Svensk media om Obama och Massachusetts

Eftersom det idag är ett år sedan Obama svor presidenteden, samt dagen efter att republikanen Scott Brown vann senatfyllnadsvalet i Massachusetts, så har de svenska dagstidningarna skrivit en hel del om Obama. Här är några axplock:

Erik Åsard, professor i Nordamerikastudier med inriktning mot statskunskap vid Engelska institutionen, Uppsala universitet säger i en artikel i SVD om Scott Browns seger följande:

– Det här är ett svårt bakslag för Demokraterna. Det här var en av deras starkaste delstater. Det är som om Demokraterna skulle ha vunnit en senatsplats i Texas,

Han förklarar också att det pg a detta förmodligen är kört med sjukvårdsreformen:

– Det här innebär att det är kört för det förslag till ny hälso- och jukvårdsreformen som nu är lagt. Nu kanske man måste gå tillbaka och skriva om vissa saker och då blir förslaget ännu mer urvattnat än det redan är. Den stora reformen kanske bara blir en tummetott, trots att det var Obamas kärnfråga och topprioritet, säger Erik Åsard.

Detta bakslag gör dock inte att Obama bör betecknas som uträknad, och han drar en historisk parallell till Bill Clinton:

– Förra gången Demokraterna försökte få igenom ett förslag om sjukvården kom man inte ens till omröstning och det blev ett väldigt bakslag för Clintons administration, men han blev ändå omvald två år senare 1996. Därför ska man inte dra för stora växlar på det här valet

En, enligt min mening, mycket sund analys av gårdagens valresultat i Massachusetts. Om Clinton kan dock sägas att han efter kongressförlusten 1994 lade om sin politiska kurs - och när han vann sitt återval 1996 så deklarerade han att "eran av stor regering nu var över" - det är svårt att inte tro att han faktiskt menade sin egen era av sådan politik. Kontentan blev dock att han gick mer mot mitten, och i efterhand är känd som en Demokratisk mittenpresident. Mycket indikerar att Obama kommer att följa samma politiska bana.

En annan som skriver i SVD om Obamas första år är Martin Gelin, som skriver följande:

"Under sitt första år som USA:s president har Barack Obama åstadkommit en respektabel lista på politiska bedrifter.

Snart kommer han med stor sannolikhet att bli den första presidenten på 40 år som genomför en ordentlig sjukvårdsreform. Han har stabiliserat ekonomin med hjälp av ett enormt stimulanspaket och kostsamma stöd till banker och finansinstitutioner, återupprättat USA:s globala ställning, avslutat Bushepokens tortyr och prioriterat om trupper från Irak till Afghanistan."

Hans artikel verkar vara skriven innan Scott Browns seger var avgjord - och någon stor sannolikhet att Obama blir den första president på 40 år att genomföra en ordentlig sjukvårdsreform är det knappast längre, som Erik Åsard tidigare påpekade. Men oavsett det är Gelins inlägg ett som inte tar i akt en mängd reella invändningar mot de slutsatser han anför: huruvida stimulanspaketet stabiliserat ekonomin råder det en rejäl debatt om. Och stimulanspaketet har inte stoppat arbetslöshetsminskningen - vilket var det argument som användes för att driva igenom stimulanspaketet. "Bushepokens tortyr" av tre Al Qaida-fångar på Guantanamo har upphört, men tuffa förhör (som man kan definiera på olika sätt) och inlåsning på obestämd tid förekommer fortfarande på militärbaser som Bagram-basen i Afghanistan där Obama-administrationen använder samma argument som Bushadministrationen använde gällande Guantanamo för att försöka förbehålla sig rätten att inte låta fångarna överklaga sina inspärrningar. Omprioriteringen från Irak till Afghanistan är en konsekvens av the US-Iraq Status of Forces Agreement som slöts under president Bushs sista månader, mellan de båda ländernas regeringar - dels som en konsekvens av att läget i Irak - tack vare USA:s insatser - till slut lyckats stabiliserats.

Gelin gör också en parallell mellan Obama och Reagan, och skriver:

"Den enda presidenten i modern tid som förlorat lika mycket popularitet som Obama under sitt första år är Ronald Reagan, och jämförelsen är faktiskt talande. Precis som Obama ville Reagan representera ett tydligt skifte i amerikansk politik, även om deras agendor till viss del är motsatta, samtidigt som landet gick igenom en svår lågkonjunktur. Efter Reagans första år hade han mindre än 50 procent i stöd och republikanerna gjorde stora förluster i kongressvalet samma höst.

På samma sätt kommer demokraterna med stor sannolikhet att förlora en ansenlig mängd stolar i kongressvalet i november i år."

Den statistiska parallellen stämmer naturligtvis. Men knappast mycket mer än så. Deras agendor är helt olika - men det finns också en annan skillnad: Reagan hade predikat sin ekonomiska konservatism (en konservatism te-party-rörelsen för närvarande är fundamentalistiska anhängare av - vilket ingen av de post-reaganitiska-republikanska presidenterna, dvs Bush (41) och Bush (43) varit) i 16 år innan han blev vald president 1980. Han hade ett stort folkligt stöd för sin politik, även om populariteten mycket riktigt sjönk. Obama har aldrig haft samma stora (och definitivt inte historiska) stöd för sin politik, som te x sjukvårdsreformen - vilket valresultatet i Massachusetts bevisar. I ett inlägg från den 1 augusti 2009 gjorde jag en liten jämförelse mellan Obama- och Reagan-revolutionen, och skrev bl a:

"Reagan och Obama står ungefär inför samma problem men använder två helt motsatta mediciner. När Reagan vann valet 1980 stod USA inför en svår ekonomisk kris (hög arbetslöshet, en dalande bilindustri etc). En av Reagans första åtgärder (efter att ha återhämtat sig själv från mordförsöket den 30 mars 1981) var att skapa ett återhämtningspaket för nationen - ett stimulanspaket. Hans idé vad detta skulle bestå av utgick då från principer helt motsatta Obamas: Reagan förespråkade lägre skatter, och en mindre - inte en större statsmakt. I likhet med Obama så var inte alla med på presidentens noter. Representanthuset styrdes av Demokraterna (lett av Tipp O Neil som högt och argt kritiserade Reagan offentligt, men på icke-arbetstid umgicks med denne som en god vän - de var båda irländare och hade massvis gemensamt). Men även om Demokraterna motsatte sig Reagans åtgärd, så fanns det en annan viktig samhällsgrupp som han hade med sig. I sin dagbok den 28 juli 1981 skriver Reagan följande inför den annalkande omröstningen av hans återhämtningspaket:

”…utgången är långtifrån given, men det råder inget tvivel om att vi har folket på vår sida.”

Jag vet inte om Obama skriver dagbok, men gör han det så har han skrivit något annat i sin."

Något som Scott Browns seger i Massachusetts, och övertagande av "Ted Kennedys senatsplats" också indikerar:

- Folk vill inte ha en sjukvårdsplan för biljontals dollar, sade Scott Brown när han förklarade valresultatet i sitt segertal, skriver SVD i följande artikel.

Det fördelaktiga med Gelins analys, även om jag inte delar hans slutsatser, är emellertid att han i alla fall inte ger sken av att vara objektiv. Han gillar Obama, och döljer inte varför.

DN skriver också om Scott Browns seger, och konstaterar att det är ett svårt bakslag för president Obamas sjukvårdsreform:

"Demokraternas förlust är ett svårt bakslag för president Barack Obama när han ska genomdriva sitt förslag till sjukvårdsreformer för USA.

Brown har lovat att bekämpa förslaget och utan en demokratisk majoritet på 60 mandat får Obama svårt att baxa det genom kongressen med mindre än kraftiga dröjsmål. Med 41 mandat i senaten kan republikanerna fördröja processen."

En annan artikel i DN förklarar att den ekonomiska krisen till stor del gav Obama sitt stora mandat 2008 - och att Obamas öde hänger samman med ekonomin. USA-experten Jan Joel Andersson från Utrikespolitiska institutet konstaterar i artikeln:

– Alla de här andra sakerna Obama vill göra spelar mindre roll om inte ekonomin vänder. Och omvänt: om den gör det kommer han att framstå inte bara som den som räddat ekonomin utan också som den som räddat USA:s anseende i världen och avslutat Irakkriget.

Artikeln fortsätter lite senare:

"Ekonomin är alltså helt avgörande för hur Obama ska bli ihågkommen som president, enligt Jan Joel Andersson. Men om man ändå vidgar perspektivet: vad kan trots allt sägas ha förändrats i amerikansk politik sedan presidenttillträdet för jämnt ett år sedan?

– Bara det att han blev vald är något som förändrar självbilden och bilden av USA. Att en svart man blir president var något som bara fanns i filmer förut. Även den snabbt förändrade bilden av USA i omvärlden. Utrikespolitiskt är det en stor skillnad trots att man ännu inte uppnått så mycket konkret.

– Om detta sedan ska bli bestående måste han bli omvald, annars blir han inte mer än en parentes. Och det hänger på de inrikespolitiska reformerna och ekonomin.

Jan Joel Andersson vill samtidigt framhålla en annan, subtilare effekt av valet av Obama:

– Han lyckades entusiasmera en ny generation för politik – för dess möjligheter och för att det är spännande med politik. Efter Bushadministrationens inkompetens har man nu en Nobelpristagare i fysik som energiminister och briljanta unga människor i administrationen. Det gäller nu att Obama och hans regering kan leverera jobb och konkret förändring och inte bara vackra ord."

Mina invändningar mot han sista påstående sparar jag. Däremot instämmer jag i att ekonomin kommer att vara avgörande för Obamas framtid. Och här hänger det mesta på Republikanerna. Det brukar ofta talas om Bill Clintons budgetöverskott under 1990-talet. Ett överskott som dock bör härledas till den republikanska kongressen under Newt Gingrichs ledning, som satte stopp för Clintons diverse liberala drömprojekt, som om han fått igenom dessa (sjukvårdsreform et c, innan han alltså deklarerade att den stora regeringens era var över) skulle ha slukat både överskottet och mer än så. Något som indikerar att detta nästan säkert är fallet är presidentvalet 2000 - när Clintons arvtagare Al Gore hade alla möjliga planer för USA:s budgetöverskott, något Bush då förklarade att det - budgetöverskotten till trots, inte skulle finnas tillräckligt mycket med pengar för att göra. Bush var naturligtvis själv ingen libertariansk ekonomisk hök (något den nuvarande te-partyrörelsen i mycket större utsträckning är), men Al Gore- eller någon annan Demokrat hade inte fört en sundare ekonomisk politik. Lika lite som Obama gjort detta när denne fått nu fria tyglar.

Således kan Obamas presidentskap, såväl som den amerikanska ekonomin, räddas om republikanerna i höst skulle vinna ett stort antal kongressplatser i höstens mellanårsval. I så fall kan han göra en make-over och bli en mitten-demokrat som Bill Clinton (och Clinton blev ur de flesta aspekter, och i historiens ljus, en lyckad president). Annars finns risken att han lär sluta ungefär som Jimmy Carter, som vann en överraskande seger genom att 1976 kampanja med ett "eländesindex" och betona hur dåligt allt var under tidigare president, men fyra år senare själv lämna efter sig något ännu sämre - vilket i sin tur beredde väg för Ronald Reagan. Obamas politik har hittills inte lett till någon ny republikansk stjärnpresident, men väl till en ny republikansk senator med namnet Scott Brown.

Se även tidigare inlägg:

Vad händer med sjukvårdsreformen? 20100120

Massachusetts och Obama efter ett år som president 20100120

Scott Browns segertal 20100120