Den 24 januari sände SVT-programmet "K Special" dokumentären "Ryssen kommer: Hollywoods häxjakt" (som kan ses på SVT Play i några dagar till) där man försöker beskriva uppkomsten den anti-kommunism som kännetecknade Hollywood och USA:s samhällsklimat under stora delar av kalla kriget.
Det är en dokumentär som av rent filmhistoriskt intresse är intressant, där man går igenom de pro-sovjetiska filmer som faktiskt gjordes under andra världskriget (när Stalins Sovjet var allierade med USA i kampen mot Nazityskland) såväl som de anti-sovjetiska och anti-kommunistiska filmer som gjordes under kalla kriget när Sovjet tog över rollen som USA:s stora fiende.
Men även om filmhistorien är intressant så är det likväl en dokumentär som lägger grund för en rad missuppfattningar om den faktiskta verkligheten - i synnerhet när den så okritiskt sänds här i Sverige där nästan inga är speciellt insatta i kommunismens eller Hollywoods politiska historia i USA och de flesta har väldigt lätt att ta till sig vänsterproducerad USA-kritik.
Dokumentären framställer i princip USA:s interna- och externa kamp mot kommunismen som ett stort nationellt PR-jippo styrt från FBI och Kongressen och sedan folkförankrat genom Hollywood. Dokumentären ställer också i synnerhet republikanerna i dålig dager genom att lyfta fram lösa anklagelser; Nancy Reagan indikeras ha varit kommunist men räddades från FBI-chef J. Edgar Hoovers nitiska kommunistjakt tack vare maken Ronald Reagan.
Reagan själv, som vid den tidpunkten arbetade med FBI för att avlöja kommunister i Hollywood, framställs i dokumentären som en nickedocka åt FBI-chef Hoover som pressade honom att arbeta för FBI pg a att han via sin advokat haft kopplingar till folk inom maffian (precis som Kennedy-familjen vid den tiden också hade). Hans anti-kommunism berodde enligt dokumentären alltså inte på hans faktiska farhågor över kommunismens spridning utan på att han pressades av FBI.
Några konkreta bevis vare sig för detta eller för Nancy Reagans kommunism ges dock aldrig, utan tittaren förväntas bara tro på historien, vilket en svensk publik ju så lätt gör i sammanhang som dessa, vilket i sin tur ger en skev bild både av USA och amerikansk säkerhetspolitik.
För faktum är till att börja med: kommunismen var ett verkligt hot - inte ett lika stort hot i USA som i Europa, men revolutionära tendenser fanns, i synnerhet under depressionsåren på 1930-talet - och när kalla kriget kom igång fanns spionhotet och underrättelse-förmedling till Sovjetunionen. Ibland gick reaktionerna mot kommunismen för långt; som i Joe McCarthys häxjakter - men kommunismen existerade och var ett hot - ingen ihopsnickrad uppfinning, lika lite som dagens terroristhot från jihadister är ett påhitt.
För det andra fanns i USA också utrymme för kritik mot kommunistjakten. Och den kritken förmedlades inte bara från vänsterdemokratiskt håll, utan även från konservativt håll där personer som William F. Buckley JR som tog ton mot den hätska anti-kommunismen inom John Birch Society och konstaterade att om man tillhörde dem som såg inbillade kommunister bakom varje buske, skulle man snart inte se kommunismen i de fall när den verkligen visade sig.
USA:s kommunistkritik var också betydligt mer verklighetsförankrad och nyanserad än den anti-amerikanska propaganda som vid samma tidpunkt framfördes av Sovjetunionen; propaganda som idag ter sig precis lika löjeveckande och verklighetsfrånvänd som den propaganda vi i vår tid kan se i Nordkorea.
"Häxjakten" mot kommunister i USA var heller ingenting i närheten av den jakt på "klassförrädare" eller "folkets fiender" som pågick i Sovjetunionen. Faktum är att jakten på kommunister i USA var så slö att FBI inte ens ansåg att kommunisten Lee Harvey Oswald utgjorde något riktigt samhällshot (vilket skulle visa sig vara en fatal missbedömning efter att Lee Harvey Oswald begått århundradets mord och skjuit John F. Kennedy).
Inga av dessa saker tas dock upp i dokumentären som följer ett ensidigt (och vid detta lag ganska uttjatat) spår som syftar till att framställa USA som ett galet land, med påhittade fiender skapade för att legitimera den amerikanska regeringens egen stormaktsställning i världen. Och att SVT så kritiklöst visar dokumentärer som dessa utan någon kringliggande diskussion om saken visar återigen på svensk medias ytterst svaga USA-bevakning.
Se även tidigare inlägg:
Vinklad USA-rapportering och svensk Public Service 20110401
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar