De som försöker vara lite mer "visionära" talar istället så intetsägande flummigt att det lilla de säger istället blir innehållslöst (ungefär som när Miss Universe tackar Gud och säger att hon önskar fred på jorden). Deras åsikter och argument är ungefär lika häftiga som när vi skulle hålla skolval i årskurs sex. Med det sagt vill jag inte förringa EU-parlamentsvalet, eller dem som kandiderar till platserna. Vi har en Europeisk Union där sakfrågor är viktiga, och helt klart är det viktigt vilka sakfrågor de olika kandidaterna förespråkar. Min poäng är blott att det råder en skriande brist på globala ideologiska visioner - och det i valet till ett politiskt projekt som trots allt grundades av internationella visionärer.
Av den anledningen tänkte jag här framlägga mitt eget ideologiska perspektiv på den internationella samvaron, och vad världssamfundet bör ta i akt i bemötandet av våra gemensamma utmaningar. Det är en artikelserie i två delar som jag hoppas ska kunna bidra till att skapa en ideologisk debatt som för närvarande knappt existerar i Europa. Här är del 1.
Realistisk internationalism – del 1: Nationsbaserad maktfördelning:
Jag förfrågas ibland om varför jag gillar USA. Eftersom anledningarna är många brukar jag välja det svar som passar tillfället bäst. Här tänker jag presentera en av dessa många orsaker till varför jag är pro-amerikan – en global ideologi jag väljer att kalla för realistisk internationalism.
Inledning:
De internationella institutionerna:
Inom statsvetenskap och freds- konfliktforskning talas det om olika institutioner utifrån vilka de internationella relationerna kretsar: dels finns transnationella organisationer – som te x FN, NATO och EU etc (även om EU utgör en blandning av transnationell och överstatlig organisation) – med det gemensamt att dess medlemmar utgörs av nationer, där organisationen syftar till att ena nationerna kring deras gemensamma intressen.
Sen finns också NGO:s (non-governmental organisations/icke-statliga organisationer) som exempelvis Greenpeace, Röda korset, WWF och Amnesty International etc. Den gemensamma faktorn för dessa grupper är att de utgörs av individer – inte av nationer – och att de istället för att sträva efter nationens intressen, genom gruppen primärt strävar efter att gränsöverskridande uppnå organisationens intressen.
Trans-nationella och icke-nationella (NGO) organisationer är dock historiskt sett relativt nya företeelser. Den äldsta och mest grundläggande institutionen är nationalstaten i sig; exempelvis Sverige eller Norge eller någon annan nation. Tidigare i historien så var dock imperier – inte nationer – de högsta och även mest naturliga institutionerna i den internationella politiken. Då var det imperier som härskade och slogs med varandra om den yttersta makten: Det persiska riket, det romerska riket, det bysantinska riket, det muslimska kalifatet, det heliga romerska riket, det spanska imperiet et c. Imperiernas historia nådde dock överlag sitt slut i samband med den Westfaliska freden 1648 som i stor utsträckning ledde till skapandet av de territorialstater världen än idag är helt präglad av.
De internationella relationsperspektiven:
De ovan beskrivna institutionerna utgör aktörerna på den internationella arenan – de institutioner som i interaktion utvecklar internationella relationer. För forskare och intresserade lekmän finns det – i anslutning till detta – otaliga frågor av stort intresse att undersöka: hur förhåller sig dessa institutioner till varandra? Vilken av dessa sorters institutioner är den viktigaste, vilken kan tänkas bli den viktigaste, och vilken borde vara den viktigaste?
Alla de frågorna är viktiga – men eftersom denna artikel handlar om att beskriva ett specifikt ideologiskt perspektiv så är det främst den sista av dessa frågor som här kommer att beröras – nämligen frågan om vilken av dessa institutioner som är den viktigaste? Varför? Och vilken väg som därför bör utstakas för att bemöta framtidens globala utmaningar.
Innan det görs så måste dock ett litet perspektiv ges över hur olika akademiska skolbildningar betraktat de olika institutionerna och deras respektive roll i skapandet av den internationella samvaron.
Maktrealismen:
Det äldsta perspektivet på internationella relationer är den maktrealistiska skolan. Denna skolbildning tar sin grund i den historiskt mest grundläggande institutionen – nämligen den enskilda staten. Den maktrealistiska skolan menar att det inte finns någon verklig högre internationell instans än de olika enskilda nationerna; dessa konkurrerar sedan med varandra på den internationella arenan om politisk, ekonomisk och militär makt.
I USA präglade denna skolbildning efter andra världskriget och under hela kalla kriget, den amerikanska utrikespolitiken. Det fanns ingen högre instans än den enskilda nationen, och för mänsklighetens bästa var det därför av största vikt att de demokratiska nationerna som respekterade mänskliga rättigheter och individens frihet inte besegrades av totalitära nationer. USA och Västeuropa, tillsammans med deras allierade i Japan, Australien och några andra länder – var den fria världens fanbärare, och den mänskliga civilisationens hopp. Det var därför av samma moraliska vikt att USA – inte Sovjetunionen vann det kalla kriget, som att det var av moralisk vikt att de allierade besegrade Nazityskland i mitten av århundradet.
Internationalismen:
Det andra dominerande perspektivet är internationalismen. Ett perspektiv som till skillnad från maktrealismen utgår – inte från den enskilda nationens starka makt – utan från internationell gemenskap och internationella avtal. Det innebär förstås också att de transnationella organisationerna blir viktigare i skapandet av den internationella samvaron än de enskilda nationalstaterna. Dagens EU som började med kol- och stålunionen, grundades exempelvis på tanken att länder som handlar med varandra inte krigar. Genom ett gemensamt europeiskt ramverk skulle nationerna integreras snarare än segregeras – vilket skulle gynna fred och mänskliga rättigheter. Ett snarlikt tankesätt präglar FN där deklarationen om mänskliga rättigheter framstår som ledstjärnan, som kan uppnås genom att de enskilda nationerna underordnar sig FN:s – och därigenom allas – gemensamma deklaration.
Detta synsätt präglar oss i Europa. Vi föredrar idag ”mjuk makt” framför ”hård makt” – vi föredrar de transnationella relationernas sätt att skapa internationell stabilitet framför maktrealisternas betoning av ”hård makt” och supermaktspolitik. EU skapades på den vägen och blev enligt vår föreställning ett lyckat fredsprojekt (inget tyder dock på att Europa efter andra världskriget skulle ha vänt sig mot varandra, helt oavsett kol-stålunionens vara eller icke-vara), varför vi hyser samma förhoppningar om världen i övrigt. Därför betraktar vi oss idag också många gånger som mer civiliserade än te x vår granne på andra sidan atlanten – trots att USA minst sagt är oss jämlika i fråga om välstånd, ekonomisk tillväxt, teknologisk utveckling och demokrati. Likväl betraktar vi dem dock som smått ociviliserade pg a att de i våra ögon lever kvar i en slags ”kalla-krigs-mentalitet” som helt enkelt tillhör en förgången tid. (Även om president Obama i alla fall i viss mån börjat förändra denna vår europeiska uppfattning om USA).
Isolationism:
Ett tredje perspektiv är isolationismen. Ett perspektiv jag dock inte tänker ge någon större uppmärksamhet eftersom ytterst få nationer (och inga utvecklade sådana) längre förespråkar det perspektivet – ett perspektiv som utgår från de enskilda nationerna, men också från att de enskilda nationerna bör sköta sig själva och inte lägga sig i någon annans affärer. Detta perspektiv präglade dock USA i dess gryningsdagar – men förespråkas idag bara av politiska minoriteter. (Av samma orsak tar jag här heller inte upp marxismen.)
Ett historiskt perspektiv på de internationella perspektiven:
Stämmer dock den tes som på många håll drivs här i Europa? Att den transnationella internationalismen är att föredra framför den ”amerikanska” maktrealismen?
För att besvara den frågan måste perspektiven betraktas utifrån historien. För även om EU, FN och de icke-nationella organisationerna är ytterst moderna företeelser, så är deras grundläggande olika utgångspunkter – dvs maktspråket kontra diplomatispråket två vägar nationer, kungar, militärer och makthavare genom hela historien haft att välja mellan.
En historisk slutsats visar onekligen att den svaga parten överlag alltid vädjar till diplomati medan den starke alltid föredrar sin egen styrka som bästa garant för den egna säkerheten. I USA:s gryning så var USA militärt sett helt underlägsna de europeiska imperiemakterna. USA valde då att i så stor utsträckning som möjligt hålla sig undan från storpolitiken och ”intrasslande allianser” (för att fritt citera min, well, politiska superhjälte Thomas Jefferson) och bruka sig av diplomati för att värna sig från utländskt intrång.
Efter andra världskriget hände det omvända (en process som för vissa länder som te x Spanien börjat även tidigare). USA övertog nu rollen som västvärldens militära supermakt, och de europeiska länderna (som innan dess varken skämts eller ursäktat sig för att ha varit störst och mäktigast) föredrog nu diplomatins och de internationella avtalens väg. Sverige förklarade sig själv ”neutrala” (den moderna formen av åtminstone militär – och i viss mån politisk isolationism) och även om övriga Västeuropa i betydligt tydligare avseende stod på USA:s sida gentemot Sovjet, så förespråkade de likväl nästan unisont det moraliskt goda i att lyssna till internationella avtal och respektera ”internationell rätt” (något, återigen de europeiska supermakterna under tidigare århundraden brytt sig föga om: britterna såg sig te x bära på ”den vite mannens börda” som gick ut på att det var deras uppgift att civilisera vildarna runtom i världen genom att puckla på dem, lära dem att tala engelska och tvinga dem att dricka te och klä sig anständigt) – i synnerhet blev detta tydligt efter murens fall, när Sovjetunionen inte längre var ett hot och Europa inte längre behövde USA:s hårda makt på samma sätt som tidigare.
Det diplomatiska språket, som tog sin utgångspunkt i svaghet visade sig dock i Europa också innan européerna genom andra världskriget punkterade sin egen världsdominans. Förhandlingarna med Nazityskland berodde tveklöst på en enorm europeisk krigströtthet, där minnena från första världskrigets fronter och blodiga skyttegravar fortfarande var färskt. Men de berodde i lika stor utsträckning på att britterna helt enkelt inte var tillräckligt starka för att utan stora uppoffringar kunna stoppa Hitler. Priset för att stoppa Hitler var för högt – och man föredrog därför att försöka förhandla med denne under en tid när man visserligen inte var tillräckligt stark för att vinna enkelt, men i alla fall tillräckligt stark för att faktiskt vinna (något som i takt med Nazitysklands upprustning skulle komma att förändras). I sin bok ”Paradise and Power” citerar den konservative författaren Robert Kagan Hitlers propagandaminister Joseph Goebbeles som 1940 tittade tillbaka på Europas tidigare diplomatiska förhållningssätt till Tyskland och skrev:
”In 1933 a French premier ought to have said (and if I had been the French premier I would have said it): ”The new Reich Chancellor is the man who wrote Mein Kampf, which says this and that. This man cannot be tolerated in our vicinity. Either he disappears or we march!” But they didn´t do it. They left us alone and let us slip through the risky zone, and we were able to sail around all dangerous reefs. And when we were done, and well armed, better than they, then they started the war!”
Det kan jämföras med det kalla kriget, där USA genom Truman-doktrinen beslöt sig för att aktivt motsätta sig kommunistisk expansion överallt i hela världen. En ”instängningspolitik” som gjorde att inga västeuropeiska länder togs över av det sovjetiska imperiet (öststaterna hade tillfallit Sovjet som en konsekvens av andra världskriget, inte av segrar i det kalla kriget); att Sydkorea inte föll för kommunistisk expansion, och att mängder av andra länder med amerikanskt stöd skyddades från kommunistiskt maktövertagande.
En historisk tillbakablick visar således att det maktrealistiska perspektivet alltid varit de starka nationernas perspektiv, medan svaga nationer hänvisat till teoretiska principer för att kunna hävda sig i det internationella sällskapet. Historien visar också att en tilltro till det maktrealistiska perspektivet och den enskilda demokratins militära överlägsenhet, har varit en mer pålitlig garant för fred och säkerhet från totalitära anspråk än fredsförhandlingar och tomma löften varit. (Något som vem som helst som spelat något krigsstrategispel som Risk förmodligen fått erfara.)
Maktrealism i en global värld:
Men låt gå att det maktrealistiska perspektivet betraktat i historiens backspegel kanske inte framstår lika ociviliserat som vi i Europa ibland kan tycka att amerikanerna framstår som. Uppenbarligen var det en gång ett högst vettigt (ja, realistiskt) perspektiv.
Men hur passar perspektivet in i en värld där nationerna genom globaliseringsprocessen, frihandel, finanskriser, globala epidemier, de många icke-statliga aktörerna och inte minst Internet – är så sammanlänkat? För att inte tala om moder jord som bryr sig föga om vilken specifik del av mänskligheten som förgiftat henne, utan skoningslös låter sin vrede i form av global uppvärmning, strålning etc drabba också de allra flitigaste återvinnare och trädkramare?
I en sådan värld kanske de transnationella aktörerna så som FN – men också EU – framstår som mer effektiva världsledare att ta itu med de globala problemen än enskilda nationer (hur stora och mäktiga dessa än sen må vara) gör. I en kolumn i Aftonbladet den 1 november 2008 skrev en kvinnlig skribent i ett inlägg vid namn ”Vem vill styra världen?” följande:
”Klimathotet har visat det. Finanskrisen likaså. Det behövs en slags världsregering.”
I slutet av kolumnen skriver hon vidare:
”…FN, hur hedervärd organisationen än är, saknar bett. Det är mycket prat och liten verkstad. Det behövs någon form av världsregering. Vem vill leda den?”
En åsikt som tydligt visar att hon anser att de enskilda nationerna inte är kapabla att hantera de globala världsproblemen. Istället efterlyser hon inte bara en transnationell organisation – utan till och med en överstatlig sådan (den högsta formen av överstatlighet, minst sagt). Tveklöst är det också så att globaliseringsprocessen länkat samman världen på ett sätt nytt i historien. Tveklöst är det också så att ingen enskild nation – inte ens den eller de starkaste – klarar av att bemöta alla de enorma globala utmaningar som väntar mänskligheten i form av klimatförändringar, naturkatastrofer et c.
Men är överstatlighet och en eventuell världsregering då rätt väg att gå? Har maktrealismen och nationalstaterna spelat ut sin roll i historien?
En annan aspekt som måste tas i akt för att kunna besvara den frågan är demokratibegreppet – och dess djupaste innebörd. En innebörd vi i västvärlden idag tar för given, men som historiskt sett aldrig kunnat tas för givet.
Demokratins kärna:
Okränkbara rättigheter:
Ett av de där många delsvaren jag brukar lyfta fram när jag får frågan om varför jag gillar USA – är USA:s konstitution och Frihetsdeklaration. Fascinationen uppstod när jag som tonåring kom över en flera hundra sidor lång bok med Thomas Jeffersons ca 20 000 brev som han författade under sin livstid. Jag läste inte varje brev, eller ens varje ord i detalj – däremot gick jag relativt systematiskt igenom boken sida för sida, och läste de saker jag tyckte verkade intressanta. Ett av de mer kända citaten av Thomas Jefferson är orden i Frihetsdeklarationen från 1776 som förklarar regeringars primära syfte och funktion med följande ord:
“We hold these truths to be self-evident, that all men are created equal, that they are endowed by their Creator with certain unalienable [inalienable] Rights, that among these are Life, Liberty, and the Pursuit of Happiness. That to secure these Rights, Governments are instituted among Men, deriving their just powers from the consent of the governed....”
Dessa ord av Thomas Jefferson, skrivna under det amerikanska frihetskriget, sammanfattar kärnan i demokratins innebörd: mänskligheten har givits tre okränkbara rättigheter av sin skapare: rätten till liv, frihet och möjlighet att skapa sig ett lyckligt liv genom att staka ut sin egen framtid. Och regeringars högsta syfte är att säkra dessa rättigheter för sina medborgare – genom att bruka makt sanktionerad inte av en kung (inte ens en god sådan) eller en tyrann, utan av de människor som regeringen är satt att vara väktare över. Olika former av demokratier, och i olika demokratiska samhällen menar man att regeringars roll även är att garantera fler rättigheter dessa (i Sverige betonar vi i stor utsträckning att medborgare också har sociala rättigheter – rätten till fri sjukvård, utbildning etc) – men det grundläggande gemensamma för alla demokratier är just de rättigheter som Jefferson räknar upp.
Det är dessa ord som gjort USA till världens äldsta moderna demokrati – och dess frihetsdeklaration och påföljande konstitution har inspirerat demokratirörelser runtom hela världen. Och även om vi i Europa föredrar begreppet naturrätt framför ordet skapare – så är innebörden densamma och Jeffersons ord sammanfattar mycket väl kärnan i demokratin.
Maktdelningsprincipen:
Det finns dock även en annan aspekt av demokratin – nämligen maktdelningsprincipen. Moderna demokratier utgår från tesen att makt korrumperar människor, och att absolut makt korrumperar absolut. Därför har alla demokratier fördelat makten i en lagstiftande, verkställande och dömande makt. Detta för att så långt som möjligt förhindra maktmissbruk.
Olika länder har olika former av demokratier – men dessa grundprinciper är gemensamma för dem alla, även om de implementeras och ges olika tyngd i olika nationers olika författningar. På ett internationellt plan fyller dock national/territorialstaterna samma funktion; de fördelar och begränsar makt till enskilda geografiska områden. Sveriges Riksdag och Regering har sin legitima makt inom nationens geografiska gränser, inte över Danmark, eller över Tyskland. Till och med de mest totalitära nationerna med imperieambitioner är begränsade i sin maktutövning. Mullorna i Iran har makt över – ja, Iran. Saddam Hussein hade makt, men den var geografiskt begränsad till Irak. Kim Yong Il i Nordkorea kan fängsla och tortera folk i sitt hemland, men han kan inte göra det med ryssar, sydkoreaner eller kineser.
Vad nationalstater gör internationellt, är således samma sak som maktdelningsprincipen gör inom nationerna – fördelar makten. Historiens långa lektion, som föranledde upplysningen och demokratins skapande, låg nämligen i insikten om att makt är farlig – att alla människor djupast sett drivs av maktbegär, ett begär som förpestar, förgiftar och förgör ens omgivning när det inte hålls i schack. Demokratins splittrande av makten gjorde just vad inget tidigare statsskick gjort; nämligen höll makten i schack – vilket i sin tur gjorde att Guds/Naturrättens okränkbara rättigheter kunde upprätthållas utan att skändas av vare sig nyckfulla envåldshärskare eller likriktade enpartistater.
Nationalstaterna verkar för samma sak – de delar makten geografiskt, vilket skyddar människor i ett land från andra länders nyckfulla idéer. Inte på ett ofelbart sätt, men på ett sätt nytt i världshistorien – där makt begränsas utifrån territoriella gränser, inte utifrån imperiers militära räckvidd.
Den mänskliga naturen:
Att överge nationalstaternas maktbegränsningsprincip i tron på att människan nu är tillräckligt utvecklad eller civiliserad – eller god, för att klara av att styra världen utan maktbegränsande organisationer är att bryta mot själva kärnan i demokratitanken och att bryta med den grundläggande filosofi som föranlett demokratins uppkomst.
Det är också att vara naiv inför historiens läxor. Som tidigare konstaterats är internationalism, och tron på transnationella organisationer och bi- eller multilaterala avtal ”den svage mannens vapen” – inte den starkes. Den starke kämpar för att värna sig själv och sina nära när trångmål uppstår, den svage vädjar och ber om förövarens nåd.
Den starke har genom historien aldrig övergett styrkan i sin egen makt till förmån för det kollektivas bästa. Hitler gjorde det inte under andra världskriget, även om han låtsades göra det. Det vore också naivt att tro att expanderande länder – vilkas maktpotential tveklöst har sitt klimax framför sig – som exempelvis Kina och Indien, med en oräknelig tillväxtpotential, och även andra nationer som te x Ryssland, skulle överge sin nationella identitet och sina nationella maktambitioner för att istället lägga makten hos något slags internationellt världssamfund. Så länge alla inte gör det – så kan systemet inte fungera. Tvärtom så innebär ett sådant system bara att de som faktiskt följer systemet förlorar, i förhållande till dem som utnyttjar det.
Inom statsvetenskaplig spelteoretisk forskning så är detta ett känt fenomen i studier av kollektivt handlande. Låt mig ge ett exempel:
Om tio personer i ett rum har 100 kronor var, och det beslutas om att var och en frivilligt skänker 10, 20 eller 50 kronor var till en gemensam kassa, varefter den gemensamma summan sedan spenderas jämlikt på alla i gruppen. Vem skulle tjäna mest på detta? Den som skänkte 10, 20 eller 50 kronor?
Den som skänkte 50 kr skulle tveklöst vara den som handlade mest altruistiskt – som hyste stor sympati inte bara för sig själv utan även för andra. Den som skänkte mest skulle i exemplet ovan vara den mest moraliska personen. Men frågan var vem som skulle tjäna mest. Svaret på den frågan är helt enkelt att den person som var så grinig att han inte skänkte något alls skulle tjäna mest av alla; han skulle få behålla sina hundra kronor men utöver det också få den jämt fördelade summa som de andra bidragit med – medan den som var så givmild att han skänkte allt han hade, skulle tjäna minst. I en värld måhända med internationella regler, men där nationalstaterna likväl utgör grunden för de internationella relationerna så fungerar det hela på samma sätt; de länder som i god tro förbinder sig till internationella avtal kommer måhända att hysa mer tilltro till det goda exemplets moraliska natur, än till maktens betvingande kraft – men de kommer inte bli de mäktigaste. Och som Meja sjunger i den där låten; ”It´s all about the money, it´s all about the dum dum du di di dum”.
För att ge fiktivt exempel, dock med en viktig poäng: Jag såg häromdagen filmen ”The Mist” – filmatiseringen av en av Stephen Kings böcker. Filmen handlade om en grupp människor som stängt in sig på ett köpcentrum eftersom det utanför köpcentrat härjar en mystisk dimma i vilken det gömmer sig något mystiskt som dödar de människor de kan komma åt. Inne på köpcentrat har de flesta panik, och en religiös kvinna i gruppen predikar för dem att de fasor utanför som de inte kan förstå eller förklara är Guds dom och att deras enda chans till frälsning är att börja blidka Gud. Fler och fler av de skräckslagna människorna ansluter sig till kvinnan. Men en annan grupp gör det inte, utan håller istället ett eget rådslag en bit därifrån, där konversationen går så här:
En kvinna vid namn Amanda säger att hon inte tror att den religiösa kvinnan är verkligt farlig, och att de flesta människor där ute är vettigt folk som inte kommer att lyssna till henne: ”Nej, det går jag inte med på. Hon (den religiösa kvinnan som leder de andra) är helt klart galen. Några kanske, men…”
Varpå huvudpersonen i filmen, en man vid namn David säger: ”Jag ser fyra. Vid lunch är det fyra till. När de kommer tillbaka imorgon har hon en hel församling. Då kan vi börja oroa oss för vem hon tänker offra. Dig, Amanda? Min lille pojke?”
En annan man inflikar: ”Han har rätt.”
Amanda tittar upp och säger med en röst blandad av upprördhet och cynism över den andres cynism: ”Du tror inte på mänskligheten va?”
Varpå mannen svarar: ”Nej, inte ett dugg.”
Amanda: ”Det kan jag inte acceptera. Folk är goda. Vi är ett civiliserat samhälle.”
Huvudpersonen David: ”Visst, så länge allt funkar och man kan ringa larmtjänsten, men släck ljuset och skräm dem. Då gäller inga lagar längre. Då ser du hur primitiva de blir.”
Ännu en annan man lägger sig i diskussionen och säger: ”Skrämmer man folk tillräckligt, kan man få dem till vad som helst. De vänder sig till vem som helst som erbjuder en lösning.”
Amanda tittar på ytterligare en man i gruppen i hopp om att få stöd hos honom i sin tro på mänskligheten och att den församlade skaran inne i köpcentrat ska agera rationellt och altruistiskt: ”Snälla Ollie, backa upp mig”
Ollie: ”Jag kan inte. Människan är galen. Sätt fler än två av oss i ett rum och låt oss hitta orsaker att döda varandra. Varför tror du vi uppfann politik och religion?”
Slutcitat.
Konversationen i filmen är dock mycket intressant, och Ollies svar är talande. Att tro att den mänskliga naturen idag är bättre än den var för låt säga 5 000 år sedan, eller att upplysningen gjort oss människor så civiliserade att vi inte längre agerar primitivt är naivt (Nazityskland var ett ytterst upplyst samhälle, och Sovjetunionen var ett vetenskapsbaserat samhälle – möjligtvis med undantag för att de inte förstod något alls om vetenskapliga ekonomiska teorier –) .
Eftersom människan till naturen i första hand tänker på sig själv, vilket visar sig när saker och ting dras till det yttersta, så gör det att kollektiva utopier inte fungerar. Demokratins maktdelningsprincip bygger inte på en utopisk människosyn som säger att den mänskliga naturen är god och altruistisk. Tvärtom – demokratins maktdelningsprincip bygger på precis motsatt föresats: att människan till naturen är egoistisk och fylld av maktbegär. Det är utifrån den tron som maktrealismen är just realistisk. Medan internationalismen är utopisk.
Är då inte detta en mycket negativ och mörk människosyn?
Kanske. Men den realistiska synen är vad som skapat ett positivt högst aktningsvärt demokratiskt system – som är allt annat än mörkt och negativt, och vars friheter och möjligheter alla medborgare i den demokratiska världen dagligen njuter av; faktum är att när människor delar på makten så skapas en naturlig jämställdhet som gör att våra relationer faktiskt kan fungera ganska hyfsat. Det gäller på de mest grundläggande sociala nivåerna, och i en demokratisk globaliserad värld är – eller borde det därför vara naturligt att tillämpa samma princip även på internationell nivå.
Att överge detta system för något slags utopiskt system som historien bevisat aldrig fungerat – vore naivt, utopiskt och farligare för mänskligheten än både finanskriser, global uppvärmning – och vilka tänkbara framtida argument som än må användas för att avskriva nationernas centrala roll för fungerande internationella relationer. Den poängen är också vad den här artikeln i första hand syftar till att belysa. Vi bör göra allt vi kan för att tackla de globala utmaningar som finns – men vi bör inte glömma de huvudsakliga orsakerna till att vi har den världsordning vi redan har, och heller inte lättvindigt överge dessa principer.
Det är också en viktig och grundläggande anledning till att jag gillar USA. För i detta avseende har USA och det moderna Europa två skilda utgångspunkter: medan USA pg a sin konstitution väldigt fundamentalt har baserat hela sitt nationsbygge just på idén om nationellt oberoende, så har det moderna Europa och den Europeiska Unionen baserat sitt politiska projekt på motsatt princip – med internationalism som ledstjärna, där ”nationalism” i samhällsdebatten betraktas som något slags historiskt avskräde, och något som nazisterna typ uppfann.
Nationernas maktbegränsande roll förespråkas sällan, och när det talas om nationalism görs sällan någon distinktion mellan demokratiska nationalstater och totalitära sådana (och skillnaden är historiskt bevisat, uppenbart enorm).
Av dessa två grundläggande principer föredrar och förespråkar jag den amerikanska, långt framför den europeiska – eftersom den europeiska i grunden är baserad på en utopisk trosföreställning, inte på en realistisk sådan. Det betyder inte att amerikansk sakpolitik i alla frågor är bättre än europeisk sådan – många gånger är det tvärtom, och det finns mycket som vi kan lära av varandra – men vi i Europa har gällande politisk filosofi mycket mer att lära av amerikanerna, än de av oss. En sådan läxa är det jag här beskrivit; att mänsklighetens största fiende alltid varit henne själv, att hela vår civilisation genom hela historien strävat efter att tämja den mänskliga naturen – och att vi numera faktiskt lyckats med det ganska bra, tack vare en realistisk – inte utopisk – människosyn, och tack vare demokratiska nationalstater. Vår främsta plikt borde vara att förvalta och förfina detta arv, inte att avskaffa det.
I förhållande till amerikansk politik är det också därför jag föredrar Republikanerna framför Demokraterna – eftersom det Republikanska partiets bas tenderar att vara betydligt mer ideologiska än Demokraterna. Republikanerna anser att USA:s väg är bättre än Europas, medan Demokraterna i många avseenden tycker precis tvärtom.
Det här är del 1 i en artikelserie där jag beskrivit vad världssamfundet inte bör göra. I nästkommande del kommer jag att beskriva vad världssamfundet däremot bör göra för att bemöta framtidens globala utmaningar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar