Michael Gerson - George W. Bushs huvudtalskrivare och en av de tunga förespråkarna av Bushs medkännande konservatism - har här i National Affairs tilsammans med Peter Wehner skrivit artikeln "A Conservative Vision of Government" där de förklarar vilka principer den konservativa rörelsen bör låta sig ledas av.
De inleder med att konstatera att Obama faktiskt fört USA i en enormt liberal riktning och att den amerikanska statsskulden ökat 6 biljoner dollar sedan Obama tillträdde i januari 2009. Och Obama har heller inte skämts för sin syn på regeringens aktiva roll i medborgarnas liv, som när Obama-kampanjen hösten 2012 släppte "The Life of Julia" - en interaktiv seriestrip om en kvinna vars liv man fick följa från vaggan till graven - ständigt understödd av regeringsprogram.
Obamas vänsterpolitiska övertramp ledde till framväxten av te-party-rörelsen och en konservatism som varit väldigt tydlig med vad regeringsmakten inte kan göra. Och de konservativas segrar 2010 har effektiv hämmat Obama från att införa ytterligare storskaliga federala program. Men samtidigt som den konservativa rörelsen effektivt förklarat vad regeringen inte kan eller bör göra, så har man inte alls varit lika duktiga på att förtydliga vilken roll regeringsmakten i en konservativ världsåskådning faktiskt har. Det måste göras för att republikanerna ska bli trovärdiga och för att väljare ska kunna se ett riktigt republikanskt alternativ till liberalism. Och ett sådant förtydligande ämnar därför Gerson och Wehner att göra.
Många konservativa inom te-party-rörelsen och bland libertarianerna vill se en regering helt i enlighet med den amerikanska konstitutionen. Utahs te-party-stödda senator Mike Lee sa te x under sin valkampanj 2010:
"As your U.S. senator, I will not vote for a single bill that I can't justify based on the text and the original understanding of the Constitution, no matter what the court says you can do."
Den amerikanska republikens grundare var mycket riktigt skeptiska till alltför stark centralmakt, men de skapade likväl en konstitution som gav regeringen viss makt, mycket större makt än det tidigare dokumentet: the Articles of Confederation.
Den regering man skapade skulle inte vara frusen i tiden utan - inom vissa begränsningar - var anpassningsbar inför folkets behov så som uttryckt av dess politiska representanter. Gerson och Wehner skriver om författningsfädernas syn:
The case against the aggrandizement of federal power must be made in the context of the case in favor of appropriate federal power — not in the service of a theory that leaves far too little room for genuine self-government.
Abraham Lincoln var den president som hade störst repsekt för författningsfäderna och som också byggde vidare på konstitutionens politiska filosofi - men ansåg precis som författningsfäderna att regeringen behövde anpassas efter rådande omständigheter och vara tillräckligt stark för att skydda nationen från delstatliga utbrytningsförsök.
Lincoln utvecklade dock en mer vidgande syn på regeringens roll och skrev:
The legitimate object of government, is to do for a community of people, whatever they need to have done, but can not do, at all, or can not, so well do, for themselves — in their separate, and individual capacities.
Med det syftade han på byggande av vägar, järnvägar, skolor, barnhem etc. Regeringen hade enligt Lincoln en tydlig progressiv roll för att förbättra människors levnadsvillkor i de fall där människor inte kunde hjälpa sig själva.
Han likt författningsfäderna betraktade regeringsmakten som anpassningsbar. Med det sagt besvarades inte exakt vad regeringen borde- eller inte borde göra, men argumenten sätter punkt för debatten om konstitutionen som blott ett maktbegränsande författningsdokument. Och var gränserna ska går, menar författarna, bör avgöras av det politiska system Konstitutionen faktiskt upprättat - inte utifrån en strikt tolkning av konstitutionen.
Program som te x Social Security nämns inte i Konstitutionen men likväl ryms program som dessa inom konstitutionens ramar och går inte emot författningsfädernas idéer.
Regeringen har också i uppgift att stifta lagar - och lagarna måste ibland också utgå från moraliskt fostrande men inte frihetshämmande principer. För att fungera i ett konservativt fritt ekonomiskt samhälle behöver människor starka familjer, starka möjligheter etc. Konstitutionen - och konservativa - menar att alla bör ges, samma möjligheter; och för att göra det är det moraliskt riktigt att investera i saker som skolor och annat. Konsekvenserna av att inte göra det skulle nämligen skapa samhällen som inte fungerar.
Te-party-aktivister och libertarianer bortser ofta från detta, menar författarna, och betonar enbart konstitutionens tonvikt vid individuell frihet. Och konstitutionen handlar förstås om det - men inte bara om det.
Den libertarianska/te-party-reaktionen mot Obama är förståelig. Många anser att Obamas politik drivit USA allt närmare Europas misslyckade socialdemokratiska modeller.
Men en extrem politik bör inte föranleda en annan; och svaret på Obamas liberalism borde vara en sund förståelse av regeringens roll i USA. Författningsfäderna var inga proto-libertarianer. James Madison skrev te x: "liberty may be endangered by the abuses of liberty as well as by the abuses of power."
Konservativa anser att frihet är viktigt och att privata institutioner i första hand ska ges utrymme. Men där dessa inte räcker till har regeringen en roll att fylla. Sjukvård idag skiljer sig från sjukvård på 1800-talet och att sträva efter att maximera tillgången till detta borde vara statens uppgift. Däremot inte på det centraliserande sätt som görs genom ObamaCare.
I andra fall är USA:s problem dock inte att den federala regeringen är för stor, utan att den är för omodern och ineffektiv. Det gäller exempelvis utbildning, skattesystemet och immigrationspolitiken. Konservativa borde arbeta för att reformera dessa saker utifrån konservativa principer och knyta detta till det övergripande målet att arbeta för folkets lycka.
Man har gjort och lyckats med detta förut, som vid välfärdsreformen 1996, när man inte bara skar ner utan faktiskt förbättrade den federala policyn. Ett annat exempel är det minskade antal brott som också de är en konsekvens av konservativt tänkande. Och ännu färskare exempel finns hos republikanska guvernörer som Scott Walker som förändrat förhållandet mellan stat och arbetare för att på ett bättre sätt stå i medborgarnas tjänst.
Andra guvernörer som reformerat utifrån konservativa principer är Bobby Jindal, John Kaisch och Chris Christie. Dessa har visat att lösningen på USA:s problem inte är att nedmontera regeringsmakter utan att reformera dem utifrån konservativa principer. Och de har med sitt agerande också visat republikanerna vägen framåt. Inget tyder nämligen på att amerikaner inte tror på regeringsmaktens funktion och syfte. Statsvetaren James Q. Wilson sa:
"Telling people who want clean air, a safe environment, fewer drug dealers, a decent retirement, and protection against catastrophic medical bills that the government ought not to do these things is wishful or suicidal politics."
Amerikaner är praktiskt lagda och vill i första hand ha en regeringsmakt som fungerar och fyller sina funktioner. Det bör republikanerna visa upp. Gerson och Wehner avslutar artikeln:
Skepticism toward government is one thing; outright hostility is injurious to the health of American democracy itself. How can citizens be expected to love their country if they are encouraged to hold its government in utter contempt?
Thinking of government as a precious national institution in need of care and reform does not come naturally to many modern-day conservatives. Given the damage that our government is doing to our society, it is easy to understand their anger and frustration. But that is precisely why, especially now, conservatives must make the case that they will give Americans a government, and therefore a country, they can once again be proud of.
-------------------
Inom den konservativa rörelsen råder en debatt om just synen på regeringsmakten. Michael Gerson och Peter Wehners vision om regeringsmakten härrör i stor utsträckning från den policy som drevs av George W. Bush. Mot detta finns dock också tydlig konservativ kritik. I Washington Examiner skriver Philip Klein om Gerson och Wehners framställning:
Though it’s true that the Constitution gave power to a federal government that did not exist previously, this amounts to attacking a straw man, as limited government conservatives are not arguing for a return to the Articles of Confederation. They just wish Congress would act within the powers granted to it by the states through the Constitution
Han konstaterar också att Gerson och Wehner undviker de citat av författningsfäderna som var mycket mer kritiska till federal regeringsmakt och utan tvekan lät mer som te-party-aktivister brukar göra. Thomas Jefferson sa te x:
a wise and frugal Government, which shall restrain men from injuring one another, shall leave them otherwise free to regulate their own pursuits of industry and improvement, and shall not take from the mouth of labor the bread it has earned.”
Klein konstaterar också:
Throughout the piece, Gerson and Wehner make arguments that are very difficult to distinguish philosophically from liberalism.
Han undrar sedan var Gerson och Wehner drar gränsen för regeringens inblandning i saker och ting och konstaterar att det enda som tycks skilja dem från liberaler är att de anser att välfärdsstaten ska vara mindre teknokratisk och centralstyrd. Han konstaterar sedan att den policy de förespråkar faktiskt drevs under Bush-administrationen med resultatet att nationen fick ett stort budgetunderskott.
Slutligen förklarar Philip Klein att det mest intressanta med Gerson och Wehners artikel inte är innehållet i sig, utan att "Big Government Conservatism" fortfarande lever, något te-party-rörelsen bör vara på vakt mot:
Compassionate conservatism may have been discredited, but it isn’t dead. That’s why it’s imperative for Tea Party leaders to learn to balance principles with prudence and rally around a positive governing agenda. Otherwise, big government conservatism will rise again to fill the vacuum.
Själv anser jag att Bush drev en bra politik, men jag instämmer i kritiken mot Gerson och Wehner, vars politiska manifest ter sig mer diffust än tydligt (åtminstone när det kommer till ideologi och historia). Vad de dock fått rätt är att republikanska guvernörer faktiskt lyckats reformera - snarare än avskaffa - regeringsadministrationer. Och där ligger republikanernas framtid. Så kort och gott skulle man kanske kunna säga att te-party-rörelsen behövs för att bringa fram modiga, tuffa republikaner villiga att ta striderna mot liberalismen men som samtidigt förstår just det som Gerson och Wehner förespråkar: vikten av att göra konservativa reformer framför konservativa nedskärningar.
Debatten om detta kommer dock att fortsätta - men det här var ett exempel på hur debatter som dessa kan föras.
Källor: National Affairs, Washington Examiner
Se även tidigare inlägg:
George W. Bush–One Swede’s Perspective 20130430
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar