Den konservative kolumnisten Charles Krauthammer har här i Washington Post också han en mycket läsvärd iakttagelse om demonstrationerna i Wisconsin och guvernör Walkers uppgörelse med de den offentliga sektorns fackföreningar. Han skriver:
In the private sector, the capitalist knows that when he negotiates with the union, if he gives away the store, he loses his shirt. In the public sector, the politicians who approve any deal have none of their own money at stake. On the contrary, the more favorably they dispose of union demands, the more likely they are to be the beneficiary of union largess in the next election. It's the perfect cozy setup.
Ett sådant förhållande är upplagt för missbruk och för slöseri med andras/skattebetalarnas pengar. Delstatens beräknade budget underskott på 3,6 miljarder dollar är en konsekvens av en årtionden lång förbindelse mellan fackföreningar och de politiker de förhandlar med - där båda parter tjänat på saken, på skattebetalarnas bekostnad.
Krauthammer förklarar att Wisconsins statsanställda tillhör en exklusiv klubb med förmåner och privilegier som fackföreningar inom den privata sektorn inte har. De offentligt fackanställda betalar, skriver Krauthammer, en femtedel av varje penney för varje dollar de tjänar i pension och en fjärdedel av vad den privata sektorns arbetare bidrar med till sina sjukförsäkringar.
Detta ämnade guvernör Scott Walker konfrontera och hans lag skulle begränsa förhandlingar mellan regeringen och facken till att bara gälla löner, och ta bort de speciella förmåner som oftast inte syns och som träder i kraft långt efter att de politiker som förhandlat fram dem är borta. Lagen skulle också kräva att fackföreningarna godkändes på nytt varje år och att fackföreningsavgifter skulle vara frivilliga.
Detta har nu fått fackföreningarna och det demokratiska partiet - som har långt gående band till dessa - att gå i taket. Problemet är dock att bara 7% av den privata sektorns arbetare är fackanslutna. De stora fackföreningarna är således de statliga sådana - och det kommer att ge demokraterna problem, för onekligen är situationen inte hållbar - landet och delstaterna är i ekonomisk kris, och det parti som håller de statsanställda under armarna, när dessa villkor är så mycket bättre än de skattebetalare som betalar dessas förmåner, kommer att få problem.
Krauthammer förklarar att demokraterna är ansiktena utåt för den reaktionära liberalism som försöker hålla fast vid sina forns stora dar, när man införde ett massivt federalt pensionssystem när människor beräknades leva till 62, och när statskassorna var fulla.
Krauthammer skriver sedan:
Obama's Democrats have become the party of no. Real cuts to the federal budget? No. Entitlement reform? No. Tax reform? No. Breaking the corrupt and fiscally unsustainable symbiosis between public-sector unions and state governments? Hell, no.
Han förklarar dock att nationen nu börjat vända kurs och att denna kursändring leds av två konservativa från den progressiva delstaten Wisconsin: guvernör Scott Walker har visat landets guvernörer vägen, och i kongressen representerar Paul Ryan en ny generation som ser på statsskulden som ett allvarligt problem.
När demonstrationerna har lugnat sig, och när allmänheten börjar ta in de faktiska omständigheterna kring den här situationen så tror jag att allmänheten kommer att stödja te-party-rörelsens krav på en stram ekonomisk politik - inte fackföreningarnas krav på särbehandling. Den debatt som kommer att uppstå kring dessa saker efter att känslorna lugnat sig och den specifika frågan i Wisconsin är över är en debatt jag har mycket svårt att se hur demokraterna skulle kunna vinna.
Källa: Washington Post
Se även tidigare inlägg:
Paul Ryan om demokraternas 14 "fleebaggers" 20110226
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar