Den behöver dock inte grävas nämnvärt djupt i nu, och tillhör i mångt och mycket historien. Och även om det fortfarande finns evangelikala sydstatspredikanter som kan ta skarp ton mot katolicismen, så är det inga som helst problem att vara katolik i USA. Så även om det vore historiskt med en amerikansk påve i en historiskt anti-katolsk nation, så finns det en annan aspekt av betydligt mer aktuell vikt.
En amerikansk påve skulle tillföra katolska kyrkan något få andra påvar skulle kunna göra (i synnerhet bland de kardinaler som nu kan tänkas vara aktuella för påveskapet) - nämligen modernitet. Något som kanske i synnerhet gäller för Timothy Dolan, ärkebiskop av New York och den som anses ha störst amerikanska möjligheter att tillträda den heliga stolen. Här har Scott Appelby en utmärkt artikel i Washington Post om varför världen idag mer än någonsin behöver en amerikansk påve. Och varför Timothy Dolan är rätt man i tiden.
Dolan, konstaterar Appelby, har stått på frontlinjen i katolska kyrkans kamp mot president Obamas socialliberala politik, och i synnerhet Obama-administrationens institutionella krav på att katolska institutioner ska täcka preventivmedel i sina sjukförsäkringar, något som gjort honom aktad i många katolska kretsar. Dolan är därtill karismatisk och vardaglig på samma gång som han är konservativ, följer kyrkans läror och promotar dessa - men på ett sätt som inte är frånstötande eller skrämmande.
Men, konstaterar Appelby, så är vikten av Dolan djupare än så. Vad Dolan - och en amerikansk påve - framförallt skulle göra är att ge katolska kyrkan en välbehövd injektion av modernitet. Påve Benedict XVI:s omtalade Twitterkonto i alla ära, men det räcker inte riktigt för att kunna koppla med tiden. Dolan skulle vara en påve som inte överväldigades av det moderna samhället - utan tvärtom skulle kunna utnyttja detta till dess fulla potential. Med förståelse inte bara för kristendomens grunder och kyrkans 2000-åriga traditioner, utan också för det moderna samhället. Ett samhälle Dolan i egenskap av amerikan och biskop i New York inte bara "känner till" utan på alla sätt är en del av.
I sitt avgångsbred konstaterade Benedict XVI:
“In today’s world, subject to so many rapid changes and shaken by questions of deep relevance for the life of faith,” he acknowledged, “in order to govern the barque of Saint Peter and proclaim the Gospel, both strength of mind and body are necessary.”
Appelby kommenterar:
And, he might have added, a dose of good old American know-how.
Han skriver vidare:
Imagine, then, an English-speaking pontiff with something like John Paul II’s charisma and energy, traversing the globe with the human touch and ebullient confidence of a Midwesterner transplanted to New York and then whisked off to the Eternal City. Now give him the stern resolve of a no-nonsense leader with a keen sense of the historic importance of this moment in church history and the obligations that come with it. Add a background in the study of history, that ennobling profession, and make it the history of Christianity. Presto: an American pope!
Jag har aktivt studerat katolicism sedan 2009 (min första mässa var jag dock på redan 2004, i USA), och i synnerhet USA:s katolska kyrka - och det är svårt att dra någon annan slutsats än att USA har den mest slagkraftiga katolska kyrkan i världen. Katolicismen växer visserligen snabbare i Afrika (och i USA stagnerar den onekligen på många håll), men det pg a att Afrika helt enkelt inte präglas av samma sekulära och/eller religionskritiska intellektualism som vi i Väst. I Afrika tror man på katolicismen pg a att man upplever att kristendomen är sann (samma sak kan sägas om de växande evangelikala rörelserna i Afrika, men också i det kulturellt katolska Sydamerika).
I USA finns dock en katolsk kyrka som lärt sig slå från underläge (vilket överlag inte är fallet för katolska kyrkan i Europa) och bemöta och konfrontera allt som egentligen går att konfrontera: från sexskandaler, till sekularism, protestantism och egentligen alla andra slags religiösa konfrontationer.
Timothy Dolan skulle inte bara vara bekant med alla dessa saker, utan kunna hantera alla sådana utmaningar utan problem - och på sätt som knappast någon annan skulle kunna göra på ett lika trovärdigt sätt. De afrikanska ärkebiskoparna är ofta godhjärtade, varma människor - men det går inte att komma ifrån att invändningarna mot katolicismen och kristendomen är av helt annan karaktär i Afrika än i ett Europa (och till viss del USA) präglat av en kombination av sekularism, modernism, postmodernitet och religionskritik på ett helt annat sätt än Afrika är. Och en sådan påve, skulle överlag främst betraktas antingen som en snäll farbror (för att han är en leende afrikan med förmodligen en fattig och svår bakgrundshistoria) - eller som en elak intolerant farbror (pg a att en sådan påve förmodligen skulle vara ännu striktare ifråga om nej till aborter, preventivmedel och homosexualitet).
Timothy Dolan skulle inte uppfattas på detta sätt, eftersom Timothy Dolan är en amerikan - biskop i New York - och mer integrerad med västvärldens modernitet och ledande politiska gestalter än någon av kyrkans europeiska kritiker ens skulle kunna drömma om att vara. Och i hans fall skulle påvehatten, korstecknen och Vatikanen inte förleda oss att tro att påvedömet var helt frånkopplat vanliga människors verklighet, eftersom många - även här i Europa - i Dolan skulle kunna se en verklig människa.
Därtill skulle Dolan genom sin stora kunskap i kyrkohistoria i kombination med att han faktiskt talar engelska, också kunna konfrontera fördomar och okunskap om katolska kyrkan i sekulära protestantiska länder (som te x Sverige) där bilden av kyrkan till stor del formats av Dan Brown-böcker, Jan Gillou-skildringar, och okunnig, fördomsfull sekulär-protestsantisk anti-katolicsim.
Och det är just detta den katolska kyrkan behöver. För USA:s del skulle Dolan indirekt också visa upp - i synnerhet för ett mer skeptiskt inställt Europa - de riktigt bra bitarna med amerikansk religiositet. I sin bok "Bekännelser", skriver St Augustinus (afrikansk biskop och en av katolska kyrkans främsta tänkare och världslitteraturens främsta författare) följande på sin väg mot kristendomen och katolicismen:
"Även om jag ännu inte lärt mig att dess lära var sann hade jag dock insett att den inte var sådan som jag häftigt anklagat den för att vara."
En viktig insikt Timothy Dolan, som få andra, skulle kunna förmedla också till vår tids sekulariserade västvärld där kristendomen idag främst betraktas som en historisk relik, och där de flesta tror och tycker betydligt mer än de faktiskt kan om saken.
Jag är inte katolik och har ingenting alls att egentligen säga till om i denna fråga: men likväl, om det gick att rösta på ny påve, så skulle jag lägga min röst på Timothy Dolan.
Källa: Washington Post
Se även tidigare inlägg:
Fader Robert Barron om påvevalet 20130213
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar