Visit msnbc.com for breaking news, world news, and news about the economy
I inslaget ovan lades betoningen på president Obama och hur dennes administration för två år sedan glatt välkomnat Ghaddafi - en tydlig kontrast till de senaste dagarnas skarpa fördömanden. Jämför det med två svenska artikler. En i DN och en i SVD.
DN:s artikel publicerades den 19 februari och bär rubriken: "Idén om tröga araber kom på skam". Där sägs bland annat hur USA ansett att demokrati bara kunde komma till mellanöstern med våld. DN skriver:
Under USA:s invasion av Irak 2003 sade nykonservativa påhejare av kriget med direkt tillträde till politiska makthavare i väst att arabiska diktatorer bara kan avsättas med våld. En minoritet arabiska intellektuella höll med.
Många författare, i synnerhet i USA, framkastade att regionen har egenheter som kan förklara varför araberna inte berörts av den demokrativåg som fällde östeuropeiska regimer för 20 år sedan.
Ofta åberopade de islam, eller så antog de att det var något fel med det arabiska psyket. De som ville peka mer på USA:s politik och stöd till impopulära regimer har haft sämre tillträde till tongivande medier och politiker.
Så var förstås inte fallet vilket alla som följt neokonservatismen inom Bush-administrationen vet. Bush och de neokonservativa ansåg inte att arabiska diktatorer bara kan avsättas med våld eller att den arabiska befolkningen inte skulle ha varit mogen för demokrati. Situationen var snarare den omvända, om någon trodde på detta så var det den amerikanska neokonservismen - och Bush förespråkade under sina år i Vita Huset en tydlig demokratiagenda i regionen. Likt Europa under nazismens dagar så var det dock uppenbart att alla länder inte kunde få demokrati på fredlig väg - Irak kunde det inte utan extern hjälp eftersom Saddam Hussein var en brutal diktator som inte hade något emot att slå ner hårt på sin egen befolkning (till skillnad från te x Hosni Mubarak). Men Bush förespråkade och pressade på demokratisering i såväl Egypten, Libanon och de palestinska områdena - och fortsatte att göra detta även efter att islamistpartier kommit till makten, så som blev fallet i Libanon och på Gaza. (Mer om Bushs demokratiagenda i detta inlägg).
DN citerar sedan en saudisk regimkritiker bosatt i Washington DC som säger:
– Väst måste ändra sin misstolkning att vi inte är redo för demokrati och frihet. Nu är det dags för västmakter att vidkännas arabfolkens önskningar och sluta stödja sina despotiska allierade, säger den saudiske oliktänkaren Ali al-Ahmed som är bosatt i Washington.
– Tunisier och egyptier har visat att västmakterna och analytiker har fel om arabers frihetslängtan, fortsätter han.
Återigen så var det förstås inte så USA tänkte - i synnerhet inte under Bush-administrationen, och Obama-administrationen har heller inte tänkt så. USA:s stöd till och samarbete med arabiska diktaturer uppstod under kalla kriget, i en värld där de realistiska förhållandena var annorlunda än idag. Politik är dock en trög process - men Bush förändrade onekligen den gamla kalla-krigs-politiken till en uppgraderad sådan där demokratisering i arabvärlden blev en prioritet.
Men DN fortsätter citera människor som uppenbarligen är helt blinda för detta, och avslutar artikeln med ett citat Asad Abu Khalil, libanesisk professor i statsvetenskap i USA, som säger:
– Explosionen av arabisk folklig vrede överallt slår mot amerikanska politiska intressen. USA behövde tro att araberna är fatalistiska och passiva... för att rationalisera den amerikanska omfamningen av de flesta arabiska tyrannier,
Kontentan i DN:s artikel är således att arabvärlden minsann visst är kapabla att skapa demokratier, även om USA trott något annat. Att den tesen är fel påvisas dock av en artikel i SVD några dagar senare.
I SVD:s artikel från den 27 februari med rubriken "Kristelefonen går varm i Vita huset" skriver Karin Henriksson att USA:s relation till de olika arabiska länderna ser olika ut. Vilket är en mer korrekt analys än DN:s enkelspåriga artikel. Gällande Libyen skriver hon först om Obamas hållning:
Bortsett från fördömandena av våld (och allt tydligare språk gentemot egyptiske Mubarak) mot demonstranterna har Obama intagit en avvaktande hållning. Internt i Vita huset och UD arbetar man med en ny Mellanöstern- och Nordafrika-strategi som syftar till att skydda amerikanska intressen (olja, farleder, terrorbekämpning, invallning av Iran) parallellt med maningar till regimerna att tillåta en organiserad opposition. I lördags, vilket var i senaste laget enligt kritiker, framförde Obama krav på att Gaddafi måste gå – nu. Å andra sidan var USA först med sanktioner, hur effektiva nu sådana kan vara i detta läge.
Därefter nämns också Bushs frihetsagenda, och hon skriver:
Libyen är, som torde ha framgått för de flesta, ett specialfall med en diktator som tagen ur en Hollywoodthriller. Men om det förut påmindes om George W Bushs demokratiseringspropåer talas det nu om uppgörelsen med Gaddafi 2003, en extra raffinerad variant av de speciella relationer som rått med de olika autokratierna i området. Så länge som Gaddafi höll ord (alltså inte stödde terrorism eller skaffade massförstörelsevapen) fick de nya vännerna USA och Storbritannien ligga lågt med kraven i människorättsfrågor.
DN nämnde alltså aldrig ens Bushs demokratiagenda. SVD nämner den, men avfärdar den i samma ögonblick. Bush hade ju gjort en uppgörelse med Gaddafi 2003 där denne gavs rätt till nya diplomatiska förbindelser och ett erkännande från världssamfundet.
En kort tillbakablick:
Med dessa artiklar i åtanke kan vi göra en kort tillbakablick. 2003 hade USA invaderat Irak för att avsätta dess diktator Saddam Hussein. Stora delar av Europa - inklusive Sverige - motsatte sig detta, i synnerhet eftersom man gått i krig utan en slutgiltig FN-resolution i ryggen. Det oavsett Saddam Husseins synnerligen grymma brott mot mänskligheten. Och DN-artikeln ovan skriver alltså uttryckligen att USA bara trodde att arabiska demokratier kunde uppstå genom våld.
2003 hade dock Ghaddafi ett kärnvapenprogram - det som USA just invaderat Saddam Hussein för att man trodde att denne diktator hade. När Ghaddafi såg vad som skedde i Irak, där Saddam Hussein just blivit tillfångatagen, beslöt han i december 2003 att låta avveckla sitt program. Han gjorde således just det som USA hade krävt att Saddam Hussein skulle göra för att undvika krig, nämligen erkände sitt kärnvapenprogram och övergav sedan detta. För den sakens skull valde USA att sträcka ut en diplomatisk hand istället för att konfrontera - något omvärlden, inklusive Sverige, redan då tyckte att USA gjorde alltför mycket av. Bush sa om Ghaddafis beslut följande:
"Leaders who abandon the pursuit of chemical, biological and nuclear weapons and the means to deliver them will find an open path to better relations with the United States and other free nations," Bush said. "Libya has begun the process of rejoining the community of nations."
Bush gjorde således det som Obama försökt göra med Iran (även Obama inte har lyckats), nämligen börja en fungerande diplomati. Vilket är steg 1 för att på fredlig väg sedan kunna komma längre. (I Egypten, Libanon, på de palestinska områdena etc, tog USA längre steg för att verka för demokratisering). Således gjorde också Bush med stor säkerhet det omvärlden då ansåg att Bush skulle ha gjort, nämligen välkomnat Ghaddafis nedrustning. Kritiker fanns förstås till de förbättrade relationerna med Ghaddafis Libyen - inte minst från de anhöriga till de omkomna vid Lockebie-bombingen, men Bush-administrationen ansåg att Libyen var på väg åt rätt riktning - eftersom Ghaddafi visade detta i praktiken - och valde att därför först stunden lägga Lockerbie-konflikten åt sidan.
Att därför i efterhand kritisera att Bush-administrationen byggde vänskapliga förbindelser (efter en långt gående mycket kall relation) och avfärdande om detta skriva så som SVD gör -:
Så länge som Gaddafi höll ord (alltså inte stödde terrorism eller skaffade massförstörelsevapen) fick de nya vännerna USA och Storbritannien ligga lågt med kraven i människorättsfrågor.
- är att ha ett kort minne av historien. USA förespråkar mänskliga rättigheter överallt, men allt kan inte alltid ske på en och samma gång. Att USA gjorde det även gällande Libyen, indikeras av följande artikel där Sveriges radio i januari 2004 rapporterade om det nya förhållandet mellan USA och Libyen, och då skrev:
Libyen erkände nyligen överraskande att landet var på väg att utveckla kärnvapen, men att de ville skrota hela programmet och också göra sig av med innehavet av kemiska stridsmedel.
Följden är att ett dussintal amerikanska och brittiska vapenexperter nu befinner sig i Libyen för att förbereda avrustningen. Libyen tog redan tidigt förra året kontakt med USA och Storbritannien med sitt erbjudande, som ledde till månader av hemlig diplomati.
Och lite längre fram:
Det är ingen tillfällighet att de amerikanska kongressledamöterna gjorde upp om sin resa till Libyen med Muammar Khaddafis son och möjlige efterträdare Saif al-Islam, som studerar vid den ansedda London School of Economics. Sonen Saif är en marknadsliberal och en förespråkare för mänskliga rättigheter och anses ha påverkat sin far att ta de stora stegen in i den internationella gemenskapen.
Här betonar man alltså att USA: diplomater/kongressledamoter tog kontakt med diktatorns son pg a att denne var marknadsliberal och förespråkare av mänskliga rättigheter. Tänk vilket kort minne man kan ha.
Att Libyen sedan inte hade mänskliga rättigheter på det sätt vi i väst anser att man bör är en annan sak. Och att kritisera USA för detta är som att kritisera USA för att inte efter andra världskriget ha krävt mer mark åt väst av Stalin. I efterhand var det naturligtvis beklagligt att de baltiska länderna etc, föll under Sovjetkommunismens tyranni - och kanske borde USA och västmakterna då ha pressat Sovjet att ge efter, och låta länderna bli fria. Men hade det då varit realistiskt, eller skulle inte det mer troligt ha lagt grunden för ett direkt nytt krig mellan USA/Västeuropa och Sovjet?
Om Ghaddafi inte hade blivit erkänd av världssamfundet, varför skulle han då ens ha övervägt att överge sitt kärnvapenprogram? Det skulle han med stor sannolikhet inte gjort - och dagens skribenter som nu förklarar vilket hemsk ledare Ghaddafi är, skulle rimligtvis inte heller ha önskat se honom med kärnvapen. På samma sätt som de heller inte skulle ha önskat att USA gick in i ännu ett krig i arabvärlden.
Bushs agerande i förhållande till Libyen var således alltså ett agerande Europa (och Sverige) med stor säkerhet förespråkade.
Men det tycks i efterhand förstås inte spela någon roll, så länge man på något sätt fortfarande kan gnälla på Bush. Med det resonemanget borde man förstås också kritisera obama för att ha försökt sträcka ut en diplomatisk hand till Iran - det har man emellertid inte gjort (tvärtom).
Se även tidigare inlägg:
Obama förklarar att Ghaddafi måste avgå 20110304
---------------
P1:s Konflikt om Tunisien och Bushs demokratiagenda 20110131
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar