Irak 7 månader efter USA:s uttåg

Det har nu gått sju månader sedan USA vid årsskiftet mot 2012 drog bort de sista soldaterna från Irak. Hur har det gått för Irak sedan dess? Har den irakiska regeringen klarat av att axla det ansvar USA tidigare tog?

Washington Post har här en lång artikel som redogör för utvecklingen i landet sedan det amerikanska tillbakadragandet.

Artikeln skildrar inledningsvis hur det finns en optimism i Irak. De humvees som tidigare förknippades med amerikanska soldater hyrs nu ut och brukas på bröllop. Hus, shopping-center och sjukhus byggs på krigets ruiner. Oljeproduktionen och oljeintäkterna ökar också. Våldet är dessutom betydligt lägre än under dess höjdpunkt 2006-07.

Många irakier anser visserligen att de var både tryggare och mer välbärgade under Saddam Husseins styre, än de blivit efter den amerikanska ockupationen. Men USA:s närvaro bidrog också med västerländska influenser irakierna med tacksamhet tagit emot:

Unga män som bär jeans, tatueringar, och t-shirts med amerikanska kändisar som motiv - och USA-inspirerade hamburgerkedjor. Saker vi här i Europa ibland kanske kan känna att vi fått för mycket av. Men så tycks inte vara fallet för irakierna. I synnerhet inte en yngre generation.

Ahmed Nazar, en 20-årig datastudent på Mansour University College, säger att många anser att amerikanerna förstörde Baghdad, och glada för att de nu lämnat Irak. Själv anser han att en sådan syn är trångsynt: själv älskar han allt amerikanskt. Han talar engelska, och diggar Snoop Dogg och David Letterman. Och tycker dessutom att hambugare är något alldeles utsökt.

Men allt går inte bra. Varje dag dödas fortfarande människor i Irak (nu ca 11 per dag i jämförelse med ca 79 per dag 2006). Regeringen kan inte förse folket med grundläggande behov som skolor, rent vatten och elektricitet. Inte heller fungerar de matransoner som faktiskt fungerade under Saddam Hussein som den irakiska regeringen nu lovat att få igång igen. Och premiärminister Nouri al-Malik - som är demokratiskt vald - kritiseras för att ignorera mänskliga rättigheter och centralisera makten kring sig själv, och blir alltmer fientlig mot politiska motståndare. Även vanligt folk som demonstrerar inte mot Malaki personligen utan bara mot att saker och ting inte fungerar, hamnar ofta i trubbel med Malakis styrkor, blir slagna och torterade. Något Malakis regering dock menar beror på enskilda soldater, inte på regeringsdirektiv.

Dessutom ökar Al Qaidas tryck mot al-Maliks shiamuslimska regering, med bombdåd och lönnmord. Något premiärministerns talesman kommenterade:

“Al-Qaeda and their supporters are trying to start new sectarian violence. We are sure that we are going to destroy them, but we need political stability.”

Men bortsett från maktcentralisering och hotet från Al Qaida, präglas Irak också av omfattande korruption. Och folk i allmänhet anser att det enda sättet att få ett byggnadslov, jobb eller regeringskontrakt är just genom mutor, och Transparency International listade 2011 Irak som att vara det 175:e värsta av 183 länder.

På ett mer övergripande plan finns dock också positiva tendenser: Irak har en explosionsartad tillväxt på 9,9% 2011 vilket väntas stiga till 11,1% detta år och 13,5% nästa år. Vilket innebär att Irak för stunden har en snabbare tillväxt än Kina. Man producerar också 3 miljoner fat olja per dag, vilket man inte gjort sedan innan Saddam Hussein invaderade Kuwait 1990.

Och även om de intäkterna inte kommer vanligt folk till del i någon högre utsträckning ännu, så finns tecken på att fler saker blir bättre: privata byggprojekt startas, och entreprenörer utifrån investerar. I Irak har somliga t.o.m börja köra Chrysler 300 - som i Irak fått smeknamnet "Obamas" eftersom Obama brukade köra en sådan.

Så, hur har Irak klarat sig, och hur kommer fortsättningen att se ut?

Mycket beror på om regeringen kan vinna kampen mot Al Qaida utan att missbruka sin egen regeringsmakt. Samt se till att befolkningen såväl får del av den begynnande tillväxten. Många irakier anser dock att det hela inte var värt saken - att de hade de bättre under Saddam Hussein.

“I prefer that the Americans never came to Iraq,” sa en Ahmed Attiya som arbetar på restaurang. “Under Saddam we were working and eating. The Americans made a lot of things worse and destroyed many things. The country is starting at zero.”

Och för en äldre generation är så säkerligen fallet. För yngre, som ser möjligheterna - möjligheter som tidigare aldrig funnits - lockar dock förmodligen framtiden mer än det förflutna. Och så har förstås varit fallet i så gott som samtliga länder där USA gripit in för att avsätta totalitära härskare och upprätta demokratier.

Källa: Washington Post

Se även tidigare inlägg:

Emo-ungdomar och homosexuella dödas i Irak 20120311