Reagans syn på Apartheid och Mandela

Nelson Mandela lovordas idag från alla kanter. Under 1980-talet var meningarna dock mer skilda, och president Ronald Reagan lade 1986 bland annat in ett Veto mot en lag den amerikanska Kongressen röstat fram för att straffa Sydafrika för dess raspolitik (Kongressen körde senare över Reagans Veto). Det var dock under det kalla kriget, när politiken i förhållande till Sydafrika var mer komplicerad än bara den bilaterala relationen länderna emellan. Vetot har likväl givetvis av kritiker betraktas med stor skepsis.

Här intervjuas bl a Reagan-historikern Craig Shirley på NBC om Reagan och Sydafrika på 1980-talet. Han förklarar att Reagan inte ville att Sydafrika skulle bli kommunistiskt eller förfalla till blodbad, så som skett i de afrikanska grannländerna - men också att Reagan var den förste president att faktiskt ta politiska steg för att motverka apartheid i Sydafrika:

Visit NBCNews.com for breaking news, world news, and news about the economy

UPPDATERING:

Här också en alldeles utmärkt artikel i Los Angeles Times, som sätter Nelson Mandela i rätt perspektiv utan att förringa eller nedvärdera dennes enorma livsgärning och välförtjänta status.

Författaren David Horsey fick själv äran att träffa Mandela, och berättar att det var en speciell och stor människa. Men under sin karriär har han träffat många andra sådana och Nelson Mandela måste sättas i perspektiv; han började som en revolutionär socialist, också han driven av rashat - det sistnämnda försvann dock under hans långa fängelsetid och hatet förbyttes mot en försonande anda världen med rätta bör fascineras av och ta till sig. Och det är också det som gör att man kan dra paralleller till Gandhi och Lincoln. Att dagens ledare, alltifrån George W. Bush och Barack Obama lovordar Mandela är därför inte konstigt.

På 1980-talet var dock situationen annorlunda och det var Mandelas pro-kommunistiska tendenser som fick Ronald Reagan och Margaret Thatcher att ta avstånd från honom. Även efter sin fångenskap, när hatet var förbytt mot försoning och kärlek, upphörde Mandela inte vara revolutionär och fortsatte beundra Fidel Castro. Och på så sätt stod han för något helt motsatt det amerikanska. Likväl visar hans liv uppenbart att han strävade efter samma sak som de amerikanska revolutionärerna; en önskan att få leva fritt med samma rättigheter som alla andra.

En utmärkt krönika av största vikt att lyfta fram, som ger perspektiv på Nelson Mandela, men också på Reagan och Tatcher.

Här också en artikel hos CNN som på ett bra sätt klargör Nelson Mandelas bakgrund. Nej, han var ingen pacifist på samma sätt som Gandhi eller Martin Luther King, Jr - och ja, han var - eller stämplades i alla fall som kommunist av den rasistiska sydafrikanska regimen (som dessutom gjort det olagligt att vara kommunist); vid den tidpunkten var Sydafrika allierat med USA i ett pågående kallt krig som var mycket hett, och USA accepterade ganska villigt kommuniststämpeln man gett Mandela. Situationen är dock komplicerad. De som helgonförklarar Mandela har fel, men de som demoniserar honom och beskriver honom som en kommunist eller terrorist har också de fel. Också en viktig artikel i denna viktiga debatt.

UPPDATERING 2:

Här ett liberalt perspektiv på saken, där man menar att Reagan och de konservativa som motsatte sig sanktioner mot Sydafrika alldeles för lättvindigt köpte rasistregimens kommunistskräck-propaganda.



Här intervjuas på Fox News också Edward Perkin - Ronald Reagans ambassadör i Sydafrika om Reagan-administrationens politik gentemot landet, och hur Reagan ville arbeta för att avveckla apartheid och försöka få Nelson Mandela frisläppt:



UPPDATERING 3:

Här också en artikel på CNN av Newt Gingrich där denne tar ton mot dem på vänsterkanten som hävdar att Reagan stödde Apartheid.

Källa: NBC

Se även tidigare inlägg:

Nelson Mandelas USA-besök 20131206