Bara så kan Västvärlden räddas från de mörka moln av totalitarism och anti-intellektualism som hopas, som vi måste börja konfrontera 2020.
*******
Starwars och Sagan om Ringen och konservatismens återkomst 2020
(Ronie Berggren, nyårsafton 2019)Om bara några timmar så övergår år 2019 till år 2020.
Det här är en berättelse om de första tjugo åren av 2000-talet; 20 år som, för att parafrasera Storbritanniens premiärminister Winston Churchill, kan beskrivas som slutet på början av ett nytt århundrade.
Varje sekel har sin egen säregna inledningsfas.
1800-talet inleddes med en utbredd tro på demokratisering efter att USA:s och Frankrikes revolutioner visat vägen. 1900-talet inleddes med en övergång från bondesamhälle till industrisamhälle och de nya ideologier som följde. Under århundradets fortsättning så handlade resten om att orientera sig utifrån omställningen i seklets början.
Vad kännetecknar då inledningen av vårt eget århundrade, av 2000-talet?
En ny omställning. Omställningen från 1900-talets nationella industrisamhällen till 2000-talets globala informationssamhälle. Nu var inte fabriker, kapital och fackföreningar längre den stora grejen; utan världshandel och global kommunikation, möjliggjord och effektiviserad genom århundradets nya uppfinning — Internet.
Därtill kännetecknades 2000-talet också av en ny totalitarism. Kalla kriget, kampen mellan den fria och kommunistiska världen, tog slut i början av 1990-talet. Ett årtionde av västerländsk fred följde. ”Historien hade nått sitt slut”, menade statsvetaren Francis Fukuyma. Den politiska liberala ordningen hade slutgiltigt segrat,
Det var i bästa fall en kortsiktig iakttagelse men kanske än mer en positiv förhoppning - men en förhoppning som definitivt grusades den 11 september 2001, när jihadistgruppen Al Qaida attackerade USA och tvillingtornen rasade i New York.
9/11-attacken markerade konkret övergången från ett i Västvärlden fredligt 1990-tal till ett krigiskt 20-00-tal.
En nya era hade inletts.
Men 2001 handlade emellertid inte enbart om 9/11-attacken. Det året hade också filmatiseringen av den brittiske författaren JRR Tolkiens klassiker Sagan om Ringen biopremiär världen över.
Ni kan storyn, men jag drar den kort i alla fall.
Sagan om Ringen, eller Lord of the Rings, berättar om hur den långa freden i Middle Earth hotas av den onde härskaren Saurons växande skugga.
Det enda som står mellan Sauron och den fullkomliga makten är Härskarringen, en ring smidd av Sauron själv men förlorad i en förgången era. Men i hemlighet är ringen upphittad och förvaltad av Bilbo - från släktet hoberna - ett anspråkslöst folk långt borta från de stora civilisationerna, som vill njuta av livets goda inte härska över världen - egenskaper som gör att de inte faller för de lockelser som människor lätt faller för, lockelsen efter ära och makt. Detta gör att bara hoberna och i synnerhet Bilbos släkting, hoben Frodo Baggins kan förvalta och gömma ringen utan att missbruka den makt som ringen medför.
Men Sauron kommer Ringen på spåren. För att förhindra att han återförenas med ringen och därmed får makt att kasta in världen i evigt mörker så måste ringen förstöras.
Ett brödraskap utses för att skydda Frodo och bistå honom i att ta sig till det eldsprutande Domedagsberget, den enda plats där härskarringen kan förintas.
Men ringens makt frestar, och brödraskapet på vilkas axlar världens öde vilar - hotas ständigt att slitas sönder. Ringens makt förför somliga i brödraskapet att försöka stjäla ringen från Frodo — inte i syfte att göra det onda, men i syfte att försöka tämja ringen och använda dess ondska för det goda syftet. Slitningarna finns ständigt, och blir ett större hot mot uppdraget än Sauron själv.
Bevarandet av enheten blir brödraskapets verkligt stora prövning.
Sagan om Ringens första filmatisering, ”The Fellowship of the Ring”, hade premiär i december 2001. Bara 3 månader efter 9/11-attacken.
Västvärldens fredliga 1990-tals-era bröts i samma stund som de av Al Qaida kapade flygplanen kraschade in i World Trade Centers torn i New York City. Några dagar senare tog USA:s president George W. Bush till orda - han sa att det inte bara var USA som attackerats genom terrordådet, utan hela det fria samhället, och hela den civiliserade världen måste nu gemensamt bemöta det nya hotet:
This is not, however, just America's fight. And what is at stake is not just America's freedom. This is the world's fight. This is civilization's fight. This is the fight of all who believe in progress and pluralism, tolerance and freedom.
The United States is grateful that many nations and many international organizations have already responded with sympathy and with support -- nations from Latin America to Asia to Africa to Europe to the Islamic world.
Perhaps the NATO charter reflects best the attitude of the world: An attack on one is an attack on all. The civilized world is rallying to America's side.
They understand that if this terror goes unpunished, their own cities, their own citizens may be next. Terror unanswered can not only bring down buildings, it can threaten the stability of legitimate governments.
And you know what? We're not going to allow it.
Till en början fanns enheten där. Europa och resten av Västvärlden slöt upp bakom USA veckorna efter 9/11-attacken. Alla förstod att det handlade om mer än ett par byggnader, om mer än en islamistisk terrorgrupp. Det handlade att stå enade bakom den civilisation - den en enda civilisation i världshistorien - som betonade individuellt människovärde; att statens roll var som folkets betjänt inte folket som slavar åt staten eller kugghjul i det ideologiska maskineriet. Terrorattacken påminde om att denna unikt västerländska idé inte kunde tas för given. Därför ställde sig alla sida vid sida med USA.
Men det skulle inte dröja länge förrän splittringen nästlade sig in. Rösterna började som viskningar som sedan ekade och fick ett eget liv: USA borde inte vara världspolis; George W. Bush var en jävla Texasgubbe; USA var imperialister och kriget mot terrorismen handlade egentligen om olja eller gasledningar. Det menade USA:s kritiker och fiender.
I synnerhet kritikerna här i Europa.
Alliansen splittrades. Vänskapen prövades. När Donald Trump valdes till amerikansk president 2016 så ökade spänningarna ytterligare. Samma sak gällde Storbritannien när det brittiska folket 2016 valde Brexit - skilsmässan från den europeiska unionen.
Det kontinentala Europa försökte inte ens att dölja sitt förakt. Slitningarna drog allt hårdare. Splittringen tycktes allt ofrånkomligare mellan Europa och den anglo-saxiska värld som i tusen års tid förvaltat den västerländska demokratins frön bäst; som besegrat Nazityskland och stått emot världskommunismen.
Kommer den västerländska grundstommen, det transatlantiska brödraskapet, länken till den anglo-saxiska världen att hålla?
Den frågan går i denna stund inte att besvara med säkerhet. Det beror på vad vi väljer att göra.
I Sagan om Ringen får Frodo vid ett tillfälle, vid mötet med älvdrottningen Galadriel, se en syn om vad som kommer att ske om han misslyckas; han får se sitt älskade hemland, Fylke, erövras av Saurons onda orcher - han får se sina med-hobbitar dödas och slås i kedjor och föras bort i grym fångenskap.
Frestelsen till uppgivelse var stor. Men Frodo visste vad som måste göras. Den stora utmaningen var att förmå brödraskapet att hysa samma målmedvetenhet. Parallellt med brödraskapets slitningar växte sig fienden starkare.
Konsekvensen av den försvagade trans-atlantiska länken har öppnat dörren för en ny era av totalitarism; inte bara den islamiska totalitarismen i form av Al Qaidas terrordåd, islamiska statens kalifat, Irans ayatollor eller Saudiarabiens wahabbism — utan även i form av ett mer auktoritärt Ryssland som istället för att gå i politiskt liberal riktning stegvis faller tillbaka till sin historia av autokrati; först internt därefter kanaliserat utåt; ett Turkiet som skakar av sig 1900-talets sekulära och väst-tillvända århundrade för att söka rötterna i den månghundraåriga ottomanska islam-nationalismen som genom historien var den kristna Västvärldens motsats och främsta fiende; för att inte tala om Kina - ett land som Väst under de senaste fyrahundra åren tämjt eller hållit inneslutna, men som nu börjat bryta sig loss ekonomiskt och militärt för att på allvar utmana den västerländska civilisationens tro på individualism, demokrati och frihet.
Desto större trätorna blev, desto mer avancerade Mordors makt i Middle-Earth. Saruman en gång tillhörande den gamla tidens goda häxmästare förrådde ringsällskapet och anslöt sig till Sauron; det man inte kunde besegra borde man ansluta sig till, var Sarumans argument. Andra som fortfarande levde långt bortom Saurons makt, som Rohans slättfolk, insåg till en början inte faran. Inga faror kunde skönjas på slätterna, varför oroa sig? De stoppade huvudet i sanden.
Bara ringens sällskap förstod farans omfattning; att onda folk samlades i härskaror från hela världen för att under Saurons banér bekämpa de kvarvarande fria folken. Det ondas välde framstod alltmer oundvikligt.
De enda som stod i vägen var Frodo och dennes vänner, som förde en desperat kamp, en vandring mot Domedagsberget där härskarringen en gång för alla skulle förintas och så förhindra Sauron från att bli allsmäktig.
Vår tids västvärld har sitt eget brödraskap - konservativa med målet att förhindra en växande europeisk centralmakt; att skydda Europa från massinvandringen; att skydda yttrandefriheten; att värna banden till den anglo-saxiska världen; och med målet att väcka västvärldens folk inför världstotalitarismens återkomst i dess många täckmantlar .
Det är ädla mål och alla som företagit sig uppdraget förtjänar uppskattning.
Men i likhet med ringens brödraskap är denna samling utsatt för många prövningar. Svagheterna är många; personer, partier och aktörer som främst drivs av politikens kardinalsynder; strävan efter makt, sex och pengar. Personer som lockas av den politiska maktens mörka krafter, som trots sin konservativa bekännelse inte förstår det som alla anglo-saxiska filosofer alltid har förstått; att politiskt ledarskap i tider av prövningar alltid är ett bejakande av lidande och stora umbäranden.
Den västerländska, politiska frihetstraditionen tar sin själva början där: kopplingen till Antiken med Sokrates som valde döden och själv drack giftbägaren hellre än att backa från sina filosofiska ideal: Kopplingen till kristendomen med Jesus som dog på korset hellre än att foga sig i fariséernas definitioner av honom.
Insikten om umbärandets väg är vad som alltid fått ledare i den frihetliga västerländska historien att tveka inför sina politiska uppdrag och tvingats till djup självrannsakan innan de tackat ja.
Det var därför som Thomas Jefferson, författaren till den amerikanska självständighetsdeklaratonen, först tackade nej till att bli utrikesminister åt USA:s förste president George Washingon. Jefferson förstod nämligen att i den demokrati som han själv just lagt grunden till, så skulle folkets kritik mot politiker vara skoningslös. Och trots att folket ofta skulle ha fel i sin kritik, så skulle kritiken likväl hagla och såra som istappar. Så Jefferson tackade till en början nej tills president Washington påminde honom om plikten och att fullborda den kamp de utkämpat, var viktigare än personliga umbäranden. Först då tackade Jefferson ja.
Samma insikt var vad som fick Frodo att tveka inför rollen som ringbärare. Han insåg att bara lidande väntade, och till slut förstod han att han sannolikt aldrig skulle återvända hem igen, till sitt älskade Fylke. Bejakandet av sin roll, trots insikten om dess pris, var vad som gjorde att han inte blev bara en av många byråkrater - utan just en ledare i en tid när en sådan krävdes mer än någonsin; en ringbärare på vilken världens öde inte bara kom att vila, utan också kunde anförtros att vila på.
Den konservativa rörelsens uppdrag, är att rädda Västvärlden, och det kan bara fullbordas om man danar ledare och politiker av samma karaktär; som förstår uppdraget och är beredda att betala priset för att nå fram. Ledare utan dessa karaktärsdrag kan klara sig så länge båten står stilla i hamn. Men när stormen väl tilltar blir dessa de första att drunkna när de försöker fly från det uppdrag för vilket de aldrig beräknat priset och aldrig förberett sig.
Västvärlden förgås just nu på grund av brist på ledare. I Sverige har vi ledare som inte förstår historien; ledare som ursäktar sig med att de varit naiva och använder försvenskad engelsk terminologi med uttryck som att ”de aldrig såg problemen komma”.
Som konservativa är vår plikt att forma ledare med karaktär. Ledare redo att möta stormen.
Men det räcker inte med ledare.
Det behövs också en gemenskap, ett medvetet folk; och det för oss fram till nästa film.
I december 2019 hade ”Star Wars: Episode IX - The Rise of Skywalker” biopremiär. Det var avslutningen på den filmserie som trollbundit generationer sedan den först projicerades på biodukarna för fyrtio år sedan.
En filmserie där allt i universum centrerar kring en livskraft - the Force - som genomsyrar allt, men som kan användas för gott såväl som ont. De onda sith-krigarna har bejakat kraftens mörka sida - jakten på den fullkomliga makten. De goda jedi-krigarna bejakar däremot kraftens goda sida: kärlek, medmänsklighet, fri vilja och gemenskap.
I Episode IX har de onda krafterna efter en lång tid av fred börjat göra comeback. En fullskalig återkomst av universums mörka imperium kan bara förhindras av protagonisten Rey, som bejakar kraftens goda sidor. Något hon till fullo kan göra enbart genom att hämta styrka från minnet och närvaron av de jedikrigare som föregått henne; de som i tidigare generationer kämpat samma kamp som hon nu gör och de som personligen lärt upp henne men inte längre finns kvar: ”Be with me”, är hennes innerstas djupaste vädjan. Bara där finns den styrka att hämta som Rey behöver för att kunna konfrontera ondskans innersta västen, men också för att växa in i rollen som jedi-krigare och som ledare för motståndsrörelsen som önskar förhindra mörkrets comeback.
Det finns en viktig lärdom: De onda sitherna föraktar jedi-krigarnas egenskaper. Jedi-krigarnas kamp för kärlek, medmänsklighet, fri vilja och gemenskap betraktas av sith-krigarna som svagheter; som hinder på vägen mot den slutgiltiga målet - att vinna och inneha makten.
Världstotalitarismens rörelser har alltid hyst samma förakt för frihet. I Sovjetunionen så föraktade man Västvärldens fria marknader: När den ekonomiska depressionen slog hårt i Europa och USA på 1930-talet så skrattade man i Sovjet: där förekom minsann inga börskrascher eftersom det inte fanns någon fri marknad.
I vår tid föraktas Europas och USA:s politiska låsningar av auktoritära system som Kina och Ryssland. I deras länder står man stabilt; där kan en kongress inte lägga krokben för en president, där kan folkval inte stå i vägen, och förhala och stoppa det allmännas utveckling. Vad sådana stater inte förstår, är att de likt sith-krigarna valt den politiska kraftens mörka sida. En sida som inte enbart är mörk utan också förblindad: inkapabel att se styrkan i den rena gemenskapen.
Starwars-filmens huvudperson är den kvinnliga karaktären Rey. Men filmens stora styrka är att det inte räcker med henne. Ingen är stark ensam, inte ens Rey, historiens starkaste jedi-krigare.
Alla inblandade i den rörelse som försöker stoppa sith-krigarnas återkomst förstår detta och gör på olika håll vad de kan för att vinna och bistå Rey i den kamp som hon måste utkämpa.
Alla inblandade minns det onda imperiets tidiga dagar, skildrat i tidigare Starwars-serier, och gör individuellt allt som de som enskilda kan göra för att förhindra ondskans återkomst; minnet av imperiet och kärleken till varandra skapar den gemenskap förutan vilken den onda kraften inte går att stoppa. De är ett lag av individer och de vet att de måste vara ett lag. I en av scenerna, ett tal inför en församling redo att ge sig in i kampen mot fienden, säger karaktären Poe Dameron att ondskan bara kan vinna om den lyckas få motståndsrörelsen att tro att de är ensamma. Men det är de inte, fortsätter han:
”Good people will fight if we lead them”.
Filmens budskap är tydligt; Det finns bara en jedi-krigare kvar, men däremot många hjältar.
Det budskapet går även att applicera på vår tid. Västvärlden kan inte räddas av ensamma individer, bara av en rörelse. Många individer tillsammans.
Vi i dagens Europa kan lära av den amerikanska rörelse som gått före: där växte konservatismen fram som ett motstånd mot en omfattande liberalism som fråntog individen såväl ansvar som makt över sin egen tillvaro; och därefter pådyvlade utopiska politiska samhällsvisioner uppifrån ner över ett pacificerat folk.
Den amerikanska konservatismen som började växa fram på 1950-talet blev en växande motkraft. Inte en enhetlig monolitisk sådan, utan en rörelse där enskilda individer, organisationer, tidningar, författare, förläggare och föreläsare arbetade på olika håll oberoende av varandra: Friedrich Hayeks försvar av den fria marknaden i klassikern ”The Road to Serfdom” drevs från ett håll; konservativa varningar för kommunismen drevs från andra; och varningarna för en kvävande växande amerikansk byråkrati från ytterligare ett håll. Dessa utgjorde en konservativ rörelse som så småningom kanaliserades gemensamt i en politisk rörelse, som sedan blev den kraft som med tiden, under ledning av Ronald Reagan och Margaret Thatcher, besegrade föregående generations stora totalitära hot — världskommunismen.
Vi som moderna konservativa en generation senare på vår egen kontinent, bör följa jedi-krigaren Reys exempel; lära av dem som gått före och sen blicka framåt redo för det slag som Winston Churchill betecknade som kampen för den kristna civilisationen.
Om vi låter denna process påbörjas under 2020 så kommer vi att stå väl rustade inför resten av århundradet. Tillsammans med varandra och dem som har gått före, för vår samtid och vår framtid.
Mitt namn är Ronie Berggren, och med dessa maningar önskar jag er alla ett riktigt gott nytt år!
--------
STÖD AMERIKANSKA NYHETSANALYSER.
Alla avsnitt hittas i poddarkivet.
--------
Relaterat:
Ronie Berggren: Min vandring till konservatismen och varför det behövs ett uppror mot svensk universitetsvänster
