Detta är del 5 i artikelserien om Västvärldens möte med Militant Islam. I denna del beskrivs Islams första kalifat - den islamiska stat som uppkom efter profeten Mohammeds död och existerade innan Islams splittring, och leddes av de fyra rättledda kaliferna.
Igår utropade terroristgruppen ISIS ett kalifat på ett område som sträcker sig över stora delar av Syrien och Irak. Ett sådant kalifat drömmer alla jihadistgrupper om; något riktigt kalifat har nämligen inte existerat på hundra år - men hittills har inte ens Al Qaida ansett sig kapabla att utropa något sådant.
ISIS ledare Abu Bakr al-Baghdadi har proklamerats som ledare för detta kalifat. Den slags islamiska stat han vill upprätta utgår helt från Islams första kalifat, vars förste ledare
Abu Bakr han själv tagit sitt eget namn från. Här är berättelsen om det kalifatet. En text jag skrev 2007 i syfte att balansera vad jag tyckte var en oerhört obalanserad skildring som gavs av svenska akademiker. En text som omöjligen kan bli mer aktuell än just nu. Texten är lång, men väl värd sin tid. God läsning.
Alla delar i artikelserien:
Västvärldens möte med Militant Islam - Del 1: En fredens religion?
Västvärldens möte med Militant Islam - Del 2: Profetens livsgärning
Västvärldens möte med Militant Islam - Del 3: Det heliga kriget: Jihad i Islams begynnelse
Västvärldens möte med Militant Islam - Del 4.1: Koranen - En Introduktion
Västvärldens möte med Militant Islam - Del 4.2: Koranexegetik om vålds- och fredsverser
Västvärldens möte med Militant Islam - Del 5: Efter Mohammed: Det första Kalifatet
Västvärldens möte med Militant Islam - Del 6: Den bristande svenska debatten
* * *
Kapitel 5: Efter Mohammed: De fyra rättledda kaliferna
Efter Mohammeds död 632 evt. samlades några av hans anhängare för att hålla rådslag (shura) och diskutera vad som skulle hända härnäst. Vem skulle nu ledda umman – den muslimska församlingen?
Detta var en fråga som några deccenier senare skulle leda till en splittring inom islam som varat ända in i vår tid. Mohammed hade nämligen inte gett något tydligt besked om saken. På mötet beslutade man dock att Mohammeds närmsta vän, Abu Bakr – skulle bli muslimernas nya ledare. Detta därför att Abu Bakr var allmänt erkänd som en av profetens närmsta vänner; den förste utanför Mohammeds familj att konvertera till islam och en person som aldrig tvivlat på att Mohammed var Guds Sändebud – något som inte minst kom sig till uttryck efter Mohammeds himmelsfärd och nattliga resa till Jerusalem, när Abu Bakr som själv varit där, bett Mohammed att beskriva Jerusalem för honom, varefter han allteftersom Mohammed förklarade hur Jerusalem sett ut utbrast att Mohammed verkligen var Guds Sändebud. Abu Bakr gavs därför passade nog smeknamnet al-Siddiq – den sannfärdige. Men Abu Bakr var mer än bara en vän till Mohammed, han var dessutom far till Mohammeds älsklingshustru Aisha, i vars famn Mohammed avlidit. Mohammed hade också under sin sjukdom strax innan sin död bett Abu Bakr att leda fredagsbönen, och Abu Bakr var också den som styrde upp den förvirring som bland annat Mohammeds andra vän Umar varit en del av när denne till en början inte förmådde sig acceptera att Profeten var död. Mycket talade därför för att Abu Bakr skulle bli Mohammeds efterträdare. Och även om alla inte var överens om detta – vilket vi ska se längre fram – så kom man i alla fall fram till att Abu Bakr skulle bli muslimernas nya ledare, deras första kalif – eller khalifat rasul Allah – Guds Sändebuds ställföreträdare, som den fulla titeln löd.
De fyra rättledda kaliferna
Efter Abu Bakrs död skulle tre andra kalifer följa: Umar, Uthman och Ali – dessa fyra kallas inom sunnitisk tradition för de fyra rättledda kaliferna (rashidun). Under dessa fyra kalifers styre skulle det muslimska imperiet vara en någorlunda enad församling i förvaltandet av arvet från Mohammed, medan församlingen däremot efter Alis död år 661 evt skulle splittras mellan olika dynastier och olika trosinriktningar som alla stick i stäv med varandra gjorde anspråk på att vara Mohammeds riktiga ställföreträdare. Rashidunkalifatets betydelse för islams vidare historia går dock inte att överskatta, eftersom de fyra kaliferna i stora drag skulle lägga grunden för islams vidare historia: Under Abu Bakr skulle muslimernas stora expansion fortsätta, under Umar skulle den islamska tideräkningen införas, under Uthman skulle Koranen sammanställas och under Ali skulle vad som senare skulle komma att bli den shiitiska grenen av islam påbörjas. Efter Koranen och Mohammeds livsexempel utgör Rashidun och den första generationen muslimer (sahaba) det normerande exempel efterkommande muslimer ända in i vår tid skulle utgå ifrån i förståelse för vad deras religion innebar – och många muslimska väckelserörelser som genom historien ansett att deras samtida muslimer avfallit från den sanna tron skulle komma att hänvisa till denna första tid i islams historia som ett föreskrivande för hur islam ska utövas. Detta kapitel kommer därför att beskriva hur islam utvecklades politiskt och militärt under dessa fyra rättledda kalifers styre – och vi börjar med den första.
Abu Bakr:
Abu Bakr blev alltså muslimernas nya ledare och således deras första kalif, däremot gick hans ställning förstås inte att jämföra med Profetens. Mohammed hade varit Guds budbärare – Sändebudet genom vilken Gud förmedlat Koranens himmelska budskap. Mohammed hade varit muslimernas såväl andliga som politiska ledare, medan Abu Bakr bara var deras politiska ledare satt att förvalta det islamska arvet från Mohammed. Att det var så det förhöll sig bekräftade Abu Bakr själv i sitt inledningstal som Kalif, där han sa:
”Obey me so long as I obey God and His apostle, and if I disobey them you owe me no obedience.”
Riddakrigen
Abu Bakrs ämbetsperiod skulle bara vara i två år fram till hans död år 634 evt. Två år som dock skulle bli mycket händelserika och lägga grunden för det islamska rikets framtid.
Det första stora problem Abu Bakr möttes av hade att göra med den arabiska och muslimska sammanhållningen. Efter Mohammeds död menade många av de stammar som slutit förbund med Mohammed, att förbindelserna nu hade upphört eftersom dessa varit knutna till Mohammed personligen, inte till hans efterföljare eller till muslimerna i Medina i allmänhet (det var en samtida sed bland araberna att ingångna avtal bara gällde så länge motparten ifråga var vid liv). Därför slutade somliga av stammarna att betala skatt till Medina, vilket många av dem gjort under Mohammeds tid men nu menade bara blev ett sätt för Medinas elit att frånta dem dess självständighet. Detta kunde Abu Bakr emellertid inte tolerera. Utbrytningen var ett hot både mot muslimernas enhet och mot hans egen och hans anhängare i Medinas maktposition. Han förklarade därför att stammarnas allians med Mohammed inte bara varit en allians med en vanlig människa, utan med hela den muslimska rörelsen, för vilken han själv nu var ledare. Somliga av stammarna var muslimer, och motsatte sig inte islam utan bara kravet att betala skatt till Abu Bakr – andra stammar var dock polyteister, kristna eller hanafitier och somliga hade ledargestalter som själva menade sig vara profeter, precis som Mohammed varit, något muslimerna i Medina givetvis betraktade som hädelse. Abu Bakr krävde dock kompromisslös underkastelse: stammarna skulle bekänna sig till islam och betala skatt, och någon förlikande kompromisslösning skulle inte komma på tal. Abu Bakr förklarade:
”If they withheld only a hobbling-cord of what they gave the Prophet, I would fight them for it.”
De arabiska stammarna tog dock saken i egna händer och planerade att anfalla Kalifen i Medina först. Abu Bakr hade dessutom sänt ut de muslimska krigarna under befäl av den unge Usama att tåga mot bysaniterna i Jordanien eftersom detta varit Mohammeds sista militära befallning. Det gjorde däremot att Medina låg oförsvarat. Abu Bakr gav dock inte vika och gjorde en överraskningsattack som överrumplade ockupanterna, som därefter tog till flykten.
För att sedan sätta kraft bakom orden och stoppa de avfälliga stammarna från att bryta alliansen med muslimerna lät Abu Bakr därefter skicka ut sina generaler över arabvärlden, i vad som kom att kallas för
ridda-krigen (krigen mot avfällingarna) – där de upproriska stammarna en gång för alla lades under och enades i ett islamiskt herravälde styrt från Medina.
Den främste av muslimernas generaler var
Khalid ibn al-Walid, som Abu Bakr skickade ut med fyratusen man för att kuva de upproriska stammarna. Denne begav sig först mot Beni Asads stam norr om Medina, vars ledare Tulaiha menade sig vara profet. Denne hade motsatt sig Mohammed och den muslimska församlingen redan under profetens levandstid, och efter att Mohammed dött utropade han sig själv till profet. Till honom slöt sig också grannstammar i sitt uppror mot muslimerna i Medina, vilket en av hövdingarna motiverade på följande vis:
”A prophet of our own, is better than a prophet of Quraish. Moreover, Tulaiha is alive, whereas Muhammad is dead.”
Khalid besegrade dock dessa stammar i slaget vid Buzakha och Tulaiha själv flydde till Syrien men konverterade senare till islam. Slaget underkuvade också dessa stammar som nu underordnade sig islam och betalade den skatt som avkrävdes. Khalid skonade därför folket men straffade däremot dem som hade dödat någon muslim genom att avrätta dem på samma sätt som de själva använt sig av: somliga brändes levande, andra stenades, andra kastades ut från stup, somliga sköts till döds med pilbåge och några slängdes ner i brunnar.
Därefter gav sig Khalid vidare mot en förgrening av Beni Temeems stam i området Nejd i centrala Arabien, som under sin ledare Malik ibn Nuweira efter beskedet om Mohammeds död hade avsagt sig förbundet med Medina. Abu Bakr hade instruerat Khalid om att ta reda på vilka som var rebeller genom att ta i akt hur de besvarade uppmaningarna att be och bekänna islam. Upprorsledaren Malik bad sina anhängare sprida ut sig i öknen för att på så vis undkomma den muslimske generalen, som dock skickade ut ryttarhärar för att samla in flyktingarna, vilka också fann och arresterade Malik och dennes familj trots att dessa uppgav att de var muslimer. Malik sattes i arrest, men avrättades varefter Khalid dagen därpå gifte sig med dennes hustru Leila som sades vara mycket vacker, speciellt hennes vackra ögon och åtråvärda ben. Detta väckte dock kritik även bland muslimerna – inte därför att det var fel att ta den döde ledarens hustru som krigsbyte, utan därför att Malik bekänt sig som muslim: Malik var dessutom känd för sin generositet, sitt mod och sin poesi – egenskaper alla araber beundrade – och misstankar restes att Khalid beordrat avrättningen, vilket de rapporterade till Abu Bakr som kallade till sig Khalid där denne förklarade att han inte var ansvarig för Maliks död utan att vakterna hade missförstått hans instruktioner. Umar bad Abu Bakr att avsätta Khalid – men Abu Bakr hade – oavsett om Khalid talade sanning eller ej – överseende med händelsen och svarade:
”I will not sheathe a sword which God has drawn for His service.”
Khalid blev således ursäktad, men innan han lämnade Medina för att fortsätta kampen mot avfällingarna hade han en het ordväxling med Umar – vilket längre fram skulle få betydligt större konsekvenser.
I samma område i östra Centralarabien fanns även en man kallad Musaylimah tillhörande Bani Haneefa, en av de största stammarna i den delen av Arabien, som menade sig vara en profet precis som Mohammed och som redan under Mohammeds levnad kommunicerat till denne och sagt:
”From Musailama the Apostle of God to Muhammad the Apostle of God. Let us divide the earth between us, half to you and half to me.”
På vilket Mohammed svarade:
“From Muhammad the Apostle of God to Musailama the liar. The earth is the Lord`s. He causes such of His servants to inherit it as He pleases.”
Denne Musaylimah var också magiker, och sades kunna utföra olika mirakler. Hans stam Banu Hanifa var en av de stammar som efter att Mohammed konsoliderat sin makt över Arabien hade kommit till Mohammed i Medina för att där överlägga om framtiden och då beslutat sig för att anamma islam. Musaylimah accepterade dock inte Mohammeds budskap och många av hans egna budskap häcklade islam, och i och med att tiden gick och han fick allt mer inflytande över sin stam, förde han dem bort från den nya religionen. Ett av de budskap som det sades att han fått uppenbarat för sig innehöll följande smått komiska och anti-islamska polemik:
”O frog! Holy are you. You do not prevent the drinker, nor do you make the water dirty. Half the world belongs to us, and half to the Quraish, but the Quraish are a cruel people.”
Med Quraish åsyftade Musaylima givetvis Mohammed och muslimerna, vars ledarskap nästan uteslutande härrörde från Qurayshs stam, och vars huvudstäder nu var både Mecka och Medina. Musaylimah förde såldes bort Bani Haneefa från islam, och efter att Mohammed dött gjorde de under hans ledning öppet uppror mot Abu Bakr, som därför skickade ut sin fruktade general Khalid ibn al-Walid som mötte Musaylimahs män på en slätt i Aqraba i Yamma. Det blev en hård strid: Khalid omringade Musaylima, som dock insåg att hans enda chans var att göra en kontraattack, varpå de avfälliga som var fler till mantal stormade Khalids armé som pressades tillbaka. Musaylimahs mannar avancerade ända in i muslimernas läger – där plundrade de lägerplatsen och även Khalids eget tält. Detta gav dock muslimerna tid att återgruppera sig. Khalid insåg nämligen att han gjort ett misstag – hans manskap härrörde från hela arabien: alla var muslimer men många av dem kände fortfarande stark stamtillhörighet varför de beskyllde förlusten på varandra. Khalid lät därför se till att de olika stammarna i armén nu grupperades tillsammans för att på så vis öka stridsmoralen: nu slogs de inte bara för islam, utan även för sina stammar och klaner varpå de skrek Allah akbar – Gud är större! För Mohammed! – och gick till motattack. Tolvhundra muslimer hade dock mist livet – vilket dittills var de största förluster det begynnande muslimska imperiet någonsin lidit. Till slut dödades dock Musaylimah och Khalids här utgick med seger.
Ridda-kriget fortsatte genom liknande militära operationer runtom på den arabiska halvön:
I Oman, på östra Arabiens kust, intervenerade general Hudayfa genom att slå ner en folklig revolt mot de där sittande muslimska ledarna i vad som kom att kallas striden vid Dibba med omkring tiotusen döda, varefter Abu Bakrs general sedan själv tog kontroll över området och återförde stammarna till islam.
Ridda-krigen resulterade i att Abu Bakr genom sina generaler slog ner de stammar som avfallit från islam och Kalifens anspråk från Medina – och enade araberna med islam som gemensam identitet under ledning av Kalifen. Araberna hade således slutgiltigt lagts under muslimskt herravälde.
Abu Bakr lägger grunden till Koranen:
Ridda-krigen fick också en annan konsekvens. Under krigen hade många av det gamla gardet muslimer som kunde Koranen utantill dött i strid. Behovet av att skriva ner och sammanställa Koranen i en enhetlig skrift blev därför allt mer angeläget. På uppmaning av Umar lät därför Abu Bakr tillsätta en grupp som skulle samla in alla koranverser och skriva ner dem. Det var dock först senare under den tredje kalifen Uthman, som Koranen skulle bli slutgiltigt sammanställd.
Kriget mot perserna:
När Ridda-kriget var slut och Abu Bakr enat de arabiska stammarna under islam så följde en expansion av det begynnande muslimska imperiet åt både öster och väster. Det började med att en av stamhövdingarna från östra Arabien kom till Abu Bakr och berättade hur han brukade göra snabba räder i städerna i det av perserna behärskade Mesopotamien (Irak) och sen fly ut i öknen så att perserna inte hann ikapp honom. Det gav Abu Bakr idén att anfalla den persiska sassanid-dynastins stora imperium och invadera dess irakiska provins.
Arabien låg vid denna tidpunkt mitt emellan de två stormakterna – det östromerska bysantinska riket i norr, och det persiska riket i öster – som båda legat i fejd med varandra i århundraden, och som båda ömsesidigt använt sig av sina arabiska grannar som tredje part.
För att kunna ta sig an stormakten i öst beordrade Abu Bakr Riddakrigs-generalen Khalid ibn al-Walid att ta befäl över projektet, som samlade en här på 18 000 frivilliga som i mars 633 evt gav sig iväg för att bekämpa perserna i öst. Innan han gav sig av lät han dock sända ett brev till den persiske guvernören Hormuz som behärskade området i Irak i vilket Khalid erbjöd fienden att anamma islam och lät säga:
Submit to Islam and be safe. Or agree to the payment of the Jizya, and you and your people will be under our protection, else you will have only yourself to blame for the consequences, for I bring the men who desire death as ardently as you desire life.
Perserna som några år tidigare avvisat Mohammeds egen inbjudan till islam var dock fortfarande inte intresserade av arabernas religion, och med en här överlägsen araberna i både teknik och manskap, och ett imperium med en välutvecklad civilisation som existerat i århundraden och både stått emot och besegrat romarrikets legioner, räknade perserna med en enkel seger. Deras armé tillhörde dåtidens stormakt och var rustad med stridselefanter, katapulter och bågskyttar och ett infanteri iklädd tunga rustningar. Det var en armé gjord för stora sammandrabbningar. En armé av sådan storlek hade dock en svaghet: de förflyttade sig väldigt långsamt – i kontrast till muslimerna som med hästar och kameler kunde göra snabba räder och snabbt ta sig från en plats till en annan. Perserna kunde heller inte med sina hästar ta sig in i öknen, till skillnad från muslimernas kameler.
Kedjornas slag:
Detta utnyttjade Khalid i sin första sammandrabbning med perserna, genom att ställa in siktet på persernas viktiga hamnstad Uballa. Det fanns två vägar till staden och Khalid lät provinsguvernör Hormuz förstå att han tänkte möta honom på en av dessa vägar, denne drog därför ut med hela sin armé för att möta muslimerna på slagfältet. När den persiska armén väl var där såg de dock ingen skymt av några muslimer, och en spejare kom sedan med besked att muslimerna tagit den andra vägen, varefter den persiska befälhavaren beordrade sin armé att flytta sig för att förhindra muslimerna att nå fram till staden via den andra vägen. Khalid gjorde då åter samma sak, och skyndade med sin här till den andra vägen – och den persiska befälhavaren fick åter beordra sin långsamma armé att skynda sig tillbaka igen – en process som tröttade ut den persiska hären – till skillnad från muslimerna som förflyttat sig lätt och smidigt. Väl tillbaka lät Hormuz nu gruppera sina män i formation och länka samman dem med kedjor, för att muslimernas kavalleri inte skulle kunna bryta igenom manskapet och slå en splittring i formationen. Taktiken var bra med reservation för att om striden förlorades så skulle det i princip vara omöjligt för männen att fly. Khalid höll sina män i utkanterna av platsen, och Hormuz utmanade då Khalid på tvekamp – en tvekamp i vilken Hormuz blev dödad. Detta ledde till ett enormt psykologiskt nederlag för den persiska hären, varefter Khalid genast beordrade en attack mot de utmattade perserna, varav de flesta pg a sina kedjor inte kunde fly och istället dödades i tusentals i slaget som kom att kallas
”Kedjornas slag” pg a kedjorna perserna sammanlänkades med.
Striden vid floden:
Efter denna strid följde ännu ett slag som kom att kallas ”Striden vid floden”. Den persiske kejsaren hade vid budet om Khalids intåg i Irak låtit samla en här i sin huvudstad Ctesiphon, som skickades ut för att förstärka Hormuz armé. När de anlände vid Ubulla nåddes de dock av bud från flyktingar från kedjornas slag om den förödelse muslimerna bringat den persiska hären. Den nya hären lät då samla sig vid floden, med ryggarna mot flodbanken som på så vis skyddade deras ena flank. Detta tvingade Khalid till en öppen strid på klassiskt persiskt vis, eftersom det denna gång inte fanns någon möjlighet för honom att utnyttja samma taktik som vid föregående slag och han heller inte skulle kunna ta sig över floden. Innan striden utmanade dock de tre persiska generaler som ledde den persika armén muslimerna på duell – i vilket alla tre persiska generaler dödades. Khalid lät sedan attackera fienden som utan sina befälhavare inte kunde koordinera sig varefter de besegrades av muslimerna. Somliga perser lyckades fly i båtar – men sammanlagt dödade Khalids armé likväl 30 000 av sina fiender.
Striden vid Walaja:
Khalid riktade nu blickarna mot persernas huvudstad i den irakiska provinsen – staden al-Hirah, och i maj 633 evt drabbade han samman igen med en ny persisk här i slaget vid Walaja. Vid det här laget hade persernas kejsare Ardashir III förstått att hotet från muslimerna måste tas på allvar, och samma dag som striden vid floden utkämpades beordrade han en ansamling av två arméer som skulle sätta stopp för muslimerna på en plats kalla Walaja. Den första armén ställdes under befäl av den persiske militärguvernören Andarzahgar, som begav sig mot Walaja där den andra armén som leddes av Bahman, som var en av den persiska militärhierarkins toppmän senare skulle sammansluta sig med honom för att ansamlas i en jättehär som en gång för alla skulle sätta stopp för det muslimska kalifatets armé.
Khalid ibn al-Walid ställdes nu inför en stor utmaning. Han hade framgångsrikt besegrat två överlägsna persiska härar med ringa förluster – likväl var det bara en droppe i havet för det persiska riket som skulle kunna uppbåda liknande härar flera gånger om. Khalid hade dock knutit många kontakter bland lokala stammar som motsatte sig den persiska ockupationen – och dessa berättade för honom om de två arméer som var på väg att förenas. Khalid beslöt därför att skynda sig mot Walaja för att där slå ut Andarzahgars första armé innan den andra armén ledd av Bahman hann ansluta sig till dem. Det var också viktigt att se till att den första armen omringades så att de inte kunde fly och på så vis skynda sig tillbaka för att ansluta sig till den anländande armén på förhand.
Andarzahgar såg muslimernas här, men han gjorde inga försök att fly – tvärtom var han säker på att striden skulle vinnas, så säker att han inte ens drog tillbaka sin här till strandkanten vid floden Eufrat som skulle kunnat skydda hans ena flank.
Khalid lät ställa upp sina män i stridsformation, något som förvånade Andarzahgar som trodde att muslimernas här skulle vara större. Khalid hade dock i hemlighet beordrat två av sina officerare att om natten föra respektive tvåtusen kavallerister var runtom den persiska hären för att omringa dem och sedan på Khalids uppmaning anfalla dem bakifrån. Med sin öppna här attackerade Khalid i gryningen sedan den persiska hären i en strid de välformerade perserna dock utan större problem stod emot, för att sedan göra en kontraattack mot Khalids armé som nu retirerade. I det ögonblicket lät Khalid dock ge signal till sina två gömda kavalleridivisioner, som överraskande dök upp från höger och vänster sida bakifrån den persiska armén. Perserna var nu oväntat omringade och anfölls plötsligt från alla fronter. Det skapade kaos i den persiska formationen som var grupperad för strid på en front. Muslimerna dödade tusentals perser som hade mycket svårt att fly eftersom fienden kom från alla riktningar – precis som Khalid räknat med då han ville undvika flyktingar som senare kunde ansluta sig till nästa persiska armé. Den självsäkre befälhavaren Andarzahgar lyckades dock undkomma och fly från slagfältet – men istället för att fly längs Eufrat så flydde han panikslaget in i den arabiska öknen där han istället törstade ihjäl.
Striden vid Ullais:
Khalid hade nu besegrat perserna i Walaja. Några tusen av dem lyckades dock fly och tog sig till staden Ullais några mil därifrån. Hit samlades också mängder av kristna stammar som bodde mellan Ullais och provinshuvudstaden al-Hirah. Kejsare Ardashir III lät nu omdirigera armén som leddes av Bahman som skulle bege sig till Walaja att istället ta sig till Ullais. Bahman skickade då bud med en sin general Jaban till ansamlingen i Ullais att inte gå i strid med muslimerna förrän Bahman själv anlänt. Bahman återvände dock till persernas huvudstad Ctesiphon för att samtala med Kejsaren, som han dock fann mycket sjuk vilket gjorde att han stannade med kejsaren i huvudstaden.
Samtidigt anlände Khalid till Ullais och såg att folket förberedde sig för strid. Han förstod också att Bahmans armé var på väg och insåg att han precis som förut måste inleda striden snabbt innan den andra persiska armén skulle hinna dit. Trots segern vid Walaja hade striden tagit hårt på muslimerna och ännu en strid där persernas antal återigen skulle vara vida överlägsna skulle bli mycket svår. Perserna hann dock först till staden under ledning av general Jaban, som snabbt formerade de kristna stammarna tillsammans med sin egen kejsararmé. Khalid attackerade likväl eftersom han visste att ju längre tid som gick, desto bättre skulle perserna hinna organisera sig. Denna gång blev det en fullskalig attack framifrån, då det inte fanns några flanker han också kunde attackera ifrån. Striden pågick därefter i timmar med mängder av slagna på båda sidor, och de persiska styrkorna gav till en början inte vika. Frustrerad utbrast Khalid:
"O Lord! If You give us victory, I shall see that no enemy warrior is left alive until their river runs with their blood!"
Efterhand fick muslimerna övertaget och perserna retirerade i riktning mot huvudstaden al-Hirah, varefter Khalid förföljde dem med sitt kavalleri som stormade in och splittrade fienden i olika grupperingar som sedan omringades och föstes tillbaka till slagfältet där de togs tillfånga. Khalid hade uttryckligen beordrat att de flyende perserna skulle föras tillbaka levande. När detta skett lät han sen halshugga alla sina fångar vid strandkanten – en avrättning så stor att det tog tre hela dagar att halshugga alla – så att vattnet i älven färgades rött av blod, varefter den kom att kallas ”blodsälven”: 70 000 perser dödades enligt den muslimska historikern Tabari.
Khalid ingick sedan ett avtal med den lokala befolkningen i området: de skulle betala den muslimska skyddskatten jizya (se kapitel 3) och även agera som spioner för muslimerna mot det persiska styret.
Hira intas:
Nu låg vägen öppen för att invadera den irakiska huvudstaden al-Hira. På väg dit kom Khalid till staden Amghishiya. Staden hade dock tömts på innevånare, då männen stridit och dött i Ullais, och kvinnor, barn och gamla flytt när de hört att Khalid närmade sig. Här tog Khalid och hans muslimska krigare det största krigsbyte de någonsin tagit i Irak, och skickade som alltid – enligt Mohammeds egna instruktioner – tillbaka en femtedel av bytet till Kalifen i Medina. Imponerad av Khalids bravader, utbrast Abu Bakr vid moskén i Medina:
”O Quraish! Your lion has attacked another lion and overpowered him. Women can no longer bear sons like Khalid!”
Samtidigt låg den persiske härskaren för döden och var oförmögen att skicka in nya styrkor till Irak – försvaret av Hira lämnades därför åt dess befälhavare Azazbeh, som misstänkte att muslimerna skulle försöka ta sig till Hira via båt varför han lät dämma för Eufrats flod. Han sände även ut sin son i ledning för ett kavalleri som skulle förhindra Khalid att ta sig in på annat vis. Khalid försökte mycket riktigt också ta sig fram via vattnet – men när han insåg att vattnet var fördämt lät han skicka ut sitt eget kavalleri längs vägen mot Hira, som där stötte ihop med den persiske befälhavarens sons kavalleri – vilka inte var någon match för de nu krigsbeprövade muslimerna som dödade perserna inklusive den persiske befälhavaren Azazbehs son. När Azazbehs nåddes av beskedet dels av sin sons död, och dels av att också självaste kejsaren avlidit – gav han upp försöken att skydda staden och flydde till Ctesiphon, varefter Hira lämnades öppet för muslimerna att inta. Khalid hade nu lagt både Hira och den irakiska provinsen under muslimskt befäl.
När Hira intagits ålades dess befolkning att betala jizya; en av de muslimska krigarna, vid namn Shuwail, kom dock till Khalid med ett krav och berättade att Mohammed själv hade talat om att Hira en dag skulle intas. Shuwail frågade då om han när Hira intogs kunde få stadens enligt ryktet vackra prinsessa Kiramah till hustru, varpå profeten svarade att henne skulle han få. Detta krav framförde han nu till Khalid, som först hade svårt att tro att profeten skulle ha lovat en prinsessa till en enkel man som Shuwail. Det fanns dock vittnen som intygade att Mohammed verkligen sagt just så – varefter Khalid då lät sända efter den persiska prinsessan. Nu var dock fallet att prinsessan ifråga visserligen en gång varit mycket vacker – men nu var hon åttio år gammal, och föga intresserad av att efter ett liv i persisk lyx flytta ihop med en obildad ökennomad. När hon hörde vad som avkrävts henne sa hon därför:
”Take me to him. This fool must have heard of my beauty when I was young, and thinks that youth is eternal.”
Man tog henne sedan till den muslimska krigaren som blev mäkta förvånad när han fick se den åldrade kvinnan. Henne ville han inte ha som hustru, men för att hon skulle släppas fri krävde han att hon betalade honom 1000 dirham, vilket hon också gjorde i en handvändning. De andra muslimerna förklarade sedan för Shuwail att en kvinna som hon skulle kunnat betala mycket mer än så, varefter den obildade araben svarade att han inte visste att det fanns någon summa högre än tusen, varpå Khalid fick sig ett hjärtligt skratt.
Fortsatta strider:
När Hira nu var intaget vände sig Khalid norrut mot mindre områden i Irak. Kejsarens armé var nu besegrad, och kvar fanns bara lokala försvarsstyrkor. Två städer som Khalid riktade in sig på var Anbar och Ain-ut-Tamr.
Anbar styrdes av en persisk guvernör vars fort Khalid intog genom att med bågskyttar skjuta sönder ögonen på fortets vakter, som inte kunde mycket om krig, och därefter bygga en bro över dess vallgrav med döda kameler som byggstenar. Den persiska guvernören kapitulerade slutligen och Anbar kom under Khalids kontroll.
Ain-ut-Tamr var en stor stad som omgavs av dadelpalmsplantage. Khalid intog dock staden och halshögg dess hövding Abi Aqqa. I Ain-ut-Tamr fanns också ett kristet nestorianskt kloster kallat ”Dadelpalmskällan”. Det lät han plundra och ta fyrtio av munkarna som slavar (av vilka en av dem skulle konvertera till islam och vars son Musa ibn Nusayr senare skulle bli känd som den som erövrade Spanien och Marocko).
Medan Khalid fortfarande befann sig i Ain-ut-Tamr, nåddes han av bud från en annan muslimsk general som Abu Bakr skickat ut ungefär samtidigt som han skickat in Khalid i Irak för att inta den arabiska staden Daumat-ul-Jandal (Duma), som under ledning av sin hövding Ukabir avfallit från sitt förbund med Mohammed. Den muslimske generalen hade dock belägrat fortet en längre tid utan framgångar – varför han skickade bud till Khalid om hjälp, som genast gav sig av för att slå ner avfällingarna. När dess ledare, som träffat Khalid vid tidigare tillfälle, hörde att Khalid var på väg – uppmanade han de andra att ge upp, eftersom ingen – vare sig liten eller stor – kunde stå emot denna muslimska härförare. De andra ledarna i staden gick dock inte med på detta, varpå hövding Ukabir själv flydde från staden nattetid för att ta sig till Jordanien. På vägen blev han dock tillfångatagen av Khalids män. Khalid som betraktade honom som en avfälling som brutit sitt förbund med Profeten lät genast döda honom, och fortsatte sedan och anslöt sig till den andra muslimska hären som belägrade staden. Khalid insåg att staden hade ett starkt försvar och ville därför inte gå till anfall. Istället väntade han på att de skulle öppna sina portar och anfalla honom i tro att muslimerna fruktade fienden. Taktiken lyckades och krigarna från Daumat-ul-Jandal öppnade portarna och gick till attack; en attack i vilken de blev slaktade av Khalids stridserfarna soldater. I panik försökte de fly tillbaka till staden, men då Khalids män redan var mitt ibland dem så stängde staden portarna för dem alla, för att muslimerna inte också skulle kunna ta sig in. Khalid tog därför de flyende krigarna tillfånga och krävde att staden skulle kapitulera. När staden ändå inte gjorde det lät Khalid halshugga fångarna i stadens åsyn och några dagar senare stormade han fortet och dödade de flesta män; varav en av deras ledare korsfästes. Kvinnor och barn blev tillfångatagna, och när Khalid attraherades av en av döttrarna till en av ledarna som han låtit halshugga, behöll henne som sin slavinna.
Efter slaget i Duma återvände Khalid till Hira – där hade en ny persisk armé samlat sig för att besegra muslimerna och återta Irak, i tron att Khalid, eftersom han hastat iväg, hade lämnat Arabien. Så var dock inte fallet, och när Khalid återvände tog han befäl över de muslimska härarna som under en välorganiserad attack i skydd av nattens mörker anföll den persiska hären från olika håll som besegrades i grunden.
Liknande incidenter inträffade tills Khalid höll sin sista strid i Irak, vid Firaz, där muslimerna besegrade en här bestående av både bysantiner och perser – dödsfiender som nu förenades i ett slag mot Khalid. Denna seger resulterade i sin tur i att muslimerna nu defintivt härskade i Irak. Inom loppet av bara nio månader hade Khalid ibn al-Walid ryckt den irakiska provinsen ur den persiska stormaktens händer.
Kriget mot bysantinerna:
Samtidigt som Khalid krigade i Persien så hade Abu Bakr, som just återvänt från en pilgrimsfärd till Mecka, organiserat en attack mot den andra stormakten – det östromerska bysantinska riket i norr. Dessa hade Mohammed utmanat redan under sin levnad, men det var först nu muslimerna på allvar kunde göra intrång på Kejsar Heraclius domäner. Abu Bakr lät därför 633 evt sända fyra generaler mot bysantinernas område. Dessa var Yazid (son till Quraysh-ledaren med Abu Sufyan, som som en gång lett Quraysh attacker mot Medina men som sedan konverterat till islam). De andra generalerna var Amr ibn al-as och Shurahbil ibn Hasana, samt Abu Ubaidah – som skulle ha det övergripande befälet över alla arméerna. Abu Ubaidah var dock i första hand ingen krigare, men väl ansedd som en av Mohammeds kompanjoner och en rättrogen muslim, varför han ändå var väl ansedd.
Generalerna tog sedan olika vägar in i det bysantinska riket för att på så vis förhindra bysantinerna från att samla sig i en stor här. Under sitt befäl hade generalerna tusentals mannar från hela den arabiska halvön med dess olika stammar. Abu Bakr hälsade trupperna avsked genom att vandra med dem till fots under dess avfärd där han sa:
In your march be not hard on yourself or your army. Be not harsh with your men or your officers, whom you should consult in all matters.
Be just and abjure evil and tyranny, for no nation which is unjust prospers or achieves victory over its enemies.
When you meet the enemy turn not your back on him; for whoever turns his back, except to manoeuvre for battle or to regroup, earns the wrath of Allah. His abode shall be hell, and what a terrible place it is!
And when you have won a victory over your enemies, kill not women or children or the aged and. slaughter not beasts except for eating. And break not. the pacts which you make.
You will come upon a people who live like hermits in monasteries, believing that they have given up all for Allah. Let them be and destroy not their monasteries. And you will meet other people who are partisans of Satan and worshippers of the Cross, who shave the centre of their heads so that you can see the scalp. Assail them with your swords until they submit to Islam or pay the Jizya.
I entrust you to the care of Allah.
Abu Bakr insåg dock att Allah valt människor för att fullborda sitt verk. Och för att inte underskatta den bysantinske kejsaren som kände till att muslimerna marscherade in på hans område och således planerade motåtgärder lät Abu Bakr vidta en försiktighetsåtgärd och utbrast:
"By Allah, I shall destroy the Romans and the friends of Satan with Khalid bin Al Waleed!
Därefter lät han skicka ett brev till den man som just fråntagit perserna dess rikaste provins: Abu Bakr gratulerade Khalid till erövringen och gav honom nu en ny uppgift; att ta sig från den irakiska östfronten till det bysantinska riket för att hjälpa till med erövringen av bysantinernas syriska provins.
Khalid läste instruktionerna och lämnade över befälet för Irak till en av sina män, och gav sig redan dagen därpå ut på sitt nya uppdrag med ett sällskap på 9000 man. För att snabbast ta sig till de muslimska arméerna i Syrien valde Khalid en farlig väg genom öknen. För att klara färden, som många varnade för var livsfarlig, lät Khalid medföra mängder av kameler som lämnats utan vatten tills de törstat och sedan fått dricka sig mätta varefter resan sedan började. Allteftersom slaktade man sedan kamelerna och tog av vätskan som bevarats i deras blåsor. Resan påbörjades således, men snart tog alla vattenreserver slut – och manskapet började lida törst. En guide de hade med sig kände dock till en vattenkälla, men hans ögon var dåliga och solen förblindade honom vilket gjorde att han till en början inte kunde hitta källan. Till slut upptäcktes den dock, vilket mannarna såg som Allahs försyn, och drack av vattnet och överlevde på så sätt. Resan var nu över, och de lämnade den arabiska öknen och kom in i Syrien, vars mark var bördig. Någon längre vila efter ökenfärden blev det dock inte. Dagen därpå drev Khalid sina män vidare.
Den första plats de nådde på romerskt territorium var staden Suwa som var belägen vid en oas omgiven av gräs där mängder av får och kreatur betade. Till en början gjorde folket i Suwa motstånd, men gav snabbt upp – varefter Khalid tog kreaturen till att fylla på sitt förråd och fortsatte sedan vidare.
Nästa stad de kom till var Arak, som skyddades av ett fort med en garnison bestående av kristna araber under romerskt befäl. Ryktet om Khalids bedrifter hade dock spritt sig vida omkring, och när Khalid anlände valde befälhavaren i staden att kapitulera utan motstånd. Staden ålades sedan att betala jizya men tvingades i övrigt inte till något annat. Samma sak inträffade i staden Tadmur, som hört talas om att Khalid skonat Arak när dessa underkastat sig, och gjorde därför samma sak. Städerna Qaryatain och Huwareen gjorde dock motstånd, vilka slogs ner av muslimerna som sedan plundrade städerna.
Därefter fortsatte Khalid sin vandring i riktning mot Damaskus dit han kom tre dagar senare. Där stannade han i en timme vid ett högt parti i ett bergpass en bit från staden och reste där muslimernas baner för att sedan fortsätta mot Marj Rahit – en stor stad längs vägen mot Damaskus, som styrdes av den kristna arabiska Ghassanstammen. Dit kom de mitt under en pågående festival, och efter att ha nedmejat ett initialt motstånd, så kapitulerade befolkningen innan Khalid nådde själva staden. Muslimerna samlade därefter in krigsbyte och tog en del fångar och slog sedan läger utanför staden.
Dagen därpå satte Khalid riktning mot den syriska staden Busra – detta var de kristna ghassanidernas huvudstad, och vaktades av en stark här bestående av både bysantiner och kristna araber under ledning av romerska officerare. Till området kring denna stad hade en av Abu Bakrs andra generaler – Shurahbil – redan kommit. När Abu Ubaidah – den befälhavare Abu Bakr tillsatt för att leda de andra generalerna hörde att Khalid var på väg till Busra beslöt han därför att försöka inta staden innan Khalid anlände för att Khalid på så vis inte skulle behöva bekymra sig om den saken. Det skulle visa sig vara ett misstag: Ubaidah beordrade Shurahbil att tåg till Busra med fyratusen man och inta staden.
Slaget om Busra:
När befolkningen såg att muslimerna var på väg så drog de sig genast tillbaka innanför portarna till den befästa staden. Busra hade omkring 12 000 soldater, mot Shurahbils 4 000 – men eftersom de förväntade sig att fler muslimer var på väg så höll de sig kvar innanför murarna under tiden som Shurahbil lät sina män omringa fortet. När inget hände på två dagar och ingen förstärkning tycktes komma till muslimerna så beslöt den bysantinska garnisonen att ta till strid. De lämnade därför fortet och ställde upp sig i stridsposition mot muslimerna. Innan striden utbröt överlade dock den bysantinske befälhavaren med Shurahbil som i enlighet med Abu Bakrs instruktioner erbjöd den romerska hären de tre alternativen: att konvertera till islam, att underkasta sig muslimernas styre och betala skyddskatten eller att strida – varefter den romerska befälhavaren valde det sista.
Striden påbörjades och till en början var kampen jämn, men efterhand fick den stora disciplinerade romerska hären övertaget och började sakta men säkert sluta en dödlig cirkel kring Shurahbil och hans manskap. Khalid som nu var på väg mot Busra hörde dock när han var några kilometer från staden stridslarm – varefter Khalids här sporrade sina hästar och galopperade mot stridsfältet. När bysantierna upptäckte att förstärkning var i antåg så upphörde de med omringningen av Shurahbils här och drog sig tillbaka till in i fästningen.
När Khalid anlände betraktade han platsen och förstod att Shurahbil tagit sig vatten över huvudet och frågade honom därför varför han anföll en så välrustad romersk garnison med en sådan liten styrka, varpå Shurahbil – som betraktade Khalids ankomst som ett mirakel – svarade att han fått order av Abu Ubaidah, varefter Khalid svarade att denne visserligen var en man av bästa karaktär, men att han inte förstod sig på hur man förde krig.
Dagen därpå kom den bysantinska hären – som nu återhämtat sig och omgrupperat sig inne i fortet – än en gång ut för att möta muslimerna. Khalid inledde anfallet och efter en tids strid drog sig bysantinerna än en gång tillbaka in i fortet. Khalid belägrade nu fortet i några dagar, till dess romerska befälhavare insåg att slaget var förlorat. De flesta reservstyrkor hade redan begett sig till en plats kallad Ajnadein, där en ny stor sammandrabbning med muslimerna förväntades – och någon hjälp skulle därför inte komma. Efter ett par dagar kapitulerade han därför frivilligt varefter Khalid tog kontroll över staden och ålade dem att betala jizya. Busra var den första stad av riktigt värde för bysantinerna som muslimerna erövrade.
Till Busra kom också Abu Ubaidah – mannen som Abu Bakr satt att leda alla arméer, och som också gjort misstaget att låta Shurahbil attackera Busra på egen hand. Denne var högt aktad av alla muslimer eftersom han stått mycket nära Profeten Mohammed. När han anlände lämnade han dock enligt instruktioner som han fått från Medina över befälet till Khalid som bevisat sig vara den skickligaste av härförarna. De två höll dock av varandra mycket högt: Abu Ubaidah höll av Khalid som en utmärkt befälhavare, och Khalid höll av Ubaidah som en utmärkt muslim. Resultatet av ordern blev dock hursomhelst att Khalid nu var de sammanlagda muslimska arméernas överbefälhavare.
Det fanns dock ingen tid för Khalid att fira vare sig sin seger eller sin befordran. Snart kom bud från dem som spionerade åt muslimerna, att den bysantinske kejsaren höll på att samla en väldig här i Ajnadain – vilket skulle splittra Khalid, Ubaidah och Shurahbils män från Amr ibn al-as armé; denne hade efter marschen från Medina gett sig av på plundringståg upp mot Gaza och Cesarea och där dödat de bönder som försökt skydda sitt land varefter fyratusen judar, kristna och samariska bönder massakrerades. Nu ställdes han dock mot en välorganiserad, välrustad och storleksmässigt överlägsen romersk armé som beslutat sig för att förinta Amrs trupper innan de andra muslimska arméerna hunnit komma med förstärkning.
Om Amr skulle kunna räddas var Khalid tvungen att agera snabbt. Han lät därför sitt manskap sätta fart mot Ajnadain. Precis som under krigen i Persien, så hade Khalids trupper fördelen att de rörde sig väldigt snabbt i jämförelse med det kejserliga imperiets trupper. Hans manskap färdades snabbt på kameler och hästar utan vare sig läkare, tung last med proviant, material och annat som de romerska arméerna alltid hade med sig – utrustning som dessutom krävde välgjorda vägar, något Khalids kameler inte var beroende av.
Slaget vid Ajnadain:
Khalid anlände vid Ajnadain den 24 juli 634 evt. Amr´s armé anslöt sig till honom dagen därpå och blev mycket lättad vid Khalids ankomst. De slog läger några kilometer från den romerska hären som sträckte sig från Jerusalem till Bait Jibreen. Muslimerna hade nu en samling på 32 000 man, mot en romersk övermakt på 90,000 man under ledning av sin befälhavare Wardan som också var guvernör över Emessa, samt hans vice-befäl Qubuqlar.
Muslimerna och romarna befann sig parallellt mitt emot varandra, vilket gjorde att båda parter på ett kort ögonblick kunde ställa upp sig i stridsformation. Åsynen av den enorma romerska hären fick dock av muslimerna att frukta – de flesta av dem hade aldrig deltagit i någon liknande strid tidigare. Bara Khalids 9000 krigsveteraner som deltagit i de stora slagen i Irak tycktes oberörda vid åsynen av den romerska hären; men inte ens de hade tidigare mött någon armé av denna storlek. För att inge mod i sin armé uppmanade Khalid dem med orden:
”Know, O Muslims, that you have never seen an army of Rome as you see now. If Allah defeats them by your hand, they shall never again stand against you. So be steadfast in battle and defend your faith. Beware of turning your backs on your enemy, for then your punishment will be the Fire. Be watchful and steady in your ranks, and do not attack until I give the order.”
Till en början avvaktade båda sidor, och försökte utröna så mycket som möjligt om sin fiende. Khalid lät därför skicka ut en man till häst för att så diskret som möjligt recognsiera romarnas förehavanden. Han blev dock upptäckt och förföljd av trettio romerska soldater, varav han under sin flykt lyckades döda några av dem innan han återkom till muslimernas läger. Khalid uttryckte dock missnöje över gått in i strid när hans uppdrag bara varit att recognisera.
Romarna försökte även de spionera på muslimerna, och den romerske befälhavaren lät skicka en kristen arab till muslimernas läger för att denne skulle ta reda på så mycket information som möjligt som kunde vara av värde för romarna. Att ta sig in i muslimernas läger var för araben inga problem eftersom han av muslimerna togs för att vara muslim. Nästa dag återvände han till den bysantinska befälhavaren och rapporterade följande om muslimerna:
”By night they are like monks, by day like warriors. If the son of their ruler were to commit theft, they would cut off his hand; and if he were to commit adultery, they would stone him to death. Thus they establish righteousness among themselves.”
De orden skrämde vice-befäl Qubuqlar, som önskade att han hade kunnat hålla sig borta från detta möte med muslimerna.
Efter morgonbönen den 30 july 634 evt, beordrade Khalid sina mannar att inta krigspositioner och marscherade sedan mot det romerska lägret. När den bysantinska hären såg att muslimerna nalkades intog de sina egna krigspositioner. Khalid anförde sin armé från mitten. De romerska befälhavarna Wardan och Qubuqlar befann sig också de i mitten av sin armé. I några timmar formerade sig nu de två fiendehärarna. När förberedelserna var klara vandrade en biskop ut från den romerska hären och gick halvägs fram till den muslimska armén och frågade på flytande arabiska vem som var muslimernas ledare – Khalid red då fram mot biskopen som frågade:
”Are you the commander of this army?”
Varpå Khalid svarade:
”So they regard me as long as I obey Allah and follow the example of His Prophet; but if I fail in this, I have no command over them and no right to be obeyed.”
När biskopen förstod att Khalid var muslimernas härförare fortsatte han:
”Know, O Arab, that you have invaded a land which no king dares to enter. The Persians entered it and returned dismayed. Others also came and fought with their lives, but could not attain what they sought. You have won over us up till now, but victory does not belong permanently to you. My master, Wardan, is inclined to be generous with you. He has sent me to tell you that if you take your army away from this land, he will give each of your men a dinar, a robe and a turban; and for you there will be a hundred dinars and a hundred robes and a hundred turbans. Lo, we have an army numerous as the atoms, and it is not like the amries that you have met before. With this army Ceasar has sent his mightiest generals and his most illustrious bishops.”
Khalid svarade med att erbjuda romarna de vanliga tre alternativen: att konvertera till islam, betala jizya eller dö. Khalid påpekade också att när det gällde dinarerna och kläderna så skulle muslimerna snart äga dem i vilket fall som helst.
Biskopen återvände och informerade den romerkse befälhavaren Wardan, som blev rasande och fast besluten att krossa muslimerna. Han beordrade därför sina bågskyttar att positionera sig i främsta led så att deras pilar kunde nå muslimerna. Han lät därefter avfyra sitt regn av pilar mot muslimerna som inte kunde sätta upp något mot de romerska bågskyttarna. Några av de muslimska befälen ville därför störta sig fram i en snabb attack, eftersom deras enda chans var att komma i närkamp. Detta förhindrade dock Khalid som inte ville framdriva en kaotisk attack mot de välformerade romerska legionerna. Istället lät han sina främsta krigare utmana de romerska officerarna på duell. På så vis upphörde pilregnet och duellerna började, i vilka en mängd romerska officerare dödades. Detta jämnade ut möjligheterna för muslimerna. Khalid beordrade nu en attack och muslimerna skyndade sig fram i närstrid med svärd och sköld mot den romerska hären. Det blev en öppen frontalstrid man mot man, utan några taktiska manövrar med sidoflanker. Striden pågick i några timmar tills eftermiddagen när båda parter var utmattade och drog sig tillbaka till sina respektive läger. Striden kunde inte fortsätta längre denna dag.
Romarnas befälhavare Wardan chockades när han förstod att tusentals av hans soldater låg döda på slagfältet. Han samlade därför ett krigsråd och bad om förslag för hur de nu skulle gå till väga. Den idé som han tyckte verkade bäst var att låta mörda Khalid. Planen gick ut på att Wardan dagen därpå skulle gå fram mot muslimerna och kalla på Khalid, och sedan när Khalid var nära nog gå in i närkamp med honom och då ge signal till tio män som skulle hålla sig i närheten, att skynda sig fram och hugga Khalid i stycken. Svårare än så var planen inte. Wardan beslöt därför att sända en kristen arab till muslimernas läger för att där uppsöka Khalid och hälsa att tillräckligt blod nu hade spillts och att striderna borde upphöra och att Khalid därför skulle möta Wardan mitt emellan de två arméerna för att diskutera fredsvillkoren. Båda generalerna skulle komma ensamma. Den kristne araben som också tjänade i den bysantinska armén vägrade dock eftersom sådana instruktioner gick emot Kejsar Heraclius order att bekämpa muslimerna och kasta ut dem i öknen igen. Wardan tvingades därför förklara sin konspiratoriska plan för sändebudet och berätta att han i själva verket inte alls tänkte ge upp. Sändebudet gav sig därefter av till muslimernas läger. När han träffade Khalid och framförde budskapet blev han dock väldigt imponerad av den muslimska befälhavaren och han började förstå att det förmodligen var muslimerna som skulle utgå med seger. Därför bekände han för Khalid att han ljugit för honom och att den romerske befälhavaren i själva verket planerade att låta mörda honom. Khalid svarade att om han inte berättade för romarna att deras plan var avslöjad så skulle han själv och hans familj skonas när muslimerna segrat. Detta gick budbäraren med på och återvände sedan till det romerska lägret vars befälhavare inget visste om att sändebudet avslöjat deras konspiration.
Några av Khalids män begav sig därför under natten av för att döda de romerska soldater som också de förberedde sig i mörkret för att gömma sig på en plats som gjorde att de kunde dyka upp osedda på Wardans signal.
Dagen därpå möttes Khalid och Wardan i mitten mellan sina respektive arméer som nu var uppställda precis som dagen innan. Wardan deklarerade sitt förakt för araberna varpå Khalid svarade:
”O Christian dog! This is your last chance to accept Islam or pay the jizya.”
Vid de orden sprang Wardan fram och kastade sig över Khalid och ropade på de tio romerska soldaterna att komma fram och döda honom. När Khalid såg hur de tio männen rusade fram fruktade han att muslimerna misslyckats med att döda dem. Men när de kom närmare kände han igen männen: de muslimska krigarna hade dödat romarna och tagit på sig deras kläder. När Wardan upptäckte detta släppte han taget om Khalid och såg hjälplöst på när de muslimska krigarna klädda i romerska kläder omringade honom, varefter en av dem på Khalids befallning högg huvudet av den romerska befälhavaren. Wardan var nu död, och Khalid tänkte inte spilla tiden utan berodrade genast en attack på den romerska hären som just förlorat sin främste befälhavare. Striden pågick i timmar men till slut lyckades en grupp muslimer döda också romarnas andra befälhavare Qubuqlar – han som känt fruktan för muslimerna när den arabiska spionen berättat för honom om deras förehavanden. Med dennes död försvagades det romerska motståndet avsevärt för att sedan helt kollapsa. Romarna flydde därefter från slaget, varpå Khalid skickade sitt kavalleri efter dem, som förföljde och dödade dem ända till soluppgången nästa dag. Khalid hade nu besegerat den romerska hären i Ajnadein och därmed vunnit sin första stora seger mot den bysantinska kejserliga armén.
Tre dagar efter striden skrev Khalid ett brev till Abu Bakr i Medina, och berättade för honom om segern. När nyheterna om Khalids seger nådde Medina ropade folket:
”Allah Akhbar!” och mängder av nya rekryter anmälde sig för att delta i det heliga kriget i Syrien. Abu Bakr besvarade Khalids brev och beordrade honom att fortsätta ockupationen och nu inta Damaskus.
Intagandet av Damaskus:
Kejsar Heraclius befann sig i Emessa när han nåddes av det förkrossande budet om förlusten vid Ajnadein. Muslimerna var starkare än han trott, och han förstod att deras nästa mål var Damaskus.
Damaskus var en metropol i det bysantinska riket; en stor stad fylld av välstånd, kultur och mängder av soldater. Staden omgavs dessutom av en elva meter hög mur som var 1500 meter lång och 800 meter bred med sex portar runtom. Staden styrdes av dess kristne befälhavare Thomas, som dessutom var svärson till kejsar Heraclius, och känd för sin intelligens och skicklighet som befälhavare. Under sig hade han en erfaren general vid namn Azazer, som spenderat sitt liv med att kriga i Persien och som heller aldrig förlorat i en duell. General Azazer ledde garnisonen i Damaskus, bestående av 12 000 soldater.
När budet nådde Damaskus att Khalid och muslimerna besegrat den romerska hären i Ajnadein, satte överbefälhavare Thomas in alla resurser för att förbereda staden på en belägring. Staden hade dock en svaghet. De mängder av resurser som behövdes för att klara en längre belägring med en så stor befolkning som den i Damaskus, krävde veckor och månader av förberedelse – en tid som inte fanns. Att dessa lager inte funnits sedan tidigare berodde på att det inte funnits något tänkbart hot mot Damaskus på flera år; den stora fienden hade alltid varit perserna, som besegrats grundligt av Kejsar Heraclius år 628. Först nu, efter förlusten vid Ajnadein började den romerska krigsmakten förstå att muslimerna faktiskt på allvar hotade det bysantiska riket. Heraclius gjorde dock vad han kunde för att sända hjälp till sin svärson – och skickade ut 5000 soldater från Antokia att förstärka Damaskus. Dessa leddes av en general vid namn Kulus, som lovade kejsaren att han skulle föra tillbaka Khalids huvud spetsat på en lans. Kulus och Azazer – generalen i Damaskus – var dock rivaler, och båda önskade se den andres fall, vilket senare också skulle visa sig.
Khalid var nu på väg med en armé på omkring 8000 man och ytterligare soldater som sammanlag utgjorde kring 20 000. Efter tre dagars marsch möttes han vid en plats kallad Marj-us-Suffar av en romersk här med 12000 soldater som spärrade deras väg och leddes av Kulus och Azazer. Dessa hade Thomas skickat ut för att slåss med muslimerna i det öppna och driva bort dem från Damaskus – eller om detta inte var möjligt i vilket fall fördröja dem, så för att ge staden mer tid att insamla förnödenheter. Khalid ställde upp sina mannar till strid mot den romerska hären. I sedvanlig ordning utmanade dock officerarna varandra på duell innan själva striden, och även denna gång dödades en mängd romerska officerare.
Khalid utmanade själv också Kulus – den general som lovat kejsaren att spetsa Khalids huvud på en lans – i duell. Kulus var till en början väldigt avvaktade, då han blev missmodig av de många förluster i duell som de romerska officerarna redan råkat ut för. Men pådriven av sin rival Azazer red han till slut ut för att möta Khalid, som efter en kort strid drog ner Kulus från sin häst som därefter inte gjorde några försök att resa sig, och därför blev tillfångatagen och förd till muslimernas läger. Detta oroade de romerska soldaterna, men Azazer var i hemlighet nöjd med vad som inträffat och hoppades att muslimerna skulle döda hans rival. Nu var det dock hans egen tur att möta Khalid, som han var ganska säker på att han skulle besegra. Han närmade sig därför och stannade en bit ifrån och tilltalade Khalid på arabiska – som han kunde flytande:
”O Arab, brother, what makes you come to fight in person? Do you not fear that if I kill you, your comrades will be left without a commander?”
Khalid svarde:
“O enemy of Allah, you have already seen what a few of my comrades have done. If I were to give them permission, they would destroy your entire army with Allah´s help. I have with me men who regard death as a blessing and this life as an illusion. Anyway, who are you?”
“Do you not know me?”, utbrast Azazer. “I am the champion of Syria! I am the killer of Persians! I am the breaker of Turkish armies!... I am named after the angel of death. I am Israel!”
Åt detta skrattade Khalid och svarade:
”I fear that he after whom you are named seeks you ardently… to take you to the abyss of hell!”
Azazer ignorerade Khalids kommentar och frågade istället:
”What have you done with your prisoner, Kulus?”
Khalid svarade att Kulus var slagen i kedjor, och när Azazer undrade vad som hindrade Khalid från att döda honom, så svarade Khalid att inget hindrade honom mer än hans egen önskan att döda dem två tillsammans. Azazer erbjöd då Khalid pengar om denne dödade Kulus och gav honom hans huvud. Khalid svarade:
”That is the price for him. What will you give me to save yourself?”
Azazer svarade:
“What do you want from me?”
“The Jizya!”, svarade Khalid. På vilket Azazer svarade med att gå till anfall. Strid utbröt mellan de två och Azazer pararerade skickligt Khalids slag men vände plötsligt om och började gallopera tillbaka mot lägret. Khalid som trodde att den romerske generalen tog till flykten satte efter. Detta hade dock den romerske generalen räknat med då han visste att Khalids häst var uttröttad – därför red han tills Khalids häst var slut och vände sedan om. Khalid som förstod taktiken och förstod att hans häst inte skulle vara honom till någon hjälp hoppade av. Azazer som nu såg sitt övertag höjde sitt svärd och sporrade hästen för att snabbt hugga huvudet av den muslimske härföraren. Khalid böjde sig dock ner och slog med sitt svärd av frambenen på den springande hästen så att både häst och ryttare föll huvudstupa omkull. Därefter kastade han sig över Azazer och på så vis togs också denne tillfånga och fördes till det muslimska lägret där han kedjades tillsammans med sin rival Kulus.
Efter denna duell beordrade Khalid en regelrätt attack mot den romerska hären. Striden varade i ungefär en timme mot soldaterna som tappat modet när de sett sina officerare dö och sina generaler tas tillfånga. Eftersom Damaskus låg nära så tog de romerska soldaterna därför till flykten in i Damaskus som stängde portarna bakom dem.
Khalid kunde nu påbörja belägringen av Damaskus och lät sina män under respektive befälhavare omringa staden. Samtidigt skickade han ut en grupp soldater för att vakta en av vägarna till Damaskus och förhindra kejsar Heraclius från att skicka förstärkning till staden – vilket var att vänta. Om gruppen inte klarade detta skulle de skicka bud till Khalid som då skulle sända ytterligare förstärkning.
Dagen efter att Khalid omringat staden lät han föra fram de två tillfångatagna generalerna Kulus och Azazer nära den den port i Damaskus mur som kallades Östra Porten, så att alla som befann sig på muren kunde se dem. Därefter erbjöds båda generalerna att konvertera till islam – när de båda avbjöde lät Khalid i full åsyn av den romerska garnisionen på muren halshugga sina två fångar för att på så vis göra intryck på staden. Därefter började belägringen som i tre veckor bara resulterade i ömsesidig pilbeskjutning som inte medförde några märkvärdiga förluster på någon sida. Khalid hade dock tiden på sin sida eftersom befälhavare Thomas inte kunde försörja den ockuperade staden hur länge som helst.
Samtidigt hade kejsar Heraclius fått höra om den senaste förlusten i Marj-us-Suffar där de två generalerna tagits tillfånga. Han hade därför samlat en ny armé på 12 000 man utrustad med material och förnödenheter som berodrats att ta sig från Antiokia till Damaskus för att bryta belägringen och rädda staden. En av de spioner som Khalid placerat ut runtomkring trakten upptäckte den annalkande hären och skyndade sig till Khalid för att berätta att en ny romersk här av okänd storlek var på väg.
Khalid som väntade detta skickade ut 5000 från sin här under ledning av en av sina bästa män; Dihraar (känd för att rida ut i strid med naken överkropp och våghalsigt attackera sina fiender) för att förstärka de andra muslimerna som redan befann sig utpositionerade för att stoppa den bysantinska förstärkningen. Dessa gav sig av och gömde sig i ett bakhåll för den romerska hären och attackerade morgonen därpå när romarna kommit tillräckligt nära. Denna gång visste emellertid de romerska generalerna vad som väntat dem – och när muslimerna anföll bemöttes de av vässade svärd och romersk disciplin. Många muslimer slogs ner och Dihraar, deras befälhavare, togs tillfånga av de bysantinska soldaterna.
När Khalid fick veta detta ställdes han inför ett stort dilemma. De krigare han skickat ut skulle inte klara av att stoppa den romerska förstärkningen på egen hand. Att avleda alltför många män från Damaskus skulle dock ge Thomas tillfälle att göra en utbrytning mot den försvagade belägringshären. För att lösa problematiken beslöt Khalid att lämna över befälet över belägringen till Abu Ubaidah och tillsammans med fyratusen av sina bästa krigsveteraner från krigen i Persien personligen bege sig av under natten för att soldaterna i Damaskus inte skulle upptäcka vad som var å färde. Sagt och gjort. Khalid lämnade Damaskus tillsammans med sina män mellan midnatt och gryning och nådde fram till slagfältet på morgonen där han grupperade sina män tillsammans med de övriga muslimerna för att sedan gå till attack. Nu attackerade muslimerna med ny kraft och mitt på dagen började de kejserliga trupperna att retirera, för att allteftersom muslimerna fortsatte sina attacker till slut ta till flykten i riktning mot Emessa. Khalid kunde dock inte förfölja dem eftersom belägringen nu var så försvagad att den skulle hamna i allvarlig fara om soldaterna i Damaskus försökte bryta sig ut. Khalid återvände därför genast med sina män och återtog befälet över belägringen.
Inne i Damaskus hölls samtidigt vilda spekulationer. Vilken chans hade de egentligen att undkomma muslimerna? Heraclius räddningsoperation hade misslyckats, och alla kände till vad muslimerna gjort med de 90 000 soldaterna vid Ajnadein. Vilken chans skulle Damaskus egentligen ha att stå emot Khalids krigare? Vore det inte bättre att sluta fred och foga sig efter vilka krav muslimerna än ålade dem? Åsikterna var delade – och i synnerhet de icke-romerska innevånarna av befolkningen ansåg att detta var det bästa alternativet. Thomas själv försäkrade dock att han hade tillräckligt med styrkor för att försvara staden och beslöt sig för att göra ett utbrytningsförsök.
Dagen därpå, den tredje veckan i september 634, samlade han sina soldater för att göra en utbrytningen genom den port som kallades Thomasporten där den muslimske generalen Shurahbil höll vakt med femtusen man. Under täckning av bågskyttarna från muren tog sig soldaterna ut ur porten, varpå muslimerna svarade med sina egna pilskurar. Uppe på muren stod en präst bärandes ett stort kors för att på så sätt ingjuta mod i de romerska soldaterna. Denne genomborrades dock av en pil och både han och korset föll ner från muren till muslimernas förtjusning och romarnas förtret. Thomas som positionerat ut sina män lät nu beordra en attack mot Shurahbils krigare och närstrid började. Thomas själv tog sig fram mot Shurahbil men träffades i samma ögonblick av en pil i ögat och föll till marken. Han blev genast upptagen och ivägburen av sina män som nu drog sig tillbaka in i Damaskus.
Inne i staden undersökte läkare Thomas och konstaterade att pilen inte gått särskilt djupt in. Däremot skulle ögat inte kunna räddas och de skulle heller inte kunna dra ut pilen, varför de istället klippte av den så långt in som möjligt. Thomas svor då att han skulle ta tusen ögon som hämnd och inte bara besegra muslimerna utan också förfölja dem in i Arabien, som efter att han var klar med dem inte skulle vara något annat än ett tillhåll för vilda djur.
Samtidigt bekymrades Shurahbil över sina egna förluster. Om romarna försökte att bryta sig ut en gång till skulle de kanske lyckas. Därför bad han Khalid om förstärkning men fick till svar att Khalid inte kunde spara några mannar, eftersom romarna kunde välja att göra ett utbrott ur vilken port som helst.
Shurahbils oro var befogad. Innanför murarna planerade Thomas redan en ny attack genom samma port för att nyttja effekterna mot den tidigare attacken mot Shurahbil. Men nu skulle han också attackera genom andra portar för att på så vis binda upp Khalid och de andra befälhavarna så att dessa inte skulle kunna komma till Shurahbils undsättning. Detta skulle också ge honom en bättre flexibilitet genom att hans trupper snabbt skulle kunna flytta sig till den port där striderna gick bäst och på så vis bryta igenom där. Planen sattes i verket och under månens ljus öppnades portarna och romarna strömmade ut till en ny attack:
Vid porten Jabiya anföll en romersk avdelning som bevakades av muslimerna under befäl av Abu Ubaidah. Dessa gick till motattack och snart hade romarna från denna port dragit sig tillbaka igen. Vid vad som kallades Den Lilla Porten, attackerade en annan romersk gruppering, men också dessa tvingades tillbaka av de muslimska krigarna. Vid den Östra porten fick dock romarna övertaget. Khalid som befann sig på annat håll hörde stridsropen och förstod att romarna avancerade längre än de borde göra. Han tog därför med sig fyrahundra av sitt personliga krigsgarde och red snabbt iväg till undsättning. När han närmade sig ropade han högt:
”I am the noble warrior, Khalid bin Al Waleed.” Ett stridsrop alla romare vid det här laget kände till, som snart retirerade också vid denna port.
Det var dock vid Thomasporten som de största striderna ägde rum där Shurahbils män desperat kämpade för att hålla stånd mot den romerska attacken. Thomas själv stred vid fronten och tog sig fram till Shurahbil och de två började strida med svärd och sköld. Kampen var jämn, men när Shurhabil riktade ett slag mot den romerska befälhavaren men hans svärd träffade dennes rustning och svärdet gick sönder och han var nu utlämnad till Thomas. I den stunden dök dock två andra muslimer upp och motade bort Thomas som försvann från platsen. De timmar soldaterna hade krigat hade nu resulterat i tusentals döda, men ändå hade romarna inte lyckats bryta igenom muslimernas belägring, varför de nu beslöt att dra tillbaka sina styrkor. De skulle nu försvara staden inifrån men kunde inte längre kriga utanför murarna.
Inne i staden var Damaskusborna desperata. Thomas ansåg nu även han att den enda chansen var att förhandla med muslimerna. I tre dagar fortsatte man att diskutera framtidsutsikterna i Damaskus samtidigt som muslimerna höll belägringen. Muslimerna kunde inte attackera staden vars skyddande murar var mycket svårintagliga. Däremot minskade Damaskus proviant och andra förnödenheter för varje dag som gick. Stiltjet i situationen skulle dock komma att förändras genom en helt oförutsedd händelse:
Inne i Damaskus bodde en man vid namn Jona som var mycket förälskad i en ung kvinna i staden som han faktiskt var gift med. Brölloppsplanerna hade dock inte gått som han hade planerat: mitt under deras vigsel hade muslimerna anlänt och belägrat staden varpå brölloppet hann avbrytas innan cermonin där bruden överlämnas åt brudgummen inföll. Därför hade han ännu inte fått ta flickan till sig. Flera gånger efteråt hade Jona bett om att få sin brud, men hade bara fått till svar att det inte fanns tid för det nu eftersom alla var tvungna att kämpa för sin överlevnad: hur kunde han tänka på sådant i en situation som denna?
Det svaret nöjde sig dock inte Jona med och när folket i Damaskus inte ville hjälpa honom att få sin brud beslöt han att skaffa hjälp från annat håll. Med hjälp av ett rep klättrade han ner från muren vid den östra porten och gick fram till den närmsta muslimska vakt och bad denne att föra honom till Khalid. När han träffade muslimernas befälhavare förklarade han sin svåra situation och undrade om Khalid ville hjälpa honom att få sin hustru om han avslöjade ett sätt att snabbt inta Damaskus? Detta gick Khalid med på. Pojken berättade då att denna natt så firade folket i staden en festival – många var druckna och få vakter fanns längs muren. Om Khalid kunde ta sig över muren så skulle det inte bli svårt att innifrån öppna portarna och därefter storma in i staden. Khalid kände att han kunde lita på den unge mannen och erbjöd honom att anamma islam. Jona hade de senaste åren hört mycket om islam och svarade ja. Khalid skickade sedan tillbaka honom och sa att han skulle vänta inne i staden.
Efter denna incident satte Khalid genast den nya planen i verk. Tillsammans med hundra man tog han sig i skydd av mörkret till den del av muren som inte var bevakad och och med hjälp av rep och repstegar tog de sig uppför muren. Några av männen skulle stanna uppe på muren medan andra skulle ta sig ner och döda eventuella vakter och öppna portarna. Khalid tog sig ner tillsammans med sin grupp; vid Östra porten mötte de två vakter som Khalid och en av hans män dödade. Nu hade dock larmet gått om att muslimerna gjort intrång i staden. Khalid var tvungen att agera snabb. Gruppen han hade med sig formerade sig till försvar samtidigt som Khalid och en av hans män slog sönder kedjorna som låste portarna – som flög upp när kedjorna gick av. In strömmade nu Khalids personliga garde och de romerska soldater som anlänt för att stoppa Khalid höggs snabbt ner. Hela staden var nu nu i rörelse och mängder av soldater strömmade ut och intog sina positioner. Khalid stormade fram med sina trupper för att ta sig till stadens centrum och dödade alla i sin väg.
Befälhavare Thomas såg vad som hade hänt agerade han dock snabbt. Han förstod att det bara var en kort tidsfråga innan Khalid skulle ha intagit staden. Det var dock tid han själv tänkte spendera väl; vid det här laget kände romarna väl till muslimernas olika befälhavare. De visste att Abu Ubaidah – befälhavaren som Abu Bakr först tillsatte över alla generaler, men som sedan fick underordna sig Khalids befäl – förmodligen var den som det skulle vara lättast att förhandla med. Khalid däremot var en hård man – känd för sina våldsamheter, och som betraktade krig som en sport. Thomas lät därför beordra sin sista reserv att fördröja Khalids framfart så länge som möjligt. Därefter lät han sända en konvoj genom Jabiyaporten utanför vilken Abu Ubaidah höll till. Han gissade nämligen att Abu Ubaidah och de övriga muslimska befälhavarna inte kände till Khalids intrång eftersom det bara var Khalids mannar som stormade staden. Abu Ubaidah lyssnade välvilligt till konvojen som bad om fred. Han antog att de kom till honom för att de var rädda för att förhandla med Khalid. Han trodde dock inte att Khalid skulle ha något alls emot att Damaskus kapitulerade på fredlig väg och underkastade sig genom att betala Jizya – mot att därmed fredas från blodsutgjutelse, förslavning och förstörelse. Således slöt han ett fredavtal med den romerska konvojen och sände sedan bud för att informera de andra garnisonerna om att fred nu slutits.
Thomas plan hade därmed gått i lås. När avtalet var klart lät han genast öppna Jabiyaporten så att Abu Ubaidah kunde komma in. Därefter eskorterade han personligen Abu Ubaidah i en fredlig vandring in mot stadens centrum – dit Khalid likt en skoningslös tornado redan var på väg från andra hållet. Abu Ubaidah och dennes sällskap mötte Khalid och hans mannar i centrum av staden vid Mariakyrkan. Förvånade stirrade de på varandra. Abu Ubaidah såg hur det droppade blod från Khalids krigares svärd – och Khalid såg hur Abu Ubaidah gick omkring likt en fredlig ängel med svärdet hängandes snällt vid sidan. Till en början sa ingen något, men till slut avbröt Abu Ubaidah tystnaden och utbrast:
”O Father of Sulaiman. Allah has given us this city in peace at my hand, and made it unnecessary for the Muslims to fight for it.”
“Vilken fred?”, utbrast Khalid. ”I have captured the city by force. Our swords are red with their blood, and we have taken spoils and slaves.”
“O Commander”, fortsatte Abu Ubaidah, “know that I have entered the city peacefully.”
Khalid var full av ilska men höll den tillbaka i respekt för Abu Ubaidah som trots allt varit profeten Mohammeds nära vän, men fortsatte:
”You countinue to be heedless. How can they have peace from you when I have entered the city by force and their resistance is broken?”
Abu Ubaidah svarade lugnt:
“Fear Allah, O Commander! I have given them a guarantee of peace, and the matter is settled.”
Khalid invände:
“You have no authority to give them peace without my orders. I am commander over you. I shall not sheathe my sword until I have destroyed them to the last man.”
Abu Ubaidah svarade:
”I never believed that you would oppose me when I gave a guarantee of peace for every single one of them. I have given them peace in the name of Allah, exalted be He, and of the Prophet, on whom be the blessings of Allah and peace. The Muslims who were with me agreed to this peace, and the breaking of pacts is not one of our traits.”
Diskussionen fortsatte sedan och Khalid fick kontrollera sin vrede. De kom dock fram till att det bästa faktiskt var att sluta fred. För om ryktet gick att muslimerna hade garanterat staden fred men sedan ändå slaktat dess innevånare, så skulle ingen annan stad någonsin kapitulera, vilket skulle göra erövringen av Syrien betydligt svårare. Det resonemanget förstod Khalid, men han tittade argt på Thomas och dennes närmaste man och sa:
”Alright, I agree to peace, except for these two accursed ones.”
Men Abu Ubaidah höjde åter rösten:
”These two were the first to enter my peace. My word must not be broken. May Allah have mercy upon you!”
Khalid gav upp och utbrast:
“By Allah! But for your word I would cerainly have killed them. Let them get out of the city, both of them, and may Allah´s curse follow them wherever they go!”
Thomas och hans närmsta man Harbees, som nervöst betraktat diskussionen mellan de två muslimska befälhavarna pustade ut. Thomas bad sen Abu Ubaidah om tillstånd att få resa iväg i vilken riktning han ville – något Abu Ubaidah gick med på, samtidigt som han förklarade att om de tog sin tillflykt till någon stad som muslimerna senare skulle ockupera så skulle fredsavtalet dem emellan inte längre gälla. Thomas som dock fortfarande fruktade Khalid bad dock om att få tre dagar på sig i fred för att avtalet därefter skulle avslutas. Khalid tyckte detta lät bra och sa:
”Agreed, except that you may take nothing with you but food for the journey.”
Än en gång betonade dock Abu Ubaidah vad fredsavtalet innebar:
”This again would amount to a breaking of the pact. My pact with them allows them to take all their belongings.”
Thomas samlade därefter ihop sin garnison och lämnade staden tillsammans med sina soldater och sin hustru – dottern till kejsar Heraclius – och tusentals civila som inte ville leva under muslimskt styre. De gav sig sedan iväg i en lång konvoj tillsammans med sina fruar och barn och med mängder av Damaskus rikedomar.
Muslimerna betraktade missnöjt hur konvojen gav sig iväg och Khalid var bitter över det snöpliga slutet på ockupationen, men ett avtal hade ingåtts och det fanns i denna stund inget han kunde göra. De tre dagar av frist som konvojen hade på sig var fullt tillräckligt för att de skulle kunna söka skydd i något fort i någon av de andra städerna. Han höll just på att försona sig med tanken på detta när Jona – den unge man som tidigare förått sin stad – än en gång kom till Khalid;
Jona berättade för Khalid hur han efter att staden kapitulerat träffat sin brud och bett henne att sticka iväg tillsammans med honom. Detta hade hon till en början gått med på – men när han förklarade att han var vän med muslimerna och att han dessutom själv hade blivit muslim ryggade hon tillbaka och svor att hon inte ville ha något mer att göra med honom. Hon lämnade sedan Damaskus tillsammans med Thomas konvoj. Jona undrade nu om Khalid inte kunde hämta henne med våld? Varpå Khalid svarade att hon skyddades av det avtal som ingåtts och att det efter de tre dagar som avtalet gällde inte längre var möjligt att hinna ikapp dem. Men Jona höll inte med. Han kände till massvis av genvägar för att genskjuta konvojens väg, dit man kunde ta sig med häst – men som konvojen själv inte skulle kunna ta eftersom den var bunden till de stora vägarna. Det fanns dock mängder av fort i Emessa, i Baalbeek och Tripolis där konvojen skulle kunna sätta sig i trygghet längs vägen – invände Khalid. Men Jona visste att konvojen inte var på väg till någon av de platserna – den var på väg till Antiokia och dit skulle det ta flera dagar att komma. Jona lovade att guida muslimerna bara han fick tillbaka sin brud.
Detta var ljuv musik i Khalids öron. På morgonen den fjärde dagen när tidsfristen gått ut – satte Khalid därför av i sällskap med Jona och sitt personliga garde för att genskjuta Thomas. De nådde fram till konvojen en bit utanför Antiokia; där anföll de de förvånade romarna och Khalid dödade personligen Thomas – kejsarens svärson. Muslimerna var dock för få för att omringa den romerska konvojen, och tusentals av dem lyckades fly och sätta sig i säkerhet – men Khalid hade tagit det krigsbyte han var ute efter och som han ansåg att hans män efter en sådan lång belägring hade förtjänat.
Den unge mannen Jona hittade sin brud – men när hon såg honom närma sig drog hon fram en dolk och stack sig själv i bröstet, och tog på så sätt sitt liv, varefter Jona spenderade resten av sitt eget liv med att kriga för muslimerna, tills han två år senare stupade på slagfälet. Khalid återvände till Damaskus med krigsbytet och hyllades av sina krigare som en hjälte, men han skulle också nås av en missgynnsam överraskning …
Utveckligen i Medina:
Samtidigt som Khalid och de andra generalerna kämpade i Iran och Syrien fortsatte livet i Medina. Abu Bakr följde med stort intresse utvecklingen i de provinser som Khalid intagit. Men han hade också saker att tackla på hemmafronten:
Under den shura – det rådslag som hållits efter Mohammeds död hade alla inte varit överens om att Abu Bakr verkligen var den bäst lämpade att axla profetens mantel. Dels fanns schismen mellan Abu Bakrs anhängare och de ursprungliga innevånarna i Medina, de som kallades hjälparna (ansar) – som hjälpt Profeten genom att välkomna honom till Medina när han förföljdes av Quraysh i Mecka. När Mohammed levde hade de villigt låtit sig styras av honom, men nu när han var död ansåg de att det nu var dags för dem att återigen styra den stad som när allt kom omkring ändå var deras.
Den slutsatsen höll dock inte de inflyttade muslimerna med om, dvs dem från Quraysh stam som utvandrat till Medina tillsammans med Mohammed under dennes hijra (de sk mujahirun). Bland dessa, däribland Abu Bakr och Umar, menade man att den muslimska församligen (och således även Medina) skulle styras av någon från Quraysh, dvs någon av dem själva. Detta pg a – resonerade Abu Bakr inför de församlade – att islam nu var en allmän arabisk religion; för få respekt bland de andra arabiska stammarna behövde man dock en ledare som härrörde från den heliga staden Mecka och från Mohammeds egen stam. Medinas delgation lyssnade på förslaget och undrade om de inte skulle kunna ha två ledare; en från Mecka och en från Medina. Abu Bakr hade aldrig föreslagit sig själv som ledare, istället hade han lyft fram antingen Abu Ubaidah eller Umar – men när männen från Medina kom med denna idé om ett delat ledarskap utbrast Umar:
”Who will willingly take precedence over the man that the Prophet ordered to lead the prayer?”
När ingen svarade fattade han snabbt Abu Bakrs hand och lovade att underordna sig honom som ledare. Och snart hade också de andra församlade svurit sin trohet till Abu Bakr.
Kritiken mot Abu Bakrs ledarskap från Medinas ursprungliga innevånare hade nu stillats. Men det fanns också en annan schism ifråga om ledarskapet, nämligen frågan vem av Mohammeds kompanjoner från Mecka som skulle bli muslimernas Kalif?
Umar hade tydligt och klart lyft fram Abu Bakr, och för dem som ville ha honom fanns det – som nämndes i början av kapitlet – många goda argument. Men det fanns också en annan person som skulle kunna göra minst lika starka anspråk på ledarskapet – Mohammeds kusin Ali Talib. Ali var den första av manligt kön att konvertera till islam och hade gjort det redan som tioåring. Nu var han dryga trettio och hade följt Mohammed mer än hela sitt vuxna liv – han hade deltagit och stridit heroiskt för islam i alla stora strider. Hans nära släktband med Mohammed gjorde det dessutom naturligt att bli Mohammeds efterträdare då detta var en sed i den arabiska traditionen att ledarens roll övertogs av närmsta manliga släkting. Ali var dessutom mycket populär inom den muslimska umman – vilket senare också det skulle få konsekvenser.
När rådslaget ägde rum efter Mohammeds död hade Ali emellertid inte varit där – han befann sig istället i Mohammeds hustru Aishas hus för att förbreda Mohammeds kropp inför begravningen. Varken Abu Bakr eller Umar var heller speciellt intresserade av att Ali skulle närvara. Det rådde nämligen en del spänningar mellan Abu Bakr och Ali, och Abu Bakr ville försäkra att det inte var Ali som blev Mohammeds efterträdare. Spänningarna mellan dessa två hade börjat redan under Mohammeds livstid genom en incident med en av profetens fruar:
I samband med en av Mohammeds expeditioner så hade hans hustru Aisha följt med – hon var också dotter till Abu Bakr, som gift bort henne med Mohammed redan när hon var sex år gammal. Hon reste i en bärstol som bars av en kamel som i sin tur leddes fram av en man som gick till fots. Under resan behövde hon dock uträtta sina behov varför hon gick iväg en bit från sällskapet, samtidigt som de andra fortsatte färden. Männen som ledde hennes kamel gick också iväg. När hon kom tillbaka märkte hon att hon tappat sitt halsband varför hon än en gång skyndade iväg för att leta halsbandet. När hon sen igen kom tillbaka till platsen så var kamelen borta – och de andra hade gått iväg i tron att hon var inne i bärstolen. Hon väntade därför på platsen i förvissning om att de skulle komma tillbaka när de märkte att hon inte var med. En annan eftersläntare hann dock före; det visade sig vara en manlig barndomsvän till henne. Han tog upp henne på sin kamel och de red tillbaka till sällskapet som givetvis märkte att de två red tillsammans. Skvaller började sedan spridas om att Aisha gjort något olovligt. När de kom hem till Medina igen ignorerade Mohammed henne till en början och Aisha flyttade temporärt hem till sina föräldrar. Mohammed trodde visserligen inte att hans hustru begått äktenskapsbrott, men bad ändå sina närmaste om råd. Ali svarade då att det fanns mängder av kvinnor och att Mohammed lätt skulle kunna skaffa sig en annan hustru, varefter han våldsamt gav slavflickan Burayra en omgång stryk för att hon skulle bekräfta för Mohammed att Aisha hade en dålig karaktär, varefter slavflickan sa att hon bara hade gott att säga om Aisha, med undantag för att när hon bad Aisha vakta degen som hon bakade så brukade Aisha somna och husets lamm komma och äta upp det. Mohammed bad sedan Aisha att bekänna, och förklarade att om hon gjort något som var felaktigt men vände om, så skulle Gud förlåta henne eftersom han accepterade omvändelse av sina efterföljare. Aisha vägrade dock att erkänna något alls och fasthöll att hon var oskyldig. Mohammed fick då en uppenbarelse som bekräftade att Aisha hade talat sanning.
Ali hade däremot antytt för Mohammed att Aisha varit skyldig och uttryckligen gett honom rådet att skilja sig från henne – varför han gjort detta har det spekulerats kring, men oavsett orsak så skulle varken Aisha eller hennes far Abu Bakr förlåta honom.
När Abu Bakr blivit Kalif lät han vidta en annan åtgärd som missynnade Ali; han gjorde Ali och hans hustru Fatima (Mohammeds dotter) arvslösa – de skulle händanefter få uppehälle på nåder. Detta med motiveringen att Mohammed lär ha sagt:
”Vi[profeterna] har inga arvingar; vad vi lämnar efter oss är allmosor”.
Det märkliga med detta påstående var dock att ingen annan än Abu Bakr hade hört Mohammed säga detta. Än märkligare var också att de som drabbades hårdast var Ali och Fatima, medan hans dotter Aisha och Profetens andra hustrur behandlades efter andra principer. Huruvida detta bara berodde på personliga skäl eller ej har det också spekulerats kring. Men händelsen tog Alis hustru Fatima mycket hårt. Hon hade nyss förlorat sin far, och nu förlorade hon också sin arvsrätt. Sex månader senare avled hon, och Ali begravde henne i hemlighet under natten. Först efter hennes död försonades han med Abu Bakr och svor Kalifen sin trohet. För att den islamska församlingen skulle hållas enad så tjänade Ali därefter under sitt liv troget Abu Bakr och de kommande kaliferna – men Aisha skulle aldrig förlåta honom, och i takt med tiden skulle andra grupper höja rösterna å Alis vägnar för att få denne att bli kalif. Dessa skulle komma att tillhöra vad som kallades shiat Ali – Alis parti, som idag kallas shiiter, eller shiamuslimer (Mer om dem längre fram).
Abu Bakr var vid sin tid som kalif till åren kommen, och om det bara var Abu Bakr som stod ivägen för Ali att bli Kalif, så hade Ali tiden på sin sida. I augusti 634 evt – samtidigt som Khalid krigade för fullt för att lägga Syrien under islams herravälde, drabbades Abu Bakr av hög feber – han var nu 63 år gammal och förstod han att hans liv på jorden snart skulle nå sitt slut. Istället för att pålysa ett nytt rådslag så handplockade han dock Umar till sin efterträdare och övertalade därefter sina närmaste kompanjoner att godkänna beslutet. Detta var ett effektivt sätt att undvika att dörren till kalifatet öppnades för Ali. Umar var dessutom det mest naturliga alternativet för Abu Bakr; det var Umar som stött honom under den shura som utsett honom själv till Kalif – och Umar var en trogen muslim, en av Mohammeds närmsta män och en man som följt och tjänat i Abu Bakrs närhet dagligen under hans tid som Kalif. Umar var, förklarade Abu Bakr,
”den bästa av Guds folk”.
Abu Bakr spenderade sedan sina sista dagar tillsammans med sina fruar och sin dotter Aisha som vårdade honom. När han till slut dog begravedes han sedan tillsammans med sin läromästare Mohammed.
Abu Bakr var islams förste Kalif, och hade föregått med ett normerande exempel på hur det muslimska ledarskapet efter Mohammed skulle utövas. Nu var det Umars tur att följa i hans fotspår och utveckla kalifatet enligt sin personliga prägel.
Umar:
Det berättas att Umar konverterade till islam i Mecka efter att han hört hur Mohammed när han befunnit sig i den fyrkantiga helgedomen Kabaa reciterat Koranen, efter vilket Umar rördes till tårar. Han hade också en syster som var muslim – men hon höll det hemligt i rädsla för sin hetlevrade polyteistiske bror. När Umar hörde ryktet om att hans syster var muslim gick han dit och bad att få läsa från en skrift som hon hade – där läste han ett stycke av Koranen och överväldigades av dess ord, varpå han själv konverterade till islam.
Även som muslim var Umar hetlevrad – men han var också en man med ett starkt muslimskt rättspatos, mycket nitisk för sin tro. I likhet med sin föregångare Abu Bakr levde Umar enkelt – han var alldagligt klädd och gjorde ingenting för att som kalif höja sig själv över andra. Dock antog han titeln Amir al-mu`manin – de Rättrognas befälhavare. Och i egenskap av sådan skulle somliga av hans metoder skilja sig från sin föregångare. Medan Abu Bakr gav sina generaler ett allmänt uppdrag, att exempelvis invadera Syrien – så gav han därefter generalerna fria händer att själva planera hur operationerna skulle genomdrivas. Umar däremot instruerade om specifika order för varje specifik strid. Han kunde t.o.m berodra detaljer om vilka som skulle leda befälet över vilka fronter. För att vara säker på att han blev åtlydd av sina generaler organiserade han dessutom ett system av spioner som skulle hålla uppsikt över generalerna och sedan rapportera deras förehavanden till kalifen.
En av Umars första åtgärder i sitt nya ämbete var att skicka ett brev till Abu Ubaidah som vid denna tidpunkt tillsammans med Khalid var i full färd med att inta Damaskus. Brevet uppdaterade Abu Ubaidah om vad som hänt i Medina och instruerade om vad som gällde i framtiden. Abu Ubaidah läste brevet, men såg därefter till att dess budskap hemlighölls – först efter att Khalid återvänt efter räden mot Thomas konvoj berättade han för Khalid att Abu Bakr var död och att Umar var ny kalif. Han räckte sedan Khalid brevet där en mening löd:
”I appoint you commander of the army of Khalid bin Al Waleed. So take charge as is your duty.”
Brevet var skrivet från den nya kalifen till Abu Ubaidah och budskapet var tydligt: Umar hade avsatt Khalid som överbefälhavare för de muslimska styrkorna. Abu Ubaidah erkände sedan att han inte viljat delge beskedet förrän efter att Damaskus var intaget för att på så sätt inte sänka stridsmoralen. Khalid som visste att Umar inte höll honom speciellt högt försjönk för en stund i tankar och sa sedan:
”May Allah have mercy upon Abu Bakr! Had he lived, I would not have been removed from command.”
Khalid lämnade sedan platsen och grät under natten över Abu Bakrs bortgång.
Hemma i Medina möttes Umar av ett tyst missnöje när han gav beskedet om Khalids degradering. Alla visste att Umar ogillade Khalid – Umar hade nästan tyckts vara lite svartsjuk på den framgångsrike generalen som hela den muslimska församlingen hyllade som krigshjälte – eller som Allahs svärd, som Khalid också kallades (ett smeknamn som getts honom av profeten Mohammed.) Umar förstod nu att han var tvungen att ge en förklaring till beslutet och adresserade därför den muslimska församlingen:
”I am not averse to Khalid being in command. But he is wasteful and squanders his wealth on poets and warriors, giving them more than they deserve, which wealth could be better spent in helping the poor and the needy among the Muslims. Let none say that I have dismissed a strong man, and appointed a mild man to command, for Allah is with him (i.e. Abu Ubaidah) and will help him.”
Oavsett vilka motiv Umar än hade – så blev konsekvensen av beslutet att Khalid fråntogs sin position som befälhavare. Khalid skulle dock foga sig i den nya kalifens order. Mellan honom själv och Abu Ubaidah rådde nämligen en stor ömsesidig respekt – och Abu Ubaidah skulle lita på Khalid i allt som hade med krig att göra, vilket i praktiken innebar att Khalid kom att fortsätta med sin framgångsrika krigsföring i Syrien ännu en tid.
En vecka efter att Abu Ubaidah tagit ledning över den muslimska armén i Syrien fick han ett tips om att en viss tillställning skulle hållas i staden Abu Quds där en mängd köpmän och besökare då skulle samlas. Detta skulle ge muslimerna goda chanser att ta ett stort krigsbyte om de valde att göra en räd mot staden. Informanten visste dock inte om det skulle finnas några bysantinska soldater där, däremot fanns det ett bysantinskt fort i Tripolis, i närheten av platsen. Abu Ubaidah frågade då om det fanns några som var villiga att pröva lyckan mot staden. En ung muslim ivrigt att vinna ära på stridsfältet anmälde sig och fick befäl över femhundra ryttare. De red sedan mot staden där de emellertid möttes av femtusen romerska soldater som snart omringade dem alla. En muslim lyckades dock fly och skyndade sig sedan till Abu Ubaidah som då mindes en order från Umar om att inte skicka muslimer till förintelse bara för att plundra. Förskräckt över situationen vädjade därför Abu Ubaidah till Khalid att rädda de infångade muslimerna. Khalid gav sig genast iväg och både räddade dem och plundrade staden – varefter han sedan återvände till Abu Ubaidah med såväl de befriade muslimerna som ett stort krigsbyte. Efter denna händelse skrev Abu Ubaidah ett brev till Umar och berättade om Khalids heroiska insats. Men det skulle inte hjälpa Khalid. Under Khalids fortsatta levnad så skulle Umar kasta ett misstänksamt öga mot den framgångsrike generalen och även hålla honom under strikt uppsikt.
Slaget vid Yarmuk:
Kampanjen i Syrien skulle dock fortgå. Umar hade positionerat ut sina generaler till att disponera över ett geografiskt område var:
Amr bin Al Aas skulle skulle ha befälet över Palestina – Yazeed över Damaskus, Shurahbil över Jordanien och Abu Ubaidah över Emessa. Muslimerna besegrade därefter fler romerska härar i striden vid Fahl – där romarna planerat att övervinna muslimerna med hjälp av ett träsk, eftersom det var terräng som muslimerna var ovana vid. Striden gick dock inte deras väg och romarna tvingades till reträtt och blev under sin handlösa flykt själva den part som omkom i träskmarken.
Samtidigt hade kejsar Heraclius börjat planera en kontrattack mot muslimerna. Dels försökte han i mars 635 återta Damaskus, men detta misslyckades. Muslimerna fortsatte sedan att lägga diverse städer och områden under sig inom det bysantinska territoriet; somliga kapitulerade på en gång, medan andra, som exempelvis bysantinerna i Emessa försökte göra motstånd.
Våren 636 fortsatte muslimerna att avancera norrut – men i samband med att Khalid tog en grupp romerska soldater tillfånga så fick han av fångarna höra skrämmande nyheter. Kejsar Heraclius hade förstått att muslimerna var ett hot av största allvar – och nu samlade han en enorm armé vars like aldrig tidigare skådats i Syrien för att en gång för alla tillintetgöra hotet från araberna. Soldater hämtades från hela imperiet och i maj 636 hade enligt muslimska källor 150 000 man bestående av ryssar, slaver, franker, bysantiner, greker, georgier, armenier och kristna araber samlats vid Antiokia och i norra Syrien.
Den muslimska armén som var uppdelad i fyra olika sektioner skulle vara ett lätt byte för denna romerska jättehär. Khalid föreslog därför för Abu Ubaidah att muslimerna skulle dra sig tillbaka helt från de territorier man ockuperat i norra och centrala Syrien och Palestina – för att sedan koncentrera sig i en stark armé som skulle kunna göra motstånd mot den romerska hären. Det förslaget gick Abu Ubaidah med på. De muslimska härarna samlade sig därefter på Abu Ubaidahs order i en gemensam här vid en plats kallad Jabiya. Khalid föreslog dock att de skulle förflytta sig till en annan plats kallad Yarmuk (i närheten av de nuvarande Golan-höjderna) dit det skulle vara lättare för Umar att skicka förstärkningar, men svårare för Heracilus att göra detsamma för sina trupper. Muslimerna drog sig därefter tillbaka till Yarmuk där de inväntade förstärkningar från Medina där kalif Umar tömde arabiens alla resurser för att förstärka den muslimska hären inför ett slag som han förstod skulle komma att avgöra de syriska ockupationsstyrkornas framtid. Samtidigt höll Khalid under sommaren romarna upptagna genom att göra snabba räder utan att engagera sig i direkt krigföring. I augusti 636 samlades dock båda härarna i Yarmuk. Muslimerna hade församlat alla sina resurser men ifråga om mannskap kunde de inte mäta sig med det bysantinska imperiet och möttes därför likväl av en enorm övermakt.
Umar hade i sin degradering av Khalid förklarat att Abu Ubaidah skulle klara sig fint bara han litade på Allah. Abu Ubaidah själv tycktes dock inte lika säker på saken och vid åsynen av den enorma romerska hären förstod han att bara Khalid skulle skulle vara tillräckligt skicklig för att ha en chans att stå dem emot, och i den stunden återgav han Khalid kommandot över den muslimska armén till dess slaget var över.
Natten innan kriget utbröt spenderade muslimerna med att be och recitera Koranen. Morgonen därpå utbröt striderna. I muslimernas läger hade kvinnorna instuerats att om deras män försökte retirera från slagfäletet så skulle de tvinga dem tillbaka. Något kvinnorna villigt gick med på.
Den första dagen slogs de två härarna någorlunda sansat utan ödesdigra konsekvenser för någondera sida för att sedan dra sig tillbaka till sina respektive läger. Khalids taktik var att stå emot romarna till dess de var uttröttade och därefter själva anfalla. Efter några dagars ytterligare strider där muslimerna tvingades använda samma soldater varje dag medan romarna på grund av dess överväldigade mannskap kunde skifta mer effektivt, segrade till slut muslimerna genom Khalids skickliga ledarskap. Muslimska källor beskriver striden och vägen till seger ingående – medan västerländska historiker däremot menat att det blossat upp en ihärdig sandstorm som omintetgjorde bysantinernas armé. Resultatet av striden är man dock ense om: den muslimska hären hade besegrat bysantinernas sista stora armé. Kejsar Heraclius hade samlat soldater från imperiets alla hörn och det bysantinska rikets resurser var nu uttömda. Det fanns nu inte längre någon chans för bysantinerna att behålla Syrien gentemot de muslimska härarna. Med orden ”Farewell, O Syria, and what an excellent country this is for the enemy.”, beordrade han en bysantinsk reträtt för att dra en ny gräns mellan det bysantinska och det muslimska imperiet vid Anatoliens berg.
Vidare expansion och belägringen av Jerusalem:
Muslimerna återerövrade därefter de områden bysantinerna lämnat efter sig. Endast två städer av betydelse skulle hålla stånd: Caesarea vid kusten dit bysantinerna kunde skicka bistånd via havet – en färdväg muslimerna som var vana vid den arabiska öknen ännu inte behärskade – samt Jerusalem, som omgärdades av en väldig mur som skyddade staden. Av dessa städer beslöt Abu Ubaidah – som nu återtagit kommandot – att Jerusalem var den som stod på tur att intas.
Den muslimska hären anlände till Jerusalem i i november 636 och belägrade staden. Jerusalem hade dock fått erfara muslimernas närvaro långt tidigare. Redan år 634 hade dess patriark Sophronius i sin predikan på juldagen beklagat sig över att de inte kunde ta sig på pilgrimsfärd till Betlehem, som brukligt var, utan istället tvingades stanna kvar i Jerusalem i rädsla för muslimerna.
Efter fyra månaders belägring insåg patriark Sophronius dock att de inte längre kunde hålla stånd, och erbjöd därför att kapitulera Jerusalem och lovade att betala den jizya som avkrävdes dem. Men patriarken hade ett villkor för sin kapitulation; han skulle kapitulera bara om Kalifen själv kom dit och undertecknade fredsavtalet. Förslaget diskuterades bland muslimerna som ansåg att det var onödigt att be Umar komma ända från Medina och man kom fram till att Khalid skulle rida fram och utge sig för att vara Umar och på så sätt teckna ett avtal i dennes namn. Sagt och gjort: Khalid klädde sig i den sortens enkla kläder som Umar brukade bära och red fram för att tala med patriarken. Men han blev igenkänd och planen gick på så vis om intet. De hade nu inget annat val än att tillkalla Umar, varefter Abu Ubaidah skrev ett brev till Medina och förklarade situationen.
När Umar anlände möttes han av Abu Ubaidah, Khalid och Yazeed som samlats för att hälsa honom. Yazeed och Khalid var klädda i vackra silkeskläder. När Umar såg dem utbrast han:
”Shame on you, that you greet me in this fashion! It is only in the last two years that you have eaten your fill. Shame on what abundance of food has brought you to! By Allah, if you were to do this after 200 years of prosperity, I should still dismiss you and appoint others in your place.”
Vid de orden slet Khalid och Yazeed av sig sina klädnader och visade att de bar sina slita rustningar därunder och utbrast:
”O Commander of the Faithful! These are only garments. We still carry our weapons.”
För stunden tycktes Umar nöja sig med svaret och omfamnade därefter Abu Ubaidah. När soldaterna som belägrade Jerusalem senare såg sin kalif jublade de vid åsynen.
Några dagar senare red Umar in i Jerusalem klädd i en vit pilgrimsdräkt och ridande på en vit kamel och undertecknade fredsavtalet med staden. Patriark Sophronius guidade sedan runt Umar i Jerusalem. De besökte Jesu grav, och vid slutet av dagen kom de till ruinerna av Salomos tempel. Medan Umar tittade ut över staden viskade patriark Sophronius på grekiska till en av sina medhjälpare:
”Behold the Abomination of Desolation spoken of by the Prophet Daniel that standeth in the Holy Place.”
Tio dagar senare lämnade Umar Jerusalem och återvände till Medina. Innan han lämnade Jerusalem instruerade han sina generaler att grundligt lägga Syrien under muslimsk kontroll: Yazeed begav sig till Caesarea och belägrade den – det skulle dock dröja till år 640 evt innan hamnstaden intogs. Amr och Sharhabeel begav sig mot Palestina och Jordanien.
Abu Ubaidah och Khalid satte av mot norra Syrien. När de närmade sig staden Qinassareen attackerades de av en romersk garnisson. Deras general förstod nämligen att om han stannade i staden så skulle den bara bli belägrad och i längden skulle han tvingas kapitulera eftersom någon förstärkning inte längre var att vänta från kejsaren. Därför ansåg han att bästa sättet att segera var en öppen strid. Han misstog sig dock och Khalid och dennes krigsveteraner besegrade den romerska garnissionen i slaget vid Hazir. Folket i Qinassareen – som var araber – välkomnade sedan Khalid och förklarade att de inte hade någon intention att bekämpa honom och kapitulerade sedan staden.
När Umar fick en rapport om slaget vid Hazir så gav han äntligen Khalid ett erkännande för dennes militära brillians och utbrast:
”Khalid is truly the commander!” Och vidare:
”May Allah have mercy upon Abu Bakr. He was a better judge of men than I have been.”
Abu Ubaidah och Khalid fortsatte vidare och belägrade så småningom också Antiokia – huvudstaden för den östra delen av det bysantinska riket – som också kapitulerade för muslimerna.
Khalids öde:
Efter en del ytterligare kampanjer återvänder Khalid till Qinassareen med mängder av krigsbyte. Sina rikedomar brukade han bland annat spendera med att belöna krigare som utmärkt sig i strid. Det gjorde han också denna gång – men inte nog med det – denna gång kom också en poet vid namn Ash`as till Khalid och prisade denne för dennes militära erövringar. Som tack gav Khalid honom 10 000 dirhams. Umar hade dock, som nämnts, agenter som höll uppsikt över generalerna. När dessa rapporterade det inträffade till Umar blev han rasande och hans tidigare erkännade av Khalid försvann i ett ögonblick. Tidigare hade även en annan incident inträffat som väckt Umars missnöje. Khalid hade innan en av sina expeditioner tagit ett speciellt bad i en substans av alkohol som skulle ha en hälsogivande effekt på kroppen när det applicerade utvärtes. Khalid badade således förnöjtsamt, men några veckor senare fick han ett brev från kalifen i Medina som förklarade:
”It has come to my notice that you have rubbed your body with alcohol. Lo, Allah had made unlawful the substance of alcohol as well as its form, just as He has made unlawful both the form and substance of sin. He has made unlawful the touch of alcohol in a bath no less than the drinking of it. Let it not touch your body, for it is unclean.”
Khalid ansåg dock att detta var att ta förbudet mot alkhol – som han givetvis väl kände till – lite väl långt. Han skrev därför tillbaka och förklarade för Umar hur alkholsubstansen försvann i processen – och att allt sedan blev till ett slags badvatten. Umar var dock inte nöjd med svaret – men vidtog inga större åtgärder. Men när han nu fått höra om poeten som prisat Khalid med en dikt så var dock måttet rågat. Han skrev genast ett brev till Abu Ubaidah i Emessa och beordrade honom att föra Khalid inför den muslimska församlingen, binda hans händer och frånta honom hans turban och sedan fråga vilka pengar han använt sig av för att belöna poeten Ash ´as? Om han svarade att han tagit från krigsbytet så var han skyldig till förskingring, och om han tagit från sina egna pengar var han skyldig till slöseri. I båda fallen skulle han fråntas sitt ämbete.
Abu Ubaidah blev bestört över beskedet. Khalid var inte bara muslimernas främsta general, han var för Abu Ubaidah också en nära vän. Men han hade inget annat val än att lyda kalifens order. När Khalid – som intet anade om syftet med kallelsen – anlände till Emessa delgav Abu Ubaidah Umars anklagelse mot honom och frågade om han ville erkänna sig skyldig? Khalid som förstod att detta var Umars sätt att försöka undergräva honom, bad om tid att få tänka på saken – något Abu Ubaidah gick med på. Khalid rådfrågade sedan sin syster som sa: ”Umar will never be pleased with you. He wants nothing more than that you should confess to some error, so that he can dismiss you.”
Khalid höll med om den saken och återvände till Abu Ubaidah och förklarade att han inte tänkte erkänna någonting alls. Abu Ubaidah tvingades då följa den order han fått och lät en av sina män därefter utfråga Khalid offentligt om pengarna han gett till poeten kom från hans egen ficka eller från krigsbytet? Khalid som chockerades av anklagelsen svarade först inte. Mannen gick då fram till Khalid och sa: ”The Commander of the Faithful has ordered this.”, och fråntog sedan Khalid sin turban och band Khalids händer bakom ryggen. Han upprepade sedan frågan, varpå Khalid svarade att han tagit av sina egna pengar. Vid det svaret knöts repet upp och att återfick turbanen. Abu Ubaidah stirrade skamset ner i marken. Khalid visste inte vad som nu gällde, men reste sig och lämnade platsen.
I Medina väntade Umar därefter på ett brev från Abu Ubaidah med bekräftelse att Khalid fråntagits sin position. När något sådant brev inte kom gissade Umar att Abu Ubaidah dragit sig för att informera Khalid om att han var avsatt, varefter Umar tog saken i egna händer och skrev ett brev till Khalid och beordrade honom att infinna sig i Medina. Khalid som förstod att hans dagar i aktiv tjänstgöring för det islamska imperiet nu var över, tog farväl av sina män och begav sig sedan till Medina. Där mötte han Umar på gatan, varpå Khalid utbrast:
”I protest to the Muslims against what you have done. By Allah, you have been unjust to me, O Umar!”
Umar frågade då varifrån allt hans välstånd kom, varpå Khalid svarade att det kom från vad som var kvar av hans del av krigsbytet, och sa sen att allt som övergick 60 000 dirham kunde Kalifen få. När detta sedan var löst förklarade Umar att Khalid var en ärofull man som hädanefter inte skulle behöva beklaga sig mer. Men skadan var givetvis redan skedd. Några dagar senare lämnade Khalid Medina för att aldrig mer återvända till arabien. När han kom tillbaka hem till sin hustru utbrast han:
”Umar appointed me over Syria until it turned to wheat and honey; then dismissed me!”
Umar möttes dock återigen av missnöje bland folket som menade att Khalid blivit avsatt på grund av Umars personliga missnöje med denna. Än en gång tvingades Umar därför förklara sitt handlande, och lät säga:
”I have not dismissed Khalid because of my anger or because of any dishonesty on his part, but because people glorified him and were misled. I feared that people would rely on him. I want them to know that it is Allah who does all things; and there should be no mischief in the land.”
Khalids dagar var nu räknade. Efter sitt avsked bosatte han sig i Emessa. Snart skulle dock den delen av Syrien drabbas av pest, i vilken tusentals muslimer förlorade sina liv – däribland Khalids vänner, generalerna Abu Ubaidah, Sharhabeel och Yazeed. Fyrtio av hans söner dog också i pesten. Khalid själv överlevde men insjuknade år 642 i okänd sjukdom. Innan han dog beklagade han sig och utbrast:
”I have sought martyrdom in a hundred battles. Why could I not have died in battle?” Och vidare:
”I die even as a camel dies. I die in bed, in shame. The eyes of the cowards do not close even in sleep.” Därefter dog han.
Khalid ibn Walid var nu död. Innan han dog lät han sig dock försonas med Umar och utnämnde till och med denne att ärva hans egendom. Khalids största arv bestod dock i det stora muslimska imperium som sträckte sig över nästan hela mellanöstern och som till stor del skapats genom hans militära brillians. Khalid skulle dessutom utmärka sig i militärhistorien genom att jämte Djingis Khan vara den enda general som aldrig blivit besegrad.
Erövringen av Persien:
Med Umar som kalif fortsatte erövringen inte bara av Syrien utan också av Irak. Under Abu Bakrs sjukdom år 634 evt hade Muthanna ibn Haritha – som efter Khalids resa till Syrien nu anförde den muslimska ockupationshären i Irak – anlänt i hast till Medina för att be om förstärkning till fronten i Persien. Persien hade fått en ny kejsare – den unge Yazdegird som tillsammans med sin medregent Rustam planerade en attack mot araberna. Muthanna talade i moskén i Medina och lockade folk att ta värvning genom beskriva det krigsbyte som väntade dem som stred för Guds sak och krigade mot de elddyrkande zoroastrerna i Persien. Att samla nya styrkor för att skicka dem till fronten i Persien visade sig dock vara svårt. Det fanns frivilliga – men dessa ville hellre kriga i Syrien. Umar hade dock en idé för att lösa problemet med underskott av krigare. Under Riddakrigen hade Abu Bakr förbjudit de stammar som deltagit i upproren från att någonsin i framtiden få kriga under muslimskt banér. Detta förbud upphävde nu Umar – på så vis kunde rekryter värvas från betydligt fler stammar till det ständigt växande muslimska krigsmaskineriet. Således kunde också kriget mot perserna fortsätta.
Till befäl för de nya rekryterna tillsatte Umar en viss Abu Ubayd – som ledde armén av volontärer till Persien. I oktober 634 korsade de Eufratfloden med hjälp av en bro av båtar och möttes på andra sidan av en persisk här med krigselefanter. Abu Ubayd förklarade för sina män att snablarna var elefanternas svaga punkt och gallopperade iväg för att bevisa detta genom att med sitt bredsvärd hugga av snabeln på en av elefanterna. Det blev dock inte som han tänkt sig – istället kastade elefanten honom ur sadeln, upp i luften och ner på marken, varefter han sedan trampades ihjäl. Detta styrkte persernas mod som därefter tryckte tillbaka muslimerna till öknen i vad som skulle komma att kallas slaget vid bron.
Fler slag skulle dock utkämpas. Året därefter, efter att muslimerna länge försökt locka in perserna att strida i öknen – vann man år 635 i slaget vid Buawid. Efter att muslimerna segrat mot perserna i slaget vid Yarmuk kunde Umar skicka mer förstärkningar till Persien. Tanken hade slagit honom att själv leda en armé i uttåg från Medina, men hans rådgivare förmådde få honom att ändra sig, och istället valdes profeten Mohammeds kusin Saad ibn Abu Waqqas att ta över ledarskapet i Persien, där den tidigare överbefälhavaren al-Harith just hade dött.
Våren 637 ledde Saad således en armé på 30 000 man in i Persien där de efter en tid gick i krig med general Rustams armé vid fortet Qadisiya. Innan dess hade man dock på Umars uppmaning skickat en delegation till den persiska kejsaren för att inbjuda denne att anamma islam – vilket slutade med att den unge kejsaren tackade nej genom att utbrista att han skulle ha dödat sändebuden om det varit tillåtet att döda ambassadörer.
Striden började. Både Saads och Rustams armé kämpade hårt. Först den tredje natten bröt muslimerna igenom när somliga av dem beslöt att ta blodshämd för sina stupade kamrater, varefter de i månens ljus attackerade de persiska styrkorna i våg efter våg. Dessa anfall i ökenhettan knäckte till slut motståndet i den persiska armén och general Rustam upptäcktes och dödades. Striden som kom att kallas striden vid Qadisiya – hade stora likheter med striden mot bysantinerna i Yarmuk; muslimerna hade besegrat en större här en de själva – en här som dessutom representerade det bästa imperiet hade att erbjuda. Striden vid Qadisiya skulle säkra den muslimska eröveringen av Irak och inleda början på fallet för det persiska riket. De invaderande muslimska härarna skulle plundra det persiska riket på ett krigsbyte vars tusenåriga ansamlingar skulle te sig makalöst i ökenfolkets ögon – och sedan fortsätta erövringen. Det skulle dock inte gå lika snabbt som det hade gjort i Syrien. Den unge kejsaren Yazdgerd III, skulle hela sitt liv motsätta sig de invaderande araberna – men tvingas fly allt längre österut i det tynande persiska riket, tills han slutligen dödades.
Erövringen av Egypten:
Efter att ha besegrat bysantinerna i Syrien skulle muslimerna nu också göra intrång i nordafrika. Detta skedde uteslutande på iniativ av general Amr ibn al Aasi. Umar hade till en början varit försiktig när det gällde att fortsätta expansionen in mot Afrika på grund av risken att en sådan armé skulle kunna isoleras av bysantinerna från det övriga muslimska imperiet. Amr beslutade sig dock likväl för att invadera det nordafrikanska grannlandet och gav sig därför av med en i sammanhanget ynka här på 3500 man.
Med sina män red Amr genom öknen och kom till den befästa staden Pelusium som i blockerade vägen in i Egypten och därför behövde intas för att kommunikationsmöjligheterna med Arabien inte skulle skäras av. Staden belägrades därför i en månad innan den slutligen kunde intas varefter den sedan effektivt förstördes: skeppen i stadens hamn brändes ner, kyrkorna förstördes och befästningen revs sönder – något som förmodligen skedde därför att Amr inte hade tillräckligt med manskap för att belägra staden och han inte ville att bysaniterna skulle kunna ta tillbaks den när muslimerna marscherat vidare.
Muslimerna under general Amrs ledning fortsatte sedan längs ökengränsens mot sydväst och kom så småningom till ett fort som kallades Babylon där Eygptiens patriark Cyrus och bysantinernas befälhavare för de Egyptiska styrkorna Theodore båda befann sig. Namnet Babylon mitt inne i Egypten kan te sig märkligt – somliga har ansett att namnet gavs av redan av den Babyloniske härskaren Nebukanessar som intog Egypten 567 f kr. Fortet i sig som existerade när Amr befann sig där år 640 evt anser man dock ha byggts av den Romerske kejsaren Rajan kring år 100 evt. Historikern John Glubb drar dock slutsatsen att sanningen kring platsen förmodligen är att alla dem som lyckats med att inta Egypten har upprättat ett fort på platsen pg a dess strategiska läge.
Fortet var också mycket välbefäst – och Amr förstod att det skulle vara omöjligt för honom att med sin lilla armé inta det, och lät istället sina styrkor ströva omkring i områdena runtom Babylon i väntan på förstärkning som han begärt från Medina. När han begav sig söderut kom han till staden Faiyum som också den var väl befäst. Amr gjorde dock en räd mot en by som var en av stadens provinser och lät där massakrera både män, kvinnor och barn. Ungefär samtidigt hade den bysantinske befälhavaren över staden personligen gett sig ut i sällskap av femtio man för att recognisera – detta fick dock Amr höra talas om och letade därför rätt på befälhavaren och omringade honom och hans vakter och dödade dem alla.
Därefter fick Amr rapport om att Umar hade skickat 12 000 man i förstärkning för att inta Egypten och han begav sig därför norrut igen.
I fortet Babylon hade den bysantinske befälhavaren Theodore förberett sig, och den bysantinska hären var förmodligen större än den samlade muslimska. Men Babylons befälhavare gjorde dock misstaget att inte anfalla muslimerna innan Amr hunnit samla sig med den nyanlända tolvtusenmanna- hjälphären. Istället valde man att anfalla vid senare tidpunkt när muslimerna samlat sig, något som resluterade i seger för muslimerna och de återstående bysantisnka krigarna flydde tillbaka till fortet. Det fanns nu ingen stor armé i muslimernas direkta närhet, och när trupperna i Faiyum – dit Amr tidigare tagit sig – fick höra talas om förlusten vid Babylon så utrymde de hela provinsen och tog sig med skepp via Nilen till staden Nikiou nortdväst om Babylon dit de tog sin tillflykt. Med de bysantinska soldaterna borta gav sig Amr genast in i Faiyum och massakrerade deras innevånare, varpå hela provinsen därefter kapitulerade utan motstånd.
Amr beslöt nu att helt inta fort Babylon dit de återstående bysantinska trupperna i trakten tagit sin tillfykt, innan han därefter tänkte fortsätta längre in i Egypten.
Inne i fortet blev situationen därför desperat. En av orsakerna till att egyptierna bara lyckats uppbåda ett halvhjärtat motstånd mot den muslimska ockupationshären berodde förmodligen på den religiösa inbördeskonflikt som rått. Sedan tio år tillbaka hade Cyrus – den bysantisnke guvernören över Egypten – i egenskap av företrädare för den bysantisnska ortodoxa kyrkan förföljt den koptiska kyrkan i Egyptien, som vilken majoriteten av egyptierna tillhörde. Därför hade dessa inte några djupare lojalitetsband eller någon större patriotism för att vilja försvara den ortodoxa bysantinska hären. Detta i samband med att några förstärkningar från det bysantinska moderriket förmodligen inte var att vänta gjorde att Cyrus drog slutsatsen att det bästa förmodligen var att förhandla med muslimerna och lät därför skicka en delegation till Amr som förklarade för den muslimske generalen att denne visserligen lyckats med en viss bedrift, men att denne inte i längden skulle kunna stå emot den bysantinska hären. De erbjöd därför Amr en summa kontant betalning om denne drog sig tillbaka från Egyptiskt territorium. På detta erbjudande gav Amr bara det svar som nu sedan länge var en etablerad princip bland de muslimska generalerna; han erbjöd dem att acceptera islam, att underordna sig och betala jizya, eller krig.
Patriark Cyrus ville inte acceptera något av de alternativen och bjöd in muslimerna att träffas för fortsatta förhandlingar på ön Raudha, dit han själv tagit sig från fortet. Dit lät nu Amr skicka en egen delegation som leddes av en svart man vid namn Ubada ibn as Samit som förklarade för patriarken att muslimerna inte brydde sig om de pengar han erbjöd eftersom de levde för att kämpa för Gud och följa dennes vilja. ”This world is nothing, the next world is everthing”, förklarade Ubada. När Cyrus hörde det imponerades han av muslimens rättframhet och svarade att grekerna kanske misslyckats på så vis att de brydde sig om det världsliga för mycket, men nu förhöll det sig likväl så att en stor armé var på väg för att tillintetgöra inkräktarna och att araberna därför gjorde bäst i att ta emot de pengar som nu erbjöds dem och sedan lämna Egypten. På detta svarade muslimerna:
”We are not afraid of numbers. We pray that we win martyrdom in the path of God, not that we may return safely to our wives and children. Our small numbers do not make us afraid: for it is written in the Qoran, ´Verily often a small company has overcome a great army, by the order of God.´
Varefter muslimerna sedan förklarade för Cyrus att han bara hade att välja på vad deras general Amr redan förelagt honom: att konvertera, att betala skatten eller att gå i krig. Cyrus blev nu bevekad och ansåg att man kanske borde acceptera muslimernas krav och betala jizya – men detta motsatte sig dock några bysantinska officerare och man bad därför muslimerna om mer betänketid. Detta gick dock Amr inte med på och förklarade att de hade tre dagar på sig, inte mer – vilket resluterade i att bysantinerna öppnade portarna till fortet och gick till attack i ett försök att besegra muslimerna – något som misslyckades och de tvingades återigen att dra sig tillbaka in i fortet. Efter detta gick man med på att tillmötesgå muslimernas krav – men att detta också måste godkännas av Kejsar Heraclius. Varpå ett vapenstillestånd mellan parterna således upprättades och Cyrus därefter seglade via Nilen till den egyptiska huvudstaden Alexandria där han skrev ett brev till kejsaren och bad denne godkänna det fredsfördag man slutit med muslimerna. Cyrus fick dock till svar att han skulle inställa sig i Constantinopel snarast möjligt – när han sedan kom dit mottogs han som en förrädare varpå kejsaren fråntog honom ämbetet som guvernör över Egypten. Heraclius som redan tidigare lidit så stora nederlag tänkte inte sluta fred med muslimerna. När detta blev känt i Egypten så återupptogs striderna. I mars 641 evt nåddes man dock med besked om att Kejsar Heraclius dött. Detta ledde till desperation i det bysantinska fortet och i april samma år kapitulerade man därför till Amr. Araberna kontrollerade nu det mäktiga fortet.
Muslimerna hade nu intagit en mycket strategisk post. Framför dem låg Egyptien och bakom dem sträckte sig en obruten öken ända tillbaka till Arabien. Amr lät nu därför fortsätta sin erövring.
Efter en del mindre skärmslytningar nådde muslimerna till slut staden Nikiou med dess fort – dit flyktingarna från Faiyum tidigare tagit sig. För att ta sig till Nikiou behövde muslimerna dock korsa Nilen. Ett sådan projekt skulle ha gett bysantinerna möjligheten att slå till – men de flydde istället i panik och försökte ta sig iväg på floden med båtar. Detta gav istället muslimerna möjligheten att härja vilt, och man dödade mängder av soldater på stranden för att sedan inta staden och där massakrera befolkningen för att sedan plundra omnejden. Nu dödade man också de kristna kopterna – vilket resulterade i att dessa nu hellre stred tillsammans med de ortodoxa. Efter denna händelse fortsatte Amr och hans armé vidare mot den Egyptiska huvudstaden Alexandria.
Nästa stora strid ägde rum vid en plats kallad Kariun, där den bysantinske befälhavaren Theodore hade samlat en här bestående av både greker och kopter. Striden varade i tio dagar men muslimerna överträffade sina fiender – och Theodore drog därför sig därför tillbaka i god tid innan slaget var över, för att kunna förbereda försvaret av Alexandria.
När Amr nådde Alexandria tillsammans med sina styrkor gjorde han ett snabbt anfall mot staden till ingen nytta. Alexandria som grundats tusen år tidigare av Alexander den store var vid denna tid en av världens största städer med en befolkning på över en miljon innevånare. Det var också en befäst stad som ständigt kunde nås med förstärkning via medelhavet. Att inta staden från öknen och övervinna dess höga murar, skulle för muslimerna som inte förfogade över några avancerade belägringsredskap, i princip vara omöjligt. Amr fick istället fly undan för att komma på avstånd från stadens katapulter. Förbittrad över insikten lät Amr istället plundra landsbygden i trakten och bränna fälten som just mognat till skörd – för att sedan återvända till fästningen Babylon innan vattnet i Nilen i takt med årstiden rest sig igen. Det som därefter hände skulle dock till allas – inklusive muslimernas egen överraskning, likväl komma att lägga Alexandria i deras händer, men inte genom militärmakt; Alexandria skulle istället förrådas.
Kejsar Heraclius hade som tidigare nämnts avsatt den grekiske patriarken Cyrus för att denne kapitulerat fortet Babylon till muslimerna. Heraclius själv var också bestämd gällande att inte kompromissa – muslimerna skulle drivas ut ur Egypten. Men Heraclius hade inte tiden på sin sida. Han var en gammal man, och avled som tidigare noterats år 641 evt. Efter hans död uppstod såväl intriger som stridigheter inom det Bysantinska riket om vem som var kejsarens rättmätiga arvtagare. Heraclius hade själv ställt till problem i frågan genom att efter sin första frus död låta gifta sig med sin systerdotter Martina– något som fördömdes av den kyrka han bekände sig till. Med sin första hustru Eudocia hade han dock en son vid namn Constantine, som nått en ålder av 29 och således var fullt vuxen att ärva tronen. Constantine var dock sjuk i något som förmodligen var turberkulos och han dog i en hostattack bara några månader senare. Kejsar Heraclius fru och systerdotter Martina ville då att hennes femtonåriga son Heracleonas skulle ärva tronen. Constantine hade dock efterlämnat två unga söner, varav den äldste – Constans – var tolv år gammal. Och en konflikt mellan förespråkarna för respektive pojke skulle snart uppstå.
Mitt bland dessa intriger kallades patriark Cyrus, som kejsar Heraclius tidigare avskedat tillbaka till scenen. Martina återgav honom positionen som guvernör över Egypten och skickade tillbaka honom för att där kapitulera till muslimerna. En åsikt Cyrus möjligtvis själv kan ha tutat i henne. Väl tilbaka i Alexandria sågs Cyrus som stadens räddare; vad ingen visste var däremot att han i hemlighet beslutat sig för att överlämna staden till Amr. Efter en månads vistelse i den Egyptiska huvudstaden begav han sig till ökenfortet Babylon där Amr befann sig för att där förhandla med denne. Ingen i staden kände dock till hans verkliga intentioner. När han anlände vid fortet och mötte Amr lär han ha sagt:
”God has given this country to you.”, varpå han sedan undertecknade ett fredsavtal där han gick med på att kapitulera Alexandria och betala den skyddsskatt muslimerna krävde. I gengäld ville han att kyrkorna skulle förbli oförstörda, de kristnas tillbedjan inte störas och den judiska gruppen i Alexandria tillåtas fortleva.
Cyrus återvände sedan till Alexandria och förklarade för befälhavaren Theodore att fortsatt motstånd var lönlöst, och att han fått instruktioner av kejsaren att kapitulera (frågan var dock vilken Kejsare, eftersom det bysantinska riket nu hade fullt upp med att utröna vem den rättmätige kejsaren var). Men när folket hörde om patriarkens kapitualtion blev de rasande och samlade ett stort uppbåd för att låta lyncha honom som förrädare. Patriark Cyrus grät då inför dem och förklarade att det var omöjligt att stå emot araberna, att Gud gett dem landet och att han bara handlat som han gjort för att rädda deras barn och deras kyrkor från förödelse – varpå folkmassans vrede lade sig. (Exakt varför Cyrus var så angelägen om att kapitulera vet man inte. Kanske ville han hämnas på det rike han egentligen tjänade, eller kanske trodde han att han var Amrs vän och skulle få härska tillsammans med denne när denne intog staden. Den möjligheten skulle han dock aldrig få, istället dog han ett år senare, strax innan muslimerna intog staden.)
En tid därefter lät Martinas son Heracleonas godkänna fredsavtalet – varefter han sedan blev avsatt av anhängarna till Constans. Avtalet hade dock gått i kraft och i september 642 evt öppnades Alexandrias portar och muslimerna under ledning av general Amr tågade in som stadens nya herrar. Amr hade dessutom under året mellan fredsavtalet och intåget i Alexandria grundat en egen stad kallad Fustat (numera Kairo).
Det muslimska kalifatet som nu styrdes av Umar hade lagt ännu ett av det Bysantinska rikets främsta provinser med dess stora rikedomar under islams herravälde. Detta fick dock kalif Umar att vidta en åtgärd som vid det här laget kännetecknade hans förhållande till sina generaler. Han skrev ett brev till general Amr i Egypten och upplyste om att han fått vetskap om att denne nu ägde slavar, mark och djur och mängder av saker som han inte ägde när han tågade in i Egypten, och fortsatte med att förklara att han skulle sända dit en annan man för att dela upp Amrs ägor. Amr fick dock under Umars tid behålla posten som guvernör över Egypten, men när Umar efterträddes av Uthman som ny kalif fråntogs Amr guvernörskapet över Egypten och kallades tillbaka till Medina år 645 evt.
Umars fortsatta verksamhet:
Bortsett från den stora militära expansionen under Umars tid, gjorde Umar även en del annat som skulle komma att prägla islam för all framtid:
Bland annat var det Umar som införde den muslimska tideräkningen med början vid Mohammeds hijra år 622 e kr, som i muslimsk tideräkning skulle bli det första året e.h – efter hijra.
Som tidigare nämnts levde Umar väldigt anspråktslöst. Trots sin roll som ledare för det unga imperium som just besegrat de två dåvarande supermakterna som existerat i århundraden, så uppträdde Umar aldrig enligt kejsares vanliga sedvänjor. Han fortsatte att leva anspråkslöst och ansåg att rikedom var en frestelse som lockade till avfall. Lika hård som han var mot sina generaler – bäst exemplifierat i fallet med Khalid – var han också mot sig själv. Inte heller förföll han till nepotism – och hans familj utgjorde inget undantag i de koraniska påbud han ansåg sig behöva fullfölja. När hans egen son Abu Shahmah hittades berusad så tvekade inte Umar att låta straffa honom offentligt med åttio piskrapp – en hård dom som inte bara straffade, utan dessutom dödade hans son.
Gällande islamiska straff var Umar också den som tydligt föreskrev stening av äktenskapsbrytare – ett straff som inte anbefalls i Koranen – genom att hänvisa till att han var säker på att Mohammed fått det uppenbarat för sig, trots att det inte fanns skrivet i Koranen. Umar hade bara låtit bli att säga detta tidigare pg a att han inte ville bli anklagad för någon som lade till saker till uppenbarelsen. Med det som grund, samt Mohammeds sunna (Mohammed hade ju nämligen ganska oftat låtit stena äktenskapsbrytare) satte Umar ett tydligt normerade exempel för många av senare muslimska teologers syn på saken.
En morgon år 644 mötte Umar en man vid namn Abu Lulu Firuz på gatan. Denne var en slav som tagits tillfånga i Irak, och som ville protestera över hur han behandlades av sin herre. Han hade frihet att röra sig fritt så länge han stannade i Medina och betalade sin herre 2 dirhams om dagen. Umar frågade då vad mannen sysselsatte sig med, som svarade att han var snickare och målare – varefter Umar gav till svar att med sådana färdigheter borde det inte vara så svårt för honom att tjäna två dirham om dagen och sen leva relativt bekvämt i Medina. Firuz var dock inte nöjd med svaret – han ville inte vara fånge i Medina. Morgonen därpå när Umar gått till moskén för att be, sprang Firuz fram och hann hugga Umar sex gånger med en kniv innan de andra besökarna i moskén hann få bort honom. Innan de helt hann övermanna honom stack han dock kniven i sig själv och dog. Umar var fortfarande vid liv, men hans dagar var räknade och han förstod att han snabbt var tvungen att ordna en efterföljare. Till skillnad från Abu Bakr så handplockade han dock ingen utan gav istället order om att ett rådslag skulle hållas och att de inom tre dagar efter hans död skulle välja en av sex personer som stått nära Profeten som Umar föreskrev. Om Abu Bakr under sin levnad varit hård mot profetens kusin Ali så var Umar visserligen mån om att värna Abu Bakrs tradition – samtidigt som han själv visade sig vara mer tillmötesgående mot Ali än sin föregångare. Bland annat lät han gifta sig med Alis dotter, och i den grupp av de sex personer som han förelsog som potentiella kalifer fanns nu också Ali. Umar själv dog sedan två dagar efter att han blivit nedhuggen, och begravdes också han bredvid Mohammed i Aishas hus.
Uthman:
Genom att beordra rådslaget med de givna kandidaterna hade Umar gett Ali en ny möjlighet att ärva kalifatet. Så enkelt skulle det dock inte bli. Rådet gallrade snabbt ut kandidaterna tills de kvarvarande alternativen var två: Ali och Uthman ibn Affan. Nu förhöll det sig dock så att rådslaget leddes av en släkting till Uthman. Denne frågade de två kandidaterna om de skulle härska i enlighet med Koranens principer och Mohammeds exempel, varpå både Uthman och Ali givetvis svarade ja. Men sen kom också en annan fråga som skulle komma att fälla domslutet. Rahman frågade om de två också skulle efterfölja de normerande exempel som de tidigare kaliferna Abu Bakr och Umar föreskrivit. På detta svarade Uthman ja, medan Ali däremot svarade att han bara skulle följa Gud och sitt eget omdöme. Det avgjorde saken – och Uthman valdes 644 evt till den islamska ummans nya kalif.
Ali hade än en gång blivit förbisedd men inte heller denna gång gjorde han något för att kräva sin rätt till kalifatet – och denna gång svor han genast lydnad till den nya kalifen.
Uthmans verksamhet:
Uthman var en av profeten Mohammeds närmsta vänner, och redan i Mecka när Uthman konverterat till islam hade Mohammed gift bort en av sina döttrar till honom. Uthman var till sitt yrke handelsman, men däremot hade han inte – till skillnad från både de föregående kaliferna och de flesta av profetens kompanjoner tidigare haft något ansvarsfullt ämbete inom den muslimska umman. Utöver det var han också till åren kommen (närmare bestämt sjuttio år gammal när han utnämndes till Kalif) och heller ingen bra talare – hans intresse var av litterär snarare än oratorisk art. Likväl blev han vald till kalif (förmodligen till stor del på grund av att han var den starkaste kandidat rådet kunde lyfta fram för att undvika att ge kalifatet till Ali). Uthman själv gjorde till en början heller aldrig något för att vinna kalifatet – det var andra som gav honom positionen. När han så ändå valdes till kalif betraktade han därför det som Guds speciella försyn att just han, trots att han i många avseenden inte hade lika starka egenskaper som de tidigare kaliferna, blev vald. Det måste alltså vara något speciellt med honom, och därför valde han en annan ämbetstitel än sina föregångare – istället för att kalla sig vare sig khalifat rasul Allah – Guds Sändebuds ställföreträdare, som Abu Bakr hade gjort – eller Amir al-mu`manin – de Rättrognas befälhavare, som Umar hade gjort, så lät Uthman helt enkelt kalla sig själv för khalifat Allah – Guds ställeföreträdare.
Den militära expansionen:
Till skillnad från de tidigare kaliferna, eller de muslimska härförarna på slagfältet var Uthman ingen krigare. Ändå fortgick under hans regeringstid det muslimska riket sin snabba expansion: Egypten, som tidigare intagits av general Amr under Umars kalifat, gjorde uppror med hjälp av trehundra bysantinska skepp som dockade i Alexandrias hamn – upproret nedslogs dock av Amr, som snart åter lagt landet under muslimskt styre. De muslimska styrkorna gick sedan vidare in i Nordafrika. Uthman gav också sina generaler kring medelhavet tillstånd att bygga upp en flotta, något Umar på sin inte hade tillåtit då han ansett att havet skulle avskärma dem från öknen, som tidigare alltid varit deras tillflyktsort. Uthman förstod dock att utan en flotta så skulle muslimerna inte kunna behålla sina ockuperade områden kring medelhavet eftersom bysantinerna alltid skulle kunna skicka förstärkningar från havet. Detta förespråkades också ivrigt av Muawiya – som av Umar utsetts till muslimernas guvernör i Syrien. Han hade av Umar fått avslag i sin önskan att bygga bygga upp en muslimsk flotta, men när han i ett brev till Uthman förklarade att Cypern låg så nära den Syriska kusten att man kunde höra en hund skälla, gav Uthman honom tillstånd att bygga upp en flotta, något Muawiya också gjorde med hjälp från lokala libanesiska skeppsexperter som härstammade från det gamla handelsfolket fenicierna och som byggde skeppen med libanesiska cedrar. År 649 evt intog muslimerna med sin flotta sedan Cypern i ett oblodigt övertagande, där cyprioterna lovade att betala kalifen 7000 dinarer per år, samma summa som de tidigare betalat Kejsaren i Konstantinopel. Senare skulle Muawiya dock anse att cyprioterna brutit sitt fördrag med honom och samarbetat med bysantinerna varför han år 653 skulle plundra landets kuststäder, ta fångar och bygga upp en permanent garnision på 12 000 man på ön.
Flottan som Uthman lagt grund till, skulle således ge muslimerna helt nya möljigheter i sin fortsatta expansion, och längre fram i tiden ta dem över medelhavet till Kreta, Rhodos och in i de sydvästra delarna av Europa.
Det muslimska imperiets expansion skulle under Uthmans tid dock inte begränsas till havet. Det persiska riket skulle under Uthman helt intas, och muslimerna skulle expandera in i Afghanistan vidare till Pakistan. Under Uthman skulle en delegation sändas ända till Kejsaren i Kina år 650 evt, som inbjöds att anamma islam. Något han tackade nej till, men därefter lät muslimerna fritt missionera i landet.
Sammanställningen av Koranen:
Uthmans främsta bidrag till den islamska historien var dock hans sammanställning av Koranen i skrift. Koranen hade ursprungligen reciterats och uppenbarats för Mohammed i stycken under tjugotre år, och mängder av kompanjoner till Mohammed kunde recitera den. Vissa delar fanns också i skriftform – men däremot fanns det ingen enhetlig skrift med hela uppenbarelsen. Detta åtog sig Uthman att åstadkomma.
Han tillsatte en kommission ledd av Zayd inb Thabit som skrev ner recitationerna, samtidigt som Uthman också skickade bud att skicka de uppenbarelser som redan fanns nerskrivna till Medina. År 650 evt var sammanställningen klar, och utgör den Koran som muslimer använt ända in i vår tid.
Upproret mot Uthman:
Till skillnad från de föregående kaliferna var Uthman ingen krigare. Likväl skulle han skaffa sig fiender – hans främsta fiender skulle dock inte utgöras av bysantiner eller perser, eller ens avfälliga arabiska stammar. Fienderna skulle komma från de egna islamska leden. Till skillnad från Abu Bakr och Umar som båda levde väldigt asketiskt och tillämpade islams principer hårdast på sig själva – så var Uthman i det avseendet deras raka motsats. Medan Umar låtit piska sin egen son till döds när denne funnits berusad, så hade nepotismen inga gränser under Uthman; han lät istället tillsätta det islamska rikets alla guvernörsposter med sina egna släktingar från sin egen Ummayadklan. Detta mötte tydlig kritik från både Mohammeds närmaste kompanjoner och Mohammeds hustrur, som varnade för att hans klan och hans släktingar inte kunde styra hela den islamska staten. Dessa råd tog dock Uthman inte varning av och fem år efter hans tillträde innehades det muslimska imperiets alla nyckelpositioner av män från Ummayadernas klan.
Det fanns en ironi i detta. När Abu Bakr valts till kalif efter Mohammeds död 632 evt så hade man argumenterat att den muslimska församlingen behövde ledas av någon från Quraysh stam, eftersom detta var profetens stam och väktarna av den heliga staden Mecka. Genom det argumentet hade Abu Bakr utmanövrerat hjälparna i Medina och på så sätt gett Quraysh stam patent på makten över det muslimska imperiet. Quraysh var en av många stammar i arabien, stammen i sin tur var dock indelad i en mängd olika klaner. För att inte behöva ge makten till Ali, som ju var profetens närmsta släkting – så hade Abu Bakr dock resonerat som så att Ali, eftersom han tillhört samma klan som Mohammed – nämligen Hashims klan – så skulle makten bli alltför koncentrerad till en och samma klan om Ali blev kalif – en makt som rättmätigt tillhörde hela Quraysh, inte exklusivt klanen Hashim. Nu hade dock under Uthmans styre makten helt koncentrerats till en enda av Quraysh klaner, men inte den Hashemitiska, utan Ummayaderna.
Utöver tillsättandet av sina släktingar spenderade Uthman också sina pengar med att försäkra dessa med ett välstånd som i praktiken gjorde dem till en välbärgad muslimsk överklass. Kritiken mot honom blev därför i längden oundviklig. Uthman hade även avsatt den av Abu Bakr erfarna generalen Amr – som tidigare tillsammans med Khalid och de andra generalerna besegrat bysantinerna – från ledarskapet i Egypten (som denne både erövrat och återerövrat) till förmån för sin fosterbror Abdullah. I samband med pilgrimsfärden till Mecka år 655 höll Uthman en konferens för att diskutera de oroligheter som rådde – där talade också Amr som sa:
”O Prince of the Faithful, you have subjected the whole nation to the Beni Umayya [Ummayadernas klan]. You have gone astray and so have the people. Either make up your mind to be just or give up the job.” ([parentes] tillagt)
Ungefär samtidigt hade också delegater från missnöjda arabiska arméer i Fustat, Kufa och Basra smidit planer på att marschera till Medina tre månader innan nästa pilgrimsfärd och där be kalifen att frånta sina opopulära släktingar makten eller helt enkelt lämna sitt ämbete.
656 evt sattes dessa planer också i verk. På väg till pilgrimsfärden mot Mecka satte tre olika muslimska grupper av mot Medina och slog där läger runt oasen. De skickade sedan tre sändebud in i staden för att framföra sina krav. I Medina chockades man av händelsen – och rebellernas handlande fick Medinas innevånare att sluta upp bakom Uthman trots att denne inte heller var speciellt omtyckt inne i staden, men att rebellerna vågat komma med vapen mot den heliga staden var en värre skymf än Uthmans försummelser och man vägrade därför att tala med sändebuden. Efter en tids stilje gick dock Ali med på att medla mellan parterna, och han gav sedan rådet till Uthman att återge Amr makten över Egypten för att på så sätt kompromissa med rebellgrupperna och stilla deras missnöje med kalifens nepotism. Samma råd hade även Aisha gett till den åldrade kalifen. Det förslaget gick rebellerna med på och de bröt därför upp sina läger och återvände mot sin garnison i Egypten.
På väg tillbaka stoppade man dock en budbärare som var på väg åt samma håll; hos denne fann man ett brev med Uthmans sigill. I brevet beordrades Abdullah (han som Uthman tillsatt som ledare för Egypten) att döda rebellerna när de återvänt. De förstod således att de inte kunde återvända, utan begav sig därför med ny beslutsamhet tillbaka till Medina och slog återigen läger runt staden. Där konfronterade de sedan Uthman med brevet, som erkände att brevet bar hans sigill och den slav som burit brevet tillhörde verkligen honom – men han vidhöll att han själv inte skrivit brevet. Många misstankar finns att brevet i själva verket skrivits av Uthmans släkting och närmsta man i Medina – Marwan, i ett försök av denne att själv erövra kalifatet. Än idag vet man dock inte säkert vem som skrev brevet. Men oavsett vem som bar ansvaret så hade situationen nu förändrats drastiskt. Rebellgrupperna förstod att de inte skulle kunna återvända i säkerhet så länge Uthman satt kvar vid makten. De anklagade honom för att vara en lögnare som lät sig styras av sina släktingar snarare än av islams principer. Om han inte avsade sig kalifatet så hotade de med att döda honom.
Uthman förklarade att han var beredd att lyssna på deras farhågor, men han skulle inte avsäga sig det kalifat som Gud hade gett honom som dennes vice-regent. Inte heller skulle han gjuta muslimskt blod genom att försvara sig. Ville de döda honom så fick de göra det.
Följande fredag höll Uthman en predikan i Medinas moské där han förklarade att rebellerna syndade som låtit attackera Guds Sändebuds ställföreträdare. Predikan avslutades emellertid inte, eftersom de rebeller som befann sig i moskén kastade stenar mot kalifen, varav en träffade honom i huvudet och slog honom medvetslös. Uthman blev därefter tillbakaburen till sitt hus som rebellerna sedan belägrade för att tvinga Uthman att avsäga sig kalifatet. Uthmans hus hade ingen egen brunn, varför han var bereonde av förnödenheter utifrån. Ali och Mohammeds hustrur lät därför skicka vatten till honom, men snart förhindrades detta av rebellerna. Ali sände dessutom sina båda söner för att försvara Uthman om rebellerna skulle utföra en direkt attack mot huset. Alis position var kluven – dels ville han vara trogen mot kalifatet och inte splittra den muslimska församling Mohammed skapat – samtidigt skulle knappast någon bli gladare än Ali om Uthman och ummayadernas inflytande över det muslimska imperiet minskade.
Tiden för rebellerna började dock rinna ut. Rykten började gå om att Muwiya – guvernören i Syrien hade skickat ut en elitstyrka för att rädda kalifen. Om rebellerna inte skulle bli fångade i Medina var de tvungna att agera snabbt; Uthman måste avsäga sig kalifatet och det genast. Morgonen den 16 juni 656 evt, stormades huset. Uthman hade beordrat sina män att inte kämpa emot, eftersom det bara var honom som rebellerna var ute efter.
Rebellerna fann Uthman sittandes i sin hustrus rum, läsande den Koran han själv låtit sammanställa. Rebelledaren tog där tag i Uthmans skägg varpå den åldrade kalifen förklarade att han sökte Guds beskydd och hjälp mot dem, varefter rebellerna genomborrade honom med sina svärd, och den åttiofyraårige tredje kalifen dog därmed. Uthman hade för egen del – i enlighet med Mohammeds instruktioner – vägrat att spilla muslimskt blod, men nu spilldes hans eget blod över den Koran han själv sammanställt. I förhållande till denna händelse brukar ett uttalande av Mohammed åminnas, där denne sagt: ”Verily the Lord has a sword sheathed in a scabbard as long as Uthman lives, and when Uthman is slain that sword shall be drawn and it will not be sheathed until the day of resurrection.”
Mordet på Uthman skulle också bli början på en lång blodsspillan som därefter skulle löpa som en blodig röd tråd genom hela den påföljande muslimska historien.
Ali:
Ali befann sig i moskén när han nåddes av budet om Uthmans död. Tjugofyra år hade nu gått sedan Mohammed avlidit, varefter ledarskapet över den muslimska församlingen och det sedermera muslimska imperiet hade förvaltats av män som han själv aldrig varit underlägsen ifråga om meriter för att göra anspråk på ledarskapet. Tre gånger hade han också fått ställa sig åt sidan för Abu Bakr, Umar och senast Uthman. Denna gång rådde det dock inga större tvivel om att det skulle bli svårt att välja någon annan än just Ali till ny kalif. Han var Mohammeds nu närmsta levande släkting – och den första av manligt kön att acceptera islam. Fram till Mohammeds död hade han spenderat hela sitt liv i dennes närhet, och nästan hela sitt liv i tjänst för islam. Till det kunde läggas Alis rättspatos och hans nitiska iver att bevara den tro han ansett sig blivit anförtrodd av Mohammed. Den drivkraften hade också gjort att han avstått från sina anspråk på kalifatet och istället svurit sin trohet till de andra kaliferna – även om de i vissa avseenden skiljde sig i åsikt från hans egna – skillnader som tydligast visade sig under Uthmans ledarskap. Nu var Alis tid dock äntligen inne.
Uthmans ensidiga släktförmåner hade väckt förbittring bland alla de muslimer som inte tillhörde ummayadklanen – och direkt efter dennes död ombads därför Ali att överta ledarskapet. Till början var han tveksam, men efter att några av hans främsta tänkbara motkandidater i Medina lovade honom trohet så svarade han ja – uppbackad av det parti muslimer som alltid menat att Ali var Mohammeds rätta efterträdare.
När Ali tillträtt kalifatet lät han nästan genast öppna den enorma statskassa som Uthman ruvat på och fördela pengarna till de fattiga och de gamla. I sin första predikan två dagar efter att hans anhängare svurit sin trohetsed till honom, lät han varna för lathet, dislojalitet och ouppriktighet i tron. Han ville föra tillbaka den muslimska församlingen till till den rena tron på Gud snarare än den tillit till det muslimska imperiets statskassa som nu till stor del präglade umman, och han prisade också Abu Bakrs och Umars tidigare kalifat, i jämförelse med Uthmans år vid makten. Han lät också avsätta mängder av de guvernörer som Uthman tillsatt och istället tillsätta nya sådana helt oberoende av vilken klan de tillhörde. Däremot valde han att inte straffa dem som mördat Uthman.
På grund av Alis ställning som Profetens närmsta släkting och oantastliga rykte skulle man kunnat gissa att den muslimska församlingen nu skulle gå in i en tid av förnyad enhet efter Uthmans segregerande styre. Så skulle dock inte bli fallet. Många från Quraysh ummayadklan hade nu vant sig vid sina ledarskapspositioner – och oavsett om de blivit givna dessa enbart på grund av Uthmans överambitiösa partiska släktlojalitet, snarare än genom den islamska trons principer – så var de inte beredda att avstå från detta. Och Ali, med sin kompromisslösa iver att leva efter de enkla islamska idealen sågs därför som ett hot. Det fanns också en annan inflytelserik person som hyste ett ont öga mot Ali, och vilken förutan oppostionen mot Alis styre förmodligen inte skulle ha organiserat sig – nämligen Mohammeds hustru Aisha.
Motståndet mot Ali:
Sedan händelsen med det förlorade halsbandet, när Ali antytt för Mohammed att Aisha varit otrogen, hade spänningarna mellan de två alltid legat under ytan. Aisha befann sig nu på väg hem efter sin pilgrimsfärd till Mecka när hon nåddes av budet om att Ali blivit utropad till ny kalif; bestört över nyheten vände hon genast tillbaka till Mecka och började där ivrigt att förkunna sitt motstånd mot den nya kalifen. Bland annat anklagade hon Ali för att indirekt ha deltagit i kuppen mot Uthman och skrev om historien på så vis att hon inte påpekade att hon själv varit en stark kritiker av Uthmans styre under dennes sex sista år vid makten.
Aishas agerande gav Alis motståndare en nyckelperson att samlas kring, och dessa samlades nu i Aishas hus i Mecka för att där hålla rådslag om hur motståndet mot Ali bäst skulle organiseras. De såg framför sig tre alternativ: antingen att slå till direkt mot Medina så snabbt som möjligt, eller att förena sig med en av ummayadernas främsta män; Muawiya, som styrde över Syrien, eller att hämta förstärkning från någon garnision i någon helt annan stad. Endast det sista alternativet var rimligt – varför niohundra män under Aishas ledning snarast begav sig mot Basra i Irak, för att där kunna värva rekryter för sin sak.
Väl i Basra förklarade Aisha att hon handlade som hon gjorde på grund av att de som dödade den tidigare kalifen hade förbrutit sig mot tre heliga ting; de hade vanhedrat Medinas suveränitet, de hade kränkt kalifens integritet och även kränkt månaden Ramadans helighet. Därför måste de de bestraffas. Av den anledningen hade de också kommit till Basra, för att söka stöd hos dess armé för att på så vis kunna hämnas Uthman och utse ett råd som skulle kunna utse en ny kalif. Sitt personliga agg mot Ali, nämnde hon dock inte ett ord om.
Hennes budskap mottogs med blandade känslor – men Aishas sällskap erbjöds att slå läger vid staden. Detta nöjde sig Aisha dock inte med och efter en tid utförde man en kupp genom att nattetid ta stadens guvernör tillfånga och låsa in honom, varefter Talha – en av dem följt med Aisha till Basra, och som också hyst ambitionen att utmana Ali om kalifatet – höll den kommande predikan och låstades som om ingenting hade hänt. Således vann Aisha kontrollen över Basra. Om hon dessutom skulle få kontroll över garnisonen i Kufa så skulle Alis kalifat gå under.
Ali som nu förstått vad som hänt – började skicka bud och brev från Medina till Kufa – och Aisha gjorde likadant från Basra, i kamp mellan henne själv och Ali om att värva Kufa till sin sida. I Kufa betraktades dock konflikten med stor skepsis. Stadens guvernör gav rådet till sina män att hålla sig borta från all politisk aktivitet som hotade att splittra den islamska enheten, och en av stamhövdingarna i staden förklarade att han inte skulle strida mot vare sig de rättrognas moder – dvs Aisha, eller mot Profetens kusin, dvs Ali – och drog sedan iväg med sina 6000 stamfränder in i den neutrala öknen. Konfliken skulle dock inte gå att undvika. År 656 evt Ali lät rida ut ur Medina med omkring 700 män, för att möta Aisha mellan Kufa och Basra. Han lät dock sin son rida in i Kufa och där i egenskap av Mohammeds dotterson övertyga guvernören om sin sak och värva 7000 krigare som han sen förde tillbaka till sin fars läger.
Kamelslaget:
I december samma år möttes Alis och Aishas härar i vad som skulle komma att kallas kamelslaget – där Aisha sittande i en bärstol på ryggen på sin kamel dirigerade sin armé. Detta var det första muslimska inbördeskriget – kallat fitna – och det pågick i tre dagar varefter Alis armé vann. Thala och Zubayr – två av Aishas närmaste allierade – dödades båda. Dödades gjorde också mängder av män som samlades runt Aisha för att skydda de rättrognas moder där hon satt inne i sin bärstol som näst intill smulats sönder av fiendens pilar – Aisha själv träffades också av en pil i ena överarmen. När Alis motståndare således besegrats närmade sig Ali själv Aishas bärstol och bankade på varpå Aisha som nu förstod att slaget var förlorat erkänade sitt nederlag och sa:
”You have won the reign, son of Abu Talib, so pardon now with goodness.”
Ali gjorde också detta. Aisha straffades inte för sitt uppror och de män som stridit för henne frigavs och inga krigsfångar eller krigsbyte togs utöver riddjur och upplockade vapen. Den enda Ali lät avrätta var en man som utbrustit ”Alis religion” – något Ali inte ens ville höra antydas i sin nitiska strävan att implementera bara Mohammeds budskap.
Ali fortsatte sedan till Kufa och upprättade där sitt nya högkvarter som låg strategiskt beläget mellan Medina i Arabien och den erövrade provinsen i Syrien, varifrån nästa motståndare mot Alis ledarskap skulle resa sig.
Konflikten med Muawiya:
Ali hade således besegrat det uppror som leddes av Aisha – men en annan motståndare skulle bli betydligt svårare för honom att få bukt med.
Syrien som i det islamska kalifatets tidiga år hade erövrats av Khalid och dennes med- generaler, hade nu styrts i över två decennier av en viss Muawiya. Han var son till Abu Sufyan – generalen från Quraysh som effektivt stridit mot Mohammed i Medina till dess att denne efter Mohammeds mottåg mot Mecka konverterade till islam och istället började strida för Mohammed och Allahs sak. Muawiya var dessutom en av de mest högaktade av ummayaderna och kusin till den mördade kalif Uthman och därmed ikongestalt för den ummayadiska klanens kontroll över det muslimska riket. Muawiya hade visserligen inte fått sin position av Uthman utan istället nått den genom en lång karrirär där han stridit under sin äldre bror Yazid – en av Abu Bakrs generaler, som tillsammans med Khalid och de andra erövrade det heliga landet – i alla krig i det tidiga kalifatets dagar, och under Umars kalifat hade Muawiya blivit en av fyra generaler att styra över den Syriska provinsen, för att sedan under Uthmans tid expandera det muslimska imperiet runt mellanöstern och bort mot Armenien. Muawiya var heller ingen aktiv motståndare mot Alis kalifat, tvärtom försökte han efter Uthmans död hålla sig på god fot med alla tänkbara kandidater för att försäkra sig om att få fortsätta sitt guvernörskap över Syrien. Ali hade dock bestämt sig för att göra upp med ummayadernas maktmissbruk som blommat ut under Uthmans tid, och var därför också fast besluten att avsätta Muawiya – en position den sistnämnde inte tänkte avsäga sig frivilligt, varpå konflikten dem emellan till slut blev oundviklig.
Efter att Aisha besegrats av Ali stod det klart att Alis maktposition som kalif inte längre var hotad. Muawiyas enda chans var därför att snabbt knyta egna allianser, och förmå uppbåda delar av den islamska församlingen mot Ali. Detta gjorde han dels genom att anspela på samma sak som Aisha; nämligen att Ali låtit bli att hämnas mordet på Uthman. För att väcka förbittring bland sina skyddslingar över denna arrogganta handling lät Muawiya skicka Uthmans blodiga skjorta med med hål efter knivbladen som genomborrat honom runt bland sina garnisoner för att slutligen spikas fast på predikostolen i den stora moskén i Damaskus (som numera utgjorde huvudstaden för muslimernas syriska provins där Muawiya också hade sitt huvudsäte). Muawiya kunde därefter besvara Alis krav på hans avgång med orden:
”The people of Syria will accept nothing until you surrender to them the killers of Uthman.”
Han lät också söka vinna Amr – han som erövrat Egypten – till sin sida, eftersom han förstod att denne skulle kunna bli en viktig allierad (detta trots att Amr var en av dem som misstänktes ha kunnat legat bakom Uthmans död). Men detta var inte nog. Muawiya slöt också ett förbund med den bysantinske kejsaren för att denne inte skulle besvära honom i ryggen, medan han tog itu med Ali – och kunde därefter utan att behöva rädas för bysantinerna, samla alla sina soldater till kampen mot Ali. Undantaget var dem i hans garnisoner som sympatiserade med Ali – dessa skickade han istället till den norra fronten med motiveringen att de skulle vakta mot ett bysantinskt intrång.
Samtidigt planerade Ali i Kufa att samla en armé för att tåga mot Muawiya. Till detta samtyckte muslimerna i Medina, som ansåg att deras fiender i Syrien blivit alltför drivna av världsliga begär. I maj 657 evt gjorde Ali därför slag i saken och vandrade med sin armé – denna gång bestående av tiotusentals män – genom Irak, och mötte Muawiyas armé vid en flodbädd kallad Siffin belägen väster om Eufratfloden.
Striden vid Siffin:
Vid Siffin hölls till en början förhandlingar mellan Ali och Muawiya som dock skulle bli resultatlösa. För att skona oskylidga muslimers liv utmanade Ali sin moståndare på duell man mot man – till detta tackade dock Muawiya nej, men lät istället de skickliga krigarna från sitt eget led duellera mot krigare från Alis sida – ett spel som pågick i några dagar. Inget kunde dock lösas heller via dueller, och i slutet av juli började striden mellan de två parterna. Striden pågick i tre dagar, och på den tredje dagen stod det allt klarare att Ali var den som skulle utgå med seger. Då hände något oväntat. Muawiya lät – förmodligen på initiativ av Amr – sitt kavalleri rida ut och placera sig mitt emellan de stridande parterna med avskrifter av Koranen fästa på deras lansspetsar och ropa:
”The word of God. Let the word of God deciede between us and you. Who will protect the border towns of Syria if we are slain and who will protect the people of Iraq after you are gone? Let the book of God judge between you and us.”
Denna handling skulle få oanade konsekvenser. I striden hade broder stått mot broder – muslim mot muslim. Något som förmodligen kändes både ovanligt och onaturligt för de muslimska krigarna. När de hörde vädjan om att låta Guds ord avgöra saken istället för svärdet lyssnade därför Alis män och vägrade fortsätta strida. Ali som förstod att detta var Muawiyas trick i elfte timmen för att undkomma ett oundvikligt nederlag, röt tillsammans med sina befälhavare åt männen att fortsätta strida – men männen vägrade, Guds ord var det som skulle avgöra saken. Ali hade således inget annat val än att skicka en budbärare till Muawiya och förklara att de borde utarbeta ett fredsavtal.
Från och med denna stund skulle inget längre gå Alis väg. Till skiljedomare för sin sida valde Alis män – varav en majoritet av dem var från Irak – sin gamle härförare Abu Musa. Detta protesterade Ali mot eftersom denne inte var någon stark anhängare av Alis kalifat. Muawiya valde som sin skiljedomare Amr som tydligt stödde Muawiya, eftersom denne lovat att återge Amr herradömet över Egypten om de tillsammans lyckades lösa problematiken med den trosnitiska Ali.
Två dagar efter att striderna avbrutits red Amr in i Alis läger och förhandlingarna började. Man undertecknade ett fredsavtal som utmålade Muawiya och Ali som jämnlikar, och alltså inte erkände att Ali var den islamska ummans kalif. Avtalet förklarade också att vapenstillestånd skulle råda till dess att de två förhandlarna Amr och Abu Musa kunde mötas på neutral mark och lösa situationen slutgiltigt. När detta avtal sedan var färdigt vände Ali tillbaka till Irak tillsammans med sina män utan vare sig någon seger eller något krigsbyte utan enbart en stor portion missmod i lasten. Männen som följt Ali hade gjort det med åsikten att de följde kalifen i krig mot upprorsmakare. Men nu återvände de utan att ens veta vem som egentligen var kalif. Bland Alis män fanns även en speciell grupp som med större iver någon annan kämpat för Ali, och som nu kände sig svikna. Dessa ville vid ankomsten till Kufa inte slå läger tillsammans med de andra utan gjorde sig ett eget läger vid Harura vid floden Tigris. Denna grupp kom att kallas Kharjiteer. De var mycket missnöjda med avtalet som slutits med Muawiya och planerade till och med att välja en ledare på egen hand eftersom de ansåg att Ali svikit sitt uppdrag som kalif genom att acceptera en mänsklig fredförhandling. Ali vädjade dock till dem och förklarade att det inte var han som avbrutit striden utan att männen själva gjort detta. Med sådana ord fick Ali tillfälligtvis kharjiteerna att åter ställa sig i led bakom honom. Men denna enhet skulle dock snart nå ett permanent slut.
I januari 658 evt möttes de två förhandlarna Abu Musa från Alis sida, och Amr från Muwiyas sida i Jordanien tillsammans med fyrahundra anhängare vardera som vittnen – mitt emellan parternas respektive huvudstäder Damaskus och Kufa. Abu Musa framförde att man borde låta hantera Uthmans död just som det mord det var, och sedan pålysa en shura (ett rådslag) där Muawiya skulle få möjlighet att bekräftas i sitt ämbete som Syriens guvernör, och Ali eller någon annan kompromisskandidat utnämnas till kalif. Man kom dock inte överens om något mer än att det bästa vore om både Ali och Muawiya avsade sig sina ämbeten och lämnade över valet till folket. Amr bad sedan Abu Musa säga detta inför folket varpå han själv lovade att därefter bekräfta överenskommelsen. Abu Musa gjorde detta, men när det var Amrs tur så lät denne istället säga: ”
”You have heard the decision of Abu Musa, for he has decreed the deposition of his candidate Ali, and I confirm this decision. As for my candidate Muawiya, I confirm him as the true Calip, the heir of Uthman and the avenger of his blood.”
Med ett sådant uttalande utmynnade fredskonferensen i ilska och svordomar – Amr hade lurat Abu Musa, som försvarade sig med orden: ”He promised to say the same as I said, but then he betrayed me.” Ali och dennes anhängare hade inget vunnit alls på att gå Muawiya till mötes, och parterna lämnade varandra under förbittring.
Den fortsatta utvecklingen och Alis fall:
Sprickan inom Alis läger brast nu åter upp med än starkare intensitet. Kharjiteerna hade varit missnöjda med att fredsförhandlingarna överhuvudtaget ägt rum, men vad som nu inträffat tog priset. De delade samma iver som Ali att se en muslimsk gemenskap som styrdes av den rena trons rättsprinciper, men menade att den senaste tidens politiska spektakel helt omintetgjort detta. De lämnade därför än en gång sina hemstäder i Basra och Kufa och flyttade till en gammal persisk ruin vid namn Nahrawan vid Tigrisfloden i närheten av nuvarande Baghdad där de beslöt sig för att skapa en egen självstyrande muslimsk församling. Kharjiteerna, som av historiker omnämnts som den första muslismska ”terroristgruppen” vände sig till stora delar mot de stora kontraster som uppkommit inom den islamska gemenskapen; de rikedomar som erövrats av det ständigt växande muslimska imperiet hade skapat en muslimsk aristokrati – något som tydligast kom till uttryck under Uthmans år som kalif – där dessa tycks ha övergett de enkla ideal som Mohammed förespråkade och som efterlevdes av kalif Abu Bakr och Umar. Kharjiteerna fokuserade dock på dessa enkla ideal av fasta och bön och höll sig strikt till Koranen. De menade också att kalifen skulle få sin makt av den muslimska församlingen och att kalifen dels inte behövde tillhöra vare sig ummayadernas klan (den klan inom Qurayshstammen från Mecka som te x Uthman och Muawiya tillhörde)- eller hashemiternas klan (den klan Ali tillhörde) – kalifen behövde inte tillhöra Qurayshstammen överhuvudtaget, utan kunde vara såväl en icke-arab som en etiopisk slav, så länge denne bara var en from muslim. Kharjiteerna hade också en radikal ideologi som hävdade att tron på Allah och goda gärningar inte i sig skulle garantera paradiset. Något som bara kunde garanteras genom ständigt väpnad kamp. De som inte accepterade kharjiteernas radikala tro blev betraktade av dessa som kufars – otrogna, och kom av kharjiteerna därför att räknas till skaran av dem mot vilka jihad skulle bedrivas. Något Ali snart skulle få erfara.
I mars 658 ämnade Ali samla en ny armé för att än en gång konfrontera Muawiya. Han vädjade därför till kharjiteerna och lyckades på diplomatisk väg vinna över några av dem. De andra och mest nitiska av dem skulle dock inte ansluta sig till honom utan började istället göra räder runtom i den omgivande irakiska landsbygden. De gjorde således också de aktivt uppror mot Alis herradöme – och även om Ali var mer angelägen om att besegra Muawiya än att besegra kharjiteerna så menade hans män att de inte kunde lämna Irak så länge kharjiteerna gjorde räder mot deras hem – något Ali förstod. Han förändrade därför temporärt sina krigsplaner och begav sig istället i maj månad till kharjiteernas bas i Nahrawan tillsammans med sina 14 000 män, där han frågade kharjiteerna med vilken rätt de ansåg sig kunna lämna den muslimska församlingen och sen dra sina svärd mot sitt eget folk? Ali lovade sedan amnesti åt dem som ville kapitulera – varefter några hundra lämnade kharjiteernas läger, medan de andra däremot ropade till varandra att inte tala med sina motståndare utan att förbereda sig på att möta sin Herre och möta varandra i paradiset. Ali pålyste därefter attack och kharjiteerna som var utmanövererade med nästan tio mot en och således gick en säker död till mötes, kastade sig likväl med dödsförakt över sina fiender. Striden kom dock att likna en massaker mer än ett krig där i princip alla kharjiteer dödades med orden
”Paradise, paradise” på sina läppar, medan bara dryga tio av Alis soldater miste livet.
Samtidigt fortsatte utveckligen i Syrien. Medan Ali var upptagen med kharjiteerna lät Muawiya i maj 658 utropa sig själv till kalif i den stora moskén i Damaskus och mottog där en lojalitetsed från sina anhängare. När Ali – som av sina anhängare givetvis betraktades som den sanne kalifen – hörde detta lät man i samband med varje morgonbön offentligt förbanna Muawiya. Efter striden mot kharjiteerna vid Nahwaran hade dock musten gått ur Alis mannar. Även om de vunnit överlägset så började nu de flesta inse att något var allvarligt fel: muslim slogs återigen mot muslim – och i slaget mot kharjiteerna hade dessutom bröder som förenat sig med Ali respektive kharjiteerna, dödat varandra – fäder hade sett hur sina söner förenat sig med kharjiteerna för att sedan tillintetgöras av Alis armé. Så när Ali sedan försökte återuppta sin marsch mot Syrien var gensvaret så tamt att han tvingades avblåsa projektet.
Rivaliteten fortsatte dock lika intensivt – och Muawiaya lät sina trupper från Syrien göra räder in i Irak, men höll sig undan från Basra och Kufa för att på så vis inte åter väcka krigslystnaden hos Alis män.
År 660 evt inträffade också något som skulle komma att framhålla att det muslimska imperiet nu i själva verket var två imperier; en armé från Muawiya drog in i Arabien och tvingade där befolkningen i både Mecka och Medina att under svärdshot svära trohetsed till Muawiya. En tid senare gjorde Alis män från Kufa en moträd och förmådde befolkningen i de två heliga städerna att bryta eden och istället lova trohet åt Ali. Detta virrvarr som väckte förakt hos de flesta muslimer förstod dock såväl Ali som Muawiya var kontraproduktivt. De två brevväxlade därför och kom informellt överens om att Muawiya skulle härska över Egypten, Syrien och Palestina – medan Ali skulle härska över Arabien, Irak, Persien och centralasien.
De respektive härarnas invasion av de heliga städerna skulle dock ingen glömma bort. Varken Ali eller Muawiya representerade det rättrogna muslimska imperium som en gång existerat. Vid denna tidpunkt hade även de kharjiteer som inte deltagit i striden vid Nahwaran återorganiserat sig – och efter den pinsamma händelsen med de två trohetsederna beslöt sig tre kharjiteer som år 660 evt just avslutat sin pilgrimsfärd till Mecka att året därpå låta mörda Ali, Muawiya och Amr (som lett förhandlingarna med Ali och nu var återinsatt av Muawiya som guvernör över Egypten) för att på så vis frigöra islam från den spindelväv av intriger som trasslat sig in och klibbat sig fast i hela den muslimska världen och delat Guds heliga umma i två rivaliserande fraktioner. Morden skulle äga rum på en och samma dag året därpå, fredagen den andra veckan av ramadan i de tre stora moskéerna i Fustat (i Egypten där Amr härskade), Damaskus (i Syrien där Muawiya härskade) och i Kufa (i Irak där Ali härskade) – och där man kunde vara säkra på att dessa personligen skulle leda bönen i sina moskéer.
Mordet på Ali:
Kharjiteernas mordplaner sattes således i verk, men allt skulle inte gå som de tänkt sig:
I Fustat i Egypten föll visserligen den vitklädda imamen i moskén för lönnmördarens svärd, men det visade sig inte vara den man tänkt sig eftersom Amr den dagen var sjuk och därför valt att inte leda bönen. Mördaren kunde istället tillfångatas och när Amr mötte honom sa han:
”You intended me to die, but God intended you.”, och lät sedan avrätta kharjiten.
I Damaskus ledde visserligen som beräknat Muawiya personligen bönen, men en uppmärksam livvakt såg vad som höll på att inträffa och hann därför avvärja anfallet, som skadade men inte dödade Muawiya.
Ali däremot, skulle inte ha lika tur. Hans mördare utdelade ett slag som Ali varken väntade eller hann värja sig mot. Han dog inte – hans mördare tillfångatogs, avrättades och brändes upp – men slaget hade skadat Ali så allvarligt att det inte rådde några tvivel om att hans dagar var räknade. Två dagar senare var också Ali – islams fjärde rättledde kalif – död vid en ålder av 63 år, samma ålder som både Mohammed och den förste kalifen Abu Bakr tidigare uppnått.
Alis död skulle markera det definitiva slutet på det väldiga muslimska imperium som skapats efter Mohammeds död 632 evt och enhetligt styrts av de fyra rättledda kaliferna (rashidun) Abu Bakr, Umar, Uthman och Ali under nästan trettio år.
Den eran skulle dock vara förbi. Det muslimska imperiet skulle härefter sönderfalla i rivaliserande politiska dynastier, religiösa grupper och enskilda ledargestalter som under olika tidsperioder skulle komma att behärska olika delar av den islamska världen och alla mena sig representera det sanna kalifatet – ända fram till första världskriget när det brittiska imperiet skulle besegra och upplösa det sista muslimska kalifatet – det Ottomanska riket. Men mer om det och om islams fortsatta historia i nästa kapitel.
Sammanfattning och slutdiskussion:
Det här kapitlet har skildrat islams tidigaste historia: hur Mohammeds närmaste efterföljare skapade det första kalifatet som under ledning av de fyra rättledda kaliferna (rashidun) byggde ett islamiskt imperium som sträckte sig över hela mellanöstern; från Asien till Nordafrika och från Arabien till Turkiet. Detta gjorde man genom militära erövringar där innevånarna – inte alltid – men oftast, kuvades med våld eller hot om våld, i enlighet både med vad Gud föreskrivit i Koranen, som i te x sura 9:29
”Striden mot dem, som ej tro på Gud och den yttersta dagen, ej helighålla vad Gud och hans apostel förklarat heligt och ej bekänna sanningens religion, dem, som fått skriften, nämligen, tills de villigt giva skatt och ödmjuka sig!” (Sura 9:29)
Samt i enlighet med Mohammeds livsexempel och påbud, som i följande hadith av Sahih Muslim:
…the Messenger of Allah… would say: Fight in the name of Allah and in the way of Allah. Fight against those who disbelieve in Allah. Make a holy war,.. Invite them to (accept) Islam; if they respond to you, accept it from them and desist from fighting against them…
If they refuse to accept Islam, demand from them the Jizya. If they agree to pay, accept it from them and hold off your hands. If they refuse to pay the tax, seek Allah's help and fight them.
Den citerade koranversen och den citerade hadithen förklarades utförligare i kapitel 3 och 4. Vad detta kapitel påvisat är dock hur bokstavligt de första muslimerna under det rättledda kalifatet följde dessa anvisningar, genom att erbjuda alla de folk som de invaderade de tre möjligheterna att antingen konvertera till islam, betala skyddsskatten eller dö. Detta förhållningssätt är alltså en del av såväl Koranens påbud, Mohammeds livsexempel och den tidiga imperialistiska islamska historien.
Detta innebär inte att historieskrivningen om det rättledda kalifatet måste återspegla den absoluta historiska sanningen. Denna historia är inte okomplicerad, och precis som i fallet med Mohammed – så har västerländska religionshistoriker ställt frågan vad i de historiska (och ofta till synes mycket motsägelsefulla och svårförstådda) uppgifterna om denna tidsperiod som kan betraktas som sann historia respektive religiös myt? Precis som i fallet med Mohammed är den frågan ur ett västerländskt religionshistoriskt perspektiv väldigt viktig. Däremot är frågan av sekundär betydelse om man främst vill förstå hur muslimer själva förstår sin egen historia. Och för muslimer genom alla tider har berättelsen om det rättledda kalifatet överlag betraktats som en såväl sann historia som en central del av en stor majoritet av muslimers självförståelse. I sin bok ”The Companions of the Prophet”, skriver författaren Jabali Fuad i sitt inledningskapitel varför denna period i den muslimska historien är viktig att förstå om man vill förstå islam:
”No other generation of Muslims has recieved the attention that the Companions of the Prophet have. The Companions constituted what is believed to have been the best society ever to have existed in the history of Islam.”
Författaren Barnaby Rogerson drar i sin bok ”The Heirs of the Prophet Muhammad” en liknande slutsats och skriver:
”To make a safe haven of the brief period of true Islam on earth, the majority of Muslims continue to look back upon the rule of the first four Caliphs (Abu Bakr, Omar, Uthman and Ali 632-61) as the Eden of good government before the fall from grace.”
Majoriteten av muslimer (sunnimuslimerna) ser alltså rashidunkalifaten, som detta kapitel skildrat, som det exemplariska styrelseskicket när umman – den muslimska gemenskapen – styrdes i enlighet med sann Islam. Det betyder inte att alla muslimer som bejakar denna tidsperiod idag förespråkar det våld som då brukades när de rättledda kaliferna lade mellanöstern under islams herravälde. Däremot har islams tidiga erövringar betraktats som ett bevis för sanningen i tron. Hur skulle ett arabiskt ökenfolk kunna besegra två stora världsimperier inom loppet av trettio år, om inte Gud bistått dem? Även om majoriteten av muslimer alltså inte bejakar våld idag, så anser de likväl att det imperium som skapades av Mohammed och det rättledda kaliftatet var ett rättfärdigt sådant, skapat i enlighet med Guds vilja. Och deras förståelse för vad detta kalifat var för något och hur det upprättades, hämtar de från samma historiska källor som det här kapitlet baserat sig på.
Det finns dock även grupper som fortfarande bejakar våldet, och om man vill förstå de premisser utifrån vilka moderna terroristgrupper som exempelvis Al Qaida agerar, så måste man också förstå denna koppling till den islamska historien. Dessa som åberopar de första generationernas islam som en idealtid att än idag sträva efter att implementera, brukar kallas för salafister. Till dessa brukar man räkna t ex wahabbisterna i Saudiarabien och terroristgrupper som Al- Qaida. Gemensamt för salafisterna är att de vill skala bort alla tillägg (bida) som gjorts till islam genom historien, och bara följa Koranen, Profetens exempel och de första generationers muslimers (sahabahs) fördedöme. Detta i enlighet med en hadith av Bukhari där Mohammed sagt:
” The Prophet said, 'The best people are those living in my generation, then those coming after them, and then those coming after (the second generation).”
Som sagt så håller majoriteten av muslimer överlag det första kalifatets historia väldigt högt – medan salafister som Al Qaida också menar att samma metoder som brukades under islams första era fortfarande är giltiga. Detta framgår bland annat i ett brev skrivet (eller med säkerhet i alla fall auktoriserat) av Usama Bin Ladin som vänder sig emot den ”moderata islam”, som med islam som grund vill samexistera med icke-muslimer – något Bin Ladin genom att hänvisa till den islamska historien helt fördömer. I ett stycke av brevet skriver Bin Ladin efter att ha ifrågasatt de grunder på vilka de moderata muslimerna vill samarbeta med väst följande:
”As for this atmosphere of shared understandings, what evidence is there for Muslims to strive for this? What did the Prophet, the Companions after him, and the righteous forbears do? Did they wage jihad against the infidels, attacking them all over the earth, in order to place them under the suzerainty of Islam in great humility and submission? Or did they send messages to discover “shared understandings”…?”
Lite längre fram i brevet besvarar Bin Ladin den retoriska frågan med att hänvisa till den ovan citerade hadithen av Sahih Muslim där Mohammed påbjudit de tre alternativen att konvertera, betala jizya eller dö – varpå Bin Ladin sedan skriver:
”Thus our talks with the infidel West and our conflict with them ultimately revolve around one issue… – and it is: Does Islam, or does it not, force people by the power of the sword to submit to its authority corporeally if not spiritually? Yes. There are only three choices in Islam: either willing submission; or paymet of the jizya, through physical though not spiritual, submission to the authority of Islam; or the sword – for it is not right to let him [an infidel] live. The matter is summed up for every person alive: Either submit, or live under the suzerainty of Islam, or die.“
Bin Ladin är således väldigt tydlig med vad som gäller: de metoder som användes i utbredandet av det tidiga muslimska imperiet, är metoder som bör gälla för muslimer i alla tider och således också tillämpas än idag. De praktiska konsekvenserna av detta resonemang exemplifieras bland annat i en artikel i New York Times från juni 2008 som i följande stycke beskriver de kristnas förhållande i Irak efter att USA störtat diktatorn Saddam Hussein:
As priests do everywhere, Archbishop Paulos Faraj Rahho, the leader of the Chaldean Catholics in this ancient city, gathered alms at Sunday Mass. But for years the money, a crumpled pile of multicolored Iraqi dinars, went into an envelope and then into the hand of a man who had threatened to kill him and his entire congregation….
For more than 1,000 years, northern Iraq has been shared by people who for the most part believe and worship differently: Turkmen, Kurds, Yazidis, Sunni and Shiite Arabs, and Assyrian Christians — of whom the Chaldeans are the largest denomination. (The Chaldean Church, an Eastern Rite church, is part of the Roman Catholic Church, but maintains its own customs and liturgy.)
Since the time of the Prophet Muhammad, the founder of Islam, Muslims in the Middle East permitted that diversity in part through a special tax on Jews and Christians. The tax was called a jizya — and that is the name with which the insurgents chose to cloak extortion, Mafia-style, from Christians…
What was called the jizya was collected and paid by Jewish and Christian leaders to the insurgents operating on the west bank of the Tigris River… “We all paid,” said one Assyrian Orthodox Christian priest here who spoke on the condition of anonymity for fear of retribution from insurgents. “We were afraid.”
Här kan man således se hur de moderna islamistiska terroristgrupperna än idag direkt hänvisar till samma metoder som tillämpades i det tidiga kalifatet och som detta kapitel skildrat – ett kalifat Al Qaida strävar efter att återupprätta. Betalande av jizya är en metod som också tillämpats genom hela den islamska historien, något som ska skildras utförligare i nästa kapitel.
Ett annat exempel på hur det rättledda kalifatet fått stå till föredöme för moderna terrorister är den Al Qaida-medlem som kallats ”hjärnan bakom attacken den 11 september 2001”, Khalid Sheikh Mohammed – som tillfångatogs av den amerikanska underrättelsetjänsten våren 2003 för att ha organiserat terrorattacken den 11 september. Khalid Sheikh Mohammeds förnamn ”Khalid” anspelar förstås på den framgångsrike muslimske härföraren på 600-talet som berättats om i detta kapitel och vars exempel den tillfångatagna terroristen i egenskap av sina egna handlingar betraktar som föredömliga. Den muslimska historien ekar således fortfarande, varför det är viktigt att förstå den islamska historien om man vill kunna förstå islams olika utövare också i vår tid.
I ljuset av dessa saker måste man ställa både islams historia och dess moderna salafistiska representanter i jämförelse med västvärldens värderingar:
En rådande tes bland många västerländska politiker och akademiker är för närvarande att betona att terrorister som Al-Qaida inte representerar sann islam, utan att de utnyttjar islam för sina egna syften. Utan att försöka besvara frågan vad som utgör sann islam eller ej, så framgår dock tydligt att dagens terroristgrupper hämtar inspiration både till sin retorik och till sina handlingar i den islamska historien, och som detta kapitel påvisat, redan i det första islamska kalifatet. Således är Al Qaidas ideologi alltså inte plockat ur intet – och därför finns det också, om och vid de tidpunkter historien ger legitimitet till islamistiska terroristgrupper som Al Qaida, goda skäl till att kritiskt granska den historien:
Här i Europa och hos oss i väst var Adolf en gång ett relativt vanligt namn – men efter andra världskriget är det väldigt få människor som längre ger sina barn namnet Adolf. Inte heller heter så många Napoleon eller Stalin. Detta därför vi inte längre anser att imperialistiska våldsverkare, oavsett om de bär namnet Adolf eller Khalid, är speciellt föredömliga. Vi tar idag i västvärlden avstånd från imperialism och därför kritiserar vi också på humanistiska grunder vår egen historia; vi anser inte att det är rätt att erövra andras länder, tvångskonvertera deras befolkningar till vår religion och tvinga dem att leva under vårt styre – därför rättfärdigar vi inte längre handlingar som inkvisition, kolonialism eller tvångskonverteringar av indianer i Sydamerika. Av samma orsaker och utifrån samma ideologiska och moraliska värdegrund borde västvärlden därför inte bara kritisera sin egen historia utan också kritisera en minst lika imperialistisk muslimsk sådan istället för att i en måhända god, men likväl naiv önskan att sträva efter integration, blunda inför historiska våldselement som skulle ha dissikerats i detalj om de tillhört vår egen historia. I en tid när salafister vill återupprätta det första imperialistiska muslimska kalifatet behövs – utifrån en västerländsk demokratisk värdegrund – en kritisk granskning av den islamska historien mer än någonsin.
Gå vidare till: Del 6: Den bristande svenska debatten
Se även tidigare inlägg:
Västvärldens möte med Militant Islam - Del 4.2: Koranexegetik om vålds- och fredsverser
