Valet i Chile 2: Vänstervågen över i Latinamerika?

Detta inlägg är andra delen i en kort serie på två delar om det politiska läget i Latinamerika. I den första delen Valet i Chile 1: Piñera ny president låg fokus på valet i Chile. I denna andra del analyseras det chilenska valet i ljuset av den politiska utvecklingen i den latinamerikanska regionen. En övergripande fråga i detta andra inlägg är: Är det chilenska valet ett första tecken på att vänstervågen i Latinamerika är på väg att brytas?

Under det senaste decenniet, eller under ännu längre tid, har regeringsplatserna i Latinamerika en efter en fyllts av socialister. Det har dock varit en blandad skara socialister som kommit till makten. Några, som Brasiliens president Lula da Silva, har uppfattats som moderata socialister som förespråkar sociala reformer inom ett kapitalistiskt system, medan andra, som t ex Venezuelas president Hugo Chávez, varit mer radikala och velat skapa ett socialistiskt samhälle. Men de har ändock alla varit mer eller mindre röda och regionens liberala och konservativa har befunnit sig på reträtt. De enda latinamerikanska länder som mig veterligen under denna period inte haft socialistiskt ledarskap är Mexiko och Colombia.

Erik de la Reguera har i DN:s pappersupplaga (kan även läsas på hans blogg, se länk nedan) ställt samma fråga som jag. Han inleder med att påpeka att vänsterregeringarna i Latinamerika står inför betydande problem, och skriver därefter:

"En tyst skälvning gick genom Latinamerika då det stod klart att Chile, ett av regionens viktigaste länder, kommer att styras av en högerpresident de närmsta fyra åren. Det är första gången sedan diktatorn Pinochets fall som det sker.

Piñera lyckades på ett tidigt plan distansera sig från den gamla konservativa högern, röra sig in mot mitten på det politiska spektret och framställa sig själv som en underdog i kamp mot ett stelbent vänsteretablissemang. Lite som en chilensk version av Fredrik Reinfeldt, skulle man kunna säga.

Som mediestrategi var kampanjen lysande – och dessutom talande för utvecklingen på resten av kontinenten".

de la Reguera menar att många väljare i början på 2000-talet var trötta på den dominerande nyliberala ekonomiska politiken och därför var beredda att rösta på en radikal vänsterkandidat. Och det var på denna missnöjesvåg som t ex Hugo Chávez kom till makten i Venezuela 1999.

Det förefaller dock som att det sedan dess skett en grundläggande ideologisk förändring i Latinamerika. Enligt en stor opinionsundersökning, kallad Latinobarometro, ser sig 43 procent av väljarna i Latinamerika som "mittenväljare", medan 22 procent ser sig som "vänster" och 17 procent som "höger".

De vänsterkandidater som kommit till makten förra året - Mauricio Funes i El Salvador och José Mujica i Uruguay - vann båda med löften om sociala reformer blandade med löften om en fri och fungerande marknadsekonomi.

Det enda tydliga undantaget från utvecklingen verkar vara Bolivia. Trots att presidenten Evo Morales för en radikal politik är han fortfarande populär i landet. Men samtidigt skiljer sig situationen i Bolivia i stor utsträckning från den i övriga latinamerikanska länder. I Bolivia befinner sig indianbefolkningen i majoritet, och president Morales är själv indian, och har en nära koppling till den folkrörelse som förde honom till makten.

de la Reguera har sammanställt en lista över länder där socialistpartierna har problem:

Kuba

Kommunistregimen under Raúl Castro har allvarliga ekonomiska problem. Landet har haft stora problem ända sedan stödet från Sovjetunionen upphörde i början av 90-talet. En vanskött ekonomi och USA:s handelsembargo utgör stora hinder för ekonomisk utveckling. Frågan är hur länge kommunisterna kan behålla makten över ön.

Venezuela

Till skillnad från situationen i Bolivia har Chávez aldrig haft någon bred folkrörelsebas bakom sig. När han nu går in på sitt tolfte år vid makten brottas Venezuela med allvarliga problem. Landet lider av en 30-procentig inflation vilket framför allt drabbar de fattiga och minskar effektiviteten i Chávez välfärdsprogram. Lägg därtill den rådande energikrisen vilken har lett regeringen till att införa impopulära energiransoneringar (mer om detta kan läsas i Venezuela hotas av elkris).

Och de la Reguera lägger till: "Och det börjar bli ont om syndabockar".

Brasilien

Den sittande presidenten Lula da Silva är mycket populär, men får på grund av grundlagen inte omväljas ytterligare en gång. Lulas arbetarparti PT verkar inte ha lyckats hitta någon populär ersättare. São Paulos liberale guvernör Jose Serra är istället favoriten i höstens presidentval. de la Reguera menar att det faktum att väljarna rört sig mot mitten fått partierna att positionera sig mot mitten för att vinna dessa väljare; därmed har betydelsen av ideologi minskat, medan personligheten hos kandidaterna blivit desto viktigare.

Paraguay

Paraguays president Fernando Lugo är en intressant personlighet. Denne prästvigde, fd biskop och befrielseteolog blev 2008 vald till landets president och hyllades som en demokratikämpe när han bröt det korrupta Coloradopartiets långa maktinnehav. Han vann valet med stöd av liberalerna som dock sent omsider vänt sig emot presidentens vänsterpolitik, och nu florerar rykten om en förestående kupp i Paraguay.

Argentina

President Cristina Kirchner brottas med sjunkande popularitetssiffror och en ihärdig opposition. På sistone har det därtill uppstått en kontrovers kring Kirchner i anslutning till att hon genom ett dekret avsatt centralbanskchefen - centralbankschefen var ett hinder för hennes ambition att använda valutareserven i syfte att betala av Argentinas utlandsskuld. Centralbankschefen blev dock senare återinsatt av en domare och oppositionen hotar att driva fram en utredning kring Kirchners hantering av frågan.


För det första är det intressant att listan innehåller olika slags länder. Den innehåller både länder som styrs av moderata socialister och de som styrs av radikala socialister och kommunister. För det andra är de flesta länder på listan mycket viktiga aktörer på kontinenten (möjligtvis med undantag för Paraguay).

Brasilien är Latinamerikas största, mäktigaste och rikaste land med potential att bli en supermakt (åtminstone enligt vissa bedömare). Argentina är precis som Brasilien ett stort land och är därtill Sydamerikas näst största ekonomi och medlem i G20.

Kuba är måhända i sig själv inte en mäktig aktör, men som källa till konflikter med andra länder är landet otroligt viktigt samt en symbol för kommunismens fäste på den amerikanska kontinenten. Venezuela är ett land med ekonomisk potential, inte minst på grund av oljetillgångarna. Därtill har landet ofta hamnat i rampljuset på grund av dess karismatiske och kontroversielle president. Som källa till konflikt, och inte blott med USA utan även med sina latinamerikanska grannar, i synnerhet Colombia, är landet betydelsefullt.

Som tidigare nämnts i denna blogg torde valet av Barack Obama som president i USA ha missgynnat de antiamerikanska krafterna i Latinamerika; alldenstund Obama är relativt populär i omvärlden, och det torde därmed vara svårare att måla upp en bild av honom som imperialist. Förmodligen har detta drabbat latinamerikanska presidenter som Hugo Chavez värst, eftersom han byggt upp mycket av sin image som en befriare av amerikansk imperialism och således i viss mån är beroende av att bilden av USA som den stora satan upprätthålls. När det inte längre går att rikta uppmärksamheten mot en annan stats eller statsmans påstådda ondska kommer befolkningen i högre utsträckning att syna den egna regimen.

Oberoende av vad man tycker om att stats- och regeringschefer inte får väljas om hur många gånger som helst är det intressant att notera att Chiles och Brasiliens ledare frivilligt avgår, trots skyhöga popularitetssiffror, medan Hugo Chávez istället arbetar för att skriva om konstitutionen så att han tillåts fortsätta regera.

de la Reguera försöker sig dock inte på att ge någon förklaring till varför Latinamerika rört sig mot mitten. Det är troligtvis inte heller helt lätt att finna ett svar på denna fråga. Samtidigt är det väl tidigt att dödförklara vänstervågan i Latinamerika, men visst ser det ut som att den är på väg att ebba ut något. Kanske kan Piñeras seger i Chile uppmuntra övriga högerkandidater i Latinamerika segern finns inom räckhåll, åtminstone om de är villiga att positionera sig mot mitten.

Referens:
Högersegern i Chile hotar Latinamerikas vänstervåg

Läs mer:
Bloggen:
Valet i Chile 1: Piñera ny president 20100119
Venezuela hotas av elkris 20100110
(Latin-)amerikansk propaganda 20100103
Chavez skräms - Chile går åt höger? 20091217

Media:
Mjuk högersväng i Chile
Piñera ny president i Chile