De svenska styrkorna i Afghanistan

SVD har här en artikel om hur svenska soldater i Afghanistan var nära att dödas i en attack när de besköts av tre RPG 7 pansarvärnsraketer. Det första skottet detonerade enligt artikeln innan det nått målet, det andra passerade framför, och det tredje strök över taket.

"– Hade skottet tagit i Patrian hade det varit tack och adjö. Den hade inte stått pall för det, säger en av SvD:s källor i förbandet.

Den beskrivningen delas svensk expertis. En välriktad raket från en RPG 7 mot en Patria kan få dödlig utgång.

– Det är ett vapen som är gjort för att slå ut sådana fordon, säger en militär expert till SvD."

Artikeln beskriver vidare hur försvaret däremot försökt tona ner hotet genom att på sin hemsida skriva att "elden bedömdes som finkalibrig".

Artikeln säger inte speciellt mycket mer om händelsen och en utredning pågår. Det verkar dock stå tydligt att försvaret inte vill lyfta fram att de svenska soldaterna faktiskt är hotade. Det är i så fall inte första gången.

En av de första svenskar att dö i kriget mot terrorismen var Tomas Bergqvist med ursprung från min egen hemstad Örnsköldsvik. Han avled i november 2005 efter skador han fått i Afghanistan. I en artikel i DN som berör hans död och en annan soldats död, skriver man att försvaret redan då inte velat medge farorna. Jag citerar:

Striderna i Afghanistan har successivt hårdnat i och med att talibangerillan återvunnit kraft. I november 2005 dödades två svenska soldater i ett sprängattentat. Förra året kunde DN avslöja uppgifter om att svenska soldater varit indragna i betydligt farligare strider än vad Försvarmakten viljat erkänna. DN kunde också visa att de svenska politikerna i riksdagens försvarutskott inte hade fått information från försvaret. På bilden: de svenska FN-soldaterna David och Henrik.

Det finns enligt försvarsmaktens hemsida idag 375 svenska ISAF-soldater i Afghanistan. Enligt en artikel i SVD från förra året så kommer många av veteranerna hem med psykiska ärr efter vad de bevittnat. Artikeln skriver också i samband med det om försvarets bristande förmåga att ta hand om de hemkomna soldaterna:

I våra nordiska grannländer med krigserfarenhet har veteranföreningarna offentligt stöd. Försvarsmakterna har en särskild organisation för att ta han om veteranerna. Detta saknas i Sverige.

Enligt information från följande länk) kostar detta 785 miljoner kr per år. Det framgår inte tydligt vem som står för denna nota - men oavsett vem som gör det så är 785 miljoner kronor en hiskelig summa pengar.

Om man - likt många på vänsterkanten - är kritisk till västvärldens militära förehavanden i Afghanistan överlag, så torde det vara naturligt att fråga sig om svenska skattepengar(eller vilkas skattepengar det nu är som bekostar detta - jag vet inte vem som står för notan för det svenska deltagandet) verkligen bör gå till verksamheten ifråga.

Själv stöder jag operationen i Afghanistan, och anser att världen har allt att vinna på att besegra talibanerna och ge det afghanska folket fred, frihet och medmänsklighet - långvariga bristvaror i ett mycket härjat land. Därför tycker jag att det är bra att Sverige deltar. Däremot finns det förstås inga anledningar att slänga ut så mycket pengar om den svenska militären inte är beredd att låta sina soldater delta till det yttersta. Det innebär att svenska soldater som åker till Afghanistan givetvis bör delta på ett sätt som gör att de genom sin verksamhet utgör en väsentlig skillnad i den afghanska tillvaron.

Artiklarna ovan tycks indikera att det är något fel med att svenska soldater blir beskjutna. Den svenska militären tycks vilja dölja det, och det i sin tur skapar en känsla av att det skulle vara något fel med att de blivit beskjutna. Lagen om svenska utlandsstyrkor säger följande:

Utlandsstyrkan

I ”Lagen om utlandsstyrkan inom Försvarsmakten” stadgas bland annat syftet med utlandsstyrkan, det vill säga att:

- avvärja risk för väpnad konflikt

- hejda en pågående väpnad konflikt

- övervaka överenskommelser om fred och vapenstillestånd

- eller skapa förutsättningar för varaktig fred och säkerhet genom humanitärt arbete i samband med en väpnad konflikt. Källa - artikel från Sveriges Radio från 2006.

Den svenska ISAF-styrkans uppdragsbeskrivning känner jag inte till i detalj - men jag förmodar att den i mångt och mycket lyder som stadgarna ovan. Om man befinner sig utomlands för att avvärja risk för väpnad konflikt och för att hejda pågående konflikter - så bör det te sig naturligt att de soldater som befinner sig i sådana situationer också befinner sig i relativt stor potentiell fara. Om de inte gör detta, så bör frågan ställas vad de gör på platsen överhuvudtaget.

Att svenska soldater dör i Afghanistan är givetvis oerhört tragiskt. Tragiskt är också de psykiska problem som krigsveteranerna kan få. Men sådant är dock en del av den arbetsbeskrivning som ingår i att vara soldat. Jag träffade för några år sedan en amerikansk Vietnamveteran utan ben (ungefär som Lt. Dan Taylor i Forest Gump) - som spenderade sina dagar med att sitta på gatan i en amerikansk storstad och tigga. Jag har också en kanadensisk bekant som fått psykiska problem efter sin tjänstgöring i Afghanistan.

Utan att kunna några siffror alls om saken, så är min övertygelse ändå att Sverige förmodligen spenderar avsevärt mer pengar på att ta hand om sina soldater än vad mina två ovan nämnda personer besörjts med. Det tycker jag också är bra. Vi ska ta hand om och stödja de soldater som skickas ut i krig på alla sätt vi kan.

Men om Sverige ska ha soldater i Afghanistan (eller någon annanstans) bör man också förstå att man är där för att fullfölja det jobb som arbetsbeskrivningen föreskriver. Annars skulle man inte ha varit där ens från början. Åtminstone inte i egenskap av soldater som kostar 785 miljoner kr per år.

Det finns andra hjälporganisationer som för betydligt mindre pengar åker till Afghanistan i betydligt större skara än den svenska ISAF-styrkan utgör, för att utföra humanitärt arbete, hjälpa till att bygga upp civila institutioner etc. Vad dessa däremot inte gör är att delta i militära operationer. Det kan man heller inte förvänta sig av sådana organisationer. Det är dock precis det man bör förvänta sig av soldater.

Inte helt oväntat, börjar blivande president Obama nu kräva större insatser av NATO i Afghanistan. Sveriges Riksdag står också inför att besluta om mer trupp och mer bistånd. Jag anser som sagt att Sverige ska bidra i den mån vi kan. Däremot anser jag att om vi säger oss bidra med soldater - och också lägger ut oerhört stora summor pengar på att skicka soldater - så ska vi också skicka dessa som just soldater - soldater, som till skillnad från hjälparbetare, läkare och diplomater, och i princip allt annat folk som kan skickas till ett krig - har till jobb att i de andras ställe faktiskt såväl skjuta som bli beskjutna.

Att just detta är soldatens roll tycks dock det svenska försvaret, och kanske också den svenska allmänheten - inte vara helt bekväma med. Den som ger sig in i leken måste dock leken tåla. Krig är farligt och det är till ett krig vi ska skicka våra soldater. Detta varken behöver eller ska vi hymla om. Den fråga det svenska försvaret, Sveriges Riksdag och det svenska folket däremot verkar behöva fundera rejält på innan man fattar fler beslut i saken, är huruvida man är beredd att ge sig in i leken eller ej? Är man det inte kan man lika gärna åka därifrån och spendera pengarna bättre. Är man däremot beredd att ge sig in i leken så bör man dock göra det helhjärtat.

Ett tydligt svar på den frågan förtjänar såväl de svenska soldaterna som de svenska skattebetalarna. Om vi åker dit för att göra jobbet bara halvdant, så skulle vi kunna använda pengarna i samma syfte betydligt mer effektivt genom att skänka pengarna till USA:s militär - som faktiskt har gett sig in i leken, och också beslutat sig för att leken tåla.