I samband med amerikanska presidentval brukar det ofta hävdas att vem som är amerikansk president har lika stor betydelse - om inte större - utanför USA som inom landet. Årets val är naturligtvis inget undantag, och svensk media verkar till övervägande delen gjort bedömningen att en demokratisk president är att föredra. (Den här gången, också!).
I år verkar också den svenska politiska samstämmigheten vara ovanligt stor. Till och med borgerliga företrädare, bland dem statsminister Fredrik Reinfeldt, har sagt att de håller på demokraten Barack Obama. Annars brukar ju åtminstone just moderaterna ha den republikanske kandidaten som favorit.
Men att Reinfeldt håller på Obama säger nog mer om Reinfeldt än om Obama. För just i år framstår det demokratiska alternativet, så som det framförs av Obama, som tämligen unket och populistiskt.
Detta gäller inte minst just internationella frågor, där USA:s agerande har störst betydelse för omvärlden. Republikanerna med sin presidentkandidat John McCain i spetsen har å sin sida en agenda som ter sig desto mer attraktiv och utvecklingsvänlig.
Synen på internationellt handelsutbyte är förmodligen det bästa exemplet.
Medan Obama säger att han vill omförhandla det nordamerikanska frihandelsavtalet Nafta, så säger McCain att ingångna avtal ska gälla.
Medan Obama säger att han inte är intresserad av ett frihandelsavtal med Colombia och Sydkorea, så säger McCain att han vill förhandla fram dessa avtal så snart som möjligt.
McCain vill också se ökat handelspolitiskt utbyte mellan USA och EU. Han säger också att det är hög tid att acceptera att många av de jobb som flyttat från USA de senaste åren inte kommer tillbaka, men tillägger att frihandel ändå är en förutsättning för ekonomiskt välstånd.
Istället för frihandel vill Obama se vad som kallas fair trade, det vill säga att vissa specifika krav ska ställas på en potentiell handelspartner. Det är ett traditionellt handelsprotektionistiskt vapen, inte sällan "beställt" av fackföreningarna i väst, i det här fallet i USA.
För många länder i tredje världen är det i dagsläget inte möjligt att uppfylla dessa krav, och att då stänga ute dem från marknaden är ett effektivt sätt att se till att de heller inte klarar kraven i framtiden.
Fair trade brukar för utvecklingsländerna bli detsamma som less trade. Obamas hyckleri i frågan framstår som extra tydligt då han samtidigt vill att amerikanska bönder också i fortsättningen ska överösas med subventioner.
Han stödde tidigare den Farm bill som gör detta möjligt. McCain var emot densamma.
Med McCain som amerikansk president torde det därmed se betydligt ljusare ut för de stapplande världshandelsförhandlingarna inom den så kallade Doharundan. Och en mer effektiv injektion för världsekonomin än en slutförd Doharunda är svår att finna.
När vi alltså går in i en internationell ekonomisk avmattning så kan vi - om det vill sig illa - ha en ledare för världens största ekonomi vars politik till stor del bygger på protektionism.
Historien har lärt oss vad detta kan leda till ifråga om ekonomisk stagnation. Men vi kan - om det vill sig väl - ha en ledare för världens största ekonomi som istället vill se ökat ekonomiskt utbyte mellan länder.
Valet torde vara lätt. Bevare oss för Barack Obama!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar