Själv är jag inte lika säker på den saken. Dock skulle jag vilja påstå att Sarah Palin är på god väg att bli kvalificerad nog för att kunna bli och vara amerikansk president. Med det sagt så är hon dock redan i nuläget mer kvalificerad än Obama var 2008. Vad som i dagsläget också styrker Sarah Palins presidentpotential är president Obama.
Vad Obama under det senaste året påmint om är nämligen vilka egenskaper som verkligen behövs för att bli en lyckad amerikansk president, och vilka egenskaper som kan vara bra att ha, men i sig är avsevärt mindre viktiga - varav Obama har många av de sistnämnda. Låt mig nämna några.
Till de mindre viktiga egenskaperna hör en god hälsa. Obamas tycks (enligt sin senaste läkarundersökning) vara vid utmärkt hälsa, och fullt kapabel att sköta sitt arbete. Det finns dock många presidenter i historien som blev betydligt större än Obama någonsin kommer att bli, som var i betydligt sämre fysiskt skick än Obama är (Franklin Delano Roosevelt var en av dem). En god hälsa är således bra att ha, men knappast det viktigaste.
En annan egenskap som kan vara viktig, men bara om den sätts i perspektiv, är akademisk intellektualism - förmågan att utifrån olika ståndpunkter kunna resonera sig fram till rimliga slutsatser. Det är förstås en essentiell egenskap om man är professor (vilket Obama förövrigt är) men den är mindre viktig i egenskap av president. Under de senaste trettio åren så har en annan president varit på det sättet - och det var Jimmy Carter. Den president som förmodligen var minst på det sättet var Ronald Reagan. Gällande vilken av dessa som var den främste presidenten så skulle till och med Obama svara den sistnämnde. Intellektualism är ett utmärkt verktyg för en president, om den används som ett medel för att nå ett mål - ett mål baserat på idealistisk övertygelse. Richard Nixon var en högintelligent politiker, men han använde sin intelligens mycket målinriktat. Mycket mer målinriktat än Jimmy Carter skulle komma att göra (och mer än än Obama för närvarande gör, som spenderat enorma delar av sitt presidentskap med att resonera kring saker och ting utan att för den sakens skull ens verka ha lyckats övertyga sig själv om att bli riktigt övertygad om något). Akademisk intellektualism är således (eller kan i alla fall vara) en bra egenskap, men är som synes inte den viktigaste.
En egenskap som däremot behövs om man är amerikansk president är en patriotisk idealism. Detta just pg a att USA är en nation byggd på en trosbekännelse, så som den beskrivs i den amerikanska frihetsdeklarationen. Det gör USA unikt och exceptionellt. En president, som likt Obama, förklarar för världen att alla länder förmodligen ser sig själva som exceptionella (vilket säkert är sant) förstår inte den historiska orsaken till varför just USA inte bara säger sig vara, utan också är detta. Förstår man inte detta så får man förstås svårt att tro på det - och om man inte ens tror på det så får man väldigt svårt att leda en nation som är byggd på den ståndpunkten, och där majoriteten av amerikaner också anser att just så är fallet.
Obama är naturligtvis alldeles för sofistikerad för att säga rakt ut att han inte tror på amerikansk exceptionalism. Kanske är det inte ens så att han inte gör det - säkert tror han på den i viss mån. I Sarah Palins fall (som i Ronald Reagans, George Herbert Walker Bushs, Bill Clintons och George W. Bushs) så råder det dock inga tvivel om saken. Och det är precis den övertygelsen en ledare för USA måste ha. Vad som skiljde Ronald Reagan från Jimmy Carter var att Carter gjorde anspråk på att vara den som på riktigt skulle ta USA bort från Nixon-Watergate-eran som fått amerikaner att skämmas för sitt land. Men Jimmy Carter var alldelels för sofistikerad för att ingjuta något större självförtroende i amerikaner. Han resonerade istället kring det ena såväl som det andra. Den president som lyfte det amerikanska folkets självförtroende och självaktning och fick dem att tro att de faktiskt var exceptionella - var därför inte Jimmy Carter, det var Ronald Reagan. Reagan var en president som förstod att USA inte var perfekt (och varje sund nation bör ha en sund portion självkritik - men det har USA haft mer av än någon annan nation) - men som likväl förstod innebörden i nationalhymnen America the beautiful:
America, America,
God mend thine every flaw,
Confirm thy soul in self-control,
Thy liberty in law!
En idealistisk patriotism är således så oändligt mycket viktigare för att bli en bra president än distanserad akademisk reflektionsförmåga. "Problemet" med en sådan idealism är dock att människor som saknar den, många gånger drar slutsatsen att en sådan idealism existerar pg a bristande intellektuell reflektionsförmåga eller självkritik. Säkert finns det idealister som inte reflekterat tillräckligt mycket över saker och ting (vilket är just en av orsakerna till jag inte är säker på om Palin, hennes viktiga idealism till trots, är redo att bli president). Men att dra slutsatsen att en sådan idealism är en produkt av bristande förståelse är en felaktig slutsats. Ett påstående som förstås skulle kunna diskuteras rent filosofiskt - men jag tänker i sammanhanget hålla mig till den amerikanska historiska kontexten för att förklara varför idealism (och amerikansk sådan) inte är en konsekvens av bristande intellektuell förståelse.
Den amerikanska idealismen är nämligen en produkt av intellektuellt arbete. Benjamin Franklin, Thomas Jefferson, John Adams, James Madison, Thomas Paine och alla andra av de amerikanska författningsfäderna var oändligt mycket smartare än Barack Obama och Jimmy Carter (och den europeiska akademivänstern) är tillsammans. Dessa tänkte, reflekterade och drog slutsatser som hållit och burit en hel nation från dess tills nu. USA är världens äldsta moderna demokrati, och inget annat nationsbygge i världen har under lika lång tid varit baserat på samma principer som det en gång grundades på.
Alla amerikaner kan dock förstås inte sätta sig in i alla frågor på samma ingående sätt som författningsfäderna gjorde. För att dessa ska kunna vara idealister så krävs därför att de hyser en något större portion icke-självupptäckt tilltro till idealismen än författningsfäderna själva. Det är dock inte fel, och så måste också vara fallet. Här finns det dock 200 års empirisk historia att falla tillbaka på för att kunna lita på författningsfädernas omdöme. Något en majoritet av amerikanerna förmodligen gör. Därmed inte sagt att nya generationer amerikanska idealister inte behöver reflektera. Akademisk intellektualism är som sagt ett utmärkt verktyg om det brukas rätt. Däremot blir det ett tämligen värdelöst redskap om det får en att missa, snarare än att se den stora bilden, och vad det är som gjort och gör att USA är mycket mer exceptionellt än andra länder är.
Om Sarah Palin brister i förmåga att kunna se detaljer, så brister politiker som Obama och Carter när det gäller att kunna se helheten - och utifrån den helheten skaffa sig en övertygelse. Det bästa är förstås när det finns en förmåga till bådadera (vilket är ännu en orsak till att jag gillar George W. Bush så mycket, men jag lämnar det därhän just nu) - men i valet mellan blind amerikansk idealism, och en förvirrad akademisk intellektualism, så råder det föga tvekan om att det första är att föredra om man vill bli en lyckad amerikansk president.
Således är Obama en president med många styrkor - men en president som brister när det gäller den allra viktigaste egenskapen. Palin har det Obama saknar, men saknar också det han har. Ingen av dem är således någon ultimat president. Även om jag - som jag här förklarat - anser att Sarah Palin har mycket större presidentpotential än Obama, av den enkla anledning att hon (oavsett orsak) förstår att USA är exceptionellt.
Här är Beyonces version av America the beautiful framförd på Obamas installationsdag förra året:
Se även tidigare inlägg:
Sarah Palin hos Jay Leno 20100305
Romney om hur Massachusetts reform skiljer sig från Obamas 20100305
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar