Jag har följt amerikansk politik aktivt i 13 år, under två presidenter från olika partier som båda utifrån olika utgångspunkter lovade att "fixa ett oregerligt Washington" genom att få respektive parti att börja samarbeta igen. George W. Bush menade att han skulle kunna göra detta, eftersom han bevisligen lyckats med den saken som guvernör hemma i Texas, där många demokrater (som styrde Texas-legislaturen) först var skeptiska till honom, men kom att bli alltmer övertygade om att Bush var en guvernör de uppriktigt kunde arbeta tillsammans med.
Obama kampanjade också på enhet, och menade att 2008 skulle bli början på detta. Under primärvalet i januari 2008 sa Obama så här:
Gemensamt för båda dessa presidenter är att ingen av dem lyckades, vilket idag när de automatiska nedskärningarna (sequestern) trätt i kraft pg a att partierna inte hittade någon kompromissande väg mellan republikanernas önskan att faktiskt börja göra de nödvändiga nedskärningar som behöver göras för att få bukt på nationens finanser, och Obamas önskan om att finansiera de statliga utgifterna genom högre skatter från de rika.
Det kommer troligtvis att ta flera veckor innan vi kan överblicka konsekvenserna av dessa nedskärningar. En fråga som emellertid kan ställas redan nu är dock hur USA hamnade i den här situationen?
I debatten, både i USA och Sverige har denna fråga försökt besvaras många gånger. Ett standardsvar är att republikanerna svängt alltför långt till höger, och att te-party-rörelsen med dess kompromisslösa inställning skapat låsningen i huvudstaden. Det är på sin höjd en halvsanning. Politiken var lika låst under George W. Bush då någon te-party-rörelse inte existerade och republikanerna överlag fogade sig i Bushs betydligt mer moderata politik, än den te-party-rörelsen förfäktar.
Ett annat argument - som de republikanska ledargestalterna i Representanthuset länge har drivit - har förstås att göra med Obama, och dennes kompromisslöshet. Att denne (och demokraterna) vägrar att se åt republikanernas input ifråga om stimulanspaket, sjukvårdsreformer etc. I kritiken finns kanske en viss sanning, men det är inte heller något fullständigt svar.
Min bloggkompis John Gustavsson skrev igår det utmärkta inlägget Budgetunderskottet: En beteendeekonomisk analys där han på ett insiktsfullt sätt förklarar varför politiker har så svårt att ta itu med budgetunderskott, en analys som i många avseenden utgör ett utmärkt verktyg för att förstå Obamas önskningar om återkommande höjda skuldtak, högre skatter på rika och på sin höjd begränsade nedskärningar i statliga program.
Men det finns också en annan aspekt som förbigåtts i debatten. USA är svårt att regera på grund av att nationens författningsfäder skrev en Konstitution med syfte att göra det svårt att regera - i synnerhet om man som president eller styrande parti ville regera för mycket.
USA:s Konstitution är inte speciellt komplicerad, den sätter vissa ramar inom vilka den federala regeringen kan agera - och som det tionde konstitutionstillägget förklarar, så tillhör den makt som av Konstitutionen inte delegeras till den federala regeringen per automatik delstaterna själva.
Detta har under stora delar av 1900-talets ignorerats. I övergången från bondesamhälle till industrialism ansåg många nämligen att Konstitutionen - som trots allt utvecklats innan den industriella revolutionen - var föråldrad. En rörelse som kallades progressivism och lite senare amerikansk liberalism, uppstod därför som menade att konstitutionen borde börja betraktas som ett "levande dokument" - en skrift med kraftfull symbolisk innebörd i amerikansk historia, men inte som specifikt normerande för modern lagstiftning, som skulle stiftas främst utifrån samtidens behovs snarare än utifrån Konstitutionens förhandsgivna ramar.
Det ledde till en skapandet och den successiva expansionen av den federala regeringen närhelst en sittande administration och Kongress kom fram till att något nytt federalt program behövdes. De flesta politiker från båda partier accepterade också en sådan "levande" tolkning av konstitutionen, och först i samband med den konservativa rörelsens uppgång med Barry Goldwater på 1960-taltet och Ronald Reagan på 1970-80-talet kom denna syn på Konstitutionen att utmanas till förmån för en mer traditionell bokstavlig och konservativ syn på saken. Plötsligt fanns det således en rörelse som utifrån en bokstavlig syn på Konstitutionen började kritisera de otaliga områden där den federala regeringen under de senaste årtiondena låtit sin makt expandera oavsett vad Konstitutionen än haft att säga om de sakerna.
I takt med att denna konservativa rörelse växt sig starkare, har således slitningarna med Washington DC också blivit starkare - de gemensamma lösningarna svårare att hitta, och de politiska konfrontationerna fler. Demokrater driver som sagt gärna tesen att detta är republikanernas, de konservativas- och te-party-rörelsens fel. Grundläggande är emellertid så inte fallet - det är i själva verket författningsfädernas fel, som skapade en Konstitution vars primära syfte var att begränsa den federala regeringens makt, pg a att de ansåg farorna med en alltför stark sådan större än något som någon framtida administration skulle kunna komma på för att ursäkta starkare federalt maktövertagande.
Och så länge USA inte håller sig inom dessa ramar - vilket jag, och en konservativ rörelse tror går att göra utan att för den sakens skull blunda inför de många moderna problem som vår tid präglas av - så länge kommer USA inte heller att fungera. Vad republikanerna gör, är blott att påminna om den saken.
Och det bör det amerikanska folket vara tacksamma över. George Washington, Thomas Jefferson, James Madison, John Adams, och alla de andra författningsfäderna tänkte nämligen betydligt mer långsiktigt än de flesta efterkommande presidentadministrationer - inklusive Barack Obamas.
Se även tidigare inlägg:
Obama - videovecka 214 20130302
Sequestern nu ett faktum - USA har trillat utför budgetstupet 20130301
Budgetunderskottet: En beteendeekonomisk analys 20130301
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar