(Dels i inlägget Iran, USA och svensk media från den 6 mars 2009, och dels i inlägget P1:s program "Konflikt" försvarar Obamas tama Irankritik från den 6 juli 2009.)
Idag tänkte jag uppmärksamma ytterligare ett program.
Den 22 januari sände P1:s Konflikt ett program om omvälvningarna i Tunisien vid namn "En arabisk vår?" (Programmet går att avlyssnas på webben några dagar till). Programmet handlar om huruvida händelserna i Tunisien kommer att inspirera liknande händelser i andra arabiska länder (något vi för bara några dagar sedan faktiskt inte visste svaret på). Programledare Daniela Marquardt inleder med att beskriva hur envåldshärskaren Ben Ali som styrt Tunisien sedan 1987 lämnat makten efter folkliga protester som inleddes med att den 26-årige Mohamed Bouazizi satte eld på sig själv i protest mot regeringen.
Programmet fortsätter sedan med den politiska frihetsaktivisten Sihem Bensedrine, som bland annat medverkade vid bokmässan i Göteborg förra året, och som är glad över händelserna och förklarar att Tunisien inte kommer att gå samma väg som Irak in en intern maktkonflikt som uppstod efter vakuumet efter Saddam Hussein. Hon är heller inte oroad över islamisterna, och anser att de har samma rätt som alla andra att göra sig hörda och samlas. De utgör dock ingen majoritet och det finns ingen risk att de tar över landet i demokratiska val. Kvinnornas relativt fria ställning kommer också att befästas pg a den nya revolutionen, beskriver hon. Hon är dock bekymrad av att omvärlden inte stöder dem tillräckligt. Vad hon vet är dock att omvärlden tidigare stött den gamla regimen men hoppas att de inte gör så igen.
Det sista är också ett tema programmet återkommer till, och en del tid ägnas till att beskriva den forna kolonialmakten Frankrikes stöd till Ben Ali och ekonomiska band till dennes regim. I ett reportage gjort av Konflikt-redaktionens reporter Anja Sahlberg säger en intervjuad demonstrerande tunisisk kvinna, doktoranden Lubna, som studerar i Frankrike:
"...det är inget nytt att västvärlden alltid försvarar sina intressen."
Programmet går sedan vidare till nästa aktör som interagerat med Tunisien utan att ha helt rent mjöl i påsen - nämligen USA. Programledare Daniela Marquardt säger:
"Men det är inte bara Frankrike som kritiseras för sina vänskapliga relationer med Ben Alis Tunisien utan även USA."
Detta låter man Juan Cole, professor i samtidshistoria vid Michigans universitet utveckla när han i en radiointervju berättar hur han anser att USA:s/Bush-administrationens politik att sprida demokrati snarare handlar om hot än om möjligheter.
Cole förklarar att Tunisien hade en god relation med USA redan under det kalla kriget när landet sågs som västvänligt. Under 1990-talet började Clintonregeringen dock lägga sig i Ben Alis styre och hårdhänta behandling av politiska fångar och refererar till intervjuer han gjort med amerikaner som då jobbade i Tunisien.
Professorn säger i intervjun sedan hur Bush-admininstrationen drog bort kritiken:
"After september 11th, the Bush administration, according to what I have heard, began telling Ben Ali to do what he had to do."
Den svenska reportern Ira Mallik som gör intervjun frågar:
"Which was?"
Professorn svarar:
"Well to repress and if necessary to torture."
Detta förtydligas sedan i reportaget där Konflikts Ira Mallik säger på svenska:
"Men efter 11 septmeber-attacken 2001 fick Ben Ali klartecken av Bushregeringen att slå ner fundamentalism och terrorism, och om nödvändigt använda tortyr, säger Cole."
Hon fortsätter sedan:
Terrorattacken i New York blev startskottet för en ny intensifierad politik i nordafrika och mellanöstern, och Bushregeringen la stor vikt vid demokratisering i den nya utrikespolitiken, men det gällde bara vissa länder, säger Cole:
"So they werent interested in democratizing Pakistan, or democratizing Tunisia, because those were already allies of the Bushadministration. They were interested in coercivly democraticing Iraq which had been under Saddam hussein - an enemy of the united states. So they used democratisation really as kind of punishment toward their enemies rather than as entizment to their friends", säger Cole.
Den svenska reportern sammanfattar på svenska:
"De var inte intresserade av att demokratisera Pakistan eller Tunisien - för de var redan allierade. Men Saddams Irak skulle demokratiseras med våld, så de använde demokratisering mer som ett straff för sina fiender än som en belöning för sina vänner, säger Cole."
Juan Cole säger alltså att Clinton-administrationen faktiskt kritiserade Ben Ali för dennes brott mot mänskliga rättigheter men hur Bush-administrationen därefter gav honom fria händer att göra som han ville - inklusive tortera - eftersom det var nödvändigt i kampen mot fundamentalism och terrorism. Bilden som Juan Cole målar upp och som P1 förmedlar till svenska lyssnare är således tydlig: Bill Clinton var en bra president som kritiserade Ben Ali för dennes brott, medan Bush såg mellan fingrarna. Och de gånger Bush faktiskt pratade om demokrati (vilket han gjorde så ofta att det måste kommenteras och inte kan ignoreras) så handlade det mer bara om att straffa sina fiender (som typ Saddam Hussein) snarare än att på allvar stödja riktiga demokratikämpar.
Vad P1:s Konflikt-redaktion inte säger om professor Cole, men som tydligt förklaras på Wikipedia är dock följande:
Cole was a strong critic of the George W. Bush administration and is one of the most respected foreign policy commentators amongst left-wing bloggers
Att Cole alltså är en av de mest aktade vänsterbloggarna, och en skarp Bushkritiker gör att han knappast kan betraktas som särskilt neutral, vilket inte är helt oväsentligt i sammanhanget. Det till trots så nämns inte detta i P1:s program.
Professor Cole är inte helt okritisk mot USA:s nye demokratiske president Barack Obama, och säger i P1:s program också att även om Obamas tal i Kario sommaren 2009 såg ut som början till en ny utrikespolitik i mellanöstern, så är det lite som har förändrats i praktiken. USA har fortfarande militärt samarbete med en rad arabiska diktaturer och Wikileaks har bl a avslöjat hur USA 2009 visserligen inte gick på samma linje som Ben Ali gällande mänskliga och politiska rättigheter men att samarbetet inte kunde avbrytas eftersom det gemensamma hotet från radikal islam var för stort. Ett argument Cole avfärdar som löjligt. Man kan inte låta ett hundratal extremister i öknen bestämma förhållandet till ett helt land med tio miljoner innevånare.
Lite senare i programmet säger han "att USA borde avbryta allt militärt stöd till auktoritära regimer. En politik baserad på offentliga fördömanden är däremot varken speciellt realistiskt att förvänta sig eller ens den mest framgångsrika vägen säger han. När det kommer till USA och Saudiarabien till exempel är det alldeles för mycket som står på spel för att förvänta sig amerikanska påtryckningar. Men å andra sidan, säger han sen, Kinas president Hu Jintao var i Washington i onsdags, och då tog president Obama upp frågan om mänskliga rättigheter."
"President Obama did bring up the issue of human rights very forth rightly and from a podium right next to that of the president of China, so if Obama can do that with China, that shows he can do that with Saudiarabia."
Således tycks Obama i alla fall försöka gå åt rätt håll, något han inte gav uttryck för att Bush-administrationen alls försökte.
En annan som intervjuas i programmet är Rami George Khouri, direktör för the Issam Fares Institute of Public Policy and International Affairs at the American University of Beirut. Denne förklarar att arabiska ledare som Ben Ali spelat på islamisthotet för att få västvärldens stöd. Det gäller också många andra ledare i arabvärlden, som te x Hosni Mubarak i Egypten.
"Well this is the choice that a lot of the arab regimes and dictators have wanted the west to believe - that it is either, you know, Hosni Mubarak or the islamic fanatics, and that is the situation that they promoted and many people have bought it for different reasons."
Den svenska reportern forsätter på svenska och säger:
Många arabiska ledare vill få väst att tro att valet står mellan en sekulär envåldshärskare som Hosni Mubarak i Egypten eller islamistiska fanatiker, säger han. Men det där är en falsk motsättning som gör att demokratin har fått stå tillbaka till förmån för stabilitet. En kortsiktig syn, säger Khoumi, för verklig stabilitet kräver demokrati:
"Well, I think the lesson around the world is real stability comes from real democracy. I mean, you can have stable non-democratic countries, but if stability is assured by authoritarian police-states, the stability doesnt last very long", säger Khouri.
Konflikts reporter sammanfattar på svenska:
"Om stabiliteten upprätthålls av en auktoritär polisstat så varar den inte längden. Demokratin kan se ut på många olika sätt - den kan ha islamsk klanbaserad eller nationalistisk nyans, säger han. Men egentligen är allt ganska enkelt, och receptet universellt: grundläggande fri- och rättigheter måste respekteras för alla grupper i samhället. Men, tillägger han sen, även om den tunisiska revolten är historisk, ska man komma ihåg att arabiska ledare är väldigt bra på att hålla sig kvar vid makten."
Så vilken roll borde väst spela?
Bäst vore kanske om väst inte la sig i alls, men Khouri förklarar vidare att Väst bör stödja människorättsaktivister.
Programmet har alltså tidigare haft en intervju en politisk vänsterbloggare med professorstitel som på ett tydligt sätt fått förklara hur Bush-administrationen gav Ben Ali fria händer att tortera (till skillnad från Bill Clinton som kritiserat honom för detta, och från Barack Obama som åtminstone försöker styra in USA:s politik i rätt/en mer humanare riktning).
Därefter intervjuar man också en person som förklarar att USA/Väst har låtit demokratin i mellanöstern få stå tillbaka för att stabilitetens skull. En strategi som dock varit dålig eftersom sann stabilitet bara uppkommer genom sann demokrati. För den okunnige framstår detta kanske som ett objektivt och sunt konstaterande. I ljuset av den tidigare kritiken mot president George W. Bush är den dock inte detta. USA förde under hela kalla kriget just den stabilitetspolitik i mellanöstern som Rami George Khouri talar om, men denna politik ändrades av en amerikansk president som hette George W. Bush. Faktum är att Bush många gånger långt tidigare sagt i princip ordagrant samma saker. Jag har här en artikelserie i 3 delar om Irakkriget, i den tredje av dessa citerar jag president Bush när han talar om detta ämne, och säger så här:
I ett tal från mars 2006 förklarade Bush detta synsätt:
A free Iraq is important for the United States of America. It was important to remove a threat; it was important to deal with threats before they fully materialized; but a free Iraq also does some other things. One, it serves as an amazing example -- it will serve as an amazing example for people who are desperate for freedom.
You know, this is, I guess, quite a controversial subject, I readily concede, as to whether or not the United States ought to try to promote freedom in the broader Middle East. Our foreign policy before was just kind of, if the waters look calm, great. Problem is, beneath the surface was resentment brewing, and people were able to take advantage of that, these totalitarians, like al Qaeda. So I changed our foreign policy. I said, freedom is universal; history has proven democracies do not fight each other, democracies can yield peace we want, so let's advance freedom. And that's what's happening.
It's a big idea, but it's an old idea. It's worked in the past. I strongly believe that by promoting liberty we're not only protecting ourselves, but we're laying the foundation of peace for a generation to come.
I ett annat tal från oktober 2006 ger president Bush ett tydligt exempel på detta:
One of my favorite stories to share is the story that happened here a couple of weeks ago… when I went to Elvis's place in Memphis with then-sitting Prime Minister Koizumi of Japan. The reason I like to share that story is because it's got a good lesson for our citizens, particularly younger citizens who may not have really studied that period of history too much, the history of Japan-U.S. relations.
People say, why did you go down there? Well, I'd never been. And the Prime Minister, he wanted to go. He was an Elvis fan. But here's the story I want to tell. My dad fought the Japanese. He was an 18-year-old kid who volunteered, just like a lot of our troops are doing today…
That's what happened, too, after the Japanese attacked us… a lot of the young folks signed up. One of them was George H. W. Bush. And he and a lot of other brave Americans fought tooth and nail to defeat the Japanese. They were the sworn enemy of the United States. And it was a bloody conflict, a tough fight. And yet, some 60 years later, the Navy pilot's son is on Air Force One flying down to Elvis's place, talking about the peace.
You see, on the flight down, the Prime Minister of Japan, our former enemy, and I talked about what we could do to work together to make the world a more peaceful place ... Isn't it interesting that the son of a man who fought the Japanese is able to talk the peace with the Prime Minister of a former enemy. What happened was, Japan adopted a Japanese-style democracy. The power of that lesson is this: Liberty has got the capacity to transform an enemy into an ally -- just like liberty has got the capacity to transform a region of hate into a region of hope. Some day, an American President will be talking with elected leaders from the Middle East about the peace, and a generation of Americans, a generation to come, will be better off for it.
I dessa tal från 2006 förklarar alltså Bush hur han ändrat USA:s politik för att göra just det som P1:s program från 2011 med bistånd från sina intervjupersoner hävdar att USA inte gör eller har gjort. USA har förespråkat stabilitet framför demokrati i mellanöstern (vilket under kalla kriget var mycket förståeligt) men George W. Bush gjorde det inte. Något P1:s Konflikt dock inte ger någon kunskap alls om. Det finns dock andra journalister som faktiskt rapporterar om sådant (och då inte på det undangömmande eller avfärdande sätt som svensk media gör när de nämner något positivt som Bush har gjort). I Al Jazeera-dokumentären "A Nation in waiting" från 2008 - som handlar om Hosni Mubaraks Egypten sägs (i detta klipp 9 min och 50 sek in) hur George W. Bush var den första amerikanska president som Hosni Mubarak inte gick ihop med eftersom Bush krävde demokratisering. En annan reporter är CNN:s Fareed Zakaria. Ta en titt på följande inslag från häromdagen:
Han har ett visst annat tonläge än P1:s konfliktreprotrar i sitt omnämnande av George W. Bush - inte sant? Och CNN tillhör heller inte det amerikanska höger-media-etablissemanget (vilket Fox News skulle vara de första att påpeka).
Fareed Zakarias inslag, och Al Jazeera-dokumentären om Mubarak, tar också udden ur det andra argumentet - det om att USA/Bush bara förespråkade demokrati och mänskliga rättigheter i vissa länder (som te x Irak, där man ville använda demokratin för att straffa fientliga diktatorer). Men det finns fler exempel. Här talar den kanadensiske politikern Michael Ignatieff och förklarar att den som tydligast knöt USA till promotandet för mänskliga rättigheter i arabvärlden, var George W. Bush:
Jag läste häromdagen ut president Bushs bok "Decision Points" (min självhypade recension av boken kommer snart) - där Bush i ett kapitel förklarar hur han stödde demokratier och dissidenter överallt, och i synnerhet i mellanöstern. Jag citerar ett kort stycke ur boken där Bush skriver följande:
"For most of the Cold War, America`s priority in the Middle East was stability. Our alliances were based on anticommunism, a strategy that made sense at the time. But under the surface, resentment and anger built. Many people turned to radical clerics and mosques as a release. Amid these conditions, terrorists found fertile recruting ground. Then ninteen terrorists born in the Middle East turned up on planes in the United States. After 9/11, I decided that the stability we had been promoting was a mirage. The focus of the freedom agenda would be the Middle East."
Bush säger således raka motsatsen mot vad P1 i sitt program hävdade. Bush säger inte att han stöder sekulära diktaturer som en buffert mot islamistisk terrorism eller islamiska teokratiska regimer. Tvärtom, säger Bush, så fungerar inte sådana bufferzoner i längden (vilket 9/11 tydligt bevisade). Det enda som fungerar är starka demokratier - och därför blev demokratisering av mellanöstern en prioritet efter 9/11. I juni 2005 skickade han sin utrikesminister Condolezza Rice till USA:s allierade Hosni Mubaraks Egypten där hon sa:
Here in Cairo, President Mubarak’s decision to amend his country’s constitution and hold multiparty elections is encouraging.
President Mubarak has unlocked the door for change. But now, the Egyptian government must put its faith in its own people.
We are all concerned for the future of Egypt’s reforms when peaceful supporters of democracy -- men and women -- are not free from violence. The day must come when the rule of law replaces emergency decrees -- and when the independent judiciary replaces arbitrary justice.
The Egyptian government must fulfill the promise it has made to its people -- and to the entire world -- by giving its citizens the freedom to choose.
Egypt’s elections, including the Parliamentary elections, must meet objective standards that define every free election.
Opposition groups must be free to assemble, and participate, and speak to the media.
Voting should occur without violence or intimidation.
And international election monitors and observers must have unrestricted access to do their jobs.
Those who would participate in elections, both supporters and opponents of the government, also have responsibilities.
They must accept the rule of law, reject violence, respect the standards of free elections, and peacefully accept the results.
Throughout the Middle East, the fear of free choices can no longer justify the denial of liberty. It is time to abandon the excuses that are made to avoid the hard work of democracy.
There are those who say that democracy is being imposed. In fact, the opposite is true: Democracy is never imposed. It is tyranny that is imposed.
People choose democracy freely. And successful reform is always homegrown.
Bush förklarar i sin bok hur hans ambition att demokratisera mellanöstern (och världen överlag) fick se både bakslag och framgångar. Palestina blev en framgång där Israel i Mahmoud Abbas för första gången fick se en demokratiskt vald palestinsk motpart som var beredd att acceptera Israels rätt att existera (Hamas seger i parlamentsvalen har, inte minst av svenska reportrar, beskrivits som den punkt när Bush gav upp demokratiseringsförsöken. Men så var inte fallet - och alla som lärt känna Bushs personlighet bara litegrann vet att en sådan sak inte skulle fått honom att ge upp på sin idé - och Bush förklarar att vad han gjorde med Hamas efter deras seger var att kräva av dem samma saker som man skulle kräva av vilken annan demokratiskt vald regering som helst: i längden gick Hamas dock inte med på detta och försökte med odemokratiska metoder att störta det palestinska folkets valde ledare vilket ledde till splittringen mellan Västbanken och Gaza). Libanon blev också en framgång där Bush tillsammans med Frankrikes Chirac drev en politik som fick den syriska ockupationen att upphöra (mordet på Hariri och de påföljande demonstrationerna var en konsekvens av det tryck som USA och Frankrike brukat genom att driva igenom FN-resolution 1559 mot den syriska ockupationen). Till besvikelserna hörde dock Egypten (trots Condolezza Rices tal). Bush hade hoppats att presidentvalet 2005 skulle leda till reform - något som inte blev fallet.
Bush beskriver också hur han balanserade sitt förespråkande för demokrati och mänskliga rättigheter å ena sidan samtidigt som han behöll goda relationer även med icke-demokratiska härskare (något helt nödvändigt både för att kunna samarbeta övergripane och för att inte provocera fram konflikter). I Kina gjorde han detta genom att så fort han besökte landet tala om religionsfrihet och besöka kyrkor, och han träffade även Dalai Lama flertal gånger - det samtidigt som han förklarade att han inte tänkte tillhöra dem som skulle bojkotta Kinas olympiska spel 2008.
För att kunna bryta in i mellanöstern var kvinnors frihet en nyckelpunkt och både han och Laura Bush arbetade hårt för att ge mellanösterns (och muslimvärldens) kvinnor större frihet och fler möjligheter. Några saker som i det avseendet hände under hans tid som president var hur Kuwait för första gången höll val där kvinnor tilläts och hur Saudiarabien började lätta något på sin ingående könssegregering.
Bush förklarar också hur han tror på mellanösterns framtid och boken är att rekommendera. Det mesta talar således för att den bild som Sveriges Radio i P1:s program Konflikt målar upp av president Bush inte stämmer. P1:s Konflikt-redaktion är dock inte ensamma. Dick Erixon noterar på sin blogg följande där han citerar Uppsala Nya Tidning som skriver om situationen i Tunisien, och bl a skriver:
En revolution äger just nu rum i Tunisien. Det är för tidigt att säga om den ska lyckas, och alldeles för tidigt att säga vad den i så fall kan leda till. Men en sak vet vi säkert: när folket strömmar ut på gatorna är det inte bara i Tunis, utan i hela Mellanöstern som diktatorer darrar och demokrater ser ett hopp tändas...
...Det amerikanska inflytandet har, på det hela taget, varit till gagn för regionen — åtminstone givet de sannolika alternativen. Men USA har misskött sin maktställning. Ingen amerikansk president har, trots all högtravande retorik, ägnat något seriöst intresse åt regionens hårt förföljda demokrater, eller pressat sina diktatoriska allierade att dela med sig av makten.
”Stabilitet” har varit nyckelordet i alla USA:s (och Europas) relationer med Mellanöstern, och man har föredragit diktatorer som lovat stadig oljeförsörjning och samarbete mot terrorismen framför riskabla demokratidrömmar.
Det är förstås inte sant, så som ovan påvisats. George W. Bush gjorde detta, något Erixon påminner om när han skriver:
Är det någon som ifrågasatt och utmanat strategin "stabilitet-lika-med-stöd-till-diktaturregimer" så är det president George W Bush. Det är Europa med Gerhard Schröder, Jacques Chirac i spetsen, samt Rysslands Vladimir Putin som motsatt sig strategier för att välta diktaturer och inleda demokratisering i Mellanöstern.
Också svenska politiker och medier har med stor energi motsatt sig demokratisering i Mellanöstern genom att motsätta sig den neokonservativa strategin som Bushadministrationen påbörjade.
Det kan sägas mycket mer, både om Bushs vision om ett demokratiserat mellanöstern och hans stöd till förföljda dissidenter i såväl Nordkorea, Burma och Iran. Men det som här skrivits räcker gott och väl för att visa på kontrasten mellan svensk media (i detta fall i synnerhet Sveriges Radio P1:s program "Konflikt") och andra källor i skildringen av republikaner i allmänhet och George W. Bush i synnerhet. Det är en skarp kontrast - en kontrast som svensk statsdriven media inte förtjänar att berömmas för.
Källa: SR
Se även tidigare inlägg:
Bushs vision om ett demokratiskt mellanöstern överglänser Obama 20110125
Irakkriget ur ett historiskt perspektiv 20081117
P1:s program "Konflikt" försvarar Obamas tama Irankritik 20090706
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar