Robert Spencer som driver den islamkritiska bloggen JihadWatch.org, skildras här i Sverige konsekvent som en främlingsfientlig, muslimhatande islamofob - en kritik som framhålls antingen av vänsterakademiker som inte anser att man som icke-muslim kan kritisera islam utan att fördenskull hetsa mot muslimer, eller av vanliga journalister som själva är för okunniga för att på egen hand kunna värdera sakargumenten och istället förfaller till de karaktäriseringar av Spencer - och amerikansk konservatism - som görs på den amerikanska liberala eller den svenska vänsterkanten.
Spencer, som jag själv följt sedan 2007, läst det mesta av, och även intervjuade hösten 2012 för vår 15:e podcast om islamofobi i jämförelse med militant islam (där vi i stor utsträckning pratar om det svenska debattklimatet), har dock ägnat årtionden åt att studera ett ämne de flesta i väst på sin höjd är ytligt insatta i, och han fyller en viktig funktion genom att han i motsats till de många vänsterpräglade islamlogerna i såväl Europa som USA, inte är rädd för att lyfta fram de problematiska aspekterna av islam som dessa oftast bortförklarar eller ignorerar, eftersom han vet att detta går att göra samtidigt som man älskar sin nästa och tolererar sina meningsmotståndare - något han tydligt försöker påvisa också i "Not Peace but a Sword". Här följer min recension av boken.
"Not Peace but a Sword" är utgiven av amerikanska Catholic Answers, och är också Robert Spencers hittills mest komparativa teologiska verk med kristna i allmänhet och katoliker i synnerhet som tydlig målgrupp.
Spencer berättar att det är inne bland katoliker att vilja göra gemensam sak med muslimer i kampen mot den radikala sekularismen. En som förespråkar detta är den katolske apologeten Peter Kreeft som i sin bok "Ecumenical Jihad" från 1996, argumenterar just för att katoliker och muslimer bör sluta samman i kamp mot sekularism, och religionsskepticism. Kreeft förklarar hur han kan använda ordet jihad i detta sammanhang eftersom ordets betydelse helt enkelt är "kamp", så varför inte en kamp för religionsöverskridande ekumenik?
Spencer konstaterar dock att ordet inom islam har en mycket djupare teologisk och betydligt mer våldsam innebörd än så, men att många kristna, i den mån de tror på att någon slags religiös kamp existerat, likväl tror att det i så fall var kristendomen som drev sina strider med våld. En bild som inte minst stärks av vänsterakademiska förklaringsmodeller och jihadisternas egen syn på sina fiender som "korsfarare."
Muslimsk förföljelse av kristna:
I verkligheten, förklarar Spencer, är förhållandet dock annorlunda: det finns inga moderna korståg, inte heller ligger västvärlden i krig med islam. Däremot pågår massiv förföljelse av kristna i muslimvärlden - något världen överlag blundar inför. Kristna dödas i Irak - där jihadister mellan 2004 och 2011 bombade 40 kristna kyrkor, i Egypten - där bomber ofta sprängts bland kristna, inte minst julen 2010 (och i början av 2011 när kopternas julfirande infaller). En islamisk webbsida skrev inför julen:
"Blow up the churches while they are celebrating Christmas or any other time when the churches are packed."
Det våld som de egyptiska kristna utsätts för ignoreras oftast av myndigheterna, och när Påve Benedict XVI 2011 tog ton mot förföljelsen av kristna i Egypten, svarade Al Azhar University i Kairo - som är världens mest prestigefyllda sunnimuslimska institution, med att anklaga påven för att lägga sig i Egyptens egna affärer. Kristna förföljs också i såväl Pakistan, som det västinfluerade Afghanistan. Därtill förföljs konvertiter som lämnar islam över hela muslimvärlden, där i princip alla religiösa auktoriteter är ense om att sådana i enlighet med Mohammeds påbud, bör dödas (den enda egentliga tvistefrågan är om dödspåbudet också gäller kvinnor).
I teorin får straffen bara verkställas av en muslimsk ledare, men i praktiken kan straffen implementeras av vemsomhelst, och Spencer ger ett exempel på hur den muslimske extremisten Shejk Yusuf al-Qaradawi, som på IslamOnline konstaterar att det är ok för en vanlig muslim att döda en konvertit.
Denna förföljelse av konvertiter kan spåras ända tillbaka till Profeten Mohammed som i en hadith beordrade att de som lämnade islam skulle dödas och också själv praktiserade detta - vilket sedan dess fortsatt praktiserats genom hela islams historia.
I väst är det emellertid i stort sett tyst ifråga om varför kristna förföljs. Att kristna förföljs och dödas kan uppmärksammas, konstaterar Spencer, men oftast utelämnas att de förföljs av just muslimer. Spencer gör sedan en iakttagelse, och konstaterar att den 11 september 2001 inte resulterade i ett krig mot islam, däremot resulterade det i ett islamistiskt krig mot kristna i mellanöstern:
"The situation is dire. Melkite Greek Catholic Patriarch Gregory III, who lives in Damascus, declared in April 2006 that "after 11 September, there is a plot to eliminate all the Christian minorities from the Arabic world... if the Middle East is cleansed of all the Arabic Christians, the Moslem Arab world and a so-called Christian Western world will be left face to face. It will be easier to provoke a clash and justify it with religion."
Väst och Europa har således fått förhållandet om bakfoten. I ljuset av vad som sker, framstår således Peter Kreefts önskan om ett ekumeniskt jihad, som tämligen naivt, och väldigt skild från den muslimska förståelsen av ordet, konstaterar Robert Spencer.
Teologiska skillnader:
Spencer anser också att Kreeft får saken fel när han verkar tro att muslimer underordnar sig Gud på samma sätt som kristna gör, och i kapitel 2,3 och 4 går Spencer in på de teologiska skillnaderna mellan islam och kristendom.
Dessa skillnader tog han också upp i sin tidigare bok "Religion of Peace?: Why Christianity Is and Islam Isn't" från 2007, men då på ett sätt mer anpassat för icke-kristna som önskar se de övergripande skillnaderna religionerna emellan. I "Not Peace but a Sword", går han djupare in på skillnaderna i de mer specifika teologiska föreställningarna.
Han förklarar att kristendomen, judendomen och islam har mycket gemensamt i sina övergripande berättelser, och kristna förvånas ofta när de får höra att Koranen i övergripande drag har samma berättelser om skapelsen, Noa, Moses uttåg ur Egypten, och Jesus. I Koranens skildringar finns det dock avvikande detaljer som också får konsekvenser för teologin: islam tror inte på något syndafall, som inom kristendomen - inte heller är människan skapad till Guds avbild som inom kristendomen, och ifråga om Jesus så var denne inte Guds son, ej eller dog han för mänsklighetens synd - han var dock en profet som förde evangeliet (injil) till judarna och förebådade profeten Mohammeds ankomst.
Men det finns också en annan stor skillnad. I den västerländska religionsdebatten sägs ofta att judendom, kristendom och islam alla är abrahamitiska religioner - vilket till synes förfaller korrekt då alla spårar sitt ursprung till Abraham. Men det är samtidigt fel på ett sätt som kristna ofta inte förstår: nämligen att islam inte har samma inställning ifråga om att bygga på kristendomen, som kristendomen har ifråga om sin egen fortsättning av judendomen. För medan kristna tror på samma bibliska skrifter som judarna, och räknar dessa som lika tillförlitliga som judarna gör, så ser islam inte så på saken. Inom islams teologi var judarna och de kristna i själva verket muslimer (dvs de trodde på -en- gud på samma sätt som muslimer gör, hanifer är ordet som svenska islamologer brukar använda) - denna tro förmedlades i ren form av de profeter de tre abrahamitiska religionerna har gemensamt, men inom islam menar man att vare sig judarna eller de kristna har kvar den rena tro de en gång fick sig givna: istället har dessa perverterat den rena pre-"islamiska tron" på en gud mot det som judendomen och kristendomen är idag.
Islam bygger således inte vidare på judendomen eller kristendomen utan dessa är snarare heretiska avarter från den ursprungliga sanna tron på en gud (den gud Koranen påvisar) som en gång gavs till dem. Judar och kristna kallas för bokens folk, men inte för att de fortfarande idag förvaltar dessa böcker eftersom såväl toran som evangliet förvanskats på de punkter där de motsäger Koranen - utan bara för att Gud genom historien gav dem sina uppenbarelser.
Med en sådan syn är det således väldigt svårt att på ett trovärdigt sätt framställa islam som en abrahamitisk religion, då islam inte accepterar judendom eller kristendom som en sådan. Och den synen får också teologiska och praktiska konsekvenser: för även om judar och kristna ska behandlas som bokens folk (ett folk som en gång fick den ursprungliga uppenbarelsen) så är de likväl idag heretiker, varför deras existens på sin höjd kan tolereras i minimal utsträckning, vilket islamisk historia bevisat genom att utsätta judar och kristna för hårda apartheid-liknande dhimmi-lagar, som konstaterar att kristna inte får missionera, inte får laga förfallna kyrkor, måste bära klädnader som visar att de är kristna, betala en tvångsskatt (jizya) och inte får inneha högre ämbeten i samhället än en muslim. Lagar som under stor del av islams historia har praktiserats, och som dagens jihadister vill återinföra. Exempel finns också från te x Irak när jihadister bultat på hos kristna hem och krävt den islamiska skatt de anser sig ha rätt till, och om någon sådan lösensumma inte betalts dödat de kristna familjerna.
Spencer konstaterar således att även om det finns yttre likheter så finns det också stora skillnader som man inte kan blunda för, och som den muslimska världen själv i alldeles för liten utsträckning pratar om eller gör upp med (däribland sin egen långa jude- och kristendomsförtryckande historia). Och innan det görs är det svårt att föra någon ärlig dialog.
Även här i väst, i debatten med muslimska företrädare som inte brukar eller förespråkar våld på det sätt som görs i den muslimska världen, så hänvisar muslimer ofta till sin positiva syn på profeterna och Jesus, men de menar aldrig samma sak när de pratar om dessa, som de kristna menar. Och detta märks inte minst i synen på Jesus, där muslimer förvisso tror att han är den främste profeten efter Mohammed - och den enda fullkomliga människan (vilket inte ens Mohammed var) - men kristna av idag är som sagt inte denne Jesus riktiga efterföljare, då de förnekar de läror Jesus egentligen lärde ut (dvs de saker Islam lär ut). Och enligt islamisk eskatologi så kommer Jesus en dag att återvända (precis som inom kristen teologi) men då för att krossa korsen, och den kristendom som idag praktiseras. Spencer konstaterar också att det inom islam inte finns samma universella kärleksprinciper som inom kristendomen. För medan kristendomen innehåller ett universellt kärleksbudskap till alla människor, helt oavsett om de är kristna eller inte - så är islam betydligt mer exkluderande. De som inte underkastar sig islam omfamnas vare sig av Allahs eller islamiska teologers ynnest. Och i en katolsk välvilja att föra dialog med islamvärlden behöver man förstå dessa genomgripande och grundläggande islamiska föreställningar som faktiskt särskiljer islam från kristendomen - de många yttre likheterna till trots.
Olika utgångspunkter i diverse sakfrågor:
Efter att ha skildrat de teologiska skillnaderna går Spencer vidare och förklarar att det också finns grundläggande skillnad i många sakfrågor, där man också till de yttre kan tro att muslimer har samma syn som kristna/katoliker. Exempelvis har Peter Kreeft och konservativa som Dinesh DeSouza hävdat att kristendom och islam bör göra gemensam front mot västvärldens moraliska förfall. Ett förfall många muslimer också iakttar (te x den svenske Stockholmsbombaren Taimour Abdulwahab vände även han sig emot det moraliska förfallet) - men de gör det inte från samma premisser som de kristna, och är sällan intresserade av att göra gemensam sak med kristendomen ens i dessa avseenden (vilket dock likväl hänt vid somliga tillfällen).
Det dels därför att det inom islam inte finns samma absoluta normer som inom katolicismen, utan moralen kan anpassas utifrån huruvida denna gynnar muslimer eller ej. Något som profeten Mohammed själv påvisade. Faktum är att islamisk lag är väldigt relativistisk (vilket förstås den sekularism katolicismen motsätter sig också är) eftersom Allah inte kan definieras utifrån naturlagar, utan godtyckligt kan göra vad helst han vill, utan att människor kan förutse detta. Gud har inom islam inte den tydliga principfasta karaktär Gud inom kristendomen har, som människor kan lära känna och resonera sig fram till förståelse om.
En annan orsak till problematiken med att göra gemensam sak med muslimer, beror på att det -inte bara- är det "moraliska förfallet" muslimer vänder sig emot (vilket katoliker också gör). Om så vore fallet skulle muslimer i mellanöstern inte förfölja de kristna, som där (till skillnad från kristna i väst) i princip har samma moralsyn som muslimer har, men som förföljs i alla fall helt enkelt på grund av att de inte bekänner sig till samma tro. En orsaksfaktor västerländska analytiker blundar för, som vill tro att det hat som finns inom muslimvärlden i första hand går att spåra till västerländskt imperialistiskt förtryck och ekonomisk utsugning: de kristna i mellanöstern har dock funnits där längre än islam, har inte varit en del av den moderna västvärlden (faktum är att många kristna sekter flydde till Arabien för att undgå förföljelse från det den kristna romerska statskyrkan) - och de är i många fall väldigt fattiga. Likväl förföljs, förtrycks och dödas de - vilket helt beror på teologiska orsaker. Och Robert Spencer noterar också hur de kristna kopterna, till skillnad från de andra arabiska kristna som använder det arabiska ordet Allah för Gud, precis som muslimer gör - inte använder ordet Allah, för att markera de stora teologiska skillnaderna i det muslimska respektive kristna gudsbegreppet. Skillnader de själva på nära håll fått uppleva genom århundraden av förföljelse.
Islam med sin långa historia och sina teologiska föreställningar om polygami, barnäktenskap och sexslavar har heller inte samma syn på vare sig äktenskap eller kvinnor som katoliker, inte heller samma konsekventa syn på aborter som katoliker har - och det är även i dessa frågor brist på förståelse som gör att somliga katoliker, som Peter Kreeft, manar till enad front med muslimer ifråga om moralfrågor.
Robert Spencer avrundar slutligen boken med att återigen fastslå att man kan föra en dialog med muslimer, men man måste känna till islams utgångspunkter och hur de ser på kristendomen i förhållande till en sådan dialog. Gör man inte det riskerar man att bedra sig själv på ett naivt och farligt sätt. Och Spencer avslutar sedan boken med att återge en debatt han hade med sin med-katolske - men ej islamkritiske - apologet Peter Kreeft där de båda sidors respektive argument vädras.
"Not Peace but a Sword" är en informativ och viktig bok, men mer målinriktad än hans tidigare böcker och syftar primärt till att bidra till den pågående interna katolska debatten om islam. Bortsett från de teologiska skillnaderna mellan bibelns och koranens framställningar diskuterar Spencer också Katolska kyrkans läror från andra Vatikankonciliet om Islam, och noterar att kyrkan för en bra balansgång i synen på islam - en balansgång många katoliker dock missförstår och uppfattar som att kyrkan lär att katoliker och och muslimer delar samma grundläggande tro, vilket inte är vad kyrkan lär. Spencer gör också en djup och bra analys av tidigare påve Benedict XVI:s tal i Regensburg 2006 och den muslimska responsen mot detta tal (både den våldsamma responsens och den teologiska responsen).
Denna bok är således smalare och mer specifikt riktad än hans tidigare böcker. För ett sekulärt Sverige med protestantism som majoritetsreligion, ger boken dock likväl en inblick i den katolska debatten om detta ämne. Samt information om islam där de praktiska konsekvenserna av de teologiska skillnaderna också påvisas. Skillnaderna i sig finns det gott om svensk litteratur som också beskriver, men vad Spencer gör - och vad som gör honom så viktig - är att han lyfter fram också de skillnader som nästan alltid tonas ner i den svenska debatten av svenska vänster-islamologer, med önskan att att framhäva tesen att islam inte är någon sämre religion än kristendomen, och att islamkritik bedriven av kristna är detsamma som islamofobi.
Robert Spencer visar dock att alla religioner inte är likadana. Men också att det går att lyfta fram dessa skillnader utan att fördenskull förfalla till hat och hets. Felet med dagens inter-religiösa dialog är att man i enhetens önskan blundar för olikheterna, som om det skulle få dessa att försvinna. För skillnader finns som kristna behöver känna till för att en jämlik dialog mellan kristendom och islam ska kunna föras. Och dessa rader från hans introduktion till boken får avsluta den här recensionen:
"It is our responsibility as Catholics to approach Muslims, as everyone else, with unflagged charity. That does not, however, require that we close our eyes."
Boken kan köpas på te x Adlibris.
För mer om detta ämne rekommenderas återigen vår 12:e podcast från förra året (2012), där jag dels intervjuar Robert Spencer om hotet från militant islam, men också intervjuar den svenske religionsprofessorn Mattias Gardell om hotet från islamofobin, och sedan jämför vilket av dessa hot som egentligen är farligast.
UPPDATERING:
Min egen podcastserie i 20 delar och 10 timmar, "Västvärldens möte med Militant islam" rekommenderas också.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar