För närvarande pågår i Schweiz en ny konferens för att få till stånd en vapenvila i Syrien. Här har Politico Magazine en mycket informativ artikel från den 2 januari, som handlar om hur president Obamas Syrien-politik bröt samman.
Exakt när detta skedde är svårt att fastslå, konstaterar artikelförfattaren Michael Weiss, som själv rest runt i Syrien. Hände det i december när islamist-rebeller tog över de få vapen Obama-administrationen gett de väst-stödda rebellerna? Eller hände det kanske i september när Obama vägrade lägga kraft bakom hotet om sin egen uttalade "röda linje" efter att det uppdagats att Assad använt kemiska vapen? Eller skedde det redan i augusti 2011 när Obama förklarade att Syriens diktator Bashar Assad behövde avgå, men gjorde precis ingenting för att driva saken i den riktningen?
Oavsett när det skedde så har Obama-administrationens Syrien-politik kollapsat och man hoppas nu på att den konferens i Schweiz (Geneva II-mötet) som för närvarande pågår, ska lyckas få stopp på den konflikt som dödat 130,000 människor och av FN beskrivs som den värsta och dyraste humanitära katastrofen i modern historia.
Problemet med konferensen är dock bland annat att den USA-stödda Free Syrian Army (FSA) i princip har gått under pg a Obamas passivitet - och med dem också USA:s sista riktiga inflytande över konflikten. I höstas övervägde Obama småskaliga flygoperationer för att slå ut Assads militära överlägsenhet - men Obama gjorde detta väldigt byråkratiskt och föga övertygande ens inför USA:s egen hemma-kongress - och i slutändan accepterade han istället Vladimir Putins förslag om att frånta Assad dennes kemiska vapen.
När så skedde gick luften i princip ur The Free Syrian Army. Det hade dock börjat redan månaderna innan, i samband med att John Kerry jämförde Assad med Adolf Hitler men USA ändå inte lyckades få iväg de vapen man utlovat rebell-armén, och Wall Street Journal drog slutsatsen att Obama-administrationen inte ens verkade intresserade av att se rebellerna vinna eftersom Syriens krig tillhörde "någon annan" och USA ville helst inte blanda sig i alls. Den enda anledningen, enligt artikeln, till att man skickade vapen var att man hoppades att ett sådant agerande skulle förmå rebellerna att acceptera medverkan på en diplomatisk fredskonferens.
Den gångna hösten blev ett halvår med missade möjligheter för Obama-administrationen och vad som sedan hände var att Al Qaida på riktigt såg sina.
Al Qaida tog chansen
Ayman al-Zawahiri - Usama Bin Ladens arvtagare - såg de möjligheter som gavs när USA backade från sitt initiala prat om stöd. Och i ett tal den 11 september 2013 tog Zawahiri för första gången öppen ton mot de demokrativänliga rebellerna och konstaterade att dessa var "islams fiender". Han förklarade också att The Free Syrian Army (FSA) var USA-agenter som syftade till att vända sunnimuslimerna mot Al Qaida, på samma sätt som USA lyckades göra (innan Obamas reträtt och den situation som nu uppstått) i Irak.
I Syrien finns nu två olika grenar av Al Qaida: dels Islamic State of Iraq and al-Sham (ISIS), som är den starkaste, brutalaste och mest kompromisslösa - som leds av irakiern Abu Bakr al-Baghdadi, som säger sig själv vara en direkt nedstigande ättling till profeten Muhammad. Denne skickade redan sommaren 2011 självmordsbombare in i Syrien som bildade gruppen Jabhat al-Nusra - en grupp som svartlistades av USA 2012. Förra året splittrades dessa dock från ISIS pg a en ledarkonflikt mellan Abu Bakr al-Baghdadi och Nusras ledare Abu Muhammad al-Jawlani. Men trots att Nusra fick stöd av Al Qaida-ikonen Ayman al-Zawahiri så har det senaste halvåret ISIS framstått som den starkaste gruppen, som också tagit över många av Nusras jihadister och uppskattningsvis nu har ca 5.500 utländska krigare.
Men därtill har Islamic State of Iraq and al-Sham (ISIS) också deklarerat krig mot den liberala demokrativänliga och väst-stödda rebellfraktionen Fria Syriska Armén. Den 12 september, alltså dagen efter att al-Zawahiri höll sitt tal mot de demokrativänliga rebellerna inledde ISIS en kampanj vid namn "rensa ut smutsen"- och smutsen var alltså de icke-islamistiska rebellerna. Redan i somras dödade ISIS Kamal Hamami - ledare för Fria Syriska Arméns Supreme Military Council (SMC). Nu dödade man två till. Den 18 september tog man sedan över staden Azaz - en stad styrd av USA-stödda rebeller som USA assisterat, men inte med vapen. En av de demokrativänliga grupperna som fanns i byn var Northern Storm Brigade som bland annat hade stått värd för John McCains besök i staden i maj 2013.
Dessa drevs av jihadisterna nu ut ur staden och man vädjade därför om hjälp från en brigad allierade med Fria Syriska Armén. Brigadens namn var Tawhid - en pragmatisk islamistisk rebellgrupp som var öppen för västerländskt stöd. Dessa kom till hjälp men man drev inte ut ISIS från Azas och Azas övertagande blev därför början på en fortsatt jihadistisk islamisering av rebellrörelsen, och ISIS tog därefter över stad för stad och fäste efter fäste och även stridande som tidigare tillhört Fria Syriska Armén bytte nu sida. En av de FSA-rebeller Michael Weiss mötte sa att demokratirörelsen nu hade två dödliga fiender, men: “Bashar al-Assad is beautiful compared to the Islamic State,”
Den 24 september när hotet om amerikansk intervention helt avtagit (efter att Obama backat ifråga om sin röda linje och istället accepterat Putins förslag) tog jihadisterna ett steg till, och tog nu ton även mot den USA-stödda syriska oppositionen i exil: Syrian National Coalition (SNC) och fördömde demokrati och sekularism och förklarade att Syrien efter Assad skulle styras av islamisk lag. Alltfler rebeller slöt sig också till islamisterna - för vad Obamas uteblivna intervention visade var att om man måste välja sida (vilket jihadisterna kräver) så rådde det nu ingen tvekan om var man skulle vara säkrast; hos islamisterna.
Den 28 september antog FN sin första resolution om Syrien där man krävde att Assad helt skulle frånsäga sig sina kemiska vapen. Många (inklusive författaren själv) varnade dock för att detta snarare skulle ge Assad större legitimitet och få denne att framstå som en partner till Västvärlden i ett årslångt vapen-nedmonteringsprogram han ämnade samarbeta i. De varningarna lyssnade dock ingen på och John Kerry (Som tidigare alltså jämfört Asssad med Hitler) sa nu: “diplomacy can be so powerful that it can peacefully defuse the worst weapon of war.”
Jihadisterna fortsatte konsolideras och den 29 september gick femtio olika islamistenheter ihop och bildade Army of Islam. En armé som nu leds av Zahran Alloush - en salafist som suttit i det syriska Sednaya-fängelset (beryktat för framväxten av härdade islamister). Hans framgångar tror man dels beror på hans starka kopplingar till Saudiarabien, med en far som är en känd predikant i Medina och en bror som bor i landet.
Detta till trots försökte Army of Islam medla med de USA-stödda rebellerna och skapa en bredare gemensam bas i kampen mot Assad. Saudiarabien, Qatar och Turkiet var också bestämda på en punkt; att den USA-stödda General Salim Idris från Fria Syriska Arméns militärråd (SMC) skulle behålla sin post som befälhavare i den nya rebellorganisationen. Från te x Saudiarabiens håll tryckte prins Bandar bin Sultan på denna punkt, rädda för att USA skulle svartlista hela Army of Islam om så inte skedde.
De västvänliga rebellerna spelas ut:
Detta försök att bibehålla amerikanskt och västligt inflytande i rebellmiljön misslyckades dock. Army of Islams ledare Zahran Alloush och SMC-general Salim Idris avskydde varandra, och Alloush accepterade heller inte den syriska exiloppositionen (Syrian National Coalition; SNC). Istället för en sammanslutning mellan de relativt moderata islamisterna och de väststödda rebellerna skedde därför en helt annan sammanslagning: Den 22 november pålyste Army of Islam att de ämnade förena sig med en rad andra islamist- och salafistgrupper och bilda en ny gemensam front, med just det namnet: "Islamic Front".
Dessa skulle bli den största enhetliga anti-Assad-gruppen i landet med 45-60 000 krigare. En rad tydliga islamister anslöt sig snabbt - däribland grupper ideologiskt knutna till Al Qaida. Alloush blev den Islamiska frontens militära ledare och Hassan Abboud dess politiska ledare. Däremot lämnades ISIS och Jabhat al-Nusra utanför (men avtal slöts likväl mellan grupperna), vilket fick spekulationerna att ta fart om att Saudiarabien äntligen gav sig in tydligare i leken.
Och det var precis vad som skedde: USA:s bristande stöd till de västvänliga rebellerna fick nu Saudiarabien att ta steget ut ur USA:s skugga och istället ge sitt stöd till den islamistiska rebellrörelsen i islamiska fronten. Och islamiska fronten är nu den överlägset största och starkaste rebellgruppen i Syrien. De stöder inte Al Qaida (Vilket Saudiarabien förstås inte gör) men är tydligt islamistiska; de motsätter sig demokrati och av människor skapade lagar och ser en islamisk stat som Syriens framtid.
De motsätter sig inte förhandlingar med utomstående parter eller andra länder, däremot betraktar de förhandlingar med Assad-regimen som förräderi och något straffbart i sharia-domstolar. En inställning som går stick i stäv med USA:s och Västs önskan om en diplomatisk lösning ordnad genom förhandlingar med Assad-regimen.
USA:s försök att samarbeta med islamiska fronten misslyckas:
USA har likväl försökt nå ut till den islamiska fronten och den 3 december förra året rapporterade Wall Street Journal om hur amerikanska och europeiska representanter försökt förmå islamiska fronten att delta på den fredskonferens som just nu äger rum i Schweiz. Att delta där vore dock att kompromissa med beslutet att inte förhandla med Assad, och att delta skulle också hota alliansen med de många hårdförda islamisterna av olika sort (artikeln skrevs i början av januari, men sägas kan att Islamic Front inte deltar på den pågående konferensen).
Vad som under slutet av förra året istället hände var att den Fria Syriska Armén fortsatte förlora inflytande. Den 7 december omringade 60 islamistiska Jabhat al-Nusra-krigare en bas för Syriska Arméns ledning i en gränsstad mot Turkiet. Händelsen fick Fria Syriska Arméns militärråd (SMC) att minnas händelsen i Aziz tidigare under året och man vädjade därför än en gång om hjälp och nu till islamiska fronten. Dessa kom men istället för att rädda Syriska Armén från jihadisterna tog man själva över komplexet med dess mat, material, sjukvårdsutrustning, vapen och ammunition (samt den utrustning SMC faktiskt fått från USA) - och islamiska frontens flagga hissades sedan över SMC-högkvarteret.
Detta var förstås pinsamt för USA - men det enda man egentligen kunde göra var att helt enkelt avbryta stödet till den Fria Syriska Arméns Supreme Military Council (SMC), vilket också skedde den 7 december. När det skedde beklagade sig SMC och konstaterade att övertagandet varit ett missförstånd och att USA agerade förhastat i sitt avbrutna stöd. Men den USA-stödda Generalen Salim Idris förklarade dock att det faktiskt var vettigt att avbryta stödet, av den enkla anledningen att det i den rådande situationen var väldigt svårt att skicka utrustning "till rätt händer."
Trots händelsen hoppades Vita Huset likväl att de på något sätt skulle kunna tämja den islamiska fronten, och den 12 december rapporterade Washington Post om hur en amerikansk ämbetsman sagt: “We don’t have a problem with the Islamic Front” och att man arbetade med förhandlingar. Och förhandla försökte man förvisso.
I början av december försökte man också förhandla med islamiska fronten genom att ställa tre krav: dels att islamiska fronten skulle delta på den fredskonferens som nu pågår (Genevé II-konferensen), dels att SMC-baserna skulle lämnas tillbaka och dels förstå att USA hade en ny "röd linje" som gick ut på att man inte accepterade samarbete med ISIS eller Nusra. Den 18 december kunde USA:s sändebud till Syrien - Robert Ford - i en vistelse i Turkiet dock meddela att man inte lyckats åstadkomma några förhandlingar med vad som nu alltså är Syriens största rebellgrupp:
“The Islamic Front has refused to sit with us without giving any reason.”
Faktum var dock att islamiska fronten visst hade gett sina skäl. Några dagar tidigare hade rebeller inom islamiska fronten berättat för Reuters hur spänningarna ökat mellan islamiska fronten och de radikala islamisterna i ISIS pg a spekulationer om samarbete med USA.
En saudiskt stödd rebellrörelse som klarar sig utan USA:
Beslutet att inte delta på fredskonferensen är förmodligen också något som Islamiska Frontens nu främsta uppbackare - Saudiarabien, också stöder. Den 15 december konstaterade den saudiske prins Turki al-Faisal att USA ställt krav på den syriska oppositionen utan att erbjuda någonting alls i gengäld. Och till Wall Street Journal sa han:
“The aid [the U.S.] is giving to the Free Syrian Army is irrelevant. Now they say they’re going to stop the aid: OK, stop it. It’s not doing anything anyway.”
Och Islamiska fronten började nu redogöra för vad man lyckats åstadkomma på egen hand, helt utan USA:s hjälp. Under tre veckor hade man utan att läcka något till media sedan den 22 november drivit intensiva strider mot Assad-regimen och dödat 800 Assad-soldater. Detta utan att läcka något av operationerna vare sig till allmän media eller till YouTube - något som vittnar om Alloushs kontroll över Islamiska fronten - en kontroll den väststödda rebellrörelsen inte ens kunnat drömma om att ha över sina män.
När denna operation offentliggjordes i mitten av december tog Saudiarabien också ett tydligare steg ut i att axla ledarrollen i mellanöstern, en roll de menade att USA låtit bli att ta. Saudiarabiens ambassadör i London lät i New York Times skriva att kungadömet -
“has no choice but to become more assertive in international affairs: more determined than ever to stand up for the genuine stability our region so desperately needs… We will act to fulfill these responsibilities, with or without the support of our Western partners.”
Saudiarabien kopplar också konflikten i Syrien med Irans expanderande inflytande som man menar hotar inte bara den regionala stabiliteten utan hela sunni-islams framtid. För att motverka detta har Saudiarabien nu beslutat att stödja sunnimuslimska islamister som islamiska fronten. Men vad som skiljer islamiska fronten från mer radikala grupper som ISIS eller Nusra är inte deras syn på islamism, utan mest att islamiska frontens mål primärt verkar fokusera på Syrien - medan grupper som ISIS har ett större kalifat i åtanke och en önskan att exportera jihadismen (En jämförelse skulle alltså kunna göras med talibanerna och Al Qaida - bådadera lika galna, men den förstnämnda med mer lokala snarare än globala ambitioner).
En utstakad islamistisk vision för Syriens framtid:
Eftersom skillnaderna är så små har de också enat sig i kampen mot Assad. Vad väst därför kan hoppas på är att islamiska frontens ambitioner är vad som segrar i Syrien för att på så sätt slippa de riktigt radikala islamisterna. Ingenting tyder dock på att Saudiarabien skulle kunna lyckas hålla de riktigt farliga islamisterna borta. I Irak var detta svårt nog för USA att åstadkomma. Där krävdes det 160 000 (+20 000) amerikanska soldater och miljoner i mutor för att locka bort sunnimuslimer från Al Qaida.
Michael Weiss förklarar dock vidare att Saudiarabiens försök att axla ansvar emellertid knappt uppmärksammats från Obama-administrationens håll, som återigen backat på en punkt; och nu, enligt en artikel från Reuters, inte ens kräver att Assad ska lämna makten. Det är visserligen något Vita Huset meddelat är ett felaktigt påstående - men för rebellerna i Syrien som redan ser USA som allierad med Assad kvittar förstås den detaljen.
Obama-administrationens totala misslyckande:
Faktum är dock att islamisk radikalism utgör ett stort hot mot amerikansk nationell säkerhet. I mars 2011 när den arabiska våren och upproret mot Assad var i full gång, varnade Assad världen för att "upprorsmakarna" var Al Qaida-terrorister. Det var då inte sant. Nu däremot tyder det mesta på att det börjat bli just så - och det pg a en kraftlös amerikansk utrikespolitik. Inte ens det Obama-administrationen hävdar att de lyckats åstadkomma - nedmonteringen av Assads kemiska vapen - fungerar problemfritt.
För närvarande har väst utrustat Assad-regimen med mängder av bepansrade fordon för att kunna transportera de kemiska vapnen säkert - utan att bli anfallna eller bestulna av de islamistiska rebellerna. Den 31 december gick den första deadlinen ut för överlämnandet av de kemiska vapnen. Assad försöker samarbeta, men i det militanta klimat som råder är det ytterst besvärligt att transportera kemiska vapen säkert. Nästa deadline går ut i februari och USA manar nu Assad-regimen att faktiskt besegra de rebeller som finns längs transportsträckan där de kemiska vapnen ska fraktas. För att göra det krävs dock just de hårda metoder Assad-regimen brukat men som väst fördömt.
John Kerrys ord om att på fredlig väg kunna avlägsna de kemiska vapnen (och en nedmontering av detta slag har tidigare aldrig prövats under krigstid) ter sig därför väldigt ihåliga.
Allt detta hade dock gått att undvika, konstaterar artikelförfattaren. Den 21 augusti när kemiska vapen brukats fanns det fortfarande många rebeller som var villiga att sluta upp bakom USA om USA bara hade agerat. Deras logik var enkel: efter en kemisk attack borde väl till och med den krigsskeptiske Barack Obama agera? När USA istället pålyste att man hade kommit överens med Ryssland, så gick luften och förtroendet för USA helt ur de västvänliga rebellerna. Michael Weiss skriver:
There was now a sense of finality in the air; enough was enough.
Den situation som nu råder är alltså att de västvänliga rebeller som önskat se riktig demokrati i Syrien vid detta lag är besegrade. De har offrat allt och tvingats utstå hot, våld, tortyr och död från alla håll: från såväl Assads styrkor som från de islamistiska rebellerna. De har hållit ut i väntan på USA:s agerande - något som emellertid aldrig skedde, eftersom Obama-administrationen hela tiden var så skeptisk.
Men Obama-administrationen har heller inte fått ens i närheten av vad de önskat: de har istället tvingats sänka sina krav. Från att passivt ha stött tydligt demokrativänliga krafter (som sedan utmanövrerades) stödde man försiktigt de moderata islamisterna (eftersom det inte längre fanns någon annan att samarbeta med) nu har man fått sänka sig ännu lägre och det är inte långt ifrån att USA till slut kommer dra slutsatsen att det nog är lika bra att låta Assad sitta kvar och besegra de jihadisitiska rebeller som -nu existerar-.
Fredskonferensen i Schweiz, konstaterar Michael Weiss, kommer att vara fruktlös. USA har inte längre något att säga till om och parallellt med USA:s fundamentalistiska krav på en diplomatisk lösning ingen av parterna i Syrien egentligen är intresserad av, så har Saudiarabien bestämt sig för att axla ledarrollen arbeta för att islamiska fronten utgår som konfliktens segrare.
Hela Michael Weiss utmärkta artikel går alltså att läsa här - och den bild som framgår är extremt tydlig: Obama-administrationen har i princip med sin svaga, inkompetenta och insiktslösa utrikespolitik fått en situation som 2011 var helt och fullt hanterbar att utvecklas till att bli en nu i princip omöjlig soppa.
Med sin politik har Obama visat att han inte är kapabel att dra rätt läxor från historien utan att han format i princip hela sin utrikespolitik utifrån -vad han ansåg- var sin företrädares utrikespolitiska misslyckande. I princip allt talar nu dock för att Obamas misslyckande är milsvitt större.
Och artikeln påminner indirekt - som så mycket annat - om att val verkligen har konsekvenser. USA har en politiker som från första början varit tydlig i denna konflikt: John McCain. Denne varnade från första början att man behövde bistå rebellerna snabbt för att Al Qaida-liknnade grupper inte skulle ta över. Det är nu vad som i princip helt och hållet har skett. Här en repris på den bild från Syrien som 2011 fortfarande säger allt:
Källa: Politico Magazine
Se även tidigare inlägg:
Syrien-samtal inleds i Montreux 20140122
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar