"Den Amerikanska Högern" - Martin Gelin

När Barack Obama vann det historiska presidentvalet den 4:e november 2008 och sedan svors in som USA:s 44:e president den 20 januari 2009 var många bedömare övertygade om att det republikanska partiet var ett utdöende släkte, att den ideologiska konservatism som blivit en politisk realitet med Ronald Reagan och därefter i mer än 30 år influerat såväl republikaner som demokrater, äntligen var över. Även somliga republikaner gjorde denna bedömning.

Så här nästan fyra år senare står det dock klart att så inte är fallet. Republikanerna har med sin mest konservativa falang i spetsen gjort en rejäl come-back, och i sin nysläppta bok "Den Amerikanska Högern" förklarar författaren och journalisten Martin Gelin ingående och strukturerat hur detta kunde ske.

Jag själv, som dagligen följt det republikanska partiets come-back lika länge som Martin gjort - även om min egen resa uteslutande skett i cyberrymden - sögs snabbt in i berättelsen, och här följer således min recension där jag kommenterar både vad jag ansåg vara bra, såväl som mindre bra med boken - följt av en avslutande diskussion om boken som helhet.

* * *


Bra saker:

I förordet berättar Gelin att han gjort två resor; dels en geografisk resa runt hela USA där han träffat företrädare för alla de falanger och grupper som influerar dagens högerkonservativa republikanska te-party-parti - alltifrån högerkristna i södern, till libertarianer i Kalifornien och mormoner i Utah. Och dels en ideologisk resa i historien till den moderna konservatismens ideologiska rötter på 1950-talet, och Gelin tvinnar ihop dessa två resor på ett sätt som ger läsaren den insugande upplevelsen av att förstå historien genom nuet, snarare än att torrt försöka lära sig förstå nuet genom att i sedvanlig skolordning studera historia.

Ett bra exempel på hur Gelins reseskildring på detta sätt lockar och sedan synkroniserar med den övergripande historiska kontexten är kapitel 1, som handlar om ett besök i West Virginia, där Gelin gästar två män han i ett tidigare skede stött på under ett te-party-möte i Virginia. I West Virginia får han se en djup fattigdom och misär som för en läsande betraktare ter sig hjärtskärande (och onekligen påminner om Michael Harringtons klassiker "The Other America"). De två män Martin besöker är dock vana med tillvaron och försöker i första hand förklara för sin svenske gäst vad som orsakat det mänskliga lidande han ser. Det hela beror, förklarar männen, på att Washington DC (dvs den federala regeringen) gör för mycket, inte att de gör för lite. Allt sedan Kriget mot Fattigdomen inleddes på 1960-talet har situationen gått utför: människor har blivit bidragsberoende, lärt sig att leva på staten utan att ta ansvar för sina egna liv. Det har lett till den situation som nu råder, med drogberoende och människor som finansierar sitt missbruk genom att sälja och byta bort sina statliga matkuponger mot knark - och väldigt ofta receptbelagda mediciner som skrivs ut i överflöd.

Washingtons fel, förklarar de båda männen genomgående. Som svensk kan man dock lätt fråga sig om bristande sjukvård, och bristande basbehov verkligen beror på att Washington gjort för mycket. Snarare känns det ur ett svenskt perspektiv som att någon (oavsett om detta är Washington eller West Virginias delstatsregering, eller gruvföretagen eller någon annan) gjort för lite. Gelin väver sedan i egenskap av berättare in ett statistiskt och faktamässigt försvar för kriget mot fattigdomen, vilket sätter situationen i dess historiska kontext.

Allt handlar dock inte om misär. Långt ifrån. I kommande kapitel besöker Gelin konservativa hemmamöten i Orange County, Kalifornien - ett välbärgat område för välbärgade konservativa som hållit sådana möten där sedan 1960-talet där man pratar om behovet av låga skatter, en liten regering och hot från socialistiska läror - långt innan te-party-rörelsen existerade.

Han besöker också Ron (och Rand) Paul-anhängare, och libertarianer med utopiska drömmar om libertarianska paradis utan statligt överförmynderi - drömmar somliga av dessa drömmare, som te x Peter Thiel - excentrisk miljardär och bl a grundaren av PayPal - som visat sig vara redo att investera miljoner i, genom exempelvis byggandet av libertarianska "frihets öar" på den kaliforniska kusten.

En annan av hans mer spännande resor går till Arizona, där han träffar en kvinna som är te-party-aktivist pg a att hon anser att den federala regeringen måste ta itu med den illegala invandringen. Platsen där hon en gång växte upp i trygghet präglas numera av att knarkkarteller smyger runt husknutarna kvällstid. På samma resa träffar han också den form av entreprenörskap som bara existerar i USA, när han besöker en man som byggt sina egna drönare och enligt egen utsago bedriver bättre spaning mot illegala invandrare som försöker ta sig in i USA än den federala regeringen gör. Personer som lockar läsaren att vilja veta mer om hur deras tankar växte fram. Och Gelin ger också en historisk tillbakablick på de lagar på 1960-talet som liberaliserade invandringen.

Gelins berättarteknik gör också boken intressant för såväl lekman som nördigt ämnesintresserad. Släktforskning -åtminstone bedriven av vanliga Svenssons- blir oftast intressant pg a att man utgår antingen från sig själv eller från någon person i ens närhet man har en personlig koppling till. Få skulle - och få skulle bli intresserade av - att bara slumpvis peka med fingret på ett namn i kyrkoboken och därefter börja spåra dennes historia. Det blir intressant i den mån det känns relevant för en själv. Gelin skapar i boken just den relevansen genom att i sina reseskildringar ge läsaren ett personligt möte med alla de karaktärer, med sina diverse åsikter, som han på sin rundresa sött på. Vilket i läsaren väcker frågor om hur de kunnat bli på det sättet, och vad som föranlett personerna Gelin träffar att tänka och dra de slutsatser som de gör. Varefter Gelin sedan passande presenterar just den ideologiska och historiska kontext man som läsare vill ha för att förstå personerna man just fått möta. Boken kan således beskrivas som en samtids-samhälls-analytisk ideologisk släktforskning, och det gör den väldigt spännande.

Bokens historiska resa - som går via historieböcker och ideologisk litteratur - till den konservativa rörelsens rötter, lyfts i synnerhet fram fram i kapitel 2,3 och 5, som handlar om den nya högerns uppkomst på 1950-60-talet med tänkare som William F. Buckley och politiker som Barry Goldwater. Samt om hur södern i samband med Goldwaters presidentkandidatur som republikansk kandidat 1964 övergav sin lojalitet till demokraterna till förmån för republikanernas och Barry Goldwaters delstatsfrihetliga budskap (som många i södern vid den tidpunkten såg som ett utmärkt sätt att värna segregering mot en en alltmer inkräktande jämlikhetstänkande federal regeringsmakt).

I kapitel 5 berättar han om den kristna högern, med fokus på de kvinnor som spelat en stor roll inom denna rörelse, som den åldrade Phyllis Schlafy, som spenderat sitt liv med att motsätta sig feminismens aktivism till förmån för traditionella kvinnoroller. Men Gelin knyter också aktivismen samman till dagens moderna konservativa kvinnor som Sarah Palin, och för ett intressant resonemang om att Palin (en självständig, stark oberoende kvinna som helt uppenbart har huvudrollen i familjen) är en produkt av just progressiv utveckling för kvinnor.

Men han berättar också de evangelikalas politiska historia överlag, från 1970-talet framåt när de besvikna på Jimmy Carter anslöt sig till Ronald Reagan, och hur den kristna högerns organisationer som Focus on the Family, Moral Majority och senare Christian Coalition drev den politiska aktivismen vidare - en aktivism som idag visar sig i te-party-rörelsen, som även om de har ekonomi i förgrunden inte har släppt den konservativa rörelsens gamla idéer om socialkonservatism sprungna ur den kristna högern. Det är ett långt kapitel som ger läsaren en viktig överblick av den kristna högerns historia.

Men Gelin gör inte bara resereportage och historiska redogörelser, han samtidsanalyserar också olika fenomen - och beskriver i kapitel 4 hur många nu aktiva konservativa spenderat årtionden för att bygga den ideologiska plattform såväl som den politiska infrastruktur som har behövts för att göra dagens te-party-rörelse och "upproriska höger" så effektiv. Särskilt nämner Gelin Grover Norquist, som han intervjuat och studerat, som skapat organisationen Americans for Tax Reform och lyckats få de flesta republikaner i Kongressen att gå med på ett löfte om att aldrig höja skatter. Något de gör utifrån föreställningen om att deras stora föredöme Ronald Reagan var kompromisslös - vilket Gelin förklarar är just en av skillnaderna mellan Reagan och dagens höger: Reagan kunde faktiskt kompromissa.

Gelin beskriver också hur Grover Norquist sätter agendan för stora delar av högerrörelsen. Varje onsdag håller han en frukost för topp-konservativa i Washington DC där han förklarar vad som behöver göras för att vinna, och ofta ekar Norquists budskap senare vidare via sociala medier som twitter, där det sprids av te-party-aktivister.

I kapitel 8 fortsätter Gelin att beskriva hur konservativa förfinat utvecklingen och användandet av medier: sociala medier, Fox News och i synnerhet konservativ Talk Radio - har gjort man byggt upp en "konservativ kokong" som lyssnare kan komma in i och sedan leva i utan att ta in nya intryck utifrån. Det skiljer denna era från tidigare, då man oftast också lyssnade på vanliga radionyheter. Något moderata republikaner, som te x David Frum, är mycket missnöjda med att det inte längre görs.

Den uppbyggda konservativa världen legitimerar och har gjort det möjligt för den nya högern bli självgående. Trots att man blivit mäktigare än någonsin förr (och på 1950-60-talet var man bara en liten upprorsfalang av partiet) så drivs man i sin aktivism av tanken på/föreställningen om att man är eller börjar bli maktlös. Regeringen blir större - ens egna rättigheter mindre. Den amerikanska befolkningen blir mer heterogen - ens egna kulturella och etniska kopplingar mindre, vilket i sin tur sporrar till en aktivism som lett till att den konservativa rörelsen av idag effektivt lyckats driva ut i princip alla moderata republikaner ur partiet. Och Gelin förklarar avslutningsvis att de som trodde att den amerikanska högern var på väg att dö ut (vilket man trott många gånger i historien, och då haft fel) hade fel även denna gång. Den konservativa rörelsen är inte på väg att dö, tvärtom så får den mer makt - och även om Obama skulle vinna presidentvalet i höst så kommer de konservativa med all sannolikhet att minst behålla Representanthuset såväl som fortsätta dominera delstatsregeringarna runtom i USA - allt i takt med att rörelsen växer sig allt mäktigare.

Det är en bra analys och styrkorna i Gelins bok utgörs således av kombinationen av personporträtt, historisk bakgrund och samtidsanalyser, och "Den Amerikanska Högern" är den mest ingående granskningen av den amerikanska te-party-rörelsen som hittills gjorts ur ett svenskt perspektiv, vilket gör boken till en guldgruva för svenska forskare med intresse för ämnet.


Mindre bra saker:

Men trots att det finns mycket gott att säga om Gelins mycket välskrivna bok, så finns det också saker jag anser att han missar. Dels detaljer som tangerar till sakfel - men framförallt de större sammanhangen och den övergripande beskrivningen av den konservativa rörelsen.

Martin Gelin är en duktigare författare än jag är, och jag har heller inte vare sig bott i eller rest runt i USA på det sätt han gjort. Däremot har jag med den här bloggen hängt med i det Obama-kritiska konservativa motståndet så gott som varje dag i fyra år. Det fanns vissa saker i Gelins bok jag inte kände till och inte kunde mycket alls om (Libertarianerns utopiska samhällen hade jag bara ytligt hört talas om, och då främst idén om att skapa en libertariansk stad vid namn "Paulville", Grover Norquist kunde jag faktiskt inte mycket om, och Wal-Marts betydelse för en ny arbetande generation konservativa kvinnor kände jag inte alls till. Inte heller kunde jag detaljdistinktionerna mellan de olika stora te-party-organisationerna). I övrigt kände jag dock till det mesta. Den historiska resa Gelin gjort har nämligen jag själv också gjort.

I sin litteraturlista längst bak i boken har Gelin 132 titlar nämnda. Här hemma i min inte alltför stora 1:a, har jag två bokhyllor fyllda med böcker om amerikansk historia och politik. Tillsammans med de böcker som också finns utspridda i garderober och travade på och under nattduksbordet blir antalet över 200. Där finns det mesta; alltifrån en självbiografi om Andrew Jackson från 1937 till Barack Obamas böcker. I historiskt avseende finns allmänna klassiker som Lewis och Clarkes reseskildringar till mer udda böcker som te x om Liberias historiska koppling till USA, eller Marx' och Engels analys av amerikanska inbördeskriget. Där finns också såväl liberala klassiker som Michael Harringtons "The Other America" och Barry Goldwaters konservativa klassiker "The Conscience of a Conservative".

Jag är ingen expert, men USA:s konservativa rörelse är en rörelse jag i hyfsad utsträckning satt mig in i, likaså den historiskt progressiva/liberala rörelse som föregick konservatismen. Och vad man lär sig när man studerar dessa rörelser är att båda blir begripliga om de tillåts göra sig hörda utifrån sina egna premisser. Inte bara det, båda går också (lite beroende på ens egen utgångspunkt) att faktiskt på ett trovärdigt sätt tro på. Något som emellertid inte framkommer i läsningen av Gelins senaste bok.

2009 skrev Martin Gelin boken "Det Amerikanska Löftet" - som handlade om Barack Obamas väg till Vita Huset. En bok där Gelin givetvis också nämner John McCain, Sarah Palin, Bush och det republikanska partiet. När dessa nämns görs det ofta nedsättande, på ett sätt som inte är sakligt och när man som konservativ anhängare av den amerikanska konservativa rörelsen (den kategori jag själv kan placeras i) läser boken så anser man inte att han skildrar dessa rättvist. Det gör dock inte så mycket pg a att boken inte handlar om dem, utan om Barack Obama. Och Obama lyckas han väldigt bra med att beskriva utifrån dennes syn på världen och världspolitiken.

"Den Amerikanska Högern" har dock i syfte att skildra en rörelse Gelin på ett personligt plan inte sympatiserar med - vilket givetvis är en svårare författarutmaning än att skriva en bok om en politiker man gillar. Men än viktigare är det förstås då att försöka hålla sig neutral och korrekt redogöra de ståndpunkter motståndarsidan faktiskt har, istället för de liberala nidbilder av dessa som givetvis också finns. I sina källkommentarer förklarar Gelin sitt syfte med boken som följande:

"Min ambition med den här boken har varken varit att demonisera eller försvara den amerikanska högern, utan snarare att försöka förstå den bättre."

Jag själv är som läsare (och som pro-republikansk sympatisör) inte helt säker på att det verkligen varit Gelins riktiga syfte. Som läsare av boken får man visserligen större förståelse för enskilda konservativa aktörer: man förstår resonemangen som de två män Gelin träffade i West Virginia för. Man förstår också libertarianernas sätt att tänka, Grover Norquists tankar, och Ralph Reeds och den kristna högerns politiska ståndpunkter. Man förstår dem, men man håller aldrig riktigt med dem, och får aldrig någonsin känslan av att de för en sekund skulle kunna ha rätt. Detta dels pg a att Gelin i sina parallella kommenterar till sina reseskildringar är snabb med att framföra fakta som förklarar att Kriget Mot Fattigdomen visst lyckats, att Laffer-kurvan som Ronald Reagan baserade en stor del av sin retorik och ekonomiska politik på är väldigt tvivelaktig, för att nämna några exempel.

Martin Gelin misslyckas således att i sin bok med att lyfta fram det som är själva kärnan i den moderna amerikanska konservatismen: nämligen att det finns en seriöst, trovärdig och intellektuell grund att ifrågasätta den liberala synen och filosofin om staten som den yttersta garanten för individuell trygghet och frihet. Vilket är de ideologiska premisser som USA:s progressiva och liberala rörelse byggt upp sin politik på under 70-år - och som konservativa som Buckley och Goldwater och alla därefter sedan kom att ifrågasätta. Gelin berättar i sin bok att de motsätter sig liberalismens syn på välfärdsstat och expansiv regering, men inte -varför- de gör detta och vilka ideologiska grunder de har till detta. Istället driver han en annan röd tråd som jag strax kommer till, men låt mig först förklara vad som är det centrala temat i den konservativa rörelsen.

Den konservativa rörelse Gelin i sin bok beskriver, uppkom som en motreaktion mot en progressiv/liberal rörelse som man ansåg drivit alldeles för långt såväl mot vänster, som bort från vad som var denna rörelse ursprungliga syfte.

Den amerikanska progressivismen/liberalismen uppkom i början av 1900-talet, och försökte åtgärda de problem man ansåg att människor drabbades av genom industrialiseringen. Arbetare hade plötsligt ett behov av fackföreningar, kvinnor ett behov av att inte tvingas till slavgöra, och ett helt nytt samhälle växte fram som det gamla bondesamhällsstrukturerna inte kunde hantera. Nu var statsmakten inte längre den aktuella fiende till individer så som det varit under författningsfädernas dagar 120 år tidigare - istället blev storföretag, och slavliknande arbetsvillkor i fabriker och gruvor det som hotade individer i störst utsträckning. Här i Europa uppstod socialismen som en reaktion mot detta - i USA var dock progressivismen och liberalismen den rådande motideologin (socialism fanns också som ett tydligt tredje alternativ, men påverkade inte nämnvärt USA:s övergripande politiska system).

Den konservativa rörelse med William F. Buckley, Barry Goldwater (och en mängd andra konservativa Gelin inte nämner) hade inga intentioner att återvända till 1800-talets bondesamhälle, de ansåg däremot att liberalismens pendel svängde alltför mycket mot det som den amerikanska konstitutionen och frihetsdeklarationen så tydligt varnar för är den långsiktigt farligaste och frihetshämmande institutionen: nämligen regerings- inte korporationsmakten. Detta visades menade konservativa, genom New Deal och ekonomiska åtgärder baserade på John Maynard Keynes principer - som ledde till att man lät bönder plöja ner sina skördar, för att på så sätt få priserna att stiga. Det visade sig i fackföreningar som var så mäktiga att individerna själva inte fick bestämma i vilka politiska syften deras medlemspengar skulle spenderas. Sedan den tiden har såväl omständigheter som den liberala och den konservativa rörelsen förändrats, men kärnan är fortfarande densamma; medan konservativa anser att det finns otaliga goda skäl att fortfarande och alltid betrakta regeringsmakten som det största långsiktiga hotet mot individuell frihet, så tenderar liberaler att betrakta den fasen av historien - när regeringsmakten faktiskt var farlig - som förbigången, och de ser istället primärt staten som den bästa långsiktiga garanten för individuell trygghet.

Den ideologiska skillnaden genomströmmar båda dessa ideologiska amerikanska rörelsers hela historia. Och det är en skillnad Gelin inte på ett tillräckligt tydligt sätt lyckas få fram. Detta bevisas inte minst i hans beskrivningar av Ronald Reagan. Martin Gelin skriver ofta om Reagan, och hur dagens "upproriska höger" gärna har Reagan som föredöme, men påpekar att Reagan många gånger agerade helt annorlunda än dagens höger gör. Reagan kunde kompromissa, han kunde höja skatter, och han skar inte nämnvärt ner på historiskt liberala välfärdsprogram som Social Security och Medicare. Det är sant - Reagan var pragmatisk på ett sätt man måste bli och måste vara om man vill fungera som politiker. Men vad Reagan grundläggande gjorde var att föra in en ny syn på staten, där statsmakten trots allt i grunden betraktades med skepsis. Och den skillnaden i jämförelse med liberalismens (och även moderata Rockefeller-republikaner) syn på saken var stor. Det är också det som utgör själva kärnan i den konservativa rörelsen. Men det missar han.

Martin Gelin har istället en annan "röd tråd" boken igenom, för att förklara den konservativa rörelsen. Det är en tråd av rasism. Konservatismen finns, uppstod och utvecklades pg a att den vita majoriteten i synnerhet från södern, kände sig hotade, menar Gelin.

I kapitel 3 som handlar om hur södern blev republikanskt märks detta, genom att Gelin låter bli att göra de viktiga distinktioner som skulle behöva göras för att verkligen förstå den konservativa rörelsen och dess olika trådar. Han nämner först längre fram i boken att Barry Goldwater inte var rasist - men nämner inte alls att Barry Goldwater var vän till John F. Kennedy och att inte ens Martin Luther King Jr trodde att Goldwater var rasist. Goldwater var halvjude och hade själv för egen del fått sin beskärda del av protestantisk sydstatsrasim, och i sin bok "Conscience of a Conservative" förklarar Goldwater ganska tydligt att rasismen i södern precis som de federala lagar som antogs i Washington DC båda var en konsekvens av ett och samma fenomen: nämligen att man inte respekterade Frihetsdeklarationen och Konstitutionen. De delstater i södern som förespråkade rasism tog inte orden i Frihetsdeklarationen om alla människors lika värde på allvar, och den federala regeringen som ville inkräkta på delstatsrättigheterna tog inte heller de Konstitutionen på allvar. Lösningen på problemen var således enligt Goldwater att börja göra det han ansåg ingendera gjorde: nämligen att faktiskt börja implementera författningsfädernas föreskrifter.

Att Goldwater inte var någon rasist och av många heller inte uppfattade honom som en sådan stärks inte minst av det faktum att en av hans unga "Goldwater-girls" hette Hillary Clinton, som bland annat skrev en lovordande skoluppsats om Goldwaters "Conscience of a Conservative" och när hon själv årtionden senare blev First Lady tillsammans med sin make Bill Clinton i Vita Huset, fick hon en inbjudan att besöka den då åldrade Goldwater, vilket hon några år senare med glädje också gjorde. Vilket inte skulle ha skett om inte skillnaderna mellan Goldwater och George Wallace hade varit enorm.

Detta nämner dock inte Martin Gelin, och även om han - i synnerhet i ett senare skede av boken - förklarar att Goldwater inte var någon aktiv rasist, så får man som läsare likväl känslan av att Goldwater hade överseende med rasism, vilket i en svensk 2010-talskontext givetvis uppfattas som i princip samma sak.

Samma sak gäller ifråga om beskrivningen av John Birch Society - en konservativ gräsrotsorganisation med konspiratoriska paranoida tendenser som fick dem (och i synnerhet dess ledare Robert Welch) att se kommunister bakom varenda buske. En grupp Gelin skildrar utan att beskriva de slitningar och brytpunkter som faktiskt fanns mellan dessa och den intellektuella konservativa rörelsens ledare som Barry Goldwater och inte minst William F. Buckley Jr, som betonade vikten att göra skillnad på liberaler och kommunister. På ett ställe i boken skriver Gelin visserligen förbisvepande att Buckleys tidning National Review uteslöt de mest paranoida-Birch-medlemmarna, men utan att ge några exempel på William F. Buckleys tydliga ton och distinktion gentemot dessa. Utan sådana går det inte att förstå detta. 1962 skrev Buckley dock så här:

[Robert Welch] is damaging the cause of anticommunism, [largley because] he persits in distorting reality and refuses to make the crucial moral and political distinction between an active pro-Communist and an ineffectually anticommunist Liberal."

Buckley förklarade också att om man tillhörde dem som såg kommunister överallt, så skulle det vara svårt att se när -verklig- kommunism faktiskt visade sig. Den bilden av Buckley och National Review ges dock inte, och Gelin förklarar i kapitlet också hur den rasistiska retoriken gått i arv och även förvaltades av republikanska primärvalskandidater som Newt Gingrich, som ofta hävdade att president Obama var en "Food Stamp President" - om vilket Gelin skriver:

"När Newt Gingrich kallade Obama för "food stamp president" använde han sig av en retorik som gått i arv från Goldwater och George Wallace till Nixon, Reagan och Pat Buchanan." (S 112)

Med ett sådant resonemang kan man naturligtvis också säga att liberalismens egalitära principer är ett resonemang som bygger på samma retorik som en gång användes av Lenin, Stalin, (valfri) Kim Jong och valfri Castro-broder - och givetvis Hugo Chavez. George Wallace var onekligen en av söderns gamla gards Jim-Crow-rasister, men Nixon och Reagan var det inte. Och i kritiken av "Kriget mot fattigdomen" blev även en mängd demokrater - inte minst den demokratiske senatorn Patrick Moynihan (som skulle komma att bli en av den gamla skolans neokonservativa) - kritisk till resultaten av regeringsinsatserna, och det hade ingenting med rasism eller förklädd rasism - utan med faktiskt ineffektivitet, och en seriöst grundad kritik - att göra. Och det bör noteras att Gelin nämner Moynihan utan att gå in på dennes tydliga brytning med den liberalism och regeringstilltro han själv en gång anammade.

Gingrich syftade med sina ordval heller inte på rasistanspelningar, vad han syftade på var i första hand det faktum att Obamas politik skapade en ekonomi där folk dels behövde matkuponger (pg a att de inte fick några jobb) samt som konsekvens därav att de därefter också blev bekväma med en livsstil av beroende - varefter Gingrich förklarade att matkuponger etc inte skulle delas ut i det oändliga utan knytas till somliga motprestationer. Det kan man tycka vad man vill om - men Gingrichs syn på saken var härledda utifrån ekonomiska - inte rasistiska faktorer. Vilket fallet givetvis inte var med George Wallace som förstås var en rasist - men just därför är det förstås än viktigare att göra distinktioner.

Gelin skriver också fler saker om det republikanska primärvalet som blir missvisande. Bland annat hur de republikanska kandidaterna tävlade med varandra om hur man smartast kunde utvisa de 12 miljoner illegala invandrare som fanns i USA. Gelin skriver:

"Under republikanernas primärval 2012 var det ingen av kandidaterna som gjorde några seriösa försök att attrahera minoritetsväljare...

I stället försökte kandidaterna överträffa varandra i vem som hade den mest effektiva strategin för att deportera de 12 miljoner illegala invandrare som finns i USA." (S 310)

Jag har på den här bloggen följt det republikanska primärvalet i princip minutiöst ingående. Jag har också sett och även recenserat alla 20 primärvalsdebatter ingående. Och Gelins beskrivning stämmer förstås inte. Romney stod onekligen längst till höger - men såväl Rick Perry som Newt Gingrich hade en mycket mjukare inställning. Rick Perrys fall började inte med hans "OOOPS-moment" utan med att han hade relativt human inställning till barn till illegala invandrare, som han ansåg bl a hade rätt till skolgång och motsatte sig inte att hans delstatsregering finansierade detta. Gingrich avfärdade Romneys tanke på "självdeportering" och förklarade tydligt att man inte kunde utvisa de människor som byggt upp sina liv i USA, om dessa var hederliga medborgare som arbetade och tog hand om sina familjer. Vad man istället skulle göra var att låta en person i dessa område gå i godo för dem om de ansåg att personen skulle få, inte amnesti - men permanent uppehållstillstånd.

Den konservativa rörelsen har också en tydlig pro-latino-falang ledd av Jeb Bush (men tidigare representerad även av George W. Bush, Karl Rove etc) - som arbetat för att göra republikanerna till ett mer latino-inkluderande parti. Partiet - och inte minst te-party-rörelsen - förde 2010 dessutom fram en mängd konservativa minoritetspolitiker, såväl svarta som latinoamerikanska sådana. Dessa avfärdas dock av Martin Gelin, och det mest kategoriska avfärdandet görs mot Herman Cain, som Gelin förklarar accepteras pg a att denne är "en bra svart kandidat" som ringaktar de svartas lidande historia till förmån för slätmålande historierevisionism. Så är förstås inte fallet, inte med Herman Cain, inte med Condoleezza Rice, inte med Colin Powell och inte med de otaliga andra svarta republikanerna. Men att avfärda dessa som just historierevisionister som inte förstår att deras rörelse är direktkopplingar inte i första hand till Abraham Lincoln och Theodore Roosevelt - utan till George Wallce och historisk demokratisk sydstatsrasim, är vad Gelin måste göra för att kunna driva sin rasistiska-diskurs-röda tråd.

USA har en lång historia av rasism, och helt klart finns fortfarande spår av den, och dess ansikte sticker nu och då fortfarande upp sitt fula tryne. Rasism har också funnits och visats sig inom den konservativa rörelsen - och det bör givetvis inte stickas under stolen med. Men den konservativa rörelsen genomsyras inte av en röd rasistisk tråd, på det sätt Gelin i sin bok framställer saken. Och att svenska läsare ges den bilden, såväl av den historiska konservatismen som den moderna te-party-rörelsen måste betraktas som beklagligt.

Avslutande tankar om boken:

En bra bok om den konservativa rörelsen och "Te-party-upproret" mot Barack Obama, hade framfört de konservativas argument på ett trovärdigt intellektuellt sätt. Gelin gör dock inte det i "Den Amerikanska högern". Att han inte gjorde det i sin förra bok kan accepteras då den boken handlade om Obama. Men att skriva en bok som centrerar kring just den amerikanska högern, utan att tillfredställande faktiskt kunna förklara denna gör att hans påstående om att ha skrivit boken, inte i syfte att demonisera utan att förstå - inte känns trovärdigt. I boken demoniserar han visserligen inte och hans skildringar över vad de olika konservativa aktivister han träffar tror och tycker finns det förstås inga skäl att ifrågasätta - men vad han däremot gör är att undergräva den konservativa rörelsens trovärdighet. Inte genom intellektuella argument, utan snarare genom utelämnade av de intellektuella argument som finns och som drivit rörelsen i 60 år. Man behöver inte hålla med USA:s konservativa rörelse (vare sig övergripande eller sakpolitiskt) men man behöver för att kunna göra ett ärligt ställningstagande förstå dess faktiska premisser och argument. Den förståelsen får man tyvärr inte i Gelins bok. De enda republikaner som i hans bok tillåts göra sig själva hörda på sina egna villkor, är moderata republikaner som David Frum (och han försöker i det avseendet även ställa Mitt Romney mot dennes betydligt mer moderate far George Romney), som anser att partiet bör bli den gamla skolans Rockefeller-parti.

Och det är synd. Inte bara för att bilden av den konservativa rörelsen blir missvisande utan dessa argument, utan också för att Gelins bok i övrigt är väldigt bra. Reseskildringarna och personporträtten är strålande, strukturen på boken riktigt bra och rytmen i skrivandet/läsningen är harmoniskt på ett sätt som gör att boken aldrig blir tråkig. Och Gelin drar också -min kritik till trots- sunda, och korrekta slutsatser om många av de saker han behandlar - och det märks i läsningen att det är en genomarbetad bok av en författare med ett djupt intresse. Om han inte hade misslyckats med att trovärdigt lyfta fram den konservativa rörelsens faktiska argument, utan att avfärda dessa innan de ens fått tillfälle att sakligt presenteras, så hade boken nämligen kunnat bli en riktigt bra bok, med en given och aktad plats i historien ifråga om svensk USA-forskning.

Men efter att ha följt det växande motståndet mot Obama varje dag sedan han tillträdde i januari 2009 och läst Martin Gelins bok, så kan jag bara dra slutsatsen att "Den Amerikanska Högern" visserligen räcker långt, men den räcker inte hela vägen om man på allvar faktiskt vill förstå "den amerikanska högern" - och Gelins bok hamnar också den bland skaran av svensk USA-forskning som helt enkelt inte kan stå på egna ben, utan måste kompletteras genom bloggar som te x denna ;)

UPPDATERING:

Jag har just läst en del andra recensioner av Gelins bok, recensioner av människor som är betydligt mer lovordande än jag är. Läs gärna och gör jämförelser.

Göteborgsposten - Lars Åberg

Svenska Dagbladet - Sam Sundberg

Expressen - Niklas Elmér

Dagens Nyheter - PM Nilsson

Aftonbladet - Ulrika Kärnborg

UNT - Gunvor Hildén

Sydsvenskan - Lars Trägårdh

Se även tidigare inlägg:

Martin Gelins "Det amerikanska löftet" 20090504