att det finns ideologiska alternativ till vår samtids rådande – och enligt mig naiva – överstatliga centraliseringsprocess. Jag vill öppna ett nytt fönster att skåda framtiden ifrån och visa på en alternativ väg för det internationella samfundet att vandra.
Miljöproblem, global uppvärmning och naturkatastrofer:
Det råder i skrivande stund en stor debatt om klimatförändringarna. Många forskare menar bestämt att den globala uppvärmningen är orsakad av människan och att denna uppvärmning kan få mycket ödesdigra konsekvenser. Därför måste mänsklighetens växthusutsläpp stoppas, eller i alla fall kraftigt minskas. Det enda effektiva sättet att göra detta – menar många av dess anhängare – är genom internationellt bindande avtal, och överstatliga myndigheter med makt att tvinga de enskilda nationerna att efterleva dessa avtal.
Det finns också en grupp som är skeptiska till mänsklighetens delaktighet i klimatförändringarna. Den tidigare gruppen avfärdar gärna dessa som vetenskapsfientliga, bakåtsträvande och knutna till oljeindustrins intressegrupper. Jag tänker här inte föra någon debatt om vilken av dessa två sidor som har vetenskapligt rätt eller fel. Det är visserligen en viktig fråga, men inte viktig för denna artikels ideologiska tes.
Det stora problemet med dem som förespråkar ståndpunkt 1 – att mänskligheten ligger bakom den globala uppvärmningen, och att drastiska överstatliga återgärder därför måste vidtas – är att dessa glömmer alla andra faktorer av ytterst stor vikt att ta i akt gällande skapandet av ett sådant internationalistiskt överstatligt system. Dels de faror ett sådant system – med historisk erfarenhet – kommer att innebära. Och dels en empirisk frihetsprincip som ligger till grund för både marknadsekonomi och politisk frihet, som – också utifrån historiens erfarenheter visar – att centralstyre – i synnerhet inom demokratier – över stora områden alltid leder till stor byråkrati och liten effektivitet. Ett överstatligt bindande miljöavtal skulle i teorin kanske verka vackert – men skulle i praktiken inte fungera. Historien har många sådana exempel på ”jämlikhet, frihet och broderskap” som i själva verket skulle komma att innebära despoti och slaveri.
Men även om de globala klimatförändringarna skulle ha den mänskliga faktorn som huvudorsak, så finns det fortfarande andra problem med de överstatliga åtgärder som föreslås. Det finns nämligen också andra miljökatastrofer som vi inte har kontroll över – katastrofer som kan orsaka minst lika stor mänsklig förödelse och många gånger mer akut sådan.
Det år dessa rader skrivs (2010) har världen fått se två stora och omskrivna katastrofer. Den första var jordbävningen på Haiti – som i januari tog livet av ca 230 000 människor. För några månader sedan drabbades också Chile av en jordbävning med 8,8 på richterskalan, en starkare jordbävning än den på Haiti – Chile skonades dock från samma förödelse pg a att jordbävningens epicentrum var ute till havs, samt att Chiles föreberedelser inför sådana katastrofer var avsevärt bättre än det fattiga Haitis. Hjälparbetet till Haiti har dock – och kommer fortsättningsvis också att kräva enorma resurser i form av pengar och hjälparbete. Världen har under de senaste åren varit relativt duktiga på att svara när nöden kallar (även om det tragiskt nog också finns många ”glömda områden” där västvärldens insikt och inflytande är mycket begränsat).
Världen behöver samarbeta för att hantera sådana katastrofer. Man kan därför fråga sig om det inte vore vettigare att skapa ett starkt internationellt hjälp- och finanssamarbete för att motverka verkningarna av miljökatastrofer, det oavsett om de är skapade av människan eller ej – än att avsätta störst tid med resurser och krafter för att bemöta den lilla del av naturkatastrofer som kanske är orsakade av människan?
Till motivering för ett sådant förslag bör också en av historiens läxor tas i akt – nämligen den att klimatet genom hela historien har genomgått drastiska förändringar utan mänsklig påverkan. Människorna har inte överlevt historien genom att anpassa omgivande förhållanden efter oss själva – utan genom att lyckas anpassa oss själva efter vår omgivning. Genom att göra detta har mänskligheten inte bara överlevt utan också hamnat högst i rang på så skilda platser som Arktis som Saharaöknen. Ingen annan varelse av samma art har lyckats anpassa sig till så vitt skilda omständigheter. Att nu försöka anpassa omständigheterna efter oss strider således mot den mänskliga naturens mest grundläggande överlevnadsprincip.
Bättre än att satsa mänsklighetens primärresurser på att bekämpa orsaken till en global uppvärmning (och andra förändringar och katastrofer) som tidigare har kommit – och i framtiden med största säkerhet kommer att komma helt oavsett de mänskliga faktorerna, vore därför att istället satsa resurser, pengar och energi på att anpassa oss efter de förändrade omständigheterna – det oavsett om vi själva gett upphov till dem eller ej. (Att sedan arbeta med teknikutveckling för att motverka den del av den globala uppvärmningen som mänskligheten orsakat kan och bör också göras – men inte överstatligt eller centraliserat).
Några exempel på detta är att utifrån forskning bedöma vilka konsekvenser den globala uppvärmningen- och andra naturkatastrofer kan komma att få, identifiera riskzoner där konsekvenserna av dessa kan tänkas slå som hårdast – och därefter utifrån ett internationellt samarbete bemöta de konsekvenser miljörubbingarna och klimatförändringarna kan tänkas medföra. Några exempel:
* Där det exempelvis finns risk för stora översvämningar, antingen pg a global uppvärmning och smältande polarisar, eller pg a andra orsaker som tsunamis et c – som i delar av Afrika, Nederländerna, stilla havsöarna et c – bör det internationella samfundet samarbeta för att bygga vallar, omstrukturera boenden, och hjälpa nationen ifråga att hantera konsekvenserna av den annalkande klimatförändringen.
* Där det finns risk för torka och medföljande risker för vattenbrist, ökenspridning och missväxt, bör det internationella samfundet arbeta tillsammans för att tillföra vatten, skapa tillgängliga system för att vinna brukbart vatten ur havet etc, samt verka för att odling och jordbruk sker på ekologiskt långsiktigt hållbara sätt.
* Där polarisarna smälter bör världssamfundet arbeta på alla tänkbara sätt för att hjälpa djurarter som isbjörnar i norr och pingviner i söder att överleva.
* Där det finns risk för stora jordbävningar, tsunamis, vulkanutbrott etc – bör världssamfundet samarbeta för att hjälpa dessa samhällen att bygga stabil infrastruktur, jordbävningsanpassade/stormsäkra byggnader, evakueringsplaner etc. Vad jordbävningarna i Haiti respektive Chile visat – är vilken enorm skillnad sådana förberedelser kan göra. Men detta kräver resurser – resurser alla länder inte har möjlighet till, men där världssamfundet gemensamt kan spela en stor roll.
* Preventiv katastrofhjälp kan emellertid inte bara bestå av hårdvara i form skyddsrum, stabilare vägar och byggnader. Sådana saker kan lindra katastrofers effekter men inte eliminera mänskligt lidande. Därför behöver speciella riskzoner också mjukvaruberedskap i form av jourande hjälparbetare, uppdaterad katastrofhjälputrustning, akuta förnödenheter etc – redo att tas i bruk på plats så fort en katastrof inträffar. Om en jordbävning drabbar indiska oceanen vore en ambulans från Sverige synnerligen ineffektiv. Det behövs därför lokalt anpassade katastrofcentraler på strategiska platser runtom på jorden.
Vetenskap och forskning är verktygen för att identifiera dessa riskzoner, men också för att utveckla tekniska lösningar på de beräknade problemen. Lösningar politiker och det internationella samfundet därefter bör implementera genom en internationell- men icke-överstatlig samarbetsorganisation – denna organisations främsta uppgift bör vara att identifiera problem och arbeta fram förslag till lösningar – lösningar som sedan kan implementeras genom ett separat samarbete mellan enskilda länder.
Att utveckla ett effektivt sådant samarbete kommer inte att bli enkelt eller kostnadsfritt – men det är sannolikt att det kommer att bli både effektivare, billigare och mer konkret än en allmän, överstatlig centraliserad lösning skulle bli.
Bland USA:s konservativa råder en enorm skepsis mot den globala miljö-aktivismen. Något som inte minst märks i 2011-12 års valcykels republikanska primärval. Det är en skepsis byggd på olika grunder. Somliga tror helt enkelt inte att de mänskliga utsläppen är en faktor bakom den globala uppvärmningen. Andra att de lösningar som föreslås är galna. Likt alla rörelser som förändrat historiens gång så kommer den konservativa rörelsen i USA (och i världen) inte att få allt rätt. Men ur ett historiskt perspektiv har man fått rätt i fråga om de grundläggande teserna i konservatismen. Allt indikerar att så också är fallet i fråga om den globala miljöpolitiken. I debatten om den globala miljöpolitiken är frågan om den mänskliga faktorns betydelse sekundär. Den viktiga poäng som bör lyftas fram i dagens debattklimat är att historien bevisar att det är mänskligheten själv och centraliserad makt som alltid utgjort det största hotet mot mänskligheten och planeten - inte naturkatastrofer eller miljöproblem, hur illa dessa än må ha varit. De som baserar sina miljöpolitiska åsikter på andra ideologiska premisser än detta faktum, bör man med rätta vara skeptisk mot - helt oavsett hur man sedan betraktar orsakerna till den globala uppvärmningen.
I förhållande till amerikansk politik är det också därför jag föredrar Republikanerna framför Demokraterna.
Se även tidigare inlägg:
Realistisk internationalism – del 1: Nationsbaserad maktfördelning 20090513
-----------------
"The New Road to Serfdom" av Daniel Hannan 20101208
-----------------
Capitalism and the environment 20101219
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar