De främsta och i Sverige mest kända representanter för den kristna högern är Pat Robertson, och den numera avlidne Jerry Falwell som oftast omnämnts när man här vill beskriva den kristna högern. Dessa två har länge representerat en stark moralkonservatism, och även en stark kristen patriotism och ett tydligt evangelikalt Israelstöd. Under 1980-talet och början av 1990-talet var dessa herrars inflytande i den evangelikala politiska rörelsen mycket dominerande. 1988 ställde Pat Robertson upp i presidentvalet där han dock förlorade Republikanernas primärval mot George H W Bush (samma år förlorade förövrigt Al Gore Demokraternas primärval mot Michael Dukakis, som George H W Bush sen besegrade).
Efter Robertsons förlust blev han sakta men säkert allt mindre de evangelikala politikernas ansikte utåt - för att numera spela knappt någon roll alls. Under en längre tid har denna rörelse heller inte fått något nytt ansikte. Robertsons organisation Christian Coalition hade stora framgångar på 1990-talet och leddes länge av den då unge Ralph Reed som dock lämnade Christian Coalition 1997 - och blev mer en mainstreampolitiker med en evangelikal tro, snarare än dess politiska språkrör. Han fortsatte dock sin politiska aktivism och ledde Bushkampanjens inriktning mot de evangelikala 2004.
En som däremot förenat pastorsrollen med ett någorlunda politiskt engagemang är dock pastorn Rick Warren. Medan Robertson och Falwell tillhörde en äldre generation som fokuserade till stor del på moralfrågor som idag känns betydligt mindre- såväl aktuella som viktiga - än de gjorde på 1970 och 1980-talet (och som gjort att Christian Coalition av idag inte på långa vägar är vad det förr var), så fokuserar Warren mer på hjälparbete: att motverka fattigdom, AIDS, och arbeta för fred. Ämnen som gjort honom betydligt mer omtyckt i vidare kretsar än Robertson någonsin varit, och som gett vita evangelikala protestanter en mer rumsren röst i det politiska etablissemanget. (En av få kändispolitiker att faktiskt fortfarande inte drista sig för att beblanda sig med den kristna högerns äldre garde är dock Sarah Palin, som under valkampanjen gjorde en mycket tillmötesgående intervju med James Dobson - grundare av organisationen Focus on the Family - och tillhörande gardets gamla generation).
Här i Sverige har Pat Robertson aldrig stått högt i kurs, och med undantag från somliga satellitkanaler, och rörelser som Livets Ord, med dess underförsamlingar - så har den amerikanska kristna högern och dess idéer känts väldigt främmande för svensk kristenhet. Så dock inte Rick Warren, vars bok "A purpose driven life", vars inledningsord citerades av John McCain under Saddlebackdebatten - översatts också till svenska av det kristna bokförlaget Libris, med titeln "Att leva med mål och mening". Rick Warren har en betydligt mjukare framtoning än Pat Robertson - och även evangelikala vänsterteologer som Jim Wallis, som också blivit populär bland svenska evangelikala i sökandet efter att på ett vettigt sätt implementera trons andemening i politiken, skriver i sin bok "The Great Awakening", mycket gott om Rick Warren.
Bland de evangelikala svenskar jag träffat så framställs dock Warren som en del av den amerikanska kristna vänstern. Ett intryck jag själv aldrig fått av denne - då jag snarare betraktat honom som neokonservativ, ungefär som Bush. Dvs socialkonservativ i moralfrågor (precis som den kristna högern, men utan att lägga tonvikten i sin verksamhet på de frågorna) men däremot betydligt mindre fiscal conservative än den klassiska Reagan-konservatismen (och även den kristna högern; med andra ord helt i linje med Bushs koncept om medkännande konservatism).
I samband med kritiken mot Obamas val av Warren försöker somliga gayaktivister plocka fram de bitar de kan, för att förklara att Warren i själva verket är en ytterst intolerant typ, som verkligen inte borde få förätta invigningsbönen vid Obamas installation. Det första man nämner är förstås Warrens tydligt starka stöd till proposition 8, och att dvs med politiska medel verka för moralisk lagstiftning grundad på personlig övertygelse (jag tror dock inte att Warren själv skulle sett saken på det sättet). Att göra just detta kännetecknar den kristna högern i betydligt större utsträckning än den kristna vänstern (som Obama tillhör).
Här är ett exempel på när Pat Robertson kommenterar saken tidigare i år, innan Proposition 8 röstats igenom och när homosexäktenskap fortfarande var lagligt i Kalifornien:
Dramatiska ord. Här är dock Rick Warren när han talar om samma sak:
Visit msnbc.com for Breaking News
Ett annat exempel som de senaste dagarna lyfts fram är att Warren, som endorsade George W. Bush 2004 (tillsammans med majoriteten av vita evangelikala), gjort ett snarlikt radikalpolitiskt uttalande som Pat Robertson gjorde när han häromåret ansåg att USA borde lönnmörda Hugo Chavez. Så här sa Robertson:
Hugo Chavez som i sitt tal inför FN 2006 öppet kallade President Bush för "Djävulen", och inför den församlade FN-skaran förklarade att han fortfarande kunde känna lukten av svavel efter Bushs tal vid samma talarstol dagen före - kan man förmodligen förstå att Pat Robertson inte hyste någon större sympati för. Att däremot öppet påkalla ett lönnmord av en utländsk statchef var dock förstås något mycket kontroversiellt (och något som Jimmy Carter på sin tid förbjöd CIA att utföra).
Rick Warren gjorde dock ett snarlikt uttalande hos Sean Hannity på Fox News i början av December. Denna gång med Irans president Mahmoud Ahmadenijad i åtanke:
Warren uttrycker sig förstås inte på långa vägar likadant, eller lika specifikt, som Pat Robertson - men Warren tillhör också en yngre generation och en helt annan värld än Pat Robertson tillhör (Warren känner många Hollywood-kändisar och har en hel del känt folk i sin kyrka - det gör knappast Pat Robertson på ett personligt plan) - däremot framstår kontentan i Robertsons respektive Warrens svar vara tämligen likartade. Den slutsatsen drar också kritiker av den kristna högern. Sarah Posner skriver följande för The Nation:
There was no doubt that Obama, like every president before him, would pick a Christian minister to perform this sacred duty. But Obama had thousands of clergy to choose from, and the choice of Warren is not only a slap in the face to progressive ministers toiling on the front lines of advocacy and service but a bow to the continuing influence of the religious right in American politics. Warren vocally opposes gay marriage, does not believe in evolution, has compared abortion to the Holocaust and backed the assassination of Iranian President Mahmoud Ahmadinejad.
Warren has done a masterful job at marketing himself as a "new" kind of evangelical with a "broader agenda" than just fighting abortion rights and gay marriage. He dispatches members of his congregation to Africa to perform AIDS relief and has positioned himself as a great crusader for bringing his "purpose-driven" pabulum to the world... Beneath the sheep's clothing lurks a culture warrior wolf. After the Saddleback forum, he told the Wall Street Journal that the only difference between him and James Dobson was that of "tone."
Så långt kritikerna på (den politiska) vänsterkanten. Warren framstår mycket riktigt inte som en del av den nu växande evangelikala kristna vänstern - tvärtom, inte heller framstår han dock (till skillnad från vad kritikerna antyder) som en del av den gamla kristna högern - snarare framstår han som den neokonservativa rörelsens egna ansikte; förvisso en betoning på moralkonservatism och patriotism (precis som Robertsons kristna höger) - men också med stark betoning på ett regeringsansvar i fattigdomsbekämpning, miljöproblem, demokrati, motverkan av AIDS och fredsmäklande på platser som te x Darfur.
Det är förstås exakt den agendan som Bush har drivit de senaste åtta åren (även om det sällan skrivits om de bitarna i Sverige) - en agenda som skiljer sig i många avseenden från Reagan-konservatismen (och den äldre kristna högern), men som också skiljer sig från vänsterliberalismen. För denna mittenpolitik har Bush utgjort en tacksam syndabock som båda politiska kanter kunnat skylla på när något gått fel som de själva inte viljat ta ansvar för. Warren har än så länge skonats från den kritiken, även om den politiska vänsterkanten nu verkar ställa in sina sikten.
Se även tidigare blogginlägg: Obama försvarar valet av Warren samt artikel i Dagen
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar