Del 1
Del 2
Del 3
Del 4
Del 5
Del 6
Del 7
Den första frågan gick till Rick Perry och handlade om hur småföretag bäst kunde hjälpas. Perry sa att han ännu inte hade någon jobbplan (likt de Romney och Herman Cain presenterat) men hänvisade till vad han gjort i Texas, och att det som gjordes där också gick att göra i Washington DC.
Romney förklarade att Obama gjort allt fel och att han själv, till skillnad från Obama, faktiskt haft ett riktigt jobb. Det riktigt intressanta ifråga om Perry och Romney var dock deras interna kritik mot varandra - som tog vid där den förra debatten slutade. De kom också i denna debatt in på frågan om Social Security: Perry förklarade att dagens äldre inte behövde frukta några förändringar. Han var heller inte emot ett federalt social security-system, men arbetare som ville borde få möjlighet att lämna Social Security för att istället ansluta sig till egna delstatliga lösningar.
Romney försökte då påpeka att Perry sa en sak i sin bok medan han nu på scen sa något annat, och förklarar vidare att han själv anser att det faktiskt är den federala regeringens ansvar att ta hand om de äldre.
Perry tar dock tillfället i akt att nämna också Romneys egen bok: och säger att i en av Romneys böcker så endorsar han i originalupplagan tanken på att även den federala regeringen bör bygga sin sjukvårdsreform på den han själv genomdrev i Massachusetts, men att detta ströks ur pocketutgåvan. Romney kommenterar förstås anklagelsen men nämner inget om eventuella skillnader i de olika bokutgåvorna.
Michele Bachmann, som också hade mycket att bevisa i den här debatten, förklarade inledningsvis att principen måste gälla att en arbetare ska få behålla alla sina pengar. Naturligtvis måste vissa skatter tas, men principen ska ändå vara att pengarna tillhör arbetaren - inte regeringen. Obama tycks dock anse att de pengar som folk tjänar tillhör honom.
Herman Cain förespråkade som lösning på den ekonomiska krisen sin 999-plan, om minskade skatter på alla nivåer. I fråga om debatten om Social Security - betonar han även denna gång att han inte är intresserad av vad man kallar problemet, utan att man löser saken: och vad man behöver göra är som man gjort i Chile.
Gary Johnson - New Mexicos fd guvernör - som inte varit med sedan den första debatten i våras, förklarade att han ämnade föreslå en balanserad budget 2013. Han konstaterade också att han under sin tid som guvernör lagt in en mängd veton och att han inte var rädd för att ta itu med det som behövde göras.
Ifråga om veton är Ron Paul också tydlig och förklarar att han som president ämnar lägga in sitt veto mot alla lagförslag som strider mot det tionde konstitutionstillägget - där det förklaras att alla befogenheter som inte uttryckligen ges till den federala regeringen tillfaller delstaterna att sköta.
Lite senare kommer man in på immigrationsfrågor där Rick Perry får kritik från såväl Romney och Santorum för att ha gett bidragsmöjligheter till barn åt illegala invandrare att kunna gå på universitet i Texas, samt hans tama gränspolitik. Perry förklarar tydligt att han vet mer om ämnet än någon annan på scenen eftersom han varit gränsguvernör i tio år. Ifråga om utbildning av barn till illegala invandrare - barn som som är i USA inte av någon annan anledning än att deras föräldrar tog dit dem, dem bör utbildas, och gör de inte detta så blir de ett problem. Och de som är emot det saknar uppenbarligen hjärta, konstaterar Perry och förklarar hur bara 4 i Texas lagstiftande församling röstade emot förslaget. Här finns tydliga likheter med tidigare Texas-guvernör George W. Bushs politik, som konstaterade att medkänsla inte tog slut vid Rio Grande.
Perry talade även lite senare om George W. Bush och ombads förklara såväl likheterna osm skillnaderna mellan de två, samt ryktena om konflikten dem/deras team emellan. Perry förklarade att han talar med Bush regelbundet och att han har stor respekt för denne och dennes tjänst till allmänheten. Men de ser olika på saker som Medicaid (menade möjligtvis Medicare?) och NCLB.
En utrikespolitisk fråga av vikt blev synen på Israel. Där var Mitt Romney mycket tydlig: inget borde få stå mellan USA och dess vänner, och i det avseendet hade Obama gjort allt fel. Obama hade först åkt runt och bett om ursäkt för USA, och därefter skuldbelagt Israel. Rätt sätt allierade emellan är att tala med -dem- om man inte håller med dem i någon fråga, men i offentligheten stå sida vid sida tillsammans. Rätt väg för USA är inte att förhandla åt Israel utan att stå upp för dem och visa världen att man ämnar stå upp för Israels försvar.
Herman Cain förklarade samma sak: att Obama varit otydlig. Som president skulle han själv vara tydlig: den som bråkar med Israel bråkar också med USA. Om Obama låtit palestinierna förstå det tidigare så hade de nog tänkt till två gånger innan de gör vad de nu ämnar göra i FN.
Det var dock inte bara Romney som kritiserade Perry. Även Michele Bachmann gjorde förstås detta. Först fick hon frågan om ifall hon stod fast vid hennes kritiserade uttalande om att HPV-vaccinet skulle ha mentala störningar som bieffekt. Hon förklarar att vad hon gjorde var att återge en berättelse som hon fått av en bedrövad mor vars dotter fått vaccinet. Därefter riktar hon dock blicken mot Perry och förklarar att denne med sitt vaccineringsmandat tog ett beslut som det är upp till föräldrar att fatta. Han valde sedan att ge de rättigheter föräldrar ska ha till ett medicinföretag.
På det svarade Perry att ja, han blev faktiskt lobbad: och det av en 30-årig cancersjuk kvinna. Han backade sedan inte från sitt agerande utan sa att han hade valt att stödja livet - och att han ämnade göra så även som president.
Debatten började sedan trappas ner och framåt slutet drog Gingrich en historia om vad jag förmodar var Reagan när denne förklarat att "Om din svärbror förlorar jobbet så är det en recession, om du förlorar jobbet så är det en depression - och om Jimmy Carter förlorar jobbet så är det en återhämtning." Samma sak kommer att gälla 2012. Det som kommer att förändra USA är valnatten när Obama förlorar stort.
Rick Santorum (som går bra ihop med Gingrich) fortsatte på samma tema och förklarade att Reagan trodde på -dig- (på enskilda individer) medan Obama är den nye Kung George III, som tror att saker ska dikteras uppifrån. Han behöver ersättas av någon som återigen tror på individen.
Vad kan då sägas om debatten?
Den här debatten var inte lika spännande som den förra - som var riktigt bra. Rick Perry och Mitt Romney fortsatte ungefär på samma spår som tidigare genom att tjafas med varandra (och Jon Huntsman inflikade att de två var på väg att ta ihjäl varandra och snart skulle lämna fältet öppet för andra - som te x han själv). Huntsman gjorde en bra debatt - och visade att han kan vara påstridig. Han är inte charmig men kan uppenbart a för sig och ge slagkraftiga repliker, något han också gjorde i denna debatt.
Rick Santorum var också han aggressiv och även om han inte leder race:et så gav han inga tecken på att vara en under-dog utan utgick från sina många ståndpunkter kring såväl socialkonservativa frågor som gay-äktenskap som en kraftfull utrikespolitik - där han inte i något avseende var nämnvärt känslig för frestelsen att kompromissa. Han ämnade återinföra Don't Ask Don't Tell - och utrikespolitiskt så var felet inte att USA fanns i världen utan tvärtom att man under Obama började dra ner sitt engagemang.
Herman Cain var inte lika arg, men minst lika duktig och visade att han är en duktig retoriker som talar enkelt och begripligt, men samtidigt genomtänkt. Och Cain förklarade att USA nu behövde någon som åter kunde leda landet upp till "den skinande kulle" Reagan talade om.
De två kandidater som dock gjorde mindre bra ifrån sig var emellertid Gary Johnson och Michele Bachmann. Johnson har inte varit med sedan den första debatten, och inget av det han sa i denna debatt gjorde egentligen att man kan se någon anledning för honom att delta i nästa. Han är inte nämnvärt karismatisk och ifråga om sakpolitik så är det svårt att kandidera som libertarian när Ron Paul är med i leken. Och Johnson avböjde aktivt att jämföra sig med Ron Paul i fråga om libertarianism.
Den största förloraren var emellertid förmodligen Bachmann. Perry och Romney lämnade även denna debatt i en olöst konflikt utan tydlig vare sig vinnare eller förlorare (även om jag själv anser att Perry lyfte fram vissa mycket intressanta poänger, och det vore onekligen intressant att jämföra de två olika versionerna av Mitt Romneys bok) - men båda två kommer förmodligen att fortsätta på samma sätt som hittills.
Bachmann däremot hade väldigt mycket att bevisa. Och behövde tydligt lyckas sticka hål på i synnerhet Rick Perrys kandidatur och lyfta fram sig själv som det överglänsande alternativet. Det behövde hon göra nu, för senare lär förmodligen bli alltför sent. Hon försökte så gott hon kunde men lyckades inte med detta. Det blev mest kritik och kampanjretorik från hennes sida och ingen riktig saklig debatt om saker och ting. Och nu indikerar inte mycket att hon kommer att kunna komma ikapp igen. Hon, likt så många andra GOP-kandidater detta år - sköts snabbt upp, och föll sedan lika snabbt. Än är hon inte borta, men hon blir allt mindre intressant.
Debattens vinnare anser jag själv därför var Rick Perry. Han är fortfarande väldigt ny på den nationella scenen, men visar att han klarar sig bra även i direktkonfrontationer med angripande andra kandidater med större debatterfarenhet. Och för närvarande så räcker det för Perrys del.
För Bachmanns del räckte det dock inte, och jag har svårt att dra någon annan slutsats än att hon blev den stora förloraren. Johnson förlorade också - men hans fall är helt enkelt inte lika högt som Bachmanns fall.
Se även tidigare inlägg:
GOP-kandidaterna på Faith and Freedom Coalition i Florida 20110923
Ahmed the Dead Terrorist om GOP-debatten 20110921
Bachmann och morgondagens GOP-debatt 20110921
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar