Jag ämnar här i samma punktform bemöta Johns motargument, och slutligen ge en bredare ny förklaring till varför jag fortfarande stöder Gingrich framför Romney, samt gå in lite på händelseutvecklingen sedan Johns inlägg skrevs för några veckor sedan.
OBS: Mycket har hänt de senaste veckorna och endorsements och argument för de ena eller andra kandidaterna börjar snart te sig ganska irrelevant - men det som påbörjats måste förstås avslutas och den här bloggduellen är om inte annat en rolig grej.
* Varför Gingrich visst är realistisk
I mitt ursprungliga inlägg till att förespråka Newt Gingrich påpekade jag att jag dels gjorde detta för att jag ansåg honom vara realistisk. Som exempel på detta angav jag hans mycket realistiska syn på USA:s immigrationspolitik, där Gingrich avfärdar tanken på att tvångsdeportera 12 miljoner illegala invandrare och istället anser att de som lever samhällsförenliga liv bör ges permanent uppehållstillstånd.
John förklarar i sitt inlägg att han håller med om "att det inte är realistiskt att utvisa alla 12 miljoner illegala invandrare, och Gingrich idé om medborgarråd är intressant" - men han menar att jag handplockar ett exempel som inte är särskilt representativt eftersom Gingrich i så många andra frågor verkligen inte är någon realist. Som -ett- exempel handplockar John, Gingrichs ekonomiska politik, som John diskvalificerar tydligt. John förklarar hur Gingrich föreslår att USA bör sänka företagsskatten till 12.5 % och införa en valbar plattskatt på 15 % - en enligt John av olika skäl mycket dålig idé.
John pluggar ekonomi och kan ämnet väl - och onekligen mycket bättre än jag kan. Men det går helt klart att hitta ekonomer åt alla kandidater. Och det faktum att den konservative superekonomen Arthur Laffer (som uppfann Laffer-kurvan, grunden till Ronald Reagans "Reaganomics") har endorsat Gingrich tyder på att Gingrichs ekonomiska politik inte kan vara helt åt skogen.
Min orsak till att endorsa Gingrich beror dock inte på hans ekonomiska politik - och att välja det som område på varför Gingrich är orealistisk är om inte annat också det att handplocka det område som John anser passar honom bäst. Alla republikanska kandidater har (ur en pro-republikansk konservativ synvinkel) en bättre såväl ideologisk som sakpolitisk syn på ekonomin än Barack Obama - vilket också måste gälla Gingrich. Om det sedan är det bästa exemplet på en realistisk konservatism (dvs där han förespråkar konservativa lösningar på moderna problem) är en annan sak. Fler exempel på där jag anser att han faktiskt gör detta, följer dock nedan.
* På vilket sätt Gingrichs konservatism verkligen är trygg
Som alternativ rubrik till detta inlägg tänkte jag skriva "Varför jag fortfarande stöder Gingrich (eller Santorum) över Romney". Så blev inte fallet och den här bloggduellen började innan (jag) ansåg Santorum vara en faktor att räkna med. I GOP-debatten i Manchester, New Hampshire den 7 januari, kritiserades Rick Santorum av Ron Paul för att vara en "big-government-conservative" - pg a dennes stöd till en mängd regeringsprogram under George W. Bush, som No Child Left Behind, Medicare D etc. En i det rådande politiska GOP-klimatet inte helt ofarlig anklagelse, på vilket Santorum dock svarade:
I’m a conservative. I’m not a libertarian. I believe in some government.
Samma sak kan sägas om Newt Gingrich. Det finns mycket som konservativa kritiserar Obama för. 2009 stödde dock Newt Gingrich Obama-administrationens (enligt mig lyckade) utbildningsreform Race to the Top - vars principer byggde vidare på Bush-administrationens No Child Left Behind-reform. Gingrich reste bipartisanskt runt med ingen mindre än den svarte medborgarrättsaktivisten Al Sharpton för att uppmärksamma grundskoleproblemen i de statliga skolorna. Detta gjorde han inte för att han var någon moderat republikan utan därför att han ansåg att konservativa utifrån en konservativ grund behövde ta problemen i de amerikanska grundskolorna på allvar, och att detta kunde göras över partigränserna (precis som åstadkommits mellan George W. Bush och Ted Kennedy ifråga om NCLB).
Det är ett bra exempel på en trygg (och realistisk) konservatism. Det går förstås att framföra anklagelsen om att detta inte är konservatism, utan bara en moderat urvattnad republikanism - men på den saken passar Rick Santorums svar till Ron Paul bra att tillämpa även på Gingrich - han är konservativ, inte libertarian. Det innebär konkret att han visserligen delar libertarianernas aktning för en bokstavlig tolkning av konstitutionen och förkastar de liberala progressivas syn på konstitutionen som "ett levande dokument" som kan tolkas lite hursomhelst - men för den sakens skulle inte ignorerar de problem konstitutionen inte säger något om. För den konservativa fallang inom amerikansk politik som jag själv förespråkar så innebär det att hitta konservativa lösningar för att uppnå mål som liberaler inte har patent på att engagera sig i (som te x utbildning).
Min egen ledstjärna i det avseendet är George W. Bushs administration. Ett annat exempel är Medicare D. Det program som Bush skapade 2003 som ett tillägg till den ursprungliga Medicare-planen för att hjälpa äldre att betala sina medicinkostnader. Detta program stödde både Gingrich och Santorum, men det har de senaste åren fått mycket kritik från såväl konservativt som liberalt håll. Rapporter visar en sak om detta program - nämligen att det är ett regeringsprogram där kostnaderna faktiskt sjunker (till skillnad från Medicare i dess helhet). Att kostnaderna för Medicare D sjunker beror på de prismekanismer Bush-administrationen lade som grund för reformen. Avik Roy skriver följande i Forbes i augusti förra året:
Yesterday, The U.S. Department of Health and Human Services released data on average premiums for Medicare Part D, also known as Medicare’s prescription drug benefit. The average Medicare Part D premium in 2012, HHS projected, would be around $30.00, compared to the 2011 average of $30.76. “The announcement was based on bids submitted by Part D plans for the 2012 plan year,” HHS stated.
Stop right there and think about that. With all the teeth-gnashing about the inexorable rise of health costs, when have you ever heard about a health care program whose costs go down?
Han förklarar sedan att mekanismerna i Medicare D visat sig fungera, men att orsaken till att ingen hört om detta beror på att de progressiva ogillar att programmet instiftades av en viss president:
There’s a reason you haven’t seen those articles: because Part D proves wrong the progressive conventional wisdom, that rising costs is a Rubik’s Cube that only boards of government-appointed experts can solve. Plus, Medicare Part D was passed at the behest of a certain former President who progressives don’t like. (Hint: his middle name is Walker.)
Utan att gå in på programmet i detalj så räcker det här med att konstatera att Bush tillämpade konservativa principer för att tackla ett problem liberaler tidigare agerat som om de haft patent på att lösa. Ett problem libertarianska konservativa skulle ha ignorerat. Newt Gingrich tillhör skaran konservativa som förstår både att man bör och hur man bör applicera konservativa principer på moderna problem - det gör honom till en trygg (såväl som realistisk) konservativ.
Detta måste också sägas gälla miljöfrågan. John påpekar att om Gingrich ville visa att även konservativa bryr sig om miljön så hade det funnits bättre sätt att göra detta på än en ad om global uppvärmning tillsammans med Nancy Pelosi. Det kan jag hålla med om - och Newt Gingrich har själv också sagt att det hela var ett gigantiskt misstag eftersom liberaler inte trodde honom och konservativa bara blev arga.
Men innebär ad:en att Gingrich delar Nancy Pelosis (och Al Gores) syn på problemen och lösningarna ifråga om global uppvärmning? Knappast. I april 2009 vittnade såväl Al Gore som Newt Gingrich inför Kongressen - i Gores sida för att mana Kongressen att rösta igenom ett amerikanskt klimatavtal innan den hypade klimatkonferensen i Köpenhamn senare under året. Gingrich däremot var där för att mana Kongressen att göra motsatsen och sa:
"It is ridiculous to believe that we are going to eliminate 83 percent of carbon use with current technologies," he added. "This is the strategy imposed in the bill and it is a fantasy. Nothing in this bill leads to the level of breakthrough that you need to reduce carbon not only here at home but also reduce carbon generated by China and India."
Något klimatavtal blev inte av för USA:s del och när republikanerna året senare vann Representanthuset punkterades saken tämligen för gott. Gingrich besvarar inte hur han personligen ser på global uppvärmning - men däremot står det tydligt att han motsätter sig globala överstatliga klimatavtal, vilket förstås är det viktigaste i sammanhanget och den punkt där konservatismen på ideologiska, konstitutionella grunder är tydlig - helt oavsett vilka vetenskapliga konsensus som finns eller inte finns kring ämnet. Hans ad med Nancy Pelosi var måhända en klumpig sådan - men den indikerade inte att han var moderat eller ideologiskt smygliberal i frågan.
John skriver också i sin argumentering mot mina argument för Gingrichs trygga konservatism följande:
Sedan ska man ju säga att den som är trygg i den enes ögon är en flip-flopper i den andres. Jag har hört otaliga Romney-supporters som över åren hävdad precis det Ronie hävdar om Gingrich, nämligen att Romney vågar vara mer moderat i vissa frågor för att han är trygg i sin konservatism. Den som stöder Gingrich ser hans icke-konservativa positioner och handlingar som "trygghet", den som inte stöder honom ser dem som "flip-flops". Precis som med Romney.
Det argumentets hållbarhet beror förstås på huruvida man litar på personen ifråga eller ej. John litar inte på Gingrich, medan jag gör det. Men jag anser också att det finns fler faktorer som avgör saken till Gingrich fördel:
Dels skillnaden mellan att vara en "trygg/realistisk konservativ" och en moderat sådan. En realistisk konservativ är en sådan som -inte- är libertarian, och inser att det finns problem i samhället och världen som den amerikanska konstitutionen inte ger några färdigskrivna svar på, men som man likväl inte kan ignorera. En trygg konservativ är en som söker uppnå konservativa, konstitutionstrogna lösningar på dessa problem. En moderat sådan en som i de frågor han inte ser några tydliga konservativa svar köper ideologiskt liberala lösningar. Gingrich är, vill jag hävda, en realistisk och trygg konservativ - medan Romney är en moderat sådan.
Detta anser jag bevisas empiriskt av vad de båda åstadkommit. Gingrich (precis som Romney) har båda tacklat och sökt regeringslösningar på en mängd problem i det moderna samhället (i Gingrichs fall te x Medicare, och utbildning för att utgå från exemplen ovan) - i Romneys fall sjukvård och problemen med vapenvåld. Gingrich har dock gjort detta utifrån konservativa grunder - medan Romney gjort detta utifrån liberala grunder. Vapenfrågan är det bästa exemplet på detta. Medan Newt Gingrich 1994 skapade en konservativ revolt pg a att Bill Clinton ville förbjuda militära handelvapen för privat bruk (trots det andra konstitutionstillägget som om det tolkas bokstavligt som det står, vilket konservativa anser att det bör göras, ger amerikanska medborgare rätt att äga vapen - helt oavsett skillnaderna i handeldvapen nu och då) - så ansåg Romney i egenskap av guvernör precis det liberaler anser, nämligen att lösningen på våldsproblem och dödsskjutningar var att förbjuda sådana vapen - helt oavsett konstitutionen. Det är en moderat ståndpunkt. Och samma sätt att hantera politiska problem kan med stor sannolikhet sägas om fler av Romneys ståndpunkter, men kan inte sägas om Gingrich.
Romney säger sig idag vara betydligt mer konservativ och har skrivit en bok som har en tydlig konservativ profil (även om jag själv inte har läst den). Allt han idag säger låter också väldigt konservativt, och det är både möjligt och troligt att han tvingades vara mer moderat som guvernör i Massachusetts än han i själva verket faktiskt är. Men här har man likväl att välja mellan en kandidat som bevisligen varit konservativ hela sin karriär (Gingrich) och en kandidat som i första hand pratat om att han ska vara en konservativ president i framtiden, om han blir vald. Här handlar det kanske om vem man litar mest på - jag för min del finner dock Gingrich mer trovärdig i detta avseende än Romney. Gingrich är helt enkelt en trygg konservativ. Han är heller ingen smygliberal - och det enda sättet att få honom till det är om man själv är libertarian, men det har Gingrich eller Santorum aldrig varit.
* Gingrichs katolicism är ett plus
I sitt inlägg kritiserar John min ståndpunkt om Gingrichs katolska tro som en faktor i mitt endorsement, och förklarar att det för hans del är värderingar som är viktiga, snarare än stämplar.
Det håller jag förstås med om - och det bästa beviset på detta är förstås Jimmy Carter kontra Ronald Reagan. Medan den förste var evangelikal born-again sydstatsbaptist, så var Reagan av mer traditionell protestantisk härkomst (hans far var dock kulturkatolik). Det till trots var det helt tydligt att det var Reagan inte Carter som tog de evangelikala på allvar och gav dem en politisk plattform.
Jag anser dock inte Romney vara någon Reagan, och medan jag sett Gingrich kämpa ideologiskt mot strömmen (oavsett om det gäller att bekämpa en populär Bill Clinton eller sitt eget nu libertarian-flörtande konservativa parti) så tenderar Romney att ideologiskt i första hand vilja flyta med åt det håll vinden för tillfället blåser hårdast (vilket innebär att han i Massachusetts inte motsätter sig aborter, men i ett republikanskt primärval vill avskaffa Roe vs Wade). Gingrich däremot står för vad han tycker, nästan oavsett om detta är populärt eller ej.
Till skillnad från John så anser jag också att Gingrich faktiskt har värderingar, och att somliga av dessa är sprungna ur och förstärkta av hans katolska tro. De saker jag konkret med Gingrich kopplar till saken är:
(1. hans kamp mot sekularisering, för religionsfrihet och sin förståelse för den konservativa rörelsens teologiska arv.
(2. hans katolskt historiska anti-islamism. En övergripande historisk förståelse av konflikten med radikal islam behövs idag mer än för tio år sedan när det var rätt av Bush, Blair och alla andra västpolitiker att helt löskopplat från historien förklara att "islam var fred" för att motverka vendetta mot oskyldiga muslimer. I
Idag har debatten gått vidare, och västvärlden står inte inför några våldsamma vendetta mot vanliga muslimska medborgare. Vad "den arabiska vintern" (militant islamism och anti-kristendom) i kombination med ökad radikalisering av muslimska ungdomar även i väst visar, är dock att det behövs en tydlig historisk-ideologisk-teologisk konfrontation med islamism på samma sätt som tidigare generationer konservativa från alla dessa grunder konfronterade kommunismen. Obama-adminstrationen har visat sig vara helt ointresserade av detta och för ett luddigt definitionslöst krig mot en fiende man inte ens definierar. Den tydlighet Newt Gingrich och även Rick Santorum står för i detta avseende vore därför mycket välkommen. Och historien med Sovjetunionen bevisar att det också behövs ledare med den tydligheten.
(3. Jag anser också att Gingrichs katolska tro har gjort honom till en bättre person. Jag hängde inte med i Gingrichs karriär på 1990-talet, däremot hade jag en del koll i början av 20-00-talet när George W. Bush definierade sig som en annan kandidat än republikanerna från 1990-talets kongress-era. Den uppfattning jag då bildade mig om Gingrich var således negativ. Allt jag sett av honom de senaste tre åren (när jag gradvis börjat följa honom alltmer aktivt här på bloggen) har jag dock gillat.
Med detta sagt fyller Romney också alla dessa kriterier - och man kan av exakt samma orsaker som de jag nämnt ovan också välja att stödja Romney. Det är en smak- i kombination med förtroendesak. Jag för min del har mer smak för historisk katolicism än för mormonism, och mer förtroende för de saker jag konkret anser att Gingrich redan visat prov på, än för de saker Romney lovat att om han blir president visa prov på. Men återigen; det är en smak och förtroendesak. John har inget förtroende för Gingrich, varför hans beslut att stödja Romney blir helt logisk. Jag har relativt stort förtroende för Gingrich - i kombination med smak för dennes bakomliggande ideologiska, teologiska och historiska faktorer. Varför mitt beslut att stödja honom blir än mer logiskt.
Det finns dock två andra saker som också skulle kunna sägas om saken, som också gynnar Gingrichs kristendom framför Romneys mormonism. Dels den historiska faktorn. I USA fyller presidenten också funktionen av statschef, och bör därmed också representera nationens traditionella historia. USA:s kristna arv är svårt att helt frikoppla från det amerikanska nationsbygget, varför kristendomskriteriet ter sig lika naturligt i en amerikansk republik, som det svenska kravet på att vår monark måste vara lutheran.
Därtill kan också min sakpolitiska punkt vara värd att betonas en gång till: medan mormonerna redan är USA:s mest konservativa väljarblock så är katolikerna det inte. De är historiskt demokrater (från en era när nordstatsdemokraterna i första hand värnade industriarbetare och andra hårda låglönejobb invandrade katoliker fick lära sig att leva med) - men står nu inför ett allt mer tydligt vägskäl: om de ska fortsätta vara demokrater eller gå över till ett parti som i dagsläget i så många fler avseenden än demokraterna värnar praktiserande katolikers kärnfrågor. En republikansk katolik i Vita Huset skulle kunna innebära en omsvängning. Det måste inte bli Newt Gingrich - kanske (och förmodligen) skulle nordstatsarbetarättlingen Rick Santorum vara ett bättre val (som trots är allt är cradle-catholic - till skillnad från den tämligen nykonverterade sydstataren Newt Gingrich) vara ett bättre val. Men kontentan blir densamma: det skulle vara intressant att se om en sådan omsvängning skulle kunna äga rum.
* Gingrich är historiker och sådana behövs
John ifrågasätter Gingrichs historiska kompetens pg a dennes bristande akademiska meriter. Det republikanska partiet av idag har dock inte direkt lyxen att vraka och välja mellan meriterade historiker. Newt Gingrich och Rick Santorum - men även Mitt Romney och Jon Huntsman är de personer jag anser har bäst koll. Av dessa är dock Gingrich den tydligaste historikern - och till skillnad från te x Mitt Romney som primärt är intresserad av affärspolitik, och Santorum som i första hand är intresserad av familjefrågor och radikal islam, så spenderar Gingrich avsevärd tid med att faktiskt bedriva historieforskning - något som lett till en mängd böcker och filmprojekt om historiska händelser i amerikansk- och världshistorien.
De flesta GOP-kandidater gillar att läsa sådana böcker men skulle inte komma på tanken att skriva dem. De flesta GOP-kandidater försöker också lära sig tillräckligt mycket historia för att få -sin- historieberättelse att framstå trovärdig. Något som räcker för att skriva sagor men som inte räcker om man faktiskt vill lyckas hitta en genuin historisk röd tråd ifråga om något. Sådana är inte lätta att hitta, men de går om man har ett genuint historie- och inte bara sagoberättarintresse (så som många vänsterakademiker ofta har).
Det viktiga är således inte den akademiska karriären utan det genuina historieforskningsintresset. Ett intresse Gingrich inte bara visat sig ha, utan också visat att han i stor utsträckning bemästrar. Romney verkar ha ett mycket mer seriöst förhållande till historia än löjeväckande populistkaraktärer som Christine O Donnell - men han bemästrar inte ämnet på samma sätt som Gingrich. Och med tanke på att den konservativa rörelsen grundades av genuina historiker så skulle Gingrich kännas som skön vindpust i en republikansk miljö som idag överlag föredrar sagoberättande framför historieforskning.
Slutligen anför John fyra punkter om varför Romney bör bli president: 1) Han vill bli president, 2) Hans CV - exakt vad en president behöver, 3) Vi måste vinna mot Obama, 4) Personlighet.
På dessa punkter håller jag med John ifråga om punkt 1, 2 och 3. De två första håller jag helt med om - Romney har goda kriterier som är ett stort plus. Mycket tyder också på att Romney skulle ha störst chans att faktiskt vinna över Obama. Men den statistiken kan komma att ändras och jag tror inte att Gingrich skulle bli nämnvärt mycket sämre - deras respektive styrkor och brister skulle förmodligen i det långa loppet göra dem ungefär samma slags styrka mot Obama. Gällande punk 4 så anser jag inte Gingrich personlighet vara så negativ som John beskriver den, och jag anser den heller inte vara till last på det sätt John anser. Dock anser jag att vi i Gingrichs fall vet vad vi kan förväntas oss i både vått och torrt - av hans personlighet har vi sett alla sidor, av Romney har vi i första hand sett en välpolerad fasad; riktigt hur Romney blir, eller hur han agerar när det knakar i fogarna vet emellertid inte riktigt av den enkla anledningen att han aldrig visat det. Något jag inte anser vara någon nämnvärd styrka.
Med detta sagt är jag inte på långa vägar lika stark motståndare till Romney som John är till Gingrich. Och vinner Romney nomineringen så komme jag att stödja honom. De faktorer som hittills nämnts är dock de som gör att jag för närvarande föredrar Newt Gingrich.
Slutligen måste också en annan faktor vägas in; nämligen Rick Santorums uppgång. Santorum fyller i många avseenden samma kriterier som Gingrich, och även några fler därtill. Således skulle Santorum också bli en utmärkt kandidat. Han blev tvåa i Iowa och har ett momentum som Gingrich numera saknar. För närvarande tycks Santorum därför vara den kandidat med störst möjlighet att besegra Romney - varför jag (trots min här långa utläggning för Gingrich) inte skulle motsätta mig att Gingich gör som Jon Huntsman just har gjort (i förhållande till Romney), nämligen kastar in handduken och endorsar Rick Santorum. Om så kommer att ske återstår dock att se.
Se även tidigare inlägg:
Varför jag fortfarande stöder Romney över Gingrich 20120103
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar