Den uppfattning jag fick av talet var förmodligen samma uppfattning som libertarianer får när de lyssnar på republikaner: ibland säger de något riktigt bra, för i att sekunden därefter säga något totalt korkat. Ibland säger de att de ska skära ner skatterna, för att i nästa sekund förklara varför pengar behöver spenderas på det ena eller det andra och varför statsskulden därför (temporärt förstås) måste gå upp.
President Obamas tal följde, ur ett kritiskt perspektiv, ett liknande mönster: den ena stunden sa han något som faktiskt stämde, för att i nästa stund slänga ur sig den mest liberala kampanjretorik som i bästa fall skulle kunna passa på Demokraternas partikonvent, men lämpar sig föga för ett State of the Union-tal. Det spekulerades innan talet om ifall Obama skulle göra en Clinton, och i ljuset av valförlusten i Massachusetts ändra kurs och gå mot mitten, eller om han i ideologisk beslutsamhet skulle hålla fast vid sin egen agenda, i likhet med Ronald Reagan (och George W. Bush).
Obama gjorde i sitt tal alltihop på en gång:
För alla som gillar skattesänkningar (vilket i synnerhet Republikanerna gör) så förklarade Obama att han faktiskt sänkt skatterna (onekligen sant, men knappast på ett sådant sätt som libertarianer eller konservativa republikaner anser vara rätt sätt att stimulera ekonomin på), och pekade mot den republikanska falangen i kongressen (som satt tysta när Demokraterna reste sig upp och applåderade) och sa lite skämtsamt: "I thought I'd get some applause on that one."
Några applåder fick han förstås inte - men det var heller ingen republikan som reste sig upp och ropade "You lie!" trots att Obama bjöd dem gott om tillfällen att göra detta, som te x när han talade om klimatlagen som ännu inte är godkänd av Senaten och sa:
"I know that there are those who disagree with the overwhelming scientific evidence on climate change."
Varpå Republikanerna nöjde sig med att bua (och Joe Wilson hade innan talet lovat att han skulle vara tyst denna gång).
För alla som vill ha en aktiv stat, där regeringen tar ansvar för (men också frihet från) individer så förklarade Obama att han fortfarande ville se sin sjukvårdsreform gå igenom:
"And it is precisely to relieve the burden on middle-class families that we still need health insurance reform.
...I took on health care because of the stories I've heard from Americans with preexisting conditions whose lives depend on getting coverage; patients who've been denied coverage; families –- even those with insurance -– who are just one illness away from financial ruin.
...I will not walk away from these Americans, and neither should the people in this chamber."
Ett uttalande som fick många av kongressen liberala medlemmar att resa sig och applådera, eftersom Obama således inte retirerade i frågan.
En annan anmärkningsvärd sak Obama i talet gjorde, var att förklara vilka specifika problem han faktiskt hade ärvt. Ett mantra som måste sägas börjar bli lite tjatigt - och som - oavsett vad som ärvts eller ej - måhända passar förträffligt under en presidentkampanj (Bush som ville "avsluta Clinton-åren", Obama som ville avsluta Bush-åren, och 2012 kommer någon annan att vilja avsluta Obama-åren) men det passar sig inte särskilt bra i ett State of the Union-tal.
Obama sa bland annat:
"We can't afford another so-called economic "expansion" like the one from the last decade –- what some call the "lost decade" -– where jobs grew more slowly than during any prior expansion; where the income of the average American household declined while the cost of health care and tuition reached record highs; where prosperity was built on a housing bubble and financial speculation."
Att citera en anonym person som benämnt 20-00-talet som ett "förlorat årtionde" är naturligtvis lika löjligt som felaktigt. Anonyma människor kan dessutom påstå vad som helst - såväl att 20-00-talet är ett förlorat årtionde, som att Obama är kommunist. Båda påståendena är lika löjliga som felaktiga.
Lite senare, i samband med att han promotat sin sjukvårdsreform, sa han följande:
"Now, even as health care reform would reduce our deficit, it's not enough to dig us out of a massive fiscal hole in which we find ourselves. It's a challenge that makes all others that much harder to solve, and one that's been subject to a lot of political posturing. So let me start the discussion of government spending by setting the record straight.
At the beginning of the last decade, the year 2000, America had a budget surplus of over $200 billion. (Applause.) By the time I took office, we had a one-year deficit of over $1 trillion and projected deficits of $8 trillion over the next decade. Most of this was the result of not paying for two wars, two tax cuts, and an expensive prescription drug program. On top of that, the effects of the recession put a $3 trillion hole in our budget. All this was before I walked in the door. (Laughter and applause.)
Now -- just stating the facts."
Det där är ingen ny retorik från Obamas håll. I december sa han något liknande när han presenterade några nya arbetsmarknadsåtgärder (där jag också kommenterar hans påstående). Att Obama inte direkt har någon detaljkoll på föregående administrations politik är ingen nyhet - och något man kan ha överseende med. Däremot är det högst opassande att dra fram en sådan retorik i ett State of the Union-tal. Ett sådant tal, handlar nämligen inte -till skillnad från ett partikonvent- om honom; det handlar om nationen - USA:s framtid, en framtid han när han svor presidenteden valde att ta ansvar att vara förvaltare över. Istället för att göra detta spenderade han avsevärt med tid på att med ursäkten att han "förklarade sig", skylla ifrån sig. (jag såg förresten filmatiseringen av "Frost/ Nixon" för andra gången, lite tidigare på dagen innan jag såg Obamas State of the Union-tal, och Nixon talade i intervjun ofta om vilka problem "han ärvde").
Ett annat exempel på just detta var Obamas utspel om banker, där han gjorde en del populistiska uttalanden som säkert passar bra i en presidentkampanj men som helt enkelt inte beskriver verkligheten. Han sa:
"... we've recovered most of the money we spent on the banks. (Applause.) Most but not all.
To recover the rest, I've proposed a fee on the biggest banks. (Applause.) Now, I know Wall Street isn't keen on this idea. But if these firms can afford to hand out big bonuses again, they can afford a modest fee to pay back the taxpayers who rescued them in their time of need. (Applause.)"
Allt i Obamas förslag kring bankerna är inte dåligt - däremot är hans tanke, och hans retorik att det är Wall Street mot Main Street helt missvisande. Och med bonusutspelen så tycks Obama inte riktigt förstå hur Wall Street faktiskt fungerar - eller varför det fungerar som det gör. Nåväl, Obama försökte hursomhelst att ha det på båda sätt - kritisera bankerna och samtidigt förklara att han var deras vän. Lite senare sa han:
"Look, I am not interested in punishing banks. I'm interested in protecting our economy."
Snällt sagt av honom. Lite senare sa han också att det var tråkigt att den enhet som funnits efter 9/11 försvunnit, och sa - efter att tidigare sagt det som citerats ovan om föregående administration, så här:
"Sadly, some of the unity we felt after 9/11 has dissipated. We can argue all we want about who's to blame for this, but I'm not interested in re-litigating the past."
Eh... Inte?
Nå, han hade förstås rätt i ett avseende: han var inte intresserad av att beskriva hur många av de saker han i sitt tal promotade, som i grunden härrörde från föregående administration, som te x kärnkraft, om vilket Obama sa:
"But to create more of these clean energy jobs, we need more production, more efficiency, more incentives. And that means building a new generation of safe, clean nuclear power plants in this country. (Applause.)"
Den amerikanska pro-kärnkraftssynen härrör uteslutande från Bushadministrationen - och från Dick Cheney. Något McClatchy här har en artikel om från bara häromdagen, som inleds:
"The "nuclear renaissance," hailed in many headlines and speeches over the last few years, started under President George W. Bush.
Within months after he took office in 2001, an internal briefing paper for Vice President Dick Cheney noted that expanding the use of nuclear power would be "a bold step" that could help lower carbon-dioxide emissions."
Obama spenderade i övrigt största delen av sitt tal med att tala om ekonomin. Han föreslog en mängd nya åtgärder (varav han dock fört många av dessa på tal också vid tidigare tillfällen) - men han talade även om andra saker. Om Iran sa han så här:
"...as Iran's leaders continue to ignore their obligations, there should be no doubt: They, too, will face growing consequences. That is a promise. (Applause.)"
Det är förstås något som de flesta, även Republikanerna, kan stämma in i. Men återigen ignorerar Obama det faktum att hans egen tidigare politik i förhållande till Iran, som pågått ett år, inte har lyckats. (Något jag skriver om i detta inlägg).
Framåt slutet av sitt tal sa Obama så här:
"I campaigned on the promise of change –- change we can believe in, the slogan went. And right now, I know there are many Americans who aren't sure if they still believe we can change –- or that I can deliver it.
But remember this –- I never suggested that change would be easy, or that I could do it alone. Democracy in a nation of 300 million people can be noisy and messy and complicated. And when you try to do big things and make big changes, it stirs passions and controversy. That's just how it is."
Det är också ett ämne väl värt att talas om (de flesta saker Obama talar om är oftast värda att faktiskt talas om) - men det är knappast det bästa ämnet att tala om i ett State of the Union-tal.
Obama saknade i sitt tal presidentiell etikett. Av naturliga orsaker är detta oftast lättare för Republikaner att frambringa, eftersom dessa är amerikanska exceptionalister i högre utsträckning än liberala Demokrater. Men bättre än så här hade han kunnat. Förra året höll Obama några veckor efter att han tillträtt, ett tal inför Kongressen (jämförbart med årets State of the Union, även om det inte kallades det då eftersom Obama just tillträtt). För det talet gav jag Obama ett tämligen högt betyg, och skrev följande den 26 februari 2009:
"Obamas tal var väldigt bra - det var välstrukturerat samtidigt som han fortfarande kopplade med den närvarande politiken på ett väldigt varmt sätt. Något Obamas föregångare Bush också alltid brukade göra, utom just i sina state of the union tal, där Bush alltid talade utan någon direkt interaktion med publiken. Obama drog sig inte för att skämta, och säga bl a att "Nobody messes with Joe" med anspelning på sin vice-president som satt alldeles bakom honom med Nancy Pelosi vid sin sida. Obamas tal var dessutom väldigt hoppfullt - han tog utmaningarna som ligger framför nationen på allvar, samtidigt som han förklarade att USA hade gått igenom oändligt mycket svårare tider än denna. Majoriteten av talet handlade - som väntat - om ekonomin, men han berörde också kriget mot terrorismen där han förklarade att USA inte kunde tillåta grupper så som al-Qaida att vinna. Analytiker har tidigare skrivit om att Obama besitter samma förmåga som Ronald Reagan; att själv alltid framstå som the good guy, och hans motståndare alltid att framstå skurken i dramat (helt oavsett om så är fallet eller ej). Jag håller med i den analysen. Det finns mängder av frågetecken och saklig kritik mot Obamas stimulanspaket - men i - eller i alla fall under Obamas tal, så faller sig den kritiken tämligen platt. Det fastnar helt enkelt inte på Obama, som genom att ta itu också med invändningarna mot hans politik lyckas få sig själv att framstå i god dager."
Det Obama lyckades med då, måste han dock sägas ha misslyckats med i detta tal (dem som inte hängt med alls under det senaste året av amerikansk politik kan dock möjligtvis få samma känsla av att se detta tal). Hans utmålande av "bad guys" (Wall Street, föregående administration, Högsta Domstolen, et c) tedde sig inte trovärdigt. Och hans utmålande av sina egna idéer (stimulanspaketet) tedde sig heller inte längre trovärdiga. Det betyder inte att all kritik han skickade ut var helt felaktig, eller att alla hans egna idéer var felaktiga. Däremot var det en upprepning av gamla argument - som inte bara inte hör hemma i ett State of the Union-tal, utan också känns något förlegade. Obamas State of the Union-tal 2010 kommer nästan säkert inte att gå till historien som något av hans bättre tal - och om några veckor kommer de flesta förmodligen att ha glömt bort det. Inte heller tror jag att Obama genom talet har lyckats förändra särskilt mycket.
Se även tidigare inlägg:
Guvernör McDonnells respons på Obamas State of the Union 20100128
State of the Union 2010 20100128
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar