Man inleder med att konstatera att president Obama inte gjort något alls ifråga om att juridiskt göra upp med dessa saker och åtala de skyldiga. Att titta framåt, som Obama vill göra, är inte oförenligt med att samtidigt också titta bakåt. Om man inte gör upp med det som hände kan man nämligen inte gå vidare. Man skriver sedan:
In addition to new revelations of sadistic tactics like “rectal feeding,” scores of detainees were waterboarded, hung by their wrists, confined in coffins, sleep-deprived, threatened with death or brutally beaten. In November 2002, one detainee who was chained to a concrete floor died of “suspected hypothermia.”
Och därefter:
These are, simply, crimes. They are prohibited by federal law, which defines torture as the intentional infliction of “severe physical or mental pain or suffering.” They are also banned by the Convention Against Torture, the international treaty that the United States ratified in 1994 and that requires prosecution of any acts of torture.
Dessa handlingar var tortyr, även om dess försvarare vill kalla dem något annat, konstaterar man. Jurister inom Bush-administrationen använde en mängd olika sätt för att försvara metoderna, men det går inte att logiskt bortförklara att det faktiskt handlade om tortyr - och för detta måste någon stå ansvarig. The American Civil Liberties Union och Human Rights Watch ämnar begära att Justitieminister Eric Holder tillsätter en specialåklagare för att utreda saken.
Därefter ställer New York Times frågan om vem som bör hållas skyldig:
The question everyone will want answered, of course, is: Who should be held accountable?
Svaret beror självklart på slutsatserna i en framtida utredning (om Obama nu vågar godkänna en sådan) men högst på listan av dem som bör utredas finns Dick Cheney och därefter ett antal andra namn i Bush-administrationen:
...any credible investigation should include former Vice President Dick Cheney; Mr. Cheney’s chief of staff, David Addington; the former C.I.A. director George Tenet; and John Yoo and Jay Bybee, the Office of Legal Counsel lawyers who drafted what became known as the torture memos. There are many more names that could be considered, including Jose Rodriguez Jr., the C.I.A. official who ordered the destruction of the videotapes; the psychologists who devised the torture regimen; and the C.I.A. employees who carried out that regimen.
Man konstaterar sedan att med undantag för senator John McCain så är Republikanerna antingen tysta, eller så försvarar de det som inte går att försvara. Inte heller kan de peka på att metoderna faktiskt gav resultat.
Man konstaterar sedan att den utredning och åtal man hoppas på, inte handlar om hämnd utan om att försäkra att detta aldrig sker igen. Och man avslutar:
The question is whether the nation will stand by and allow the perpetrators of torture to have perpetual immunity for their actions.
Kommentar:
Att misstag begåtts i processen med förhören råder föga tvivel om. Att CIA-agenter också gick utanför de metoder som godkändes av Vita Huset verkar också ha varit fallet.
Med det sagt insisterar de flesta direkt-insatta på att metoderna faktiskt gav resultat - inklusive i förhållande till dödandet av Usama Bin Laden. Stämmer det eller inte? Vem vet. Det är inte det mest relevanta för frågan om metodernas vara eller icke vara. Där finns den moraliska aspekten.
Och att den aspekten diskuteras är suveränt, och visar på dynamiken i det amerikanska samhället. Där ingen kommer undan det grundläggande amerikanska rättspatoset.
Bör då Dick Cheney åtalas?
Självklart inte.
Det USA däremot skulle kunna överväga, är att kompensera de man bevisligen vet som var oskyldiga. Men att CIA under Vita Husets överseende skendränkte Khalid Sheik Mohammed, samtidigt som man tydligt förklarade vilka gränser som gällde ifråga om tillämpandet av metoderna (vilket uttryckligen står i de "tortyrmemos New York Times verkar anse vara dåliga) - det är ingenting Bush-administrationen behöver be om ursäkt för. Tvärtom gjorde man allt för att gå en balansgång i en enormt probelmatisk fråga.
Usama Bin Laden, Khalid Sheik Mohammed - det är de som är de verkliga skurkarna. Det legitimerar inte alls vilka mothandlingar som helst, men i den debatt som nu pågår tycks det vara väldigt lätt att glömma bort. Vilket det nästan alltid är bland vänsterliberaler.
Obama-administrationen har som bekant tagit en annan approach: att döda misstänkta terrorister på plats, istället för att arrestera dem, eftersom de vet att arresteringar alltid leder till årtionden av juridiska processer och debatter precis som den här. Är det bättre, är den andra frågan man också bör ställa sig? Och om inte, vad är det - ur en amerikansk utgångspunkt - realistiska alternativet? Det blir fråga tre.
Längst ner följer min artikel från 2009 om Bush-administrationens "tortyrmemon".
Källor: New York Times, Politico
Se även tidigare inlägg:
Nordkorea vill se FN-möte om CIA-tortyr 20141217
Amerikaner anser att CIA-metoderna var rättfärdiga efter 9/11-attacken 20141216
---------------
Min artikel om Bush-administrationens memos/stadgar för de tuffa förhörsmetoder som kritikerna anser var tortyr. Dessa bör läsas precis som de här. Om sedan CIA brukade metoderna för mycket, brukade andra metoder, eller om metoderna ifråga inspirerade enskild sadism (som te x i Abu Ghraib) är förstås viktigt att forska i, men det är en separat diskussion.
Vad som tydligt framgår i dessa dokument är att metoderna syftade till att ge mycket obehagliga upplevelser för stunden, men inte bestående men (där man tog både fysik och mentalt tillstånd i beaktning). Man kan säga vad man vill om det, men den hänsynen tas inte i konventionella tortyrkammrare.
Felaktig svensk rapportering om CIA:s förhörsdokument 20090530
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar