I'm a strong conservative, but I'm not perfect. President Bush's signature initiative of No Child Left Behind, I voted for it, I shouldn't have. It was something that I said, and I will say publicly, that we should repeal. In fact, we should repeal all of federal government's role in primary and secondary education, and if you give me the opportunity, I'll do that.
Newt Gingrich sa också lite senare:
I think it's[No Child Left Behind] clearly a failure. I think it has led teachers to be forced into a bureaucratic system of teaching to the test. I find virtually no teacher who likes it.
It is grossly disproportionate. You end up with first-generation immigrants who don't speak very good English being tested against a national standard. And a perfectly good school looks bad even though it's doing a great job because there's no measurement that's reasonable.
The correct answer is to radically reduce the Department of Education, cut out all federal regulations, return the money and the power back home to the states. But I would say to the states, it will be good for them to shrink their Departments of Education and return the power back to the local county boards, and then let parents and teachers and students get back to learning.
För republikanernas del knyts kritiken mot NCLB till diskussionen om den federala regeringens roll i landets utbildningspolitik, där vindarna nu helt klart blåser åt de traditionellt konstitutionella grunderna att helt enkelt inte ha något federalt utbildningsdepartement. För demokraternas del vill man ha ett utbildningsdepartement men anser likväl att NCLB misslyckats, på ungefär de punkter Gingrich nämner (innan han börjar prata om att avskaffa hela utbildningsdepartementet).
I samband med 10-årsdagen för No Child Left Behind lät Time emellertid intervjua tidigare president George W. Bush om hur han själv såg på reformen så här ett årtionde senare. Bush förklarar bland annat hur reformen tillkommit som en respons på dels ett verkligt behov och dels en verklig situation med verklig politik, medan kritikerna från högerkanten kritiserar reformen främst ur ett filosofiskt perspektiv. Själv är han dock stolt över vad som åstadkommits:
First of all, I am extremely proud of the effects of No Child Left Behind. For the first time, the federal government basically demanded results in return for money.
Han förklarar vidare att man gjorde detta genom att kräva att skolorna testade sina elevers kunskaper (typ ett nationellt prov) och sedan såg till att de elever som inte klarade sig fick den hjälp de behövde. Resultatet har varit att i synnerhet minoriteter lärt sig att läsa och skriva bättre än tidigare.
Om kritiken mot systemet förklarar Bush att denna kommer från två håll:
Some on the right think there is no role for the federal government [in education]. Some on the left are saying it’s unfair to teachers — basically, union issues. People don’t like to be held to account.
Lite senare fördjupar han sedan resonemanget kring detta och säger:
In some circles, punching No Child Left Behind is a way to basically say, I’m against Big Government. In fact, No Child Left Behind is a way to promote efficient government.
...No Child Left Behind basically says, If you’re going to fund [schools], like we’ve been doing for years, we in the federal government ought to demand accountability, which seems to me a very conservative principle. Yet some conservatives are saying No Child Left Behind is an improper role for federal government. In that case, it’s more philosophy than actual analysis of how No Child Left Behind works and its effectiveness.
Här har Andrew J. Rotherham från Time också en analys av NCLB och förklarar att det blivit så populärt att kritisera reformen att man glömt vad den, trots sina brister, faktiskt har lyckats åstadkomma. Han börjar påminna om att reformen faktiskt var bipartisansk (med Bush och Ted Kennedy som dess huvudsponsorer):
Bashing the No Child Left Behind Act has become so politically popular that it’s easy to forget how overwhelmingly bipartisan it was — the legislation passed the House with 384 votes and the Senate with 91.
Han förklarar att NCLB inte var något nytt program utan ett som syftade till att modifiera Lyndon B. Johnsons gigantiska Elementary and Secondary Education Act från 1965. En effektivisering som med nödvändighet behövde göras och som såväl Reagan som Clinton-administrationen tidigare uppmärksammat. Vad lagen gjorde var att den krävde att delstaterna testade sina elever i årskurserna 3-8 och sedan bröt ner statistiken i etniska grupper etc, för att se hur elevernas kunskaper faktiskt såg ut. Delstaterna var sedan tvungna att arbeta fram konsekvenser för skolor som misslyckades hjälpa sin a elever läsa och skriva (och det bör förstås noteras att det i USA varit ett stort problem med "problembarn" som bara skjutsats genom klasserna oavsett om de lärt sig något eller ej) - och elever skulle erbjudas möjlighet till nya skolor eller mentorer. Författaren skriver:
The increased focus on accountability has produced some benefits. For starters, NCLB has changed educators from arguing about whether to hold schools accountable for performance to arguing about how to do it. That’s no small accomplishment in a field that is notoriously hostile to change and is particularly averse to the concept of consequential accountability. (It’s hard to overstate this; I’ve been in meetings where people have requested that words like “performance” not be used because they consider them offensive terms.) NCLB also produced an explosion of data that, while not consistently useful yet, is at least putting the education debate onto a more empirical footing. This change was long overdue as well. Elementary and secondary education is a $650 billion annual undertaking, but, until recently, even basic measures of — yes — performance were not routinely taken or analyzed.
En annan positiv konsekvens var den kunskapsförbättring som skedde bland minoriteter:
.. there has been some improvement in achievement for low-income and minority kids, the law’s intended beneficiaries — which is no small thing in a country that systematically overlooks these students.
Med det sagt fanns också de problem Gingrich i debatten ovan nämnde: barnen fick lära sig att plugga inför NCLB-proven snarare än för att faktiskt lära sig. Och delstaterna som själva fick ansvar att "hålla sig själva ansvariga" skötte inte detta bra. Det fanns dock ingen tydlig mekanism som faktiskt tvingade delstaterna att göra radikala förändringar, varför många kryphål utvecklades för att komma undan NCLB-kraven. Han avslutar sedan artikeln:
But for all of NCLB’s problems, we should remember on its diamond anniversary that the current system is still better than the old days when Washington would just pour money into schools regardless of results. Education policy at the federal level is evolving in fits and starts toward a more results-focused role. Without Clinton’s 1994 law, there would not be a No Child Left Behind. And without No Child, there wouldn’t be a Race to the Top under the Obama Administration or a push among states to adopt common standards.
Bush förde också det republikanska partiet bort från "avskaffa-utbildningsdepartement-retoriken" - och en konsensus nåddes som har gjort reformer möjliga. Den retoriken har nu med te-party-rörelsen återkommit med full kraft, och alla GOP-kandidater pratar om att återföra utbildning till delstaterna. Något som det inte går att förneka är mer i linje med konstitutionen, men som No Child Left Behind visat att delstaterna inte är redo att ta, och ett dramatiskt avskaffande av departementet skulle förmodligen få allvarliga konsekvenser för vanliga elever runtom i USA, vars problem redan är enorma.
Det bör dock inte förglömmas att det finns en falang i det republikanska partiet som förespråkar tydligt engagemang i utbildning (Jeb Bush bygger te x vidare på broderns idéer) och även George W. Bush själv arbetar via sitt presidentcenter vidare på saken. Såväl Rick Santorum som Newt Gingrich, som till skillnad från Ron Paul, faktiskt också tar den reella verkligheten i akt och inte bara konstitutionen, var själva för NCLB innan årets valcykel och den skarpa anti-Washington-retoriken kom igång.
För svenska läsare kan också påminnas om att lagen här i Sverige kritiserades för att vara "högerradikal" (trots att det helt uppenbart var ett "moderat" förslag som aldrig gått igenom utan Ted Kennedys stöd, och dagens republikaner är förstås avsevärt mer "högerradikala") - och kritiserades utan att ta de specifika många amerikanska utbildningsproblemen i akt.
Källor: Time, Time
Se även tidigare inlägg:
Obama - videovecka 139 20110924
Obama nedmonterar No Child Left Behind med exekutiv order 20110923
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar