DN:s förklarar på sin ledarsida hur det sagts väldigt lite om detta mål, och andra som det, här i Sverige:
Det har inte skrivits speciellt mycket i Sverige om de fyra män som förberedde attentatet i december 2010. Märkligt nog, eftersom det var en spektakulär och blodig plan. Som hämnd för publiceringen av Muhammedkarikatyrerna skulle de storma redaktionen. Där skulle de binda så många människor som möjligt med buntband och skjuta eller skära halsen av dem. Bland bevismaterialet fanns en kpist, en pistol, en ljuddämpare och buntbanden.
Man förklarar sedan att det den senaste månaden pågått en våldtäkt mot människors fria vilja, mot kvinnor och mot kulturskatter, av islamistrebellerna i Mali, men västerländska krafter - fredsrörelser, intellektuella och debattörer uppmärksammar oftast inte sådant, medan de däremot går i taket när Israel bordar Ship to Gaza, eller konstnärer som Lars Vilks smädar profeten Mohammed.
Att så inte görs, beror förstås på att man är rädd för att stigmatisera muslimer. Men det går att kritisera jihadism, utan att för den sakens skulle fördöma majoriteten av fredliga muslimer (som också utsätts för de militanta jihadisternas vrede):
En förklaring till denna tystnadens kultur är att kritik mot jihadismen förväxlas med kritik mot muslimer i allmänhet. Man vill inte ge islamofoberna näring eller riskera att hamna på deras sida i debatten. Att den som yttrar sig offentligt är försiktig med att sprida fördomar är bra – men så svårt är det inte att dra en tydlig gräns mellan den lilla minoriteten våldsbenägna islamister och resten av den muslimska världen.
Det här är en av de bästa redaktionsledare jag läst i någon svensk tidning, och jag har ofta varit kritisk inte minst till DN:s synpunkter på det ena eller det andra. Detta var dock bra, och även korrekt: det är av största vikt att -inte- stigmatisera vanliga muslimer, inte på något sätt alls. Likväl är det fortfarande av samma vikt att inte blunda för den militanta islamism som faktiskt existerar, något man kan konstatera utan att för den sakens skull vara rasist eller islamofob.
Här om veckan gjorde jag en podcast om exakt detta ämne, där jag intervjuar vår svenske religionsprofessor Mattias Gardell, såväl som den konservative amerikanske islamkritikern Robert Spencer, och med dessa pratar om islamofobi och militant islam - och hur båda dessa problem (hat mot muslimer och islamiskt motiverat hat mot andra) ska bemötas. En podcast som också förespråkar en balanserad hållning bortom de ofta polariserande diskurser som här i Sverige förs kring dessa laddade och alltför politiserade ämnen. Jag fick också ett e-mail av Lars Vilks, som sa följande om podden:
Mycket intressant och välgjort. Framför allt visar det att man kan göra ett balanserat inslag i det eldfängda ämnet.
Källa: DN
Se även tidigare inlägg:
Podcast 15: Islamofobi och Militant Islam 20121214
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar