Pawlenty inleder med att förklara att Obama lyckats med det omöjliga: att visa att någon kan förtjäna ett Nobelpris i mindre utsträckning än Al Gore gjorde. Pawlenty kör sedan hårt vidare och säger att han inte tillhör dem som ifrågasätter Obamas födelsecertifikat, däremot undrar han snarare vilken planet Obama egentligen kommer ifrån?
På vilken planet skapar man jobb genom att överbeskatta dem som skapar jobb? På vilken planet minskar man statsskulden genom att spendera mer? Eller gör sjukvård bättre genom att sätta byråkrater i ledningen?
På ett område har Obama dock lyckats: nämligen i att dupera mainstreammedia. Där rapporterar somliga hur Obama har likheter med Ronald Reagan. Det är förstås en löjlig jämförelse, förklarar Pawlenty. Reagan förstod att det var precis motsatsen till Obamas politik som USA behövde. Barack Obama beter sig inte som Ronald Reagan utan som Jimmy Carter. ObamaCares krav på att köpa sjukförsäkring är direkt ett arv från Jimmy Carter. De förstår sig inte på amerikanskt tänkande: i USA säger regeringen inte till folk vad de ska göra - folket säger till regeringen vad de ska göra.
Vänsterns politik undergräver det som gjort USA exceptionellt - och konservativa måste kämpa för att bevara USA. USA:s ska fortsätta leda världen, inte lämna detta till Kina.
För att göra det måste dock amerikaners tro och hopp inför framtiden och självförtroende återskapas. Amerikanskt sunt förnuft måste upprättas. Washington DC visar dock att alla inte föds med sunt förnuft. Landet behöver ledare som vet varifrån de kom och vad som gjort USA till det bästa landet världshistorien någonsin sett.
För Pawlentys del började detta hemma i Minnesota. På 1960-talet när han växte upp var det platsen för en av världen största boskapsköttindustrier. Många levde på denna näring. När dessa industrier stängde ner stängde dock också stora delar av hans hemstads själ ner. Hans mor dog ungt och hans far fick byta jobb - grunderna till samhället fick han som ung se brytas ner. De var en osäker framtid - och amerikaner idag känner likadant. I de stunderna minns man dock vad som är viktigt: och en viktig sak att minnas är vad USA bygger på: In God We Trust. Det är nationens motto.
Det är också en grund amerikaner bör stå på, på samma sätt som författningsfäderna avsåg. Under konstitutionskonventet 1787 förklarade Benjamin Franklin vikten av att söka Guds ledning i sitt uppdrag att skapa nationen. Franklin sa:
"I have lived, Sir, a long time and the longer I live, the more convincing proofs I see of this truth -- that God governs in the affairs of men. And if a sparrow cannot fall to the ground without his notice, is it probable that an empire can rise without his aid?"
Tim Pawlenty förklarar att USA som nation måste vända sig till Gud, inte bort från Gud. Pawlenty förklarar sedan att lösningarna på problemen inte är enkla, men de är heller inga mysterier: man måste bara komma ihåg vad som gjort USA till vad det är och återvända till det.
Vad som behövs är mer sunt förnuft istället för mer av Obamas avsaknad av sådant. USA kan te x inte spendera mer än man tar in. Det går inte som individ eller som familj eller som företag, och man kan nu inte låta regeringen göra så längre.
Storslösarna i Washington DC spenderar sina pengar på samma sätt som Keith Olbermann pratar: alldeles för mycket utan någon poäng. Och lämnar sedan hela landet förvirrat.
Frågan handlar inte om vänster eller höger utan om mattematik. Det kommer inte att fungera. Visserligen har man följt Grekland in i demokratins värld, men man behöver inte följa Grekland i bankrutt.
Pawlenty förklarar sedan att det finns de som försvarar stora regeringar och att han vet en hel del om dem. Hans hemstat Minnesota har en lång historia av liberala politiker - nu senast inte minst senator Al Franken. Trots det lyckades republikanerna minska regeringen i Minnesota, och om det gick där, så går det att göra överallt. I Minnesota sa han som guvernör nej till att expandera regeringen eller höja skatterna, och man skar på allvar ner på utgifterna på riktigt för första gången i delstatens historia.
Pawlenty ställer sig sedan till skaran av republikaner som kräver ett konstitutionstillägg om budgetbalans. Han förklarar också att skattereglerna måste förändras och ObamaCare återkallas. Ett bra sätt att få igång en skattereform är att kräva att kongressens medlemmar fyller i sina egna skatteformulär utan hjälp från revisorer - bara för att de ska förstå hur besvärligt detta är för vanligt folk.
Han förklarar vidare att man måste ge makten till folket, inte till regeringen. Ett sätt att göra det är att ge människor arbeten. Och där måste politikerna förstå att det inte är regeringen som skapar jobb. Vad USA behöver är jobbtillväxt inte regeringstillväxt.
Pawlenty går sedan in på utrikespolitik och förklarar att USA måste visa sin styrka i världen - bara så vinner man den rätta respekten. Ett uttalande som möts av både applåder och libertarianska burop vilka pågår under ett bra tag - och som exemplifierar en av de skarpa skiljelinjerna bland de konservativa. Pawlenty förklarade dock tydligt var han stod: USA måste stå upp för sina vänner i världen - inte underminera vänner som Israel, Storbritannien, Colombia etc - samtidigt som man smickrar länder som Ryssland, Iran etc. USA bör dock inte agera på det viset utan istället med makt visa var man står. USA måste bli tuffa mot sina fiender, inte mot sina vänner, och president Obama måste sluta be om ursäkt för USA (vilket leder till applåder från alla). Världens terrorister och skurkar har mycket de behöver be om ursäkt för - det har däremot inte USA.
Tim Pawlenty framförde ett tydligt tal som i mångt och mycket påminde om ett kampanjtal. Pawlenty vore inte den sämsta republikanske presidentkandidaten men däremot är han mer populistisk än ideologisk - och partiet behöver en som på allvar är en ideologisk presidentkandidat. Vilket om något uppmärksamheten kring Ronald Reagan borde kunna påminna om.
Se även tidigare inlägg:
CPAC 2011 - del 22: Mike Lee 20110214
----------------
Tim Pawlenty talar inför The National Press Club 20110115
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar