tisdag 30 november 2010

Erik Åsard recenserar "Decision Points"

Erik Åsard, professor i amerikanska studier recenserar här George W. Bushs bok "Decision Points" på SVD:s kultursida. "Klichéfylld skönmålning" lyder rubriken som också sammanfattar Åsards syn på Bushs bok.

Som den historiker han är inleder han med att förklara att presidentbiografier överlag är mer än bara minnen - de är också fd presidenters försök att rätta till, eller för att tala klarspråk, skönmåla historien.

Det gäller också Bushs bok, förklarar Åsard, som inte stör sig nämnvärt mycket på att Bush menar sig ha fattat kloka och riktiga beslut gällande Irak, stamcellsforskning, Katrina et c - så gör de flesta presidenter. Vad som stör Åsard är att Bush enligt honom snedvinklar centrala händelseförlopp. På det ger Åsard tre exempel:

- Valet 2000 - talet vid USS Abraham Lincoln i maj 2003 och utelämnandet av de uppgifter Richard Clarke förmedlar i sin bok "Against all enemies".

Valet 2000:

För att börja med den första. Åsard skriver:

Ett kort avsnitt om det högdramatiska presidentvalet 2000 avslutas med att vi får veta att Bush till sist segrade i delstaten Florida med 537 rösters marginal. Det stämmer, men läsarna lämnas i ovisshet om att Al Gore fick över en halv miljon fler röster nationellt, något som med ett proportionellt valsystem skulle ha gjort honom till president. Utfallet kunde ha givit Bush tillfälle att fundera över valsystemet, det ålderstigna elektorskollegiet och andra konstitutionella frågor, men här har han inget att bidra med.


Bush, likt Al Gore, hade år 2000 ett faktum att hålla sig till: Att USA:s konstitution i Artikel II tydligt förklarar att en president väljs av delstaternas elektorer. Att fundera över vilket valsystem som för USA:s del vore bäst - ett Sverige-likt proportionellt sådant, eller ett system baserat på amerikansk federalism är kanske en intressant diskussion för historiker och statsvetare - men frågan är om rätt plats att diskutera detta verkligen är i en presidentbiografi som uttryckligen förklarar att dess syfte är att beskriva de beslut presidenten ifråga själv fattade? I synnerhet när det helt uppenbart inte var Bush som fattade beslutet om konstitutionen. Riktigt varför en utebliven diskussion om detta skulle göra Bush bok dålig är svårt att förstå. Däremot går det att förstå att de som önskar en större centralstyrning av USA, ungefär på samma sätt som i europeiska länder, gärna debatterar problemen med det amerikanska elektorssystemet. Men det är förstås en helt annan sak och faktiskt inte alls särskilt relevant i sammanhanget. (Bush skriver i ett kapitel också om sin gudstro - helt uppenbart finns det många som -inte- tror på Gud, och utifrån ett analogislut av Åsards resonemang så borde Bush i sin bok förstås också ha bemött invändningarna mot att Gud inte skulle finnas - om han nu ville verka intellektuellt trovärdig).

Talet på USS Abraham Lincoln:

Den andra punkt Åsard tar upp har jag skrivit ganska mycket om. Det är talet Bush höll på USS Abraham Lincoln 2003 - där Bush bland annat förklarade att de huvudsakliga striderna i Irak var över. Bush sa i talet så här:

Major combat operations in Iraq have ended. In the Battle of Iraq, the United States and our allies have prevailed.


Åsard skriver:

Bush citerar vidare valda delar ur det tal han höll på hangarfartyget USS Abraham Lincoln i maj 2003, kort efter invasionen av Irak. Men här väljer han av någon anledning att utelämna själva kärnmeningen i talet, den som hävdade att USA och dess allierade redan efter några veckors strider hade avgått med segern. Det skulle snart visa sig vara ett förhastat uttalande.


Exakt vad Bush i sin bok citerar eller inte citerar vet jag inte, eftersom jag själv ännu inte läst "Decision Points" - däremot har jag sett och läst Bushs tal på USS Abraham Lincoln flera gånger. Och Bush säger där efter att han förklarat att de huvudsakliga striderna är över och att USA och dess allierade segrat i kampen i Irak (och onekligen hade man vid den här tidpunkten grundligt besegrat Saddam Husseins armé) så här i meningen därefter:

"And now our coalition is engaged in securing and reconstructing that country."


Och fortsätter lite längre fram med att förklara att striderna inte är slut och att man fortfarande har en kamp att utkämpa:

We have difficult work to do in Iraq. We're bringing order to parts of that country that remain dangerous. We're pursuing and finding leaders of the old regime, who will be held to account for their crimes. We've begun the search for hidden chemical and biological weapons and already know of hundreds of sites that will be investigated. We're helping to rebuild Iraq, where the dictator built palaces for himself, instead of hospitals and schools. And we will stand with the new leaders of Iraq as they establish a government of, by, and for the Iraqi people.

The transition from dictatorship to democracy will take time, but it is worth every effort. Our coalition will stay until our work is done. Then we will leave, and we will leave behind a free Iraq.


I den "kärnmening" Åsard försöker sammanfatta talet med blandar han själv ihop segern mot Saddam Hussein med de fortsatta striderna mot upprorsmakarna. En hopblandning Bush inte gör - och Bushs fortsättning om att striderna kommer att fortgå - efter att han tidigare deklarerat "segern" - visar inte på något förhastat, utan snarare på att Bush var förutseende på ett sätt Åsard i sin recension däremot inte ger någon indikation alls på att Bush skulle ha varit.

Richard Clarke:

Den tredje punkten Erik Åsard tar upp är Richard Clarke - som med sin bok "Against all enemies" blivit en skarp kritiker till Bush-administrationen som Clarke menar negligerade hotet från Al Qaida och de varningar som fanns strax innan attacken. Åsard skriver:

Slutligen är det signifikativt att författaren ingenstans nämner namnet Richard A Clarke, som länge var huvudansvarig för antiterrorismfrågor under såväl Bill Clinton som Bush själv. Clarke figurerar inte ens i kapitlet om terroristattackerna 2001, ett paradexempel på selektiv historieskrivning. Man kan misstänka att skälet till förbigåendet är att Clarke skrivit en kritisk bok där han visar hur svårt det var att få upp frågorna om terrorism och al-Qaida på dagordningen före den 11 september. Bush och hans närmaste rådgivare var desto ivrigare att få information om en viss diktator i Bagdad.


Att Bush inte nämner Clarke beror förmodligen på att Richard Clarke för Bushs del personligen var tämligen irrelevant. Vilket inte betyder att Bush-administrationen negligerade hotet från Al Qaida. Som Åsard med hänvisning till Clarke skriver, så var det svårt att få upp frågorna om terrorism (inhemsk sådan) och al Qaida på dagordningen före den 11 september 2001. Att så var fallet har dock förstås sina förklaringar:

Dels det faktum att Clinton-administrationen inte hade tagit hoten från Al Qaida på något större allvar. I synnerhet inte efter att den sk Millenium-konspirationen avslöjades i december 1999 - ett misslyckat försök till terrorism, som dock ledde till att bl a Richard Clarke rekommenderade några säkerhetsförändringar som Clinton-administrationen inte implementerade. Det förmodligen pg a att attacken misslyckades, vilket tolkades som att det rådande säkerhetssystemet fungerade effektivt.

Den andra orsaken berodde på det byråkratiska lagsystem som rådde i USA innan 9/11 - ett system som gjorde att den kunskap som fanns (och det fanns utspridd information om Al Qaida och attacken) inte kunde samordnas, varför väsentlig information inte kom fram till rätt personer med rätt befogenheter. Detta skulle förändras med Patriot Act och Homeland Security som Bush implementerade efter 9/11-attacken. Innan dess hade problemen dock existerat såväl under de 8 månader Bush regerat, som under de 8 år Bill Clinton dessförinnan regerat. Med det sagt bör skulden inte läggas helt på Clinton-administrationen. Situationen var helt enkelt den att USA under en längre tid haft en ineffektivt och klumpig säkerhetspolicy i kombination med att man helt enkelt inte kunde föreställa sig en attack mot "hemlandet" på det sätt som skulle inträffa på 9/11.

Allt detta har varit föremål för många interna amerikanska säkerhetsdiskussioner de senaste 9 åren - men riktigt varför George W. Bush i sin bok om sina egna viktiga beslut specifikt hade behövt kommentera Richard Clarkes kritik mot USA:s säkerhetspolicy förklarar inte Åsard. Hans invändning är således av samma - i sammanhanget - överakademiska natur som hans invändning mot att Bush inte kommenterade/kritiserade artikel II i konstitutionen.

Avslutande kritik mot "Decision Points":

Erik Åsard gör därefter ett onyanserat avfärdande av den republikanske senatorn Mitch McConnell som en "supertaktiker vars överordnade mål i alla lägen är att värna om sin egen och partiets maktställning." - och fortsätter sedan med att avfärda Bushs bok:

Bush är en produkt av USA:s politiska kultur, vars grunddrag trots stundtals stor medieexponering är förvånansvärt okända i omvärlden. Bushs främsta kännetecken som aktiv politiker, förutom namnet och familjekontakterna, var hans sinne för politikens strategiska sida, hans humor och pojkaktiga charm. Men märkligt lite av de egenskaperna kommer till synes i memoarboken, som är berättad på en förvånansvärt oengagerad prosa. Framställningen segar sig fram via korta, talspråksliknande meningar och mängder av patriotiska klichéer.

Innan Bush påbörjade skrivarbetet fick han av ett dussintal historiker rådet att läsa president Ulysses S Grants prisade memoarer, som utges i ständigt nya upplagor. Det skulle överraska om framtida historiker rekommenderade USA:s avgående presidenter att använda Bushs memoarbok som förebild för sina hågkomster.


Erik Åsard är helt uppenbart ingen vän av George W. Bush. Vilket också framkommer i Åsards egen nyutgivna bok "Den sårbara supermakten" (som jag här har recenserat ingående - vilket jag vågar hävda är en mycket bättre recension än den recension Åsard för egen del ger av Bushs bok). Värre än det är dock att han inte tycks ha förmågan att kunna skildra saker och ting sakligt och rättvist. Det trots att han alltså är professor i Nordamerikanska studier och förmodligen undervisar hundratals elever varje år i amerikansk politik.

Erik Åsard verkar dock vara en anhängare till Clinton-familjen. I sin bok "Den sårbara supermakten" skildrar han på ett positivt romantiserande sätt Bill Clintons presidentinstallation 1993, och han har också skrivit en bok om dennes hustru Hillary Clinton, vid namn Hillary Rodham Clinton : en politisk biografi. Därför får Bill Clintons omdöme om George W. Bushs bok avsluta denna min kommentar på Åsards recension.

"'Decision Points' is well-written, and interesting from start to finish. I think people of all political stripes should read it," Clinton said in a statement released Friday. "George W. Bush also gives readers a good sense of what it's like to be president, to take the responsibilities of the office seriously, do what you think is right, and let history be the judge. The book may not change the minds of those who disagree with decisions President Bush made, but it will help you to understand better the forces that molded him, and the convictions that drove him to make those decisions."


Källa: SVD

Se även tidigare inlägg:

Bush live-chattar på Facebook 20101130

-------------------

Recension: Den sårbara supermakten 20100930

Presidentfotografier i ny bok

För fotointresserade så släppte National Geographic den 2 november en bok med titeln The President's Photographer - som ett komplement till National Geographics dokumentär "The President's Photographer: 50 Years in the Oval Office" som sändes den 24 november i USA och som handlar om de ofta osynliga människor som har jobbet att göra presidenten synlig - presidentens fotografer.

Här är ett trailer och ett reklamklipp om dokumentären och boken:



Och här har Fox News en intervju med regissören bakom dokumentären, John Bredar, samt George W. Bushs chefsfotograf Eric Draper som var med under Bushs alla åtta år i Vita Huset. Draper förklarar vilken roll en presidentfotograf har och Bredar berättar hur presidentfotografering blev en stor sak under president Lyndon B. Johnsons tid, och har varit det sedan dess:



UPPDATERING:

Och här är själva dokumentären:

Watch the full episode. See more The Presidents Photographer.



Källa: National Geographic

Se även tidigare inlägg:

Unika svenska TV-bilder på McCain 20080911

Obama och GOP förbereder förhandlingar om skattesänkningarna

President Obama träffade idag det republikanska ledarna och kom fram till att de skulle börja föra förhandlingar om skattesänkningarna, där republikanerna vill ha alla skattesänkningar förlängda - medan Obama nu förklarar att han inte heller vill att skatten ska höjas för -någon- under de närmsta månaderna, men att den sedan ska gå upp för dem som tjänar mest.

Diskussionen om var eller hur gränsen ska dras kommer det dock att förhandlas intensivt om under närmsta tid - vad som dock står tydligt är att kompromisserna kommer från Obama-administrationens sida, som en gång i världen menade att majoriteten av Bushs skattesänkningar bara gick till de välbärgade - tills de själva fick makt över skattesänkningarna och förstod att så inte var fallet, varefter man alltså ville behålla skattesänkningarna för medelklassen (98% av dem, enligt Obamas egna uttalanden) - nu är man beredd att behålla alla, tills vidare.

Med tanke på var demokraterna ursprungligen stod i frågan så kan republikanerna knappast känna sig missnöjda helt oavsett vad man nu kommer att förhandla fram. Här har Fox News ett inslag om saken:



Och här beskriver Politico mötet som ett civiliserat sådant där Obama lovade att ha bättre kontakt med republikanerna än han hittills haft.

Se även tidigare inlägg:

Obama möter GOP i Vita Huset om Bushs skattesänkningar 20101130

Obama möter GOP i Vita Huset om Bushs skattesänkningar

President Obama har idag ett bipartisanskt möte i Vita Huset med ledarna från från nya republikanska majoritetspartiet i Representanthuset. MSNBC har här ett inslag om mötet där en av de stora frågorna kommer att bli hur man ska hantera Bushs skattesänkningar. Obama vill att dessa ska förlängas bara för medelklassen, medan republikanerna vill att de ska förlängas för alla:

Visit msnbc.com for breaking news, world news, and news about the economy



Se även tidigare inlägg:

Kompromiss om Bushs skattesänkningar trolig 20101116

Bush live-chattar på Facebook

George W. Bush har nu under en ganska lång tid haft ett Facebook-konto. Tidigare ikväll live-chattade han en timme med Facebooks grundare Mark Zuckerberg från Facebooks högkvarter i Palo Alto, Kalifornien. Zuckerberg och andra FB-anställda ställde tillsammans med tittare frågor till den tidigare presidenten, som bl a besvarade frågan om varför han ställde upp på Facebook-intervjun:

"Because you've got a lot of people paying attention to us, and I'm trying to sell books."


Han fortsatte prata teknologi och förklarade att när han hade återvänt till Dallas förra året, så började han med en Blackberry, men nu har han en iPad.

Här är den timmes långa Facebook-intervjun som är en något annorlunda sådan i jämförelse med de tidigare intervjuerna, vilket till stor del beror på att Bush nu intervjuas av två tämligen unga personer - Bush har dock inga problem alls med generationsklyftan och talar väldigt avslappnat om allt från sina internationella relationer med Rysslands tidigare president Putin och Japans fd premiärminister Kozumi. Han talar också om sin vänskap med Bono från U2 och huruvida han så här i efterhand skulle ha pålyst truppökningen i Irak tidigare, samt om roligare saker som te x vilken "Bush-imitatör" han gillar bäst.

Watch live streaming video from facebookguests at livestream.com


Källa: MSNBC

Se även tidigare inlägg:

Alastair Campbell recenserar "Decision Points" 20101129

WP försvarar Tom Delay

Washington Post har här en redaktionsreflektion över domen mot den fd republikanske kongressmannen Tom Delay, och skriver att domen innebär en "kriminalisering av politiken".

De förklarar att det råder föga tvekan om att Tom Delay försökte kringgå lagen genom att skicka de pengar hans egen politiska kommitté i Texas fått från olika företag till RNC i Washington DC, som i sin tur skickade tillbaka pengarna till olika lokala kandidater i Texas. Vilket Delay själv inte fick göra eftersom sådant användande av företagspengar är förbjudna i Texas valkampanjer.

Vad Delay gjorde var dock inte i första hand att han bröt lagen, han höll den faktiskt - eller snarare kringgick han den på ett måhända synnerligen osmidigt sätt, men likväl. Washington Post skriver:

This was a clear end run around the Texas election law. It is less clear, however, that this behavior fits the definition of money-laundering or should be prosecuted and punished using that criminal offense.


Vidare skriver tidningen:

In Texas, as elsewhere, money-laundering is defined as knowingly using "the proceeds of criminal activity," such as cash from drug deals.

But it was legal for corporations to donate to Mr. DeLay's political action committee, so it's fair to question how the cash sent to and from the RNC was transformed into criminal "proceeds." Mr. DeLay's lawyers presented testimony from three current and former RNC officials that such money swaps were common transactions for political parties.


Man avslutar sedan med att konstatera att Delay uppenbart agerat felaktigt, men frågan är likväl om domen är vettig:

Mr. DeLay's conduct was wrong. It was typical of his no-holds-barred approach to political combat. But when Mr. DeLay, following the conviction, assailed "the criminalization of politics," he had a fair point.


Källa: Washington Post

Jag skrev här om domen mot Tom Delay och uttryckte också jag en del invändningar mot att juridiskt godtyckliga domar likt den mot Delay är tecken på ett outvecklat rättssystem.

Källa: Washington Post

Se även tidigare inlägg:

Tom Delay dömd för pengatvätt 20101126

måndag 29 november 2010

Alastair Campbell recenserar "Decision Points"

Brittiska The Guardian recenserar här George W. Bushs bok "Decision Points". Recensenten är Alastair Campbell (som var premiärminister Tony Blairs kommunikationsdirektör mellan 1997 och 2003).

Campbell förklarar hur Bushs bok motbevisar den av många vedertagna bilden av att Bush skulle vara en korkad krigshetsare. Det som inte minst bevisar det sistnämnda, förklarar Alastair, är de brev Bush skrev innan Irakkriget, dels till sin far och dels till sina döttrar. Brev som visar på en president som försökte undvika krig men inte längre kunde ignorera Saddam Husseins trots i kombination med varje underrättelsetjänsts bedömning av att Saddam Hussein hade massförstörelsevapen.

"a threat that could be parked pre-September 11, but not after it", skriver Campbell.


Boken ger, enligt Alastair, också en nyanserad bild av Bushs mellanösternpolitik. Bush förlorade allt förtroende för Yasir Arafat, men var likväl den förste amerikanske president att stödja en palestinsk stat. Campbell skriver:

I rember Bush telling us he had warned the PLO leader that if he lied to him about involvement in terrorism, he would not get back in the White House. "Arafat had lied to me," he writes. "I never trusted him again. In fact, I never spoke to him again."


Campbell fortsätter:

The Bush-haters will say this is just the usual thing of American presidents doing Israel's bidding. But as he points out proudly, he was the first president publicly to call for a Palestinian state as a matter of US policy, against the wishes of the powerful trio of Dick Cheney, Colin Powell and Donald Rumsfeld


Recensenten förklarar vidare hur Bush på ett intressant sätt ger inblick i många av de olika beslut han fattat. För en brittisk läsekrets är besluten kring 9/11, Afghanistan och Irak (och händelserna kring valet 2000) de mest relevanta, men Bush skriver också intresseväckande om hur han resonerade kring te x stamcellsfrågan.

Alastair Campbell avrundar lite längre fram recensionen och skriver att en rättvis bedömning av boken är att den ger folk en chans att få en balans i sin förståelse för George W. Bush - en balans som inte tycks existera:

Bush is unlikely ever to get near the Lincoln league. But a fair-minded assessment of his book should at least allow people a better and deeper understanding of him, the decisions he faced, and how he came to make them. The problem is that balance has for now gone out of the assessment.


Bushs bok är förstås inte det enda att uppväga den kritiska bilden. För den som önskat har det under de senaste tio åren funnits gott om seriös information om Bushs politik. Bushs egen bok kommer dock att bli den mest synliga delen i denna vågskål.

PS: Jag har själv ännu inte läst Bushs bok - men ämnar göra det så snart som möjligt.

Källa: The Guardian

Se även tidigare inlägg:

DN recenserar "Decision Points" 20101125

David Frum om Wikileaks och Iran

Den senaste Wikileaks-läckan bedöms av de flesta vara den hittills allvarligaste eftersom den involverar inte bara USA:s militär utan också USA:s diplomatiska förbindelser världen över, vilket på sikt också hotar dessa förbindelser. David Frum skriver dock här en utmärkt artikel på CNN om att Wikileaks-läckan också styrker en hård linje mot Iran och visar att hotet från Iran inte bara är någon slags amerikansk fantasi. Frum skriver:

Some say that the WikiLeaks document dump has embarrassed the United States government.

...But here's who really should be embarrassed:

• Those who pooh-poohed George W. Bush's "axis of evil." WikiLeaks confirms that Iran and North Korea have for years been sharing weapons technology.


Han beskriver vidare hur Wikileaks också bekräftar Israels diverse reservationer och fortsätter vidare med att beskriva Iran:

If it was Julian Assange's intention to use information hacked from U.S. computer systems to protect Iran from U.S. military action, he has very likely massively failed at his own purpose.

The leak makes military conflict between Iran and the United States more likely, not less. The leak has changed the political equation in ways that reduce the restraint on U.S. policy.


Frum förklarar vidare hur dokumenten ger Obama större befogenheter att konfrontera Iran militärt, eftersom dokumenten bekräftar att Obama-administrationen verkligen försökt hantera Iran fredligt, utan att lyckas - vilket dock helt är Irans fel. Frum fortsätter sedan:

If any doubt remains that a nuclear Iran would massively destabilize the region, WikiLeaks alleviates it: It's there in black and white, according to Israeli sources, that Saudi Arabia would seek a nuclear weapon. And it's a good question whether an increasingly anti-Western Turkey would likely soon pursue a nuclear weapon too.

I am not saying that a U.S. attack on Iran has suddenly become likely. Just that it has become more politically feasible than it was 72 hours ago.


Källa: CNN

Se även tidigare inlägg:

Hillary Clinton fördömer Wikileaks 20101129

-----------------------

David Frum om varför Irak inte gick att ignorera 20101116

Hillary Clinton fördömer Wikileaks

Utrikesminister Hillary Clinton höll idag en presskonferens där hon fördömde Wikileaks för det senaste offentliggörandet av hemliga regeringsdokument och förklarade att den här läckan inte bara var en attack mot amerikansk utrikespolitik utan också mot det internationella samfundet.

Hon förklarade också att det funnits stunder när läckta hemligheter har avslöjat missdåd i historien, detta var dock inte ett sådant tillfälle - tvärtom så skulle denna läcka orsaka missdåd:

I am aware that some may mistakenly applaud those responsible, so I want to set the record straight: There is nothing laudable about endangering innocent people, and there is nothing brave about sabotaging the peaceful relations between nations on which our common security depends.

There have been examples in history in which official conduct has been made public in the name of exposing wrongdoings or misdeeds. This is not one of those cases. In contrast, what is being put on display in this cache of documents is the fact that American diplomats are doing the work we expect them to do. They are helping identify and prevent conflicts before they start. They are working hard every day to solve serious practical problems – to secure dangerous materials, to fight international crime, to assist human rights defenders, to restore our alliances, to ensure global economic stability. This is the role that America plays in the world. This is the role our diplomats play in serving America. And it should make every one of us proud.

The work of our diplomats doesn’t just benefit Americans, but also billions of others around the globe. In addition to endangering particular individuals, disclosures like these tear at the fabric of the proper function of responsible government.


Här är Clintons tal:

Visit msnbc.com for breaking news, world news, and news about the economy



Källor: MSNBC

Se även tidigare inlägg:

Mer om Wikileaks diplomati-läcka 20101129

Tony Blair vs Christopher Hitchens om religion

Två stora brittiska profiler - Tony Blair - landets kristne fd Labour-ledare och premiärminister som konverterat till katolicismen och Christopher Hitchens - ledande gestalt för den nya-ateismen debatterade i helgen huruvida tron var en god faktor i världen ej, inför 2700 personer i Roy Thomson Hall i Toronto.

The Guardian som här skriver om saken konstaterar att Hitchens vann. Jag har själv ännu inte sett debatten men ska göra det vid tillfälle. Jag har dock inte svårt att föreställa mig att Hitchens skulle vara en bättre debattör än Tony Blair - trots Hitchens enkelspåriga syn på teism.

Del 1:



Del 2:



Del 3:



Del 4:



Del 5:



Del 6:



Del 7:



Del 8:



Se även tidigare inlägg:

Bush och Blair, Irak och kriget mot terrorismen 20101125

Mer on julgransbombaren i Oregon

MSNBC har här ett annat inslag om Mohamed Osman Mohamud - 19-åringen som försökte spränga en bilbomb vid en julgransceremoni i Portland, Oregon - ett inslag som bl a beskriver hur Mohamuds moské blev utsatt för förstörelse efter händelsen.

Visit msnbc.com for breaking news, world news, and news about the economy



Det hela måste dock sättas i perspektiv. Mohamed Osman Mohamud tänkte spränga en bomb vid en julgransceremoni med 10 000 människor. Som "reprisal" på detta förstör någon ett fönster i moskén Mohamud regelbundet gick till. Tråkigt och felaktigt - men istället för att gnälla på sitt trasiga fönster borde moské-företrädarna snarare varit öppna för självrannsakning och försökt utröna om något i deras moské föranlett den unge mannens beteende.

Vad predikas te x om jihad i den där moskén? En fråga som vore mycket mer intressant att få besvarad.

Se även tidigare inlägg:

Somalisk tonåring försökte detonera bilbomb i Oregon 20101127

Mer om Wikileaks diplomati-läcka

MSNBC har här ett inslag som sammanfattar Wikileaks senaste läcka som innehåller diplomatikommunikation på högsta nivå:

Visit msnbc.com for breaking news, world news, and news about the economy



Vad kommer den här läckan som är den hittills allvarligaste läcka Wikileaks offentliggjort, få för konsekvenser för USA:s diplomatiska förbindelser? MSNBC har här ett annat inslag med Andrea Mitchell som diskuterar detta:

Visit msnbc.com for breaking news, world news, and news about the economy



Att hemlighålla diplomatiska förbindelser är av högsta vikt. Och frågan bör nu resas om man måste gå hårdare tillväga också mot Wikileaks. Australien utreder om Julian Assange utgör ett hot mot Australiens egen nationella säkerhet. I första hand är det läckorna i sig som är de huvudansvariga inte Wikileaks. Likväl bör det här föranleda en diskussion om hur man ska hantera Wikileaks. Bör de ha samma rätt som en tidning att avslöja saker? Vad skiljer Wikileaks från en vanlig tidning? Något alls? (Och tidningar har historiskt offentliggjort otaliga läckor vilket lett till regeringskriser). Man måste dock givetvis gå mycket försiktigt fram i den diskussionen - vilket i synnerhet gäller Australien som bör göra det mesta för att värna sin medborgares nationella integritet. Uppenbart är dock att Wikileaks tagit det här med läckor till en ny nivå och blivit en maktinstitution på ett sätt som en enskild tidning inte är. Och det är något som måste belysas i en granskande debattprocess.

Se även tidigare inlägg:

Wikileaks släpper nya hemligheter 20101128

söndag 28 november 2010

John McCain om hotet från Nordkorea

Senator John McCain intervjuades denna söndag på CNN:s State of the Union där han bl a talade om hotet från Nordkorea och förklarade att det var dags att börja tala om regimskifte - dock inte nödvändigtvis militär intervention:



Se även tidigare inlägg:

MtP: Lame-duck-session, Nordkorea, etc 20101128

Nordkorea upprörda över amerikansk och sydkoreansk militärövning 20101128

----------------

MtP: David Axelrod, John McCain 20101115

Knessets vice om Obamas syn på Israel

Mike Huckabee intervjuar här Danny Danon - vice-talesman i israeliska Knesset - som talar om Obamas relation till Israel, och huruvida Israel håller på att förlora sitt förtroende för Obama. Danon förklarar att Israel inte vill bli påtvingade idéer om fred från USA som de vet inte kommer att fungera. De vill inte delta i vackra ceremonier i Vita Huset om priset för dessa ceremonier blir israeliskt blod i Tel Aviv eller Jerusalem.

Danon kommenterar också USA:s nya flygregler med kroppsscanning och intim visitering, och förklarar att Israel profilerar - och har kompetent folk som sköter säkerheten. USA bör göra likadant som Israel - vars system är både effektivt och säkert.



George W. Bush var den bästa vän Israel någonsin haft i Vita Huset. President Obama är förmodligen den sämsta. Med de republikanska segrarna den 2 november så kommer dock USA:s kongress nästa år att vara fylld med betydligt fler pro-israeler. Te-party-rörelsen har dock en tudelad syn på Israel: dels finns de starka pro-israelerna, men där finns också det isolationistiska tendenserna från libertarianerna. New York Times skriver här om dessa republikaners förhållande till Israel.

Se även tidigare inlägg:

TSA:s nya scanningsregler och hur Israel säkrar sina flygplatser 20101121

Ahmadinejad fortsätter provocera Israel 20101016

Israels reaktion på Irans nystartade kärnkraftverk 20100820

Wikileaks släpper nya hemligheter

Wikileaks har släppt ca 250 000 hemliga dokument - något USA:s regering ledd av Hillary Clinton har varnat för kan komma att orsaka stor skada. Denna nya läcka rör nämligen inte bara amerikansk militär utan även USA:s diverse diplomatiska förbindelser med olika länder.

En av de mer omtalade uppgifterna är att Saudiarabien manat till att bomba Iran. New York Times skriver här om de nya uppgifterna - och här har Fox News ett inslag om saken:



Här talar också NBC:s utrikeskorrespondent Richard Engel på MSNBC:s Meet the Press om läckan:

Visit msnbc.com for breaking news, world news, and news about the economy



Den här läckan verkar vara värre än tidigare läckor (som i princip inte avslöjade några saker som ställde till särskilt mycket skada - åtminstone inte direkt skada för USA). Och USA har hittills hanterat Wikileaks tämligen mjukt. Den här läckan verkar dock vara av mer skadlig natur eftersom den direkt har att göra med USA:s diplomatiska förbindelser (vad de förra läckorna visade var snarare positivt: nu vet vi med säkerhet att USA:s militär inte sysslar med några folkmord vare sig i Afghanistan eller i Irak - när till och med Pentagons militärhemligheter tycks bekräfta att USA är där för att faktiskt försöka skapa demokratier och ge människor en hygglig tillvaro).

Den här läckan riskerar dock att underminera diverse länders förtroende för USA - och för USA:s förmåga att bevara hemligheter. Om detta görs så är det synnerligen allvarligt och USA bör då grundligt överväga en reform av strukturen kring sina topphemligheter.

Källa: New York Times

Se även tidigare inlägg:

700 dödade vid amerikanska vägspärrar i Irak 20101027

Wikileaks Irak-loggar 20101023

MtP: Lame-duck-session, Nordkorea, etc

Veckans Meet the Press handlar om kongressens lame-duck-session och frågorna som under denna behandlas: START-avtalet, Bushs skattesänkningar, skuldkommissionen etc. Det andra ämnet är givetvis den upptrappade konflikten i Korea.

Slutligen diskuteras också valet 2012 - vilka frågor som då kommer att vara aktuella och vilka kandidater som också kan komma att vara det:

Visit msnbc.com for breaking news, world news, and news about the economy



Se även tidigare inlägg:

Nordkorea upprörda över amerikansk och sydkoreansk militärövning 20101128

Karl Rove om skattesänkningar, te-party-rörelsen och annat 20101125

MtP: START, Bobby Jindal etc 20101121

Obamas och andra presidenters olyckor

Nyheten om president Obamas basketskada spred sig snabbt. Obama är dock inte den första president att råka ut för en olycka på jobbet - de flesta presidenter har varit med om liknande incidenter. Vad som skiljer den moderna TV- och än mer Internet-eran från tidigare perioder i historien är att dessa olyckor inte längre i något avseende kan döljas. Något MSNBC här har ett inslag om:

Visit msnbc.com for breaking news, world news, and news about the economy



Se även tidigare inlägg:

Obama syr tolv stygn efter basketmatch 20101126

Nordkorea upprörda över amerikansk och sydkoreansk militärövning

Sydkorea och USA kommer idag att genomföra en gemensam militärövning, något som gjort Nordkorea upprörda:

Visit msnbc.com for breaking news, world news, and news about the economy



Se även tidigare inlägg:

Orsaken till Nordkoreas anfall 20101127

lördag 27 november 2010

Somalisk tonåring försökte detonera bilbomb i Oregon

19-årige Mohamed Osman Mohamud med somaliskt ursprung försökte spränga en bomb vid en julgransceremoni i Portland, Oregon, i syfte att döda en stor massa med människor med deras familjer. Bomben han försökte utlösa hade han dock köpt av förklädda FBI-agenter och var en fejkbomb. När han försökte utlösa den med en mobiltelefon kom agenterna fram och arresterade honom, som då sparkandes ropade "Allahu Akbar!"

Det mesta tyder på att Mohamud agerade ensam och han varnades också av de förklädda FBI-agenterna som han haft kontakt med under en längre tid om att kvinnor och barn kunde bli dödade i ett sådant attentat, varpå den unge mannen svarat:

"Since I was 15 I thought about all this;" and "It's gonna be a fireworks show ... a spectacular show."


Nu har han förmodligen livstid i amerikanskt fängelse att vänta. MSNBC har här ett inslag om händelsen:

Visit msnbc.com for breaking news, world news, and news about the economy



Källor: Kval, HotAir

Se även tidigare inlägg:

Livstid för Times Square-bombaren 20101006

78-åring hotar skjuta Obama för att denne gjort för lite för afroamerikaner

Den 78-årige fd polismannen Michael Bowden är arresterad för att ha hotat åka till Washington DC och skjuta president Obama pg a att denne enligt mannen gjort för lite för att hjälpa afroamerikaner. Hans son förklarar dock att fadern har mentala hälsoproblem och att detta var hans enda sätt att få uppmärksamhet. MSNBC har här ett inslag om händelsen:

Visit msnbc.com for breaking news, world news, and news about the economy



Se även tidigare inlägg:

Aspirerande Bush-mördare får höjd dom till livstid 20090727

Attentatsman i fängelse för hot mot McCain 20090304

Mordplaner mot Obama avslöjade 20081027

Ground Zero-moskén behöver federalt bidrag

Ground Zero-moské-projektet saknar pengar, och har nu ansökt om federala sådana och bett om 5 miljoner dollar. Något religiösa organisationer har rätt till. John Avlon ifrågasätter dock här på Daily Beast visheten i att göra detta, i synnerhet när personerna bakom projektet inte fört någon öppen debatt om saken lokalt. Avlon skriver:

Developers of the controversial Park51 Islamic community center and mosque located two blocks from ground zero earlier this month applied for roughly $5 million in federal grant money set aside for the redevelopment of lower Manhattan after the attacks of September 11, according to two sources with direct knowledge of the matter.

...Park51’s developers clearly have a legal right to apply for the grant. ...But the question on whether they could have is trumped by the question of whether they should have. The stated aim of the Park51 developers is to provide a community center for lower Manhattan’s 4,000 Muslim residents. Their own website explained that they understood the need to “appeal to the undecided, and change the conversation about Muslims in America.” It’s pretty clear that this play for federal dollars will generate none of that, starting with the lack of disclosure or community consultation before developers submitted their application, which was due November 5.


Han citerar sedan Irshad Manji, författare till "The trouble with islam" som säger:

"If Imam Feisal and his retinue want know why they're not trusted, here's yet another reason. The New Yorkers I speak with have questions about Park51. Requesting money from public coffers without engaging the public shows a staggering lack of empathy—especially from a man who says he's all about dialogue."


Avlon avslutar lite senare:

In the end, Park51’s application is likely to be unsuccessful financially while mobilizing a new round of opposition. It’s a lose-lose proposition put forward by a tone-deaf organization that seems determined to alienate allies and embolden opponents.


En analys som förmodligen stämmer - här har Fox News ett inslag om ansökan om federala pengar:



Källa: The Daily Beast

Se även tidigare inlägg:

DN om sanningen om moskén vid Ground Zero 20101025

Orsaken till Nordkoreas anfall

NBC:s Richard Engel har här ett inslag som förklarar att orsakerna bakom Nordkoreas anfall syftade till att försäkra att den 27-årige Kim Jong Un kommer att ta över efter sin far Kim Jong Il - och att de två beordrade attacken tillsammans:

Visit msnbc.com for breaking news, world news, and news about the economy



Se även tidigare inlägg:

USA pressar Kina att stoppa Nordkorea 20101126

fredag 26 november 2010

SVT:s Dokument utifrån: "Tea Party i Amerika"

SVT:s Dokument Utifrån visade den 7 november en brittisk dokumentär vid namn "Tea Party i Amerika" som i några dagar till kan ses här på SVT PLAY - och som likt namnet antyder handlar om te-party-rörelsen. Svensk television har en lång tradition av att inte skildra amerikansk politik rättvist - en tradition Dokument Utifrån:s dokumentär inte bryter.

Jag tänkte här sammanfatta programmet och sedan ge några kommentarer:

"Tea Party i Amerika" - en sammanfattning:


Programmet utgår från den skotske reportern Andrew Neil, som följt amerikansk politik i mer än 30 år och som i dokumentären reser runt i USA med början i Vilda Västerns Colorado, och träffar te-party-anhängare som berättar vad te-party-rörelsen står för och varför de ogillar Obama. Han börjar med att träffa folk på ett te-party-event där människorna är klädda som 1700-talspionjärer. Bl a träffar han te-party-kandidaten Bob McConnell som klädd i Cowboy-hatt förklarar att det är den kontinuerligt förkrossande tyngden av (statligt) intrång i människors liv som gör folk frustrerade - som te x Obamas sjukvårdsreform och finansreform.

Neil träffar sedan tea-party-aktivisten Liz Matz som är arbetslös och därför har tid att organisera te-party-träffar. Hon förklarar att hon och hennes man tror på arbete och självförsörjning och att de inte vill ha understöd. Neil följer med på hennes möte där hon berättar för de församlade om hur USA:s fria system är under attack:

"De tar ifrån oss vad de inte har rätt till. Det kallas "progressivism" gott folk. Och den förstör vår republik. Progressivism är etatism och tillsammans blir det socialism."


Sittande i en bil beskriver Andrew Neil sin första kontakt med te-party-rörelsen och säger att de uppenbart är hyggligt folk från medelklassen, som dock inte gillar den nuvarande utvecklingen och synnerligen ogillar en stor statsmakt. Det är dock en vedertagen åsikt i USA - vad han däremot anser skiljer te-party-rörelsen från allmänheten är att de anser att staten nu är så stor att den gränsar till tyranni - vilket är att ta i. Han träffar sedan lite folk som anser att USA styrs tyranniskt av te x Barack Obama.

Dokumentären visar sedan lite om historien bakom te-party-rörelsens filosofi och nämner Barry Goldwaters konservativa åsikter - som fick folkligt fäste genom Ronald Reagan. Neil träffar också Barry Goldwaters son bl a förklarar att Neil måste se bortom den tuffa retoriken om att Obama är en socialist etc - vad de som klagar vill säga är att saker gått för långt, vilket slagorden syftar till att uttrycka. De bör dock inte tas bokstavligt utan som politisk retorik.

Dokumentären fortsätter sedan med att förklara te-party-rörelsens framgångar med Fox News - och spenderar avsevärd tid med att fokusera på Glenn Beck som en central del av te-party-rörelsen. Sarah Palin beskrivs också som te-party-rörelsens älskling och hur många te-party-kandidater längtar efter att få Palins stöd. Bland te-party-kandidater som fått detta nämner man Sharron Angle från Nevada, Joe Miller från Alaska och Christine O Donnell från Delaware - och man visar också en snutt från O Donnells anti-onani-prat från 1990-talet, och kommenterar med att förklara att - "väckelsekristna som O Donnell har med sin starka konservatism gått över till tea party rörelsen".

Kristendomens roll inom te-party-rörelsen fortsätter sedan betonas. Andrew Neil reser vidare till Kentucky där programmet skildrar hur kyrkor predikar te-party-budskapet och man bl a hur predikanten Jefffery Fugate på ett möte bl a motsätter sig moskébygget vid Ground Zerio i New York City. På mötet manar han också på slutet folk att komma fram för att be för nationen och säger:

"Jag tror att USA står vid en korsväg, men att vi kan få till stånd en väckelse... Om det någonsin varit rätt tid för troende att höja sina röster i USA, så är det nu. ...Vill ni komma fram till altaret och be Gud röra vid vår nation?"

Den svenska berättarrösten säger sedan samtidigt som bilder på knäböjande och gråtande människor i kyrkan florerar i bakgrunden:

"Är det valet av en president med en muslimsk far de tänker på? Uppfattas det växande antalet muslimer i USA som ett hot mot deras kristna värderingar?"


Neil frågar sedan pastorn om hur denne skulle reagera om USA fick en muslimsk president, varav pastor Fugate förklarar att man nu har en president med mellannamn Hussein som stöder moskébygget vid Ground Zero. Han tror visserligen på religionsfrihet, men somliga ser moskén som en "segermoské".

Andrew Neil ger sig sedan vidare och kommenterar i sin bil inför kameran besöket i kyrkan. Han säger att han förvånades av det politiska budskapet från predikostolen och beskriver hur dessa tror på en bokstavlig tolkning av konstitutionen - men en fundamental del av konstitutionen handlar dock om separationen mellan kyrka och stat, varpå Neil säger om dem han nyss träffat:

"USA vilar på den grunden [separationen mellan kyrka och stat]. Men det glömde man ikväll."


Den svenska berättarrösten säger därefter:

"Man behöver inte vara kristen för att vara med i tea-party-rörelsen, men det hjälper. Man känner sig mer hemma då. Det väckelsekristna budskapet är aldrig långt borta. Ja, Glenn Beck verkar ofta vara mer inställd på att främja religiös väckelse än på att begränsa statens makt. Beck en fd alkoholist har blivit mormon."


Man visar sedan ett klipp där en tårögd Beck beskriver att han funnit väldigt mycket i tron. Han beskrivs sen som en modern extrem högerpredikant - och gör en direkt härledning till den katolske prästen Charles Coughlin som på 1930-talet använde radio för att då predika politik.

Man fortsätter sedan med att beskriva Glenn Becks roll och intervjuar en kristen baptist som gillar Beck som tänker närvara på ett massmöte Beck pålyst i Washington DC. Andrew Neil åker med bussen där han bl a träffar en te-party-aktivist som är en "birther" dvs en som inte tror (eller åtminstone betvivlar) att Obama är född i USA, och därför inte har rätt att vara president.

Han beskriver sedan hur republikanen Dick Armey och "Freedom Works" hjälper till att organisera te-party-rörelsen, och Armey låter sig intervjuas av Neil och berättar för denne hur man vill föra republikanerna tillbaka till Goldwaters och Reagans ideal. Dokumentären beskriver sedan hur te-party-kandidaterna kört ut mer moderata republikaner - som te x Charlie Crist i Florida.

Andrew Neil intervjuar sedan en anonym källa i en skum källarlokal som beskriver hur te-party-rörelsen fått stora pengar från miljonärer - som investerar i rörelsen i takt med att den växer och vill att den ska lyckas. Berättarrösten säger sen att te-party-rörelsen kanske började som en gräsrotsrörelse men att det nu finns förmögna med en "egen agenda".

Andrew Neil kommer till slut fram till massmötet i Washington DC som Beck håller på samma dag som Martin Luther King Jr höll sitt "I have a Dream"-tal. Beck introducerar Palin som refererar till King. Andrew Neil som befinner sig bland publiken tittar mot kameran och säger att Sarah Palin har en skrikig röst. Man visar i programmet även hur några svarta aktivister under den svarte predikanten Al Sharptons ledning är där för att protestera och skydda Martin Luther King Jrs dag. Den svenska berättarrösten säger samtidigt som bilder av dessa visas, följande:

"Becks symbolik är uppenbar. MLK kämpade för de svartas medborgerliga rättigheter, vid en tid när segregation och rasism var vanligt förekommande. Nu vill Beck framställa sin i huvudsak vita flock som dagens offer för ett gudlöst Amerika och en förtryckande stat."


Andrew Neil säger efter massmötet hur han störde sig, och hur Beck trots att han inte vill bli politiker, försöker påverka folks tankar. Han påminner sedan om hur Beck tjänat miljoner på sitt TV-program genom att betona vad som splittrar amerikaner, och hur TV-bolaget (Fox News) verkar anstränga sig på att ta reda på vad som kan splittra amerikaner och sen hälla salt i såret.

Dokumentären fortsätter sedan och intervjuar historikern Jill Lepore som förklarar te-party-rörelsen genom att beskriva hur denna tittar tillbaka på en "gyllene era" som man önskar återställa. En sådan har förstås aldrig funnits och te-party-rörelsen tenderar att tro att världen är enklare än den är - eller i alla fall hoppas de att världen en gång förr i tiden var enklare än den är idag och att man ska kunna återskapa samhället till hur det var i den forna mytiska "gyllene eran".

Andrew Neil reser sedan vidare, och dokumentären tar också upp de rasistiska elementen inom te-party-rörelsen. Bl a läser Neil en text där någon manat Obama att "åka hem till Kenya". Man intervjuar sedan en känslosam te-party-aktivist vid namn Joe som gråtande beskriver hur mycket han satsat personligt på att få te-party-rörelsen att fungera men att det är svårt att stoppa rasisterna.

Dokumentären dras sedan samman - och man frågar en grupp amerikanska reportrar om de tror att te-party-rörelsen om 30 år kommer att betraktas som ett viktigt fenomen - vilka menar att svaret på den frågan beror på hur det går i presidentvalet 2012. Programmet visar sedan ett klipp där Glenn Beck ger sitt nästan direkta stöd till Sarah Palin - något programmet beskriver som "bisarrt".

"Tea Party i Amerika" avslutas sedan med följande ord:

"Ett nytt slag om Amerikas framtid har inletts och kampen handlar om vad Förenta Staternas Konstitution faktiskt betyder. Är amerikanerna verkligen så upprörda över den stora staten att man vill återgå till en tid när gjorde så mycket mindre, vilket är vad tea-party-rörelsen hävdar är vad konstitutionen kräver. Eller handlar det här bara om ett rent önsketänkande i dagens moderna och komplexa värld? Debatten om statens storlek och omfattning pågår inte bara i USA - politiker i demokratier världen över kämpar med stigande statsskuld och stora budgetunderskott. Men ingenstans är debatten så polariserad som i USA eller utgången potentiellt lika omstörtande."


Den känsla som efterlämnas av dokumentären är att USA är på väg att tas över av en grupp högergalningar och att det därför för omvärldens del är lika traumatiskt om te-party-rörelsen skulle vinna, som Obamas vinst är för te-party-rörelsen.

"Tea Party i Amerika" - en analys:


Vad kan då sägas om SVT:s valda dokumentär?

Som inledningsvis nämndes så bryter den inte SVT:s eller svensk medias tradition av att skildra den republikanska rörelsen negativt i stället för att skildra den sakligt (vilket per automatik inte alls måste innebära att de skildras "positivt" - bara att de skildras korrekt, vilket sällan görs - så inte heller i denna dokumentär).

Inledningen av dokumentären är överlag ganska neutral. Andrew Neil framstår som en nyfiken reporter som vill intervjua vanligt folk - vilket han också gör, och dessa beskriver också överlag tämligen korrekt vad te-party-rörelsen står för: en liten statsmakt i motsättning till den växande staten under Barack Obamas agenda.

Efter besöket i Colorado följer dock försök till förklaringar av te-party-rörelsen som helt enkelt är mycket haltande.

Det första är den otroliga överbetoningen av Glenn Becks roll för rörelsen - där Beck framstår som en slags front- och centralfigur. Beck har onekligen miljontals TV-tittare, och tveklöst är han en viktig röst inom te-party-rörelsen - och en stor tillgång för denna, men knappast någon huvudperson eller någon slags (indirekt) central ledare. Istället för att lägga så mycket vikt på Becks massmöte i Washington DC så borde man hellre ha lagt vikt på den faktiska te-party-konferensen i Nashville i februari där Sarah Palin var huvudtalaren - och Palins roll inom te-party-rörelsen är mycket större än Glenn Becks.

Att man väljer att fokusera så mycket på Beck beror förmodligen främst på dennes kontroversiella förehavanden med gråt, skrik och teatraliska upptåg. Förra året hade man fokus på Rush Limbaugh som en "viktig" del inom den nya konservativa rörelsen - någon det talats mycket mindre om på sistone, och Glenn Beck har istället fått bli ansiktet för den "galna konservativa rörelsen".

Det andra problemet i förklaringen av te-party-rörelsen är överbetoningen av religion. Många te-party-aktivister är onekligen kristna (vilket kan sägas om de flesta amerikaner - inklusive Obamas egna svarta gospel-kyrko-bas där stödet för honom inte falnat) - men te-party-rörelsen i sig har en mycket liten kristen profil - till skillnad från 1980-talets Reagan-ridande Moral Majority och 1990-talets Christian Coalition under Pat Robertson och Ralph Reed - eller George W. Bushs evangelikala bas under 20-00-talet. Ett alldeles förträffligt bevis på detta är just Glenn Beck som - vilket dokumentären också nämner - faktiskt är mormon. Evangalika och den kristna högern (inklusive USA:s republikanska och demokratiska katoliker) är inga vänner av mormonismen. Om tron hade varit den centrala frågan inom te-party-rörelsen så hade Beck petats undan på samma sätt som Mitt Romney (som också är mormon) petades undan från det republikanska primärvalet 2008 av baptistpastorn Mike Huckabee - det trots att Romney (till skillnad från Huckabee) hade obegränsat med pengar - men han lyckades pg a sin mormonism inte vinna de evangelikalas förtroende eftersom alla sådana betraktar Joseph Smiths mormonism som synnerligen heterodox kristendom - en förgrenad villolära på det kristna trädet likt Jehovas vittnen.

Att te-party-rörelsen inte handlar om religion utan just främst ekonomiska frågor är libertarianerna (Barry Goldwaters lärjungar) ett utmärkt exempel på. Dessa bryr sig inte alls om klassiska höger-kristna frågor om abort och gay-äktenskaps vara eller icke-vara utan bryr sig enbart om en begränsad statsmakt och individuell frihet (programmet nämnde dock inget alls om libertarianerna som utgör kärnan och förtrupperna i te-party-rörelsen). Bristen på socialkonservatism inom te-party-rörelsen gjorde att de socialkonservativa höll en helt egen konferens "The values voters summit" i september, där de betonade trons och värderingarnas roll i USA - och att republikanerna inte fick släppa dessa frågor och helt fokusera på ekonomin även om dessa nu genom te-party-rörelsen stod i fokus. "Tea Party i Amerika" får det hela dock felaktigt att nästan framstå som om att rörelsen främst handlar om religion.

Andrew Neil betonade efter sitt besök i kyrkan i Kentucky hur de församlade tydligen glömt att konstitutionen som de håller så högt tydligt skiljer mellan kyrka och stat - och problemet med att dessa inte tycks göra det betonas sedan. USA har dock förstås en lång tradition av kristen aktivism - en aktivism som går tillbaka till författningsfädernas dagar där man på religiösa grunder gjort politiska ställningstaganden.

Det gäller inte bara te-party-rörelsen eller kristna högergrupper. Martin Luther King Jr drevs av sin tro att bekämpa segregationen och förklarade i sitt "I have d Dream"-tal hur Jesus lovat att aldrig lämna honom ensam.

Fader Coughlin som det hänvisas till i samband med pratet om Glenn Beck - talade på 1930-talet också han politik utifrån tron - och till skillnad från vad dokumentären försöker få det att framstå som så var fader Coughlin vänsteraktivist (som starkt stödde Franklin Delano Roosevelts New Deal, tills han ansåg att Roosevelt gick för långt till höger). Under 1930-talets USA var naturligtvis inga katolska präster vänner av den bibelfundamentalistiska protestantiska högern med sina många inslag av skarp anti-katolicism.

Ett tredje problem med dokumentären är allt som utelämnas. Andrew Neil betonar gärna de extrema bitarna (Glenn Beck, birthers etc) - och man nämner Sharron Angle, Joe Miller och Christine O Donnell som exempel på te-party-aktivister. Alla de tre kandidaterna förlorade dock senatsvalen - och inga av dem var några slags stjärnor eller centralgestalter inom rörelsen. Man nämner också hur moderata republikaner som Charlie Crist drivits bort - men nämner inte ett ord om Marco Rubio - som faktiskt är en riktig te-party-stjärna (och en mycket mer seriös sådan än de exempel dokumentären ger). Istället väljer man alltså att visa en marginell person som Christine O Donnell och lyfta fram hennes kontroversiella tal om onani från 1990-talet. Det ger förstås ingen smickrande bild av rörelsen för svenska tittare - vilket vore okej om det vore en korrekt bild av rörelsen. Så är dock helt uppenbart inte fallet.

Dokumentären försöker också tolka in rasism i te-party-rörelsen och hur denna skulle vara främst en vit rörelse. Tveklöst är fler vita än svarta te-party-anhängare - men så enkelt att valet mellan huruvida man är te-party-anhängare eller ej beror på ras är det förstås inte, eftersom te-party-rörelsen inte är en rasistisk rörelse utan en ekonomisk sådan. Det finns många svarta te-party-anhängare - och svarta republikaner gjorde i år gigantiska framsteg - vilket inte alls nämndes i dokumentären.

Sammanfattningsvis: Genom att selektivt betona saker inom te-party-rörelsen som inte är centrala (Glenn Beck och religion) och kombinera detta genom att utelämna andra viktiga saker (som de mer seriösa te-party-kandidaterna som Rand Pauls libertarianer och Marco Rubio (som förövrigt är kuban och en av många framgångsrika icke-vita te-party-profiler) - så ges bilden av en smått fanatisk rörelse som på allvar tror att Obama faktiskt är en socialist, eller fascist eller marxist (eller allt samtidigt) och som också flörtar med rasism och kritiserar Obama delvis för att denne är svart. Dessa önskar ta över USA och skära ner statsmakten och om de lyckas vinna Vita Huset 2012 så ve och fasa. Det är tveklöst den bild som svenska tittare kommer att få. Det är en negativ bild - men det är också en inkorrekt bild, vilket är ännu värre - och vilket tyvärr visar på SVT:s oförmåga att skildra amerikansk politik sakligt utan ideologisk färgning.

En liberal amerikansk dokumentär om te-party-rörelsen är Chris Matthews dokumentär "Rise of the New Right" - som jag också kommenterat någorlunda ingående. Hans dokumentär tillsammans med min recension - kan läsas här - och ger fler kommentarer på kritiken mot te-party-rörelsen.

Te-party-kandidaterna vann några riktigt stora segrar i kongressvalen den 2 november. Vad dessa segrar kan komma att innebära för te-party-rörelsens framtid analyserar jag också i detta inlägg.

Källa: SVT

Se även tidigare inlägg:

En kort utvärdering av te-party-rörelsen och valet 20101103

Den svenske Abu Zaids hot mot Lars Vilks

Den svenske somaliern "Abu Zaid" som manat till mord på Lars Vilks gjorde det i ett videoklipp som jag såg först nu. Här är det:



Sverige bör naturligtvis inte ha någon som helst tolerans för människor som den där killen i klippet. Det vore synnerligen välkommet om "Abu Zaid" dödades i en amerikansk bombräd. Det skulle ha gett Sverige ett problem mindre, och lite större förståelse för nödvändigheten i USA:s krig mot terrorismen.

Se även tidigare inlägg:

Moderat riksdagsman tar ton mot radikal islamism 20101126

Islamiska hatskolor i Storbritannien 20101124

Svensk Al Shabab-medlem hotar Lars Vilks 20101124

Obama syr tolv stygn efter basketmatch

President Obama gillar att spela basket - under sin senaste match tillsammans med några vänner där de spelade 5 mot 5, så råkade dock en motspelare i en olycka knocka presidenten med armbågen - något som gjorde att Obama fått sy tolv stygn i läppen.

Obama fick lokalbedövning och syddes av en doktor i Vita Huset - vars presstalesman Robert Gibbs meddelade följande:

"After being inadvertently hit with an opposing player's elbow in the lip while playing basketball with friends and family, the president received 12 stitches today administered by the White House Medical Unit,"


Såret i läppen lär inte kunna döljas - men förhoppningsvis återhämtar Obama sig snabbt. Skadan är högst beklaglig, men det är onekligen coolt med en amerikansk president som spelar basket.

Här är ett klipp när Obama går till sin bil efter matchen, med handen för munnen:



Och här har Fox News ett kort inslag om händelsen, som det med säkerhet kommer att rapporteras mycket mer om - det närmaste dygnet:



Källa: MSNBC

Se även tidigare inlägg:

Obama kommenterar basketmatch 201001301

Moderat riksdagsman tar ton mot radikal islamism

Den moderate riksdagsmannen Amir Adan tar i följande opinionsartikel på SVD ton mot radikal islamism och indoktrinering av svenska barn på ett mycket bra och mycket viktigt sätt. Adan skriver bl a:

Vi kan inte acceptera att religiösa fanatiker lurar barn i svenska förorter att bege sig till Afrika eller annorstädes och utnyttjas på grövsta tänkbara sätt. Det måste stoppas. I första hand för barnens skull, men också för att decimera det hot den radikala islamismen och terrorismen utgör i världen.


Han hänvisar till videon där en svensk somalier uppmanar till mord på Lars Vilks, som exempel på en ung svensk som indoktrinerats till värderingar han inte fötts med. Adan skriver vidare att det därför måste bedrivas en kamp om värderingar - vissa värderingar måste angripas, och andra försvaras.

Det är en bra inställning, och att en riksdagspolitiker för fram denna synpunkt är av oerhört vikt. Adan skriver en del andra saker jag inte håller med om, som att te x jihad "i själva verket" inte skulle handla om något "mer än strävan efter det goda". Så är förstås inte fallet - och jihad handlar onekligen i första hand om en militant kamp för att om nödvändigt med våld utbreda tron. Det är den historiska och klassiska och främsta tolkningen och innebörden av jihad. Allt tal om ett "stort" jihad som inre kamp, eller bara en allmän diffus inställning om att sträva efter något gott är på sin höjd svaga andrahandstolkningar - som vänsterakademiker dock gärna lyfter fram som om de vore primärinnebörden av begreppet.

Med det sagt så är Amir Adans artikel mycket bra - och för Moderaternas del, som också har Abdirisak Waberi i partiet som sittande muslimsk riksdagsman, så verkar Amir Adan (som har sitt ursprung i Somalia) vara en viktig motvikt inom partiet. Här intervjuas förövrigt Waberi om sin tro och sina åsikter - ett klipp som är varvat av diverse frågeställningar (som verkar vara gjorda av Sverigedemokrater) - men likväl mycket sevärt. Sverigedemokraterna är ett bra parti - inte för att det är speciellt duktiga, utan för att de trots att de helt uppenbart har alldeles för lite koll på alldeles för mycket - likväl lyckas dra många mycket vettiga slutsatser (och en hel del ovettiga, men det vet de flesta redan). Det till skillnad från de flesta andra partier, som faktiskt har koll på en hel del - men likväl lyckas dra åt skogen fel slutsatser gällande väldigt mycket - inte minst islam (samma sak kan sägas om Sveriges islam-apologetiska akademiska vänsterelit). Här är Abdirisak Waberi - som alltså har valts in i Riksdagen av folk som röstat på Moderaterna (vilket också förtydligar det jag skrev tidigare):



Källa: SVD

Se även tidigare inlägg:

Islamiska hatskolor i Storbritannien 20101124

Svensk Al Shabab-medlem hotar Lars Vilks 20101124