Rothkopf går igenom de många fd Bush-medarbetare som numera arbetar för Mitt Romney, och hur neokonservatismen utgör en stor komponent av Romney-teamets utrikespolitiska medarbetare.
Condolezza Rice (Bushs säkerhetsrådgivare och andra utrikesminister) har under hela sommaren lovordats från olika håll - med sin höjdpunkt på det republikanska konventet nu i veckan.
Karl Rove, Michael Chertoff, Jeb Bush etc, utgör alla viktiga aktörer i det republikanska paritet och i Romneys kretsar. Och Bushs FN-ambassadör John Bolton har under hela året varit en del av Romneys inre cirkel. Cofer Black fd VD för Bush-administrationens privatanlitade säkerhetsfirma Blackwater är idag Romneys topprådgivare i underrättelsefrågor (alla dessa är för övrigt namn vänstern går i taket över när de nämns). Och Dan Senor som ledde invasionskoalitionens styre över Irak året efter invasionen är nu en av Paul Ryans närmsta män.
Barack Obama kampanjade 2008 i mångt och mycket emot Bushs politik (eller föreställningen om denna) - och efter Obamas seger betraktades såväl Bush som den politik han stod för utsparkad ur den amerikanska toppolitiken - men nu har de återvänt under Mitt Romneys banér, konstaterar Rothkopf. Men han konstaterar också att Romney även har den gamla skolans maktrealister som Robert Zoellick i sitt team.
Det är dock inte bara Bush-teamet som gjort come-back - George W. Bush själv har gjort come-back, inte aktivt men genom att han nu börjar bedömas såväl i ljuset av historien som i ljuset av sin efterträdare. Rothkopf skriver:
Even Dubya himself has begun to get more respect, whether it is MSNBC’s Joe Scarborough saying that Bush was more direct and principle-driven than Romney, or a senior diplomat from the developing world telling me recently that “we miss Bush. You knew where he stood. From Africa to Latin America to India to Russia, the people I speak to felt he was easier to read and more dependable than Obama.”
Rothkopf förklarar att många investerar i ljuset av historien betraktar Bush och finansminister Hank Paulson beslut under den amerikanska finanskrisen 2008 betydligt mer beslutsamt än den europeiska responsen idag. Han förklarar också att Irak idag framstår att ha betydligt större långsiktiga chanser än Afghanistan (Varav Obama satsat sina resurser och sin presidenttid på det sistnämnda kriget).
Han förklarar avslutningsvis att impopulära ex-presidenter brukar återhämta sig, men att detta gått extra fort i Bushs fall:
...the rebound for Bush and his team has been uncommonly and surprisingly fast. And while the dubious case for the war in Iraq, Abu Ghraib, Guantanamo and the Patriot Act still stir deserved resentment and criticism in many circles, apparently people have begun to forgive, even before they have had time to forget.
Orsakerna till detta, är enligt min mening - som följt Bush aktivt sedan år 2000 och i princip dagligen sedan 2003 - att Bush drev en bra politik, en bra politik som emellertid ständigt missförstods och/eller svartmålades. Att han och hans idéer och hans team börjat göra come-back beror inte på att Bush försöker skriva om historien (det enda han har gjort är att skriva en bok om saken, en bok få läst och få brytt sig föga om) - orsakerna har att göra med att de beslut han fattade nu börjar utvärderas i ljuset av andra saker, än samtidens svårigheter. Och i det ljus, som brukar kallas historiens ljus, framstår Bush betydligt mer vettig än han -skildrades- av sin samtid.
Och återigen skulle jag vilja påminna om vår svenske akademiker Erik Åsard, av den enkla orsak att han räknas som en av Sveriges ledande USA-experter, och att jag nyligen noterade att han 2011 tilldelades Disapriset för sin förståelse av amerikansk politik, något juryn motiverade som följande:
”Erik Åsard tilldelas 2011 års Disa-pris för att han framgångsrikt delar med sig av sina breda sakkunskaper om nordamerikansk politik. I olika former har han förmedlat nya insikter om samhället i USA och problematiserat den gängse uppfattningen om landet. Han har därmed bidragit till ökad förståelse av en betydelsefull komponent i det globala pusslet och samtidigt gett oss inblickar i några av de ledande personligheternas roll i världspolitiken.”
Problemet är dock att Åsard inte gjort detta, och det finns inga orsaker alls att betrakta honom som någon ledande svensk "USA-expert", eftersom han gång på gång bevisat att han inte förtjänar någon sådan slags titel. I sin bok "Den sårbara supermakten" skrev Åsard så här om president Bush:
"George Bush verkar leva i tron att historien kommer att ge honom upprättelse. Nåogn månad innan Barack Obama svor presidenteden yttrade Bush i en intervju att han varje dag under sitt presidentskap hade konsulterat Bibeln och att han hoppades att historien skulle komma ihåg honom som "en befriare". Han hoppas förgäves." (s 173)
En akademiker som så öppet visar såväl sin egen tydliga partiskhet som sin egen bristande förståelse för såväl Bushs politik som för vad historien faktiskt brukar innebära för ex-presidenter, förtjänar givetvis inte titeln som "en av Sveriges ledande USA-experter".
Källa: Washington Post
Se även tidigare inlägg:
Recension: Den sårbara supermakten 20100930
---------------
Al Gore vill avskaffa elektorssystemet 20120831
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar