Analysen tar sin utgångspunkt i Rick Perry och de andra kandidaternas förhållande till denne, där alla kandidater utom Herman Cain och Newt Gingrich spenderade avsevärd tid med att attackera frontrunnern från Texas.
Michele Bachmann attackerade Rick Perrys exekutiva order om anti-cancer-vaccin för 12-åriga flickor. Ett ämne där Perry förklarade att han ångrade den exekutiva ordern och borde ha gått till delstatskongressen, men där Bachmann helt ignorerade intentionen bakom Perrys handling (att motverka cancer) och i princip beskrev det hela som ett barnövergrepp (trots att det förstås inte rörde sig om någon tvångsvaccinering). Santorum kritiserade Perry för samma sak. Roger L. Simon skriver:
To Bachmann and Santorum this attempt to prevent cancer, whether ill-founded or not, was a form of child molestation or something. The more they went on about this, the more rabid, and frankly scary, they sounded.
Han noterar också det faktum att även Kay Bailey Hutchinson som utmanade Perry om guvernörskapet 2010 också hon försökte hamra på detta tema, men utan att lyckas.
En annan kritiker som också tedde sig absurd var Jon Huntsman, som i ett försök att verka tuff ifråga om immigration menade att Rick Perrys vägran att bygga ett stängsel mot Mexiko (Rick Perry är alltså guvernör för Texas - en delstat som - tack vare en viss George W. Bush - inte alls för en lika hård immigrationspolitik som te x Arizona, men som till skillnad från te x Kalifornien faktiskt lyckas med integration och med att ha goda relationer till sina latinoamerikanska invånare) kunde liknas vid "treason" (landsförräderi). Huntsmans utspel var givetvis en anmärkning på Rick Perrys egna ord i förhållande till FED-ordförande Ben Bernanke, men Roger L. Simon konstaterar:
Either the Utah governor is suffering from a cognitive disorder or, more likely, he deliberately misunderstood Perry’s position on the border. But he certainly seemed over-heated. Of course, what Huntsman was really trying to do was define Perry as the dangerous one because he had used the word treason in association with Fed chairman Ben Bernanke. But the word flew back in his face.
Slutligen kommenterar han också Rick Perrys huvudmotståndare Mitt Romneys kritik, som angrep Perry pg a dennes beskrivning av (förväntningarna på) Social Security som ett ponzi scheme (pyramidspel) - med att konstatera att det gav Perry det utmärkta tillfället att faktiskt förklara vad han hade menat: att pensioner för de äldre var säkra och tryggade - problemet var den kommande situationen för yngre arbetare, där Perry förklarade att han inte var den förste att kalla ett orimligt löfte till dessa för just ett pyramidspel. Simon skriver:
What a setup that was. It took Perry about thirty seconds to explain that in no way would his plans to reform Social Security affect those currently or soon receiving it. Romney was left to explain his years of attacks on Social Security in which he called the program, well, close to a “Ponzi scheme.” In fact, the brouhaha about the subject since last week’s debate has led to numerous identifications of interesting people who have called SS a PS in the past. My favorite is Paul Samuelson, the very liberal Nobel Prize-winning author of my freshman economics textbook.
Han förklarar sedan att de två kandidater som inte angrep Perry - Herman Cain och Newt Gingrich förmodligen lät bli pg a att det ser det som mest troligt att Perry kammar hem nomineringen och då gärna vill ligga i god favör hos denne. Newt Gingrich lär inte bli vice-presidentkandidat, men däremot skulle han bli en mycket kvalificerad utrikesminister - vilket förmodligen vore ett spännande jobb än att bli kommentator på Fox News. Herman Cain har med stor sannolikhet sina ögon riktade på att bli senator för Georiga - och en president Rick Perrys draghjälp skulle förmodligen inte sitta helt fel.
Själv anser jag att Mitt Romneys möjligheter att återvinna sitt förlorade momentum krymper. Perry har i de här debatterna bevisat tillräckligt. Han är inte världens bästa debattör, men men tillräckligt bra för att inte kunna köras över och eller framställas som inkompetent och okvalificerad för att bli president - och det är i princip vad som hade behövt hända för att vända det som nu händer. Perry har en mycket bredare väljarbas än Mitt Romney (i synnerhet nu när te-party- och evangelikala väljare tycks anse att Perry är att föredra framför Bachmann) och de är svårt att se exakt vilka kort Romney skulle kunna plocka fram ur rockärmen för att förändra det. Det finns dock med viss sannolikhet en specifik möjlighet för Romney att faktiskt kunna vinna - men den analysen kommer vid annat tillfälle.
Ett stort plus för Romney är dock hans utrikespolitik. Romneys syn på på USA:s roll i världen är suverän - och till Romneys fördel är att Romney är den kandidat som såväl 2008 som nu är minst rädd för att faktiskt omtala George W. Bush positivt. Och det är förstås en för Romneys del i mina ögon enorm fördel. Rick Perry har i det avseendet fortfarande väldigt mycket att förklara.
Ifråga om Rick Perry börjar jag dock likväl bli alltmer bekväm gällande hans kandidatur. Min kritik mot Perry har i grunden utgått från Bush-teamets kritik mot Perry - samt från att jag inte varit övertygad om att Perry faktiskt är genuin - att han faktiskt tror de saker han säger och inte bara spelar på populistiska strängar. Än har han mycket att bevisa, och de främsta proven kommer förstås när/om Perry en dag faktiskt når Vita Huset. Genuinitet var vad som präglade Perrys företrädare George W. Bush - och en mycket viktig egenskap hos ledande toppolitiker. Men trots att jag fortfarande inte är helt övertygad så anser jag att Perry - desto mer han visar upp av sig själv - verkar var mer genuin än han vid ett första intryck ger sken av. Vilket är till hans fördel.
Källa: Pajamasmedia
Se även tidigare inlägg:
CNN:s te-party debatt i Florida - del 2 20110913
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar