Detta är det högsta FN-ämbete någon svensk fått sedan Dag Hammarsköld och Sverige som nation kan och bör givetvis vara stolt över att en svenskskolad politiker och diplomat tilldelas ett så hedersamt uppdrag.
Det till trots finns det dock goda skäl att såväl påpeka ironin av att Eliasson valdes ut av just Ban-ki Moon - som uppmärksamma egenskaper hos Jan Eliasson som tyvärr gör att han inte är lämpad för uppdraget.
För att börja med ironin. Häromåret gav Inga-Britt Ahlenius och Niklas Ekdal ut boken Mr Chance : FN:s förfall under Ban Ki-moon - en bok jag själv bara läst delar av, men de framhåller i den boken att Ban Ki-Moon i princip tillsattes av USA (och dess dåvarande FN-ambassadör John Bolton) för att kunna få någon att styra över. I ett utdrag ur boken som citeras i följande artikel, skriven av Niklas Ekdal själv, på DN från januari 2011 står följande:
I tidskriften Foreign Policy konstaterar journalisten James Traub att endast Vita huset har makten att lyfta bort Ban Ki-moon efter en mandatperiod. Traub öppnar med en minnesvärd bild:
I maj 2006 kom Ban Ki-moon ut offentligt som sökande till tjänsten som FN:s generalsekreterare. Efter ungefär tjugo minuter av Bans monotona och underliga engelska, hans utstuderat intetsägande svar på frågorna, hade jag fallit i djup sömn. Då borde jag ha insett att han var den perfekta kandidaten för jobbet.James Traub gör som många andra en poäng av att Ban Ki-moons färglöshet inte är någon slump. För Bushadministrationen och dess FN-hatande FN-ambassadör John Bolton var Ban Ki-moon själva ”botemedlet mot Kofi Annans farliga karisma”, Annan som under invasionen i Irak hade följt Dag Hammarskjölds exempel och ifrågasatt en självsvåldig supermakt.
”Har FN råd med fem år till under Ban Ki-moon?” frågar sig James Traub.
De hade således en tydligt negativ bild av Ban Ki-moon, och kastar i samma veva smuts mot Bush-administrationen. Nu har dock denne man valt vår egen socaldemokratiske fd utrikesminister Jan Eliasson till sin andre man, vilket för oss över till varför jag trots hedern som Sverige nu tilldelas, likväl inte anser att Eliasson utgör en duglig biträdande generalsekreterare. Jag har inte följt Jan Eliasson aktivt under åren och kan långtifrån allt om dennes karriär. Det lilla jag sett har jag emellertid aldrig imponerats alls av. Han har i alla sammanhang jag sett honom framstått såväl självgod som översittande och arrogant. Inte minst när det rört sig om just amerikansk politik. I min kritiska sågning av SVT:s 9/11-sändning - deltog Eliasson i höstas och spottade där ur sig en rad sakfel och felaktiga slutsatser, som han inte ens verkade förstå var felaktigheter men gav skenet att han helt trodde på. Och i likhet med tidigare sammanhang där jag sett honom visade han faktiskt inte ett uns på tecken av självkritik. Vilket gör att han helt enkelt inte är lämpad för ämbetet - sin långa karriär och sina pappersmeriter till trots.
Det ämbete han har tilldelats är hedrande. Frågan är dock om han som person kommer att hedra Sverige i egenskap av ämbetsman, eller om han kommer att upplevas malplacerad i ett sammanhang där han helt enkelt inte hör hemma. Statsminister Fredrik Reinfeldt har uppenbarligen tillräckligt förtroende för Eliasson för att ha faktiskt ha stött honom i kandidaturen. Det förtroendet har emellertid inte jag.
Inga-Britt Ahlenius och Niklas Ekdal visar med sin bok att de inte har något större förtroende för Ban Ki-moon. Med hans beslut att välja Jan Eliasson som sin vice- måste mitt eget förtroende för honom också sägas vara undergrävt.
Och om en republikansk administration tar över efter Obama så kanske de bör försöka installera en ny Generalsekreterare - för Ban Ki-Moon har med detta beslut helt klart -inte- varit lojal mot John Bolton. Vilket i sig förstås undergräver en av teserna i Ahlenius och Ekdals bok. Såvida nu John Bolton inte lobbade för Eliasson han också. Men jag skulle inte tro det.
Källor: DN, DN, SVD, DN
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar