Den liberale kolumnisten Eugene Robinson skriver här i Washington Post en artikel där även han prisar PEPFAR - och George W. Bush. Artikeln inleds:
"This is a moment for all Americans to be proud of the best thing George W. Bush did as president: launching an initiative to combat AIDS in Africa that has saved millions of lives.
All week, more than 20,000 delegates from around the world have been attending the 19th International AIDS Conference here in Washington. They look like any other group of conventioneers, laden with satchels and garlanded with name tags. But some of these men and women would be dead if not for Bush’s foresight and compassion.
Those are not words I frequently use to describe Bush or his presidency. But credit and praise must be given where they are due, and Bush’s accomplishment — the President’s Emergency Plan for AIDS Relief, or PEPFAR — deserves accolades. It is a reminder that the United States can still be both great and good."
Han återger sedan den nu kända statistiken: innan Bush lanserade PEPFAR 2003 behandlades blott 50 000 människor på den afrikanska kontinenten för HIV. När Bush lämnade Vita Huset hade den siffran stigit till 2 miljoner. Idag ger USA bromsmediciner till fyra miljoner människor - primärt i Afrika.
Innan PEPFAR trodde man inte att detta gick att åstadkomma i Afrika, och det fanns många argument om varför det inte skulle gå: fattiga, outbildade människor i länder utan infrastruktur skulle inte klara av att ta medicinerna regelbundet. Och om det togs oregelbundet skulle resistenta virus uppkomma, och skadan skulle bli större än om ingen hjälp alls getts. Bush tog avstånd från de argumenten.
En del resistens har uppkommit - men vetenskapsmännen ser inget mardrömsscenario framför sig, fortsätter Robinson. Vad medicinerna gjort, bortsett från att bromsa sjukdomen och också gjort att risken för smitta minskat. Robinson skriver sedan några ord som liknar temat på AIDS-konferensen, om en AIDS-fri generation:
The end of the AIDS epidemic is not yet in sight. But it is no longer unimaginable.
Han tar sedan upp en viktig sak till varför Bush drev igenom PEPFAR, och konstaterar att de säkerhetspolitiska skäl som -också- angavs, inte var huvudorsaken:
Bush’s initial multibillion-dollar commitment to PEPFAR was not really justifiable on grounds of national security, except perhaps in the broadest possible sense. The administration was motivated instead by altruism. It was the right thing to do.
Hittills har USA spenderat 46 miljarder dollar på PEPFAR. Och han förklarar att Obama-administrationen fått skarp kritik för att ha föreslagit 12% nedskärningar i programmet, och att en sådan sak i slutändan kommer att innebära att färre liv räddas.
Obama-administrationen har visserligen en poäng, förklarar Robinson, när de säger att det i rådande ekonomiska kristider är resonligt att förvänta sig att andra välbärgade länder ska förse Afrika med bromsmediciner. Och när de påpekar att den Internationella AIDS-konferensen inte ens kunde hållas i USA när Bush var president pg a inreseförbudet mot HIV-smittade. Men Robinson förklarar att det när allt kommer till kritan likväl var en person som förändrade historien, och det kommer historien att komma ihåg:
"But if Africa is gaining ground against AIDS, history will note that it was Bush, more than any other individual, who turned the tide. The man who called himself the Decider will be held accountable for a host of calamitous decisions. But for opening his heart to Africa, he deserves nothing but gratitude and praise."
Källa: Washington Post
Se även tidigare inlägg:
Debra Messing prisar George W. Bush för kampen mot AIDS 20120727
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar