USA:s anti-krigsrörelse var främst en anti-republikansk rörelse

Michael Heaney, biträdande professor i statsvetenskap vid Michigan University och Dr. Fabio Rojas, biträdande professor i sociologi vid Indiana University har gjort en undersökning om vad som hände med anti-krigsaktivisterna som livligt protesterade mot George W. Bush.

Efter att ha gjort 5,398 undersökningar av demonstranter vid anti-krigsdemonstrationer mellan 2007-2009 kom man fram till en slutsats: att nästan allt handlade om partisansk politik. I sin studie som publicerades i mars konstaterade de:

“the anti-war movement demobilized as Democrats, who had been motivated to participate by anti-Republican sentiments, withdrew from anti-war protests when the Democratic Party achieved electoral success.” Heaney and Rojas add, “Our results convincingly demonstrate a strong relationship between partisanship and the dynamics of the anti-war movement.”

Kolumnisten Jonathan Gurwitz kommenterar detta faktum och skriver:

Let me stipulate here, as I have in the past, that there are legitimate, principled reasons to oppose U.S. military interventions in Afghanistan, Pakistan, Iraq and Libya. There are individuals committed to a philosophy of peace — one that I respect, but do not share — who have been admirably consistent in their anti-war position. There are others who, after evaluating the human and financial costs of war, have conscientiously moved from support to ambivalence to opposition.

Their numbers are small. As Heaney and Rojas suggest, a much larger number of people have opportunistically and shamefully moved from opposition to ambivalence and even to support simply because a Democrat is in the White House.

Det finns också demokrater som sett detta och blivit besvikna, som te x Cindy Sheehan som 2009 hävdade att anti-krigs-aktivisterna utnyttjades av demokraterna. När hon själv protesterade mot George W. Bush så hade hon det demokratiska partiets stöd - när hon fortsatte att protestera mot Obamas krigspolitik försvann stödet snabbt.

Anti-krigsdemonstrationerna mot George W. Bush sedan Irakkrigets början och framåt var de största anti-krigsdemonstrationerna sedan Vietnam-kriget. Under Vietnam-eran handlade det dock om ett verkligt motstånd mot kriget - och demonstrationerna upphörde inte pg a regimskifte, eller ens pg a LBJ:s långt gångna välfärdspolitik - de fortsatte så länge kriget pågick.

Att dagens demonstrationer inte gjort det säger en hel del om det oärliga i dessa demonstrationer. Under Vietnam-eran demonstrerade en generation som konkret upplevde kriget i sina egna liv: somliga undvek tvångsvärvningen, andra fick se sina kompisar tvångsvärvas och ibland komma hem i kistor. Allt för ett krig långt borta, som drevs utan något tydligt strategiskt mål i sikte.

Dagens (eller numera snarare gårdagens) anti-Irak och anti-Bush-demonstranter drevs sällan av sådana faktorer. Majoriteten av dem drev enligt undersökningen ovan partisansk partipolitik. Det går att protestera mot krig av ideologiska skäl utan att för den sakens skull vara opatriotisk. Frågan om det går att vara inkonsekvent utan att vara opatriotisk är emellertid mer svårbesvarat.

Cindy Sheehan har, och har alltid haft fel i nästan allt hon sagt under årens gång (något demokrater nu håller med om, eftersom hon nu också kritiserar dem). Men hon har åtminstone varit konsekvent.

Källa: MySanAntonio

Se även tidigare inlägg:

Anti-krigsaktivisterna drivs på tynande låga 20100905

----------------

Cindy Sheehan avfärdar Bin Ladins död 20110503

Ett brev från Irak och en reprimand mot Cindy Sheehan 20091009

Cindy Sheehan i Sverige 20091008

Vänstern har kastat Cindy Sheehan under bussen 20090822

Cindy Sheehan protesterar utanför Bushs nya hem i Dallas 20090609