Boken jag läste var "Amerika - Drömmarnas land" av Klas Bergman, som tidigare arbetat som journalist och bott i USA sedan 1960-talet.
Boken är en blandning av personbiografi, reseskildring och en informativ beskrivning av ett antal politiska amerikanska fenomen. Och den första delen är den mest intressanta där Bergman beskriver hur han som grabb i 1950-talets Stockholm började drömma om USA efter att ha brevväxlat med sin morfar Otto Wilhelm som utvandrat till USA 1910. Morfadern beskrev Amerika och lockade sitt barnbarn att komma över, studera och "bli amerikan", vilket i kombination med amerikanska kulturfenomen som Jazz, västernfilmer och amerikansk litteratur väckte en längtan hos den unge Klas att gå i morfaderns fotspår, och själv ge sig av till USA.
1960 tog han också steget, och begav sig blott 17 år gammal till Los Angeles för att där studera på High School. Och han beskriver sedan på ett personligt och mycket intressant sätt sin tid i det så omtalade 1960-talets USA; det fritänkande, ungdomliga USA, Martin Luther King Jr och givetvis John F Kennedy, och ger en informativ inblick i debatterna om rasfrågor och Vietnamkrig - debatter som inte alltid gick hand i hand utan ofta väldigt parallellt. Det är intressant och hans svenska perspektiv på de saker han då upplevde ger boken en känsla av närhet, även för den icke-amerikanske svenske läsaren.
Han konstaterar också hur "1960-talets" amerikanska tillvaro bokstavligt punkterades på klassiskt amerikanskt vis: med en pistolkula, när Stanfordprofessorn och medborgarrättsaktivisten Allard Lowenstein mördades 1980. Något som i kombination med Ronald Reagans seger samma år visade att Amerika var på väg in i ett annat historiskt skede än det han själv fick förmånen att växa upp i.
Så långt är boken intressant, och de personliga inslagen som återkommer hela boken igenom är alla läsvärda. Resebeskrivningarna över det stora land USA faktiskt är, är också de läsvärda och lockande. Men när Bergman däremot kommer till politik kör han ner i samma hjulspår som i princip alla andra svenska USA-journalister av hans generation; Konservatismen är dålig, konstig, och fullständigt obegriplig - Obama däremot är bra, om än inte fullkomlig.
Till Bergmans heder bör dock sägas att han inte hymlar med sina utgångspunkter: han gillade John F Kennedy, som han på den tiden räknade också som "sin egen president", och han stöder Obama och hoppades (boken skrevs våren/sommaren 2012) att Obama skulle vinna kampen mot Mitt Romney. Han berättar också ogenerat att de flesta av hans vänner är liberala Obama-anhängare.
En öppenhet som är välkommen men likväl inte gör de politiska avsnitten av boken mer intressanta, åtminstone inte om man tidigare läst andra svenska USA-skildringar, där tonen och inställningen ofta är precis densamma. Intressanta delar finns förvisso - där Bergman på ett informativt sätt beskriver amerikanska politiska fenomen, som Högsta Domstolens och Konstitutionens säregna ställning i det amerikanska samhällslivet som saknar motsvarighet här i Europa. Hans egna erfarenheter av amerikansk sjukvård (och problemen med systemet) är också de väldigt intressanta.
Men nästan allt i boken blandas med en liberal touch med rejäl politisk slagsida åt vänster. Ronald Reagans presidentskap skildras helt från liberal ståndpunkt, där Reagan framställs som en dålig president med "Iran-gate", skenande statsskulder och ett ansikte för de "rikas USA", därtill följer beskrivningen av en handlingsförlamad George Herbert Walker Bush, följt av en bättre och mer livlig och hoppfull Clinton-era, där illvilliga republikaner dock gjorde allt de kunde för att sätta käppar i hjulen - och George W. Bush, som därefter tog över, kritiseras givetvis och i sedvanlig ordning hårdast av dem alla. Bergman går på de liberalas linje i synen på valet 2000, i synen på skattesänkningar, och kriget i Irak (som han felaktigt säger inte hade något stöd i den amerikanska Kongressen).
Hoppet återvänder i och med Barack Obama, även om republikanerna med te-party-rörelsen i spetsen också gjort vad de kunnat för att sätta käppar i hjulen även för denne demokratiske president.
Boken igenom ger Bergman också uttryck för sin besvikelse på stora delar av USA, men väljer att ofta främst ge uttryck för sin frustration snarare än att beskriva de konkreta orsakerna. Ett sådant exempel är när han skildrar det ekonomiska förfallet i Detroit - och dess stora befolkningsförfall - och ställer frågan "hur kunde Amerika låta detta få ske?" utan att ens presentera de svar konservativa gärna lyfter fram (där man på goda grunder kan kritiserar liberal ekonomisk politik).
Boken är kort och väldigt snabbläst och någon djupare genomgång än så här behövs inte. Kontentan blir dock att den, trots sina många intressanta passager (där Bergmans personbiografiska skildringar var de verkligt läsvärda), som gör att den inte är dålig - likväl heller inte är bra, då den i likhet med så många andra böcker om USA, skrivna av svenska författare födda på 1940-50-talet, som många gånger bott i USA i årtionden, likväl fortfarande brottas med det faktum att de inte kan förstå det konservativa USA - inte ens det minsta lilla. Bergman verkar inte vara en tråkig person (tvärtom faktiskt; han har en intressant livshistoria och är onekligen beläst), men att nästan alla svenska USA-böcker numera följer detta mönster, börjar det däremot kännas ganska tråkigt.
Boken, som gavs ut av Carlssons bokförlag, kan köpas te x på Bokus.
UPPDATERING: Här kan en intervju med Klas Bergman gjord av Utbildningsradion också ses, där han pratar om sin bok.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar