Olof Palme 1949 om USA:s efterkrigsgeneration

SVD har här en otroligt intressant artikel, en återpublicering av en recension vår fd statsminister Olof Palme gjorde redan 1949 av den amerikanske författaren och andra-världskrigsveteranen Norman Mailers bok The Naked and the Dead från 1948.

Boken är fiktiv, men beskriver den vanlige medelsoldatens upplevelser av andra världskriget - ett krig som på film och i andra sammanhang ofta glorifierades redan då, medan den verklige soldaten upplevde vad de flesta soldater i riktiga krig får uppleva, nämligen att krig verkligen är ett helvete, för att citera general William Shermans ord från inbördeskriget:

"There is many a boy here today who looks on war as all glory, but, boys, it is all hell."

Så var fallet också under andra världskriget; med befälhavare som svek sina underordnade, och kamrater som var raka motsatsen till "Rädda Menige Ryan" eller eller "Band of Brothers". Boken blev en best-seller, och Palme reflekterar också själv i recensionen över om denna krigsskadade generation skulle gå samma öde till mötes som generationen efter första världskriget, och om den amerikanska post-krigsgenerationens veteraners öde var lika pessimistisk som de europeiska, som gestaltades i Wolfgang Borcherts pjäs ”Utanför Dörren”. Palme skriver:

Har det i Amerika uppstått en krigsgeneration som brottas med samma ångest, skuldkänslor, dödslängtan och hopplöshet som den ungdom vars problem så skakande belysts i Wolfgang Borcherts pjäs ”Utanför Dörren”? Efter samtal med många f. d. soldater, representerande alla samhällsskikt och landsdelar, och med krigsupplevelsen som kanske enda gemensamhetssfär, tror jag det knappast. Åtminstone i mycket liten grad.

Han ger sedan olika förklaringar på varför så inte tycks vara fallet med de amerikanska veteranerna, och skriver bland annat:

Tysken Borcherts ungdom kommer tillbaka till en civilisation i undergång, till en materiell och moralisk upplösning av förfärande mått. Mailer och hans generation kommer tillbaka till Amerika och amerikanismen i sin blomning, i hela sin sprudlande vitalitet, med sin blandning av livsbejakande materialism och naiv idealitet.

Givetvis finns det dem som inte lyckas, som tynar bort pg a de krigets fasor som drabbat dem. Men, förklarar Palme, överlag är den amerikanska krigsgenerationen efter andra världskriget en stark och idealistisk sådan:

Det är en generation som saknar mycket av européns intellektuella skärpa, av hans strävande och förmåga att analysera problemen och se dem i deras rätta sammanhang. Men den bärs framåt av en oerhörd optimism och livsaptit, av en sorts produktiv idealitet som släntrar genom tillvaron i en sorglös ''Happy-go-lucky''-attityd, men i en bergfast övertygelse om sin egen förmåga att reda upp problemen. Europén har ofta en tendens att resignera eller att famla efter ideal som han själv är övertygad om att han aldrig kan finna. Amerikanen söker inte efter idealen, han accepterar dem som någonting självklart, som en väsentlig del i ”the American way of life”, ett tänjbart och missbrukat begrepp, men i sin bästa form helt enkelt ett slags praktisk kristendom, de elementära reglerna för mänsklig samvaro.

Denna inställning må vara naiv, den kan kanske skrattas åt, men det är just naiviteten och livsglädjen som är dess styrka.

Idag, 64 år efter Olof Palmes recension, vet vi oändligt mycket mer om andra världskriget, och om den generation som kom att präglas av detta. Vi vet att det också fanns riktiga hjältar, och att det i andra världskriget rymdes både ära och djupt lidande. Men vi vet också att den generation som återvände från kriget i mångt och mycket också byggde upp USA - och senare kom att kallas "The Greatest Generation" - de var inte de sargade krigshjältarna från första världskriget, som slogs för något man i efterhand inte förstod vad, inte heller de "misslyckade" veteranerna från Vietnamkriget. Den generation som utkämpat andra världskriget framställdes som - och var i många avseende också - hjältar, med andra världskrigets hjältegeneral Dwight Eisenhower som president, och senare George Herbert Walker Bush.

Olof Palme kunde vid sin recension inte veta något om detta, men i efterhand framstår hans analys i princip klockren. Palme-mordet var mitt eget första politiska minne, jag var 6-år gammal och minns tydligt vart jag befann mig och vad som utspelades i min omgivning när min mamma pratade om att Palme hade blivit mördad. Men mitt eget riktiga intresse för Olof Palme väcktes på allvar häromveckan i och med SVT:s dokumentärserie om honom - som väckte en stor respekt för Palme. Denna recension ökar intresset ytterligare. Och jag måste helt enkelt snarast ta och läsa någon Palme-biografi.

Källa: SVD

Se även tidigare inlägg:

USA stödde Sverige trots svenskt Vietnammotstånd 20090405

Nya uppgifter om svenskt USA-samarbete 20090317