Det hela leder till en situation där en mängd folk jublar och applåderar. Som bekant är dock libertarianerna - vars utrymme bland konservativa republikaner blir allt större - inga fans av Cheney eller Rumsfeld eller neokonservatismen, varför jublen blandas med burop. Cheney tar det hela dock med ro och ber dem vara barmhärtiga, tills han helt enkelt säger åt dem att hålla käften och sitta ner. Röster av folk som ropar "krigsförbrytare!" fortsätter dock att höras. Det här är ett av de mindre trevliga elementen inom libertarianismen - vilket också gör att Ron och Rand Paul och deras fanclub, inte står nämnvärt högt i aktning hos mig - även om deras politik naturligtvis överlag är att föredra framför Obamas internationalism. USA kan dock inte återgå till isolationismen - men man kan och bör heller inte låta USA reduceras till bara en av många jämlika parter i det internationella samfundet. USA bör inte dra sig undan från omvärlden utan fortsätta påverka den i samma goda riktning som man gjort de senaste 60 åren. Och där är det bara neokonservatismen som kommer med sunda svar.
När applåderna och buropen (den överväldigande delen var dock applåder) lagt sig förklarar Cheney att han känner sig ärad över att få delta på CPAC igen och beskriver hur mycket Donald Rumsfeld betytt för honom. När han som 27-åring 1969 kom till Washington DC hörde han Rumsfeld tala och lät sig sedan intervjuas av honom - och efter att han varit där i 10 minuter blev han utskickad. Några månader senare blev han dock anställd. Det är en avslappnad och mycket roligare Dick Cheney än man vanligtvis är van vid som varmt berättar om hur Donald Rumsfeld för 40 år sedan blev hans vän och hur Rumsfeld tjänat som USA:s såväl yngste som äldste försvarsminister.
Donald Rumsfeld tackar därefter för utmärkelsen och håller ett kort tal - men innan dess förklarar han att Cheney är den bästa vice-president USA haft i modern i historia, vilket jag är beredd att hålla med om. Även om George Herbert Walker Bush också var en alldeles utmärkt vice-president till Ronald Reagan.
Rumsfeld förklarar att alla de saker där Obama-administrationen sagt en sak och sedan ändrat sig - från Guananamo, till att låsa in fångar på obestämd tid får en att undra om Cheney haft större inflytande på Obama än de som faktiskt valde Obama. Han beklagar dock att Obama inte tycks ha rådfrågat Cheney gällande sjukvårdsreform.
Men om Rumsfeld fick burop från libertarianer så tycktes han efterhand vinna även deras skratt när han förklarade att han trots allt var konservativ: att han varit med i leken längre än de flesta, faktiskt ända sedan tiden då Ronald Reagan fortfarande bara var en skådespelare och man hoppades på Barry Goldwater, och då socialism bara var ett hot som existerade utomlands (senare förklarar han också att han faktiskt levt under en tredjedel av USA:s historia - vilket säger en del om hans ålder, men också hur ung nation USA i ett historiskt perspektiv faktiskt är). Applåderna tilltog än mer när Rumsfeld förklarade att han ville dela det pris han fått med alla USA:s soldater som skyddade landet mot radikala islamister.
Han förklarar vidare vilka utmaningar USA står inför: på hemmaplan står man inför hotet om en stor regering, med stort slöseri och stora statsskulder. Denna form av styre har ofta goda intentioner, och kläs i kläder om medkännande, men om denna form av styre inte hålls i schack så kan den bli ett hot mot människornas frihet och i längden förgöra USA:s långa stolta kultur av oberoende. För att se hur det blir kan man titta på Västeuropa - varefter Rumsfeld skojar och anspelar på sin gamla - av vänstern kritiserade prat om "det gamla Europa". Där (dvs här i Europa) förklarar Rumsfeld, kan man se hur människor lever på från vaggan till graven välfärd, hur statsskulderna går upp och hur man villigt ger upp sin frihet till transnationella byråkratiska ansiktslösa strukturer (typ EU är min gissning).
"No American administration should see that as a model to replicate" förklarar han sedan.
Rumsfeld förklarar vidare att USA måste förstå vilken fiende man konfronterar. En fiende Obama-administrationen inte ens vågar sätta ett namn på. USA behöver en stark militär, förklarar Rumsfeld för att bemöta hoten i Irak och Afghanistan och de hot som väntar i morgondagen. Isolationism är en lyx som vare sig USA eller världen har råd med, förklarar Rumsfeld. De radikala islamisterna har inte gett upp, de såväl tränar som planerar - och USA kan inte heller ge upp.
Han avrundar också med att en av de slutsatser han dragit under sitt långa liv, är att det inte finns något land någon annanstans som ger så många möjligheter till så många olika slags människor oavsett deras omständigheter, som USA gör. Oavsett vilka klagomål de som lyssnar än må höra från USA-kritiker, så bör de inte låta någon säga till dem att det är USA som är felet med världen - för USA är inte vad som är fel med den här världen, förklarar Rumsfeld. USA är den skinande staden på kullen och den viktigaste uppfinning mänskligheten kommit fram till.
De här är ett riktigt bra tal och Donald Rumsfeld ger precis den bild av att vara den slags ödmjuka person som president Bush gillade - helt oavsett hur Rumsfelds kritiker än må ha utmålat honom. Den som aldrig sett något tal av Rumsfeld förut (vilket de flesta av hans kritiker inte gjort) bör se det här talet.
Se även tidigare inlägg:
CPAC 2011 - del 10: Wayne LaPierre 20110211
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar