Daniel Hannan - brittisk konservativ som i stor utsträckning inspirerat mig i min syn på EU -
har här en utmärkt artikel om varför den arabiska våren blev ett misslyckande, och vi istället för blomstrande demokratier ser hur länderna i mellanöstern fortfarande präglas av kaos, kupper och bilbomber.
Orsaken till att demokratin aldrig tycks få fäste beror inte på att de är muslimer, konstaterar Hannan, utan på avsaknad av nationalstater. I muslimska länder som Malaysia och Albanien hölls nyligen fungerande val utan att det small några bomber. Problemet med mellanöstern är dock att det är ett område av folk utan någon riktig patriotisk nationalkänsla.
I kampen mot det Ottomanska imperiet under första världskriget, slöt Storbritannien och Frankrike det sk Sykes-Picot-avtalet, där man beslöt att stycka upp imperiet i olika zoner/nationer - vilket gjordes med raka streck på en karta, därav ländernas geografiskt oftast helraka linjer.
Resultatet blev syntetiska nationer utan etnisk eller religiös hopbindande identitet. Vad Sykes-Picot-avtalet gjorde var att skapa regeringar där det inte fanns några nationer. Och problemen har varit uppenbara: i Libanon där ingen enskild grupp haft majoritet, har sekteristiskt våld härjat ända sedan dess. I Syrien och Irak har minoritetsdiktatorer styrt över massorna, och i Egypten (som ändå fungerat någorlunda) finns ingen respekt för motståndarsidan, och politiska rivaler betraktas som fiender, inte som landsmän.
Hannan förklarar sedan att frihet under en fungerande rättsordning är något i princip helt okänt utanför nationalstaternas sfär. Det Ottomanska imperiet - likt alla andra imperier - höll samman pg a att de inte var demokratier. Konstitutionell frihet kräver dock ett visst mått av patriotism, och förmåga att acceptera sina landsmäns beslut även om man inte håller med dessa. Hannan skriver:
To put it another way, democracy functions best within units where people feel that they have enough in common with one another to accept government from each other’s hands.
Det område där demokratin fungerat bäst i resterna av det Ottomanska imperiet är Turkiet, pg att man skapade sig en riktig nation och helt enkelt upplöste det Ottomanska kalifatet och dess imperieambitioner. En sådan situation råder dock inte på andra håll i mellanöstern, och i brist på riktiga nationalstater stärks istället de gränsöverskridande lojaliteterna, vilket i fallet Syrien riskerar att leda till ett totalt shia mot sunni-krig, som riskerar att kasta hela mellanöstern in i ett sekteristiskt blodbad.
Hannan ger inget tydligt svar på vad som är lösningen för mellanöstern. Ett årtionde i Irak visade västs begränsningar och tiden är förstås sedan länge över när väst kunde dana området efter sina egna kartor.
Hans betoning av nationalstaternas vikt för att få demokrati att fungera på riktigt är dock väldigt intressant och går förstås stick i stäv med historielös EU-populism där nationer överlag betraktas som något slags slaggavfall från Nazityskland och gränsöverskridande idéer och imperieambitioner som vägen framåt för fred. Bevisligen har dock demokratin fungerat bäst i just nationalstater där befolkningen haft så många gemensamma nämnare att de känt lojalitet gentemot varandra.
Häromveckan intervjuade jag Daniel Hannan
för vår 23:e podcast, där han pratar om EU:s stora ideologiska brister, och varför USA:s konstitutionella ideal är något Europas folk borde föredra. Lyssna gärna.
Källa:
The Telegraph
Se även tidigare inlägg:
FNS: Syrien, mordet i Oklahoma 20130825
