Omkring 7 000 sydstatare begav sig till Brasilien, och de som åkte var de som hade mest att förlora på att stanna kvar i USA; välutbildade, markägande och slavägande sydstatare.
I Brasilien var slaveri fortfarande legalt och Brasiliens härskare, kejsare Dom Pedro II försökte aktivt värva sydstatare till sitt land för att få del av deras kunskap om bomullsodling. Som lön fick de billig mark och de flesta slog sig ner i områdena kring São Paulo.
De skapade där vad som senare skulle komma att kallas "Americana", där de byggde en järnvägsstation parallellt med att de återuppbyggde den livsstil och miljö som nordstatarna fråntagit dem i USA.
1906 besöktes de också av USA:s dåvarande utrikesminister Elihu Root, som var i Brasilien för att delta på den Pan-Amerikanska konferensen i Rio de Janeiro. Han mottogs med stor värme av hundratals Americana-invånare.
Under 1900-talet växte befolkningen snabbt med inflyttade italienare och tyskar och "amerikanerna" blev snart i minoritet. De ursprungliga sydstatarna dog och begravdes på en protestantisk anordnad gravplats, men deras ättlingar levde kvar och förvaltade arvet från den amerikanska södern, och 1972 besökte dåvarande Georgia-guvernör och blivande president Jimmy Carter kolonin där han träffade Jim Jones - en av ättlingarna till de första kolonisatörerna (ej att förväxla med kultledaren som också drog till Sydamerika).
Journalisten Stephen G. Bloom, skriver här i Narrative.ly, en mycket spännande artikel om sitt besök i "Americana" 1979, där han träffade Jim Jones, dennes hustru Judith, och Judiths 99-åriga mor Elizabeth MacKnight.
Ett besök där han stötte på en sydstatsdialekt som sedan länge dött ut hemma i USA, även i den djupaste södern - en dialekt som härrörde från ett annat sekel, och en gästvänlighet som visade den gamla skolans "Southern hospitality". Familjen han mötte berättade hela historien för honom; om hur deras förfäder utvandrat och hur de genom sina egna liv och beslutet att fortsätta leva som sydstatare i ett annat land, och inte bli brasilianare, gjorde att de förvaltade historien.
Artikeln är en sådan där artikel som gör att USA-historie-intresserade som jag själv får hjärtklappning av uppspelhet och lite av den känsla som jag förmodar att astronomer får när de upptäcker en ny planet, eller arkeologer när de upptäcker någon oupptäckt faraon-grav.
Texten är ett stycke amerikansk historia, som genom Stephen G. Bloom skildring förblir levande, trots att det nu inte längre finns några kvar i livet som med sina egna liv vidare-förvaltar "Americanas" spännande sydstatshistoria.
UPPDATERING: 2015-06-24:
Här skriver också Global Post om hur sydstatsflaggan också hyllas i Santa Barbara D'Oeste, Brasilien, utan några som helst rasistiska associationer när man varje år firar Festa Confederada - till åminnelse av de samhällen de sydstatare som lämnade USA skapade i landet.
Global Post pratar med 34-årige João Leopoldo Padovese, som tillsammans med 2500 andra deltar i firandet klädd som en sydstatssoldat. Han säger:
"I am proud of the Confederate flag because it is a piece of history that I am directly connected to"
"Imagine if I were to show up dressed like this in the middle of New York," fortsatte han. "I would get beaten! But not here. For us in Brazil, it has no political meaning at all."
En åsikt som delas av de andra deltagarna Global Post pratar med. Och Clinton Jenkins, en 39-årig konservationist från Bristol, Tennessee kommenterar:
"In the US these symbols are representative of the things we don't want in the country. But here it's all seemingly disconnected. Watching a girl sing 'Amazing Grace' on top of a giant Confederate flag is a hell of a contrast."
Källa: Narrative.ly
Se även tidigare inlägg:
Inbördeskrigs-hjälte får Medal of Honor 20141106
--------------
Podd 17: Abraham Lincoln - i historien, samtiden och i Steven Spielbergs film 20130220
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar