Expressen har en artikel vid namn Obama: "Vi är i krig med al-Qaida" där tidningen bland annat skriver:
"Det var en bestämd, men ändå reflekterande president som en och en halv timme försenad sent på torsdagen förklarade nya grepp i kampen mot terrorismen.
Han tog samtidigt på sig det slutgiltiga ansvaret för "de systematiska felen" och misslyckandet att stoppa den 23-årige kalsongbombaren..."
Här ges samma bild av just en ödmjuk president som tar ansvar för säkerhetstabben. Det är ingen felaktig bild, och jag skulle också beskriva Obama på det sättet. Däremot är det en inkonsekvent bild som förmedlas.
Att svensk press på olika sätt fjäskade för Obama när denne var presidentkandidat kan man förstå. Obama lät då nämligen väldigt olik sin företrädare George W. Bush - så olik att somliga (däribland jag) ansåg att han helt enkelt inte var redo att bli president och axla de utmaningar som USA måste ta sig igenom. Jag stödde därför John McCain i presidentvalet 2008. Svensk press hade dock redan innan Obama gjorde entré på den internationella kändisscenen bestämt sig för att Bushs politik var dålig. Att Obama förespråkade en helt annan slags politik betraktade de flesta svenska analytiker därför - i konsekvensens namn - tämligen positivt.
Jag hade också en annan farhåga när Obama väl hade vunnit presidentskapet. Nämligen den att när Obama väl blev varm i skorna, och började förstå den politik, den fiende USA kämpade mot - och hans politik som en konsekvens därav blev tuffare och mer realistisk (något hans kampanjretorik inte var - och just därför hade det varit så farligt om han implementerat den rakt av) - så skulle den del av europeisk opinion som avskydde Bush men gillade Obama nu också vända sig emot denne. Detta menade jag, vore beklagligt, eftersom Obamas vinst trots allt förde en god sak med sig: han dämpade den utbredda anti-amerikanism som uppstått i Europa under Bushs presidentskap. Den anti-amerikanismen borde dock rimligtvis uppstå igen, om Obama ändrade sin politik och började agera på samma sätt som sin företrädare. Något varje sann USA-vän borde önska att förhindra (anti-amerikanismen dvs). I ett inlägg från den 11 november 2008, efter Obamas valseger, så skrev jag följande om vad detta skulle kunna innebära för den svenska USA-rapporteringen:
"Den intensiva USA-kritik som genomsyrat den svenska opinionen i ca åtta år kommer förmodligen att modifieras något (vilket man redan nu kan se i dagstidningar som DN, SVD mm - i jämförelse med hur de beskrev amerikansk politik tidigare).
Ville man försvara USA så var det under Bushs tid i Vita Huset i princip nödvändigt att granska alltifrån Michael Moores filmer, till konspirationsteorier om 9/11, till Bushs inrikes- och utrikespolitiska beslut i detalj, för att kunna bemöta de slumpmässiga lösryckta halmstrån av anti-Bush men också anti-amerikansk kritik som dök upp på universitetsdebatter, diskussioner bland bekanta, och i diverse internetforum. En stor del av den detaljerade sakkritiken kom förstås i grunden från starkt vänsterhåll, men svämmade också över till att påverka den svenska allmänheten - som dock sällan hört mycket mer än en sida av debatten, och därför tyckte Bush var dålig, men noterbart förvånades av att få höra också Bushadministrationens syn på saken.
Under en Obama-administration, så kommer förhoppningsvis svensk media att faktiskt ge Obamas synvinkel på sina politiska beslut (vilket man väldigt sällan gjorde under Bushs tid: hur många svenskar har ens någon djupare historisk förståelse för Bushs beslut att gå in i Irak?) - vilket förhoppningsvis i sin tur kommer att leda till en bredare svensk pro-amerikanism, eller i alla fall en begränsad anti-amerikanism. Om så blir fallet kan vi svenska pro-amerikaner vara tacksamma, vi kommer nämligen inte att behöva arbeta riktigt lika hårt. Naturligtvis kan det dock förändras, och massan som jublar av entusiasm, kan i nästa stund utgöra pöbeln som ropar "korsfäst!" - i synnerhet om det i längden visar sig, vilket det vänskapliga mötet Bush och Obama emellan antyder - att Obama trots allt är amerikan och inte europé. Skulle Obama besluta att gå in i Pakistan, eller Iran - så är det mycket möjligt att den svenska anti-amerikanismen åter blossar upp med kraft. Och om så sker, så kommer de genuina USA-vännernas trofasthet att behövas än en gång. Den kommer att behövas eftersom den är den enda, såväl som den bästa garanten för fortsatt bevarad vänskap USA- och Europa emellan. En vänskap av ett oerhört värde som inte går att överskatta."
Nu tycks inte så ha blivit fallet - i alla fall inte riktigt än (bland den amerikanska vänstra-vänstern förfasar man sig dock). Än så länge har jag inte läst några elaka beskrivningar över Obamas säkerhetspolitiska integritetskräkningar eller hans krig för olja (eller var det närmare bestämt inte en gasledning) i Afghanistan. Det är jag givetvis glad för, eftersom sådana anklagelser hade varit osanna. Däremot borde de delar av svensk media som nu okritiskt låter Obamas politik göra sig hörd, inte låtas komma undan så lättvindigt. När Bush förde i princip samma politik var de nämligen extremt kritiska. Det säger en hel del.
Jag för egen del gillade inte Bush därför att han var snygg, eller därför att han var cool (han var förstås det också, det sistnämnda dvs). Jag gillade Bush pg a hans idéer, och den politik han implementerade. Det var en reflekterande, smart och pragmatisk politik som satte verkligheten framför ideologi (inklusive hans egen pre 9/11-ideologi - något han själv öppet erkände). Av precis samma anledning ogillade jag 2008 presidentkandidat Barack Obama. Jag ogillade honom inte därför att jag tyckte att han var ful eller töntig. Det var hans idéer som jag ansåg helt enkelt inte var realistiska. Av dem jag talade med (svenskar och amerikaner) som var starka anhängare till presidentkandidat Obamas utrikespolitiska idéer - så var de flesta av dessa dels väldigt okunniga om den politik Bushadministrationen faktiskt bedrev (vilket jag tror att kandidat Obama också var) - och dels väldigt okunniga om den fiende USA efter 9/11 kämpade mot. De flesta kunde föga om islamisk teologi, islamisk historia, Al Qaidas syn på innebörden av "oskyldiga" et c. De skapade istället sin bild av "fienden" utifrån ett strikt vänsterakademiskt klassperspektiv (ett perspektiv som har sin plats, men bara ger en del - och den i sammanhanget mindre väsentliga delen - av förklaringen): människor var förtryckta, blev utsugna och ockuperade (av Bush och hans kumpaner)- därför attackerade de USA. På samma sätt skapade de sin egen bild av Bushs bemötande av dessa. Bush var en buse som låste in och torterade "frihetskämpar" - och bedrev krig för att utvinna olja och bygga gasledningar.
De som kunde något om dels den fiende som USA efter 9/11 hamnade i krig med - och som också kunde något om den politik Bush drev gentemot dessa - förstod att denna Bush-kritik helt enkelt inte stämde överens med särskilt mycket alls.
Obamas tal har på senare tid varit alldeles förträffliga. Och om en Republikansk majoritet övertag kongressen i höst - och behåller den majoriteten och därmed kan förhindra Obama från att driva igenom sin latenta inrikespolitiska vänsterliberalism - så skulle Obama bli en alldeles utmärkt överbefälhavare fram till 2012 - och kanske fyra år därtill. Men han skulle vara det, inte därför att han var snygg eller cool, eller något annat som spelar föga roll om hundra år (som dvärgarna sjöng i TV på julafton) - utan därför att de idéer som USA implementerade efter terroristattacken den 11 september 2001 var- och under Obamas ledarskap fortfarande är de rätta.
----------------------
OBS:
Några svenska röster med ett mer konsekvent förhållningssätt till Obama har jag dock hittat. De bor dock inte i Sverige, utan i USA. Lennart Frantzell som driver bloggen "det progressiva USA" där han varvar blogginlägg om IT-teknologi med färsk dagspolitik, skriver i ett av sina inlägg:
"Istället för förändringar har USA fått en demokratisk president som nu har anammat president Bushs Krig mot Terrorismen som om det vore hans eget. Vilket det nu alltså är...
...President Obama satsar inte bara hela sin andra presidentperiod utan hela det demokratiska partiet framtid på att amerikanerna efter åtta års krig nu entusiastiskt skall gå med på ännu mer krig och och ännu mer uppoffringar.
Det jäser i leden bland de demokratiska gräsrötterna och jag är själv övertygad om att Obama har begått ett historiskt misstag som kommer att förvandla honom till en helt misslyckad engångspresident. Så går det när man inte lär av historien."
Om man är en liberal vänsteraktivist som hoppades att Obama skulle avbryta USA:s diverse krig, och backa- istället för att fortsätta stora delar av sin föregångares politik, ja då är det konsekvent att uttrycka besvikelse vid en granskning av Obamas agerande.
En annan svensk boende i USA är SVD:s bloggskribent Martin Gelin (vars bok om Obama, "Det amerikanska löftet" - jag här har recenserat). Gelin är också skarpt kritisk till Bushs politik, men har gjort otaliga försök att förklara varför Obama skiljer sig från Bush. I samband med den progressiva vänsterns kritik mot Obamas krigsexpansion - så kommenterade Gelin denna kritik med följande iakttagelse i sitt inlägg "Vänstern besvikna att Obama håller sina vallöften":
"Hur kan man sammanfatta reaktionerna på Obamas Afghanistan-strategi, som presenterades i gårdagens tal?
Vänstern är besvikna att Obama håller sina vallöften. Den som missat att Obama ville prioritera om trupper från Irak till Afghanistan var antingen blind eller döv under 2007 och 2008."
En poäng som också innehåller en stor portion sanning. Obama talade ofta under kampanjen om att Al Qaida var fienden, att Afghanistan (i kontrast till Irak) var "det rätta kriget" - och ett av mina egna favorit-Obama-citat var från den andra presidentdebatten mellan Obama och McCain den 7 oktober, när Obama sa:
"We will kill bin Laden. We will crush al-Qaida. That has to be our biggest national-security priority."
Ett annat favoritcitat var hans segertal från Grant Park i Chicago, när han deklarerade:
"To those -- to those who would tear the world down: We will defeat you."
Att Obama sagt så har alltid varit sant. Och något som den vänstra-vänstern tycks ha missat. Gelin ansåg dock att Obama skulle implementera en smartare politik än vad Bush gjort - och inte stanna med trupperna i te x Afghanstian för evigt. På sin blogg skriver han:
"Högern är i sin tur besvikna på att Obama, till skillnad från sin rivaliserande kandidat John McCain, inte uttrycker en vilja att stanna i Afghanistan för evigt. Karl Rove kallade Obamas strategi "isolationistisk" på Fox News igår. Dick Cheney tycker att den visar på hans "svaghet" som ledare."
Enkelt sagt: Obama agerar konsekvent genom att trappa upp kriget i Afghanistan - vänstern har glömt bort vad han talade om som kandidat - men han kommer att göra detta smartare, och mer ansvarsfullt än Bush gjorde.
När Obama tillträdde så försökte han dock göra en mängd olika saker - ett av hans första beslut var att stänga Guantanamo. Något som gått väldigt trögt - och det nya fängelset utanför Illinois kommer visserligen inte att förhöra fångar med hjälp av waterboarding - men däremot kan de komma att bli inlåsta på livstid, utan rättegång (vilket var en del av huvudkritiken mot Guantanamo). I dessa avseenden har Obama de senaste månaderna förändrats - hans retorik är densamma (han vill fortfarande stänga ner Guantanamo), men hans praktiska utrikespolitik är mindre radikal än när han tillträdde. Det sistnämnda i detta avseende, är ur mitt perspektiv något bra. Och hans tal om Juldagsbombaren - som detta inlägg utgår från - var också ett bra tal.
Däremot finns risken att Obamas "smarta politik" i praktiken blir en halvdan politik. Att han pg a att han hittills bundit sina egna händer genom att slänga omkring med löften en seriös politiker inte borde ge: som att säga att kriget i Afghanistan ska trappas ner om 2 år (Obama kan knappast se in i framtiden, vilket juldagsincidenten uttryckligen bevisar) - tvingas att försöka hålla dessa löften, samtidigt som han försöker anpassa sin politik till verkligheten. Detta skulle bli en "halvdan politik". En politik som med lite tur kan lyckas. Men som löper större chans att faktiskt misslyckas än om politiken varit lite mer pragmatisk - dvs tagit mer hänsyn till verkligheten och rådande omständigheter (ungefär som Bush), än till ideologiskt utfärdade löften, som Obama redan nu fått svårt att leva upp till när han insett att verkligheten krävt något annat av honom.
Vi får se - både hur det går för Obama, och hur svensk media kommer att rapportera om detta.
Se även tidigare inlägg:
Obama presenterar underrättelserapport om juldagsdådet 20100108
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar