Nyligen publicerades alla kandidaters insamlingssiffror från andra kvartalet. Kandidaterna får in pengar dels direkt till sina kampanjorganisationer, samt indirekt till så kallade Super-PACs - en sorts "lobby-organisationer" som kampanjar för en kandidat men som inte kan samarbeta direkt med den officiella kampanjen. Medan officiella kampanjer endast kan ta emot $2700/person, så kan Super-PACS ta emot obegränsade bidrag (därför har de i de flesta fall, som ni kan se redan, samlat in mer pengar än själva kampanjerna).
Här följer en ranking samt analys:
1. Jeb Bush - 115 miljoner
Jeb Bush leder inte alls överraskande pengaracet. Bush-familjen är tillsammans med Clinton den mest inflytelserika familjen i USA, och har på så vis många kontakter med djupa fickor. Noterbart att endast 15 miljoner gick till Bush's kampanj, medan övriga 100 miljoner gick till Super-PACs som stöder Bush.
Detta är helt i linje med vad Bush förväntas få in, och som "etablissemangskandidat" är ju pengarna hans främsta styrka. Det stora frågetecknet är; fortsätter framgångarna? Det har nu senaste månaden blivit trångt med etablissemangskandidater som åtminstone kommer försöka rycka åt sig en del av Bush's givmilda donatorer. Tredje kvartalets siffror kommer därför att bli högintressanta.
Bushkampanjen brottas dock med ett antal mål på himlen, framförallt att 80 % av de som donerat till Bushs kampanj har nått sin lagliga maxgräns ($2700). Bush kommer alltså antingen att behöva hitta nya donatorer, eller förlita sig i allt högre grad på sina Super-PACs som han som sagt enligt lagen inte kan kontrollera (minsta koordination är högst illegal). Bush är också den kandidat som har minst andel små donatorer; endast 3% av Bushs pengar kom från dem som gav $200 eller mindre (dvs, vanligt folk). Detta stärker bilden av Bush som en som visserligen attraherar eliten, men som - likt Romney - har problem med att få vanligt folk att känna entusiasm kring honom.
2. Ted Cruz - 47 miljoner
Något överraskande är det ingen mindre än Ted Cruz som ligger tvåa. Nu bör det nämnas att Cruz är den som kampanjat längst av alla kandidater (han pålyste sin kampanj redan i Mars), men detta är likväl mycket imponerande, samt, i ärlighetens namn, oroande för oss som föredrar intellektuella konservativa kandidater.
Cruz, till skillnad från Bush, får nästan hälften av sina pengar från små donatorer (typ gräsrotsaktivister). Endast 16% av hans donatorer har donerat maxbeloppet, så här finns det fortfarande tillväxtutrymme.
Vad beror då Cruz's succé på? Uppenbarligen verkar hans strategi, att vara först in i racet och därmed kunna knyta åt sig donatorer tidigt, ha fungerat. Nu återstår att se om pengarna sinar i takt med att Cruz fallit tillbaka i opinionsmätningar - från en tredjeplats i april till en åttondeplats idag. Den kommande debatten i början av Augusti kommer bli viktig för Cruz för att väcka liv i sin kampanj igen. Men de ekonomiska resurserna saknar han inte.
3. Marco Rubio - 44 miljoner
Rubio imponerar och etablerar sig med dom här siffrorna som en trovärdig utmanare till Bush, något jag måste säga att jag personligen förvånats över - jag var övertygad om att Bush skulle lyckas stjäla rampljuset från Rubio, då han politiskt är ganska lik men är mer erfaren och har ett tyngre kontaktnätverk (via sin familj). Endast 31% av Rubios donatorer har "maxat" sina bidrag.
Rubios siffror har visserligen haft en nedåtgående trend senaste veckorna, men det är fortfarande väldigt tidigt och han har starka siffror i de tidiga delstater vilka är de som brukar betyda mest. Han har även fördelen av att han är en tänkbar vice-presidentkandidat för alla kandidater utom Jeb Bush (som inte kan välja Rubio då VP och presidenten i princip inte kan komma från samma delstat), vilket gör att inga kandidater vill attackera honom mer än de absolut måste, då de alla kan komma att behöva samarbeta med honom längre fram.
4. Ben Carson - 28 miljoner
Det här är den överlägset den största skrällen. Ben Carson har lyckats med det Mike Huckabee 2008 misslyckades med - samla värdekonservativa väljare OCH få dem att öppna plånböckerna, samtidigt som han håller sig populär bland den breda allmänheten (klassikern är att lyckas med 2/3).
Carsons kampanj har varit ganska anonym - han gjorde några tabbar i början, men har annars spelat smart och odlat sitt stöd under radarn. Tills Trump började stiga i mätningarna hade Carson faktiskt en tredjeplats nationellt, med starkt stöd i framförallt Iowa och South Carolina, två tidiga delstater. Jag misstänker att Trump snart kommer falla i glömska (i synnerhet efter hans idiotiska attack på John McCain), så de väljarna lär nog återvända snart nog.
Hela 80 % av Carsons pengar kommer från små donatorer, och endast 3 % av donerat sitt maxbelopp. Här finns alltså en otroligt potential inför kommande kvartal.
Är det därför dags att börja se Carson som en seriös kandidat - istället för en sidoföreställning som de flesta, inklusive mig, gjort? Problemet för Carson är att han saknar politisk erfarenhet, och jag tror att detta innebär att hans tak är betydligt lägre än för de flesta kandidater - det finns helt enkelt rätt många väljare som aldrig, inte under några omständigheter kommer rösta på en kandidat som inte hållit något politiskt ämbete tidigare. Däremot har Carson definitivt lagt grunden för en strålande politisk framtid om han är intresserad av att söka andra uppdrag i framtiden.
Noterbart är också att Carson är den Republikan som är är populärast bland allmänheten - han är faktiskt den ende som fler amerikaner ser positivt än ser negativt på (dock har många ännu inte bildat någon uppfattning), och hans siffror i opinionsmätningarna mot Hillary Clinton är helt okej.
5. Rand Paul - 7 miljoner till kampanjen; okänt belopp till Super-PAC
Rand Pauls Super-PAC har i skrivandes stund inte tillkännagett hur mycket pengar de fått in, men även om den bara fått in lika mycket som själva kampanjen så är Paul solklar femma.
Även om Pauls siffror inte är dåliga som så, så måste dom sättas i perspektiv: Paul är den kandidat som fick ärva ett nätverk med gräsrotsaktivister från sin far Ron Paul - mannen som uppfann konceptet "moneybomb", dvs kampanjer för att få alla supporters att donera pengar på en specifik utvald dag och på så vis få medieuppmärksamhet. Paul har däremot inte lyckats behålla all denna entusiasm, och i synnerhet hans super-PAC - som, det tål att upprepas, han inte kan kontrollera - har gjort ett antal tveksamma beslut (som en TV-reklam där man gick till personangrepp mot andra konservativa kandidater).
Jag skulle också argumentera för att Paul är den som behöver pengar mest av alla kandidater, av den enkla anledningen att hans budskap är mer komplext och tar längre tid att förklara. Det måste "hamras in" på ett sätt som Cruz eller Carsons budskap inte behöver. Detta innebär att Paul behöver mer TV-reklam, fler annonser, fler kampanjevents och så vidare jämfört med andra kandidater. Som det ser ut just nu måste han upp en växel till minst för att kunna det.
Precis som Carson kommer en överväldigande del (65 %) av Pauls pengar från små donatorer, och endast 13 % har maxat. Kapacitet för en växel till finns med andra ord.
5. Scott Walker - 30 miljoner, endast till super-PAC då kampanj pålystes först tredje kvartalet
Scott Walker tilldelas en delad femteplats med Paul (vars totala belopp somsagt är okänt). Walker har starka opinionssiffror och ses som en i topp-trion (tillsammans med Bush och Rubio), och det märks att han har vanan inne när det gäller att samla ihop pengar (något han behövt göra flera gånger på senare år - han har varit med om inte mindre än tre valkampanjer mellan 2010 och 2014, och vunnit alla tre).
Scott Walker valde att vänta med att pålysa sin kampanj tills delstatskongressen tagit semester. Något som nog var klokt, då Walker fick problem med att få igenom sin senaste budget som fick hård kritik både från höger och vänster. Men eftersom han inte hade pålyst sin kampanj så var strålkastarljuset riktat på andra kandidater, och därför skadade det honom inte nämnvärt (åtminstone inte så här långt).
30 miljoner för en kandidat som inte ens pålyst sin kandidatur måste anses vara klart godkänt, och nu när Walker faktiskt börjat kampanja får dom andra kandidaterna verkligen se upp.
6. Rick Perry - 18 miljoner
Perry var den ende kandidat som för ett ögonblick såg ut att kunna utmana Mitt Romney 2012 inte bara opinionsmässigt utan även pengamässigt. Han har fördelen att komma från en stor delstat där han byggt upp ett starkt politiskt nätverk.
Den här gången har det inte gått fullt så bra, och det är tydligt att Perry plågas av sin makalöst dåliga kampanj 2012. Av dom 18 miljoner han fått in har 17 miljoner gått till hans super-PAC; inte i sig självt en dålig siffra, men uppenbarligen kommer Perry inte kunna krossa de andra småkandidaterna genom att spendera mer än dom (vilket han tillfälligt gjorde 2012).
Perrys chans är debatten den 6 Augusti. Till att börja med måste han vara bland de top 10 kandidater som tar sig dit, och därefter måste han revanschera sig och visa att han är en mycket bättre debattör och kandidat än han var förra gången. Lyckas han med det kommer han snart tillhöra toppskiktet.
7. Chris Christie - 11 miljoner, endast till super-PAC då kampanj pålystes först tredje kvartalet.
Chris Christie är en av få kandidater jag törs skriva av direkt. Han är inte etablissemangets favorit, hans delstats ekonomi har en nedåtgående trend, han är otroligt impopulär bland Republikanska kärnväljare, han är ännu mindre populär i den delstat (New Jersey) där han är guvernör...
Jag ser kort sagt inget scenario som slutar med att Chris Christie blir Republikanernas kandidat, och dom 11 miljoner som hans super-PAC samlat in gör inte oddsen bättre, när vi betänker att dom kandidater som Christie först och främst ska försöka stjäla väljare ifrån - Walker, Bush och Rubio - har minst tre gånger mer. Christies sista chans är att få en plats på scenen i den första debatten (där de tio kandidater med högst opinionssiffror får vara med) i Augusti och där göra riktigt bra ifrån sig. Annars kan detta gå till historien som en av de kortaste presidentkampanjerna någonsin.
8. Bobby Jindal - 9 miljoner
Jindal är en kandidat som en gång sågs som en framtida stjärna, men som på senare år brottats med problem på hemmaplan (han är numera väldigt impopulär i sin egen delstat) och som dessutom tycks ha drabbats av en identitetskris - tidigare i sin karriär var Jindal en typisk ekonomipolitiker med fokus på skattefrågor, men på senare tid har han fokuserat mer på värdekonservativa frågor och försökt lansera sig som evangelikala väljares bäste vän. Nu har Jindal just börjat kampanja på riktigt, och vi får se hur hans profil utformar sig, men tydligt är att han inte är lika säker på sina egna styrkor och svagheter som man kanske skulle kunna önska, vilket gör att han vacklar och framstår som oseriös.
9 miljoner är ändå högt över förväntningarna för en kandidat som Jindal vars siffror varit dåliga en längre tid. Jindal är alltså inte helt uträknad. Än.
9. Mike Huckabee - 8 miljoner
Jag stödde Huckabee i flera år och har fortfarande stor respekt för honom både som person och som kandidat. Men, 8 miljoner var en kalldusch. Huckabee har varit öppen med att målet är minst 50 miljoner för hela primärvalssäsongen, och det här är inte ens i närheten (i den här takten når han bara hälften innan primärvalen börjar).
Vad som gör saken värre är att Huckabee ständigt jagats av stämpeln som en dålig "fundraiser", en person som visserligen blir väl omtyckt av de flesta men som inte lyckas få folk att öppna plånböckerna. I och med de här siffrorna cementeras den stämpeln ytterligare, och det kan göra det ännu svårare för Huckabee i kommande kvartal då donatorer kan uppleva att det är "bortkastade pengar" att ge till en kandidat som ingen annan uppenbarligen vill ge till.
Överlag har Huckabees kampanj varit en fullkomlig katastrof. Innan kampanjen ens började attackerade han popsymbolen Beyoncé; därefter påbörjade han sin kampanj med att attackera social security-reformering, något han följde upp med att försvara en kändiskristen (Josh Duggar) som visade sig ha begått pedofila övergrepp i sin ungdom - något som blev sista droppen för mig.
Vad Huckabee håller på med vet jag inte exakt, men det är solklart att det inte fungerar. Hans opinionssiffror sviktar, och allt fler väljare har en negativ syn på honom - tidigare var Huckabees styrka att även de som inte höll med honom ändå tyckte bra om honom, men inte nu längre.
Det återstår att se om Huckabee kan återfå glöden i kampanjen, och precis som för Christie kommer debatten i augusti bli otroligt viktig. Om inte Huckabees siffror - både opinionsmässigt och vad gäller intäkter - börjar stiga igen, hoppas jag att han gör det enda rätta och lämnar racet och låter sina supporters ansluta sig till någon annan värdekonservativ kandidat som faktiskt kan vinna.
10. Carly Fiorina - 5 miljoner
Carly Fiorina är kandidaten alla gillar och ingen stöder. Den enda kvinnliga kandidaten tycks inte kunna lyfta i mätningarna, och trots alla hennes affärskontakter har hon svårt att få in stora summor pengar. Hon har, till skillnad från de flesta andra kandidater, i princip enbart riktat udden mot Hillary Clinton. Detta har gjort henne allmänt populär bland Republikaner (som ju trots allt är enade i motståndet mot Clinton), men det har inte gett resultat för hennes kampanj så här långt.
5 miljoner är i underkant för en kandidat med Fiorinas profil och bristen på pengar kommer göra det svårt för henne att introducera sig till den breda allmänheten i tid för primärvalet. Detta kompliceras ytterligare att Fiorina, i egenskap av moderat Republikan, i princip måste vinna dyra delstater som New Hampshire och Florida, istället för billiga landsbygdsdelstater i södern.
Detta kanske spelar mindre roll för Fiorina själv dock, då mycket tyder att hon ställer upp i presidentvalet mest som ett strategiskt drag för att möjligen kunna bli nominerad till vicepresident eller möjligen finansminister.
11. Lindsey Graham - 4 miljoner
Lindsey Graham är en annan kandidat som jag vågar skriva av redan nu. En moderat Republikan, avskydd sedan länge av Republikanska gräsrötter, som är mest känd för sin aggressiva utrikespolitik - i en tid då en majoritet av amerikanerna fortfarande är krigströtta, och i ett race där det finns flera andra krigshökar med starkare meritlistor. Graham har varit öppen med att han ställer upp för att se till så att utrikespolitiken finns med på agendan och så att Rand Paul (med sin mer isolationistiska utrikespolitik) inte får stå oemotsagd under debatterna. Ironiskt nog verkar Grahams kandidatur inte hindra det, då Graham med allra största sannolikhet inte kommer att få vara med i den debatt som hålls i början av Augusti pga sina låga opinionssiffror. Grahams kampanj kan därför inte ses som något annat än ett slöseri på tid och pengar.
Avslutningsvis
Santorum, Pataki, och Trump har alla samlat in mindre än en miljon dollar. För Trump är detta inget problem då hans personliga förmögenhet gör att han inte behöver någon utomstående assistans; hans största problem är istället hans egen gränslösa arrogans och skamlösa narcissism. Trump tror att nomineringen är till salu, något jag är övertygad om att Republikanerna kommer visa med all tydlig önskvärdhet att den inte är.
Santorum vann Iowa och 10 andra delstater 2012, och detta har tyvärr fått honom att tro att han har supporters. I själva verket var Santorum den enda kandidat kvar som inte hade fått ett tillfälligt lyft i mätningarna när primärvalen började 2012 (den sista "anti-Romney" kandidaten), så när hans lyft ändå kom så kom det så pass lägligt att han lyckades vinna ett antal konservativa delstater, främst i djupa södern. Detta hade dock aldrig något att göra med att Republikanerna gillade Santorum, utan istället drevs stödet för honom av en avsky mot Romney. Det här vägrar Santorum att inse - han är övertygad om att han kan samla alla sina väljare från 2012 igen. På det viset är Santorums kandidatur kanske den mest tragiska, då den drivs av rena hallucinationer och verklighetsförnekelse. Dessvärre skulle det inte förvåna mig om Santorum stannade kvar i racet iallafall tills primärvalen började - eftersom det var just före primärvalen han fick sin uppgång i opinionsmätningarna förra gången, så lär han resonera att det kan hända igen.
Pataki är nog den minst kände kandidaten. Han är en före detta guvernör av New York, som kampanjar huvudsakligen på ekonomiska frågor och är en relativt moderat Republikan. Även om Pataki inte har dåliga meriter, så är fältet för stort för att en helt okänd kandidat ska kunna få utrymme, i synnerhet när hans falang redan är välrepresenterad (av kandidater som Bush och Christie). Jag förväntar mig att han avslutar sin kampanj inom 1-2 månader.
Hur mycket betyder dom här siffrorna? Det är självklart fortfarande tidigt, men vi måste komma ihåg att kandidaterna i första hand måste kvalificera sig till debatten som hålls den sjätte augusti. Bara 10 av de 16 kandidaterna kommer att få delta. De som inte får vara med kan få väldigt svårt att resa sig igen då det är lätt hänt att deras kandidaturer får en "förlorar-stämpel". En kandidat som har gott om pengar och som ligger på gränsen till att få vara med i debatten (som Rick Perry) kan till exempel köpa till sig TV-reklam eller dylikt för att få en tillfällig boost i opinionen just i tid till debatten och ta sig in på scenen, något andra kandidater som ligger på gränsen men som har mer begränsade resurser (som Rick Santorum) inte kan göra lika lätt.
Detta var allt för denna gång. Tack för att ni läste.
John Gustavsson
Se även tidigare inlägg:
Podd 94: Presidentvalet 2016 - Del 12: Kampanj-intäkter och svensk USA-bevakning 20150719
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar