2013 var förmodligen i Obamas tankar tänkt att bli ett succéår; året direkt efter sitt tydliga omval där han segrat över en Mitt Romney som kände sig ganska snopen över den förlust inga opinionsmätningar ansåg skulle bli så tydlig som den blev.
Ingen vapenreform:
På agendan fanns immigrationsreform, miljöpolitik, ObamaCares implementering och annat. Strax innan årsskiftet förra året hade dock Sandy Hook-massakern ägt rum i Newton, Connecticut och USA fick under de första månaderna 2013 till stånd en rejäl och djupgående nationell vapendebatt som många vapenförbudsivrare hoppades skulle leda till att man kunde reformera USA:s i deras tycke alltför lössläppta vapenlagar. I syfte att göra detta investerade Obama stort politiskt kapital och den immigrationsreform han egentligen hade tänkt satsa på sköts på framtiden.
Debatten om vapen sköt igång på allvar (med diskussionen mellan CNN:s Piers Morgans och konspirationsgurun Alex Jones som den mest minnesvärda) - men någon vapenreform förverkligades aldrig.
Somliga menade att det berodde på den starka vapenlobbyn NRA:s inflytande, men när allt kom omkring så var USA fortfarande ett samhälle där rätten att äga vapen var förankrat i den amerikanska folksjälen. Något som kanske tydligare än något annat dels visade sig i Colorado, där en gräsrotsorganiserad rörelse i ett återkallningsval röstade ut två demokrater för att dessa stött en vapenreform, och dels i att NRA i kölvattnet av såväl massakern som debatten fick se ett enormt uppsving i medlemmar.
Boston-bombningen:
Storpolitikens fokus skulle snart istället hamna på terrorism efter bombdådet vid Boston marathon den 15 april, där två jihadistiska bröder med hjälp av hemgjorda bomber dödade 3 personer och skadade 264 andra under det årliga maraton-lopp staden anordnade. Boston-borna fick sedan följa en dramatisk polisjakt genom staden som resulterade i att en av bröderna dödades och den andre arresterades.
NSA och Edward Snowden
Immigrationsreformen hade nu hamnat längre bak i prioriteringskön, och när Obama sedan under sommaren återigen försökte kicka igång reformen (och Senaten godkände under sommaren också ett reformförslag - men den stora kampen utspelades i Representanthuset) kom nästa smäll, när Edward Snowden på ett strategiskt sätt bit för bit avslöjade NSA:s - och Obama-administrationens - omfattande globala övervakning.
Vita Huset fick länge ägna all sin tid för att bemöta kritikstormarna som följde, och immigrationsreformen sköts än en gång upp. Därtill fick Obama-administrationen allt större problem med att hantera situationen i Syrien där rapporter om Assad-regimens bruk av kemiska vapen fick kritiken att hopa sig mot Obamas passivitet i frågan. Det som definitivt skulle skicka immigrationsreformens öde vidare in ett politiskt sett mycket svårare 2014 var dock två andra saker.
Regeringsstoppet:
I september pågick intensiva förhandlingar om USA:s löpande budget. Ett antal republikaner i Representanthuset (dock inspirerade av te-party-senatorn Ted Cruz) ansåg att en budgetuppgörelse också borde innebära att man -inte- finansierade Obamas sjukvårdsreform - som man ansåg, och alltid ansett, vara en katastrof. Idén om att inte finansiera ObamaCare var dock givetvis något ingen demokrat accepterade och situationen ledde sedan till en katastrofal politisk låsning där USA:s regering pg a bristande förmåga att komma överens om en budget hamnade i ett regeringsstopp, där delar av den federala regeringen faktiskt tvingades stänga ner, vilket var första gången på 17 år. Därmed kastades världsekonomin också för ett ögonblick in i en stund av akut förvirring och Obama hade ännu en kris att hantera som fick immigrationsreformen att framstå väldigt sekundär.
ObamaCare - allt annat än lyckat
Regeringsstoppet hade i stor utsträckning orsakats pg a republikansk kritik mot ObamaCare - den sjukvårdsreform som också skulle börja implementeras i oktober. När så skedde visade det sig emellertid fungera uruselt - med en hemsida som inte fungerade alls, och ett extremt svalt intresse bland allmänheten för att anslutas.
ObamaCare var Obamas största inrikespolitiska reform och också den med störst potential att bli något historiskt bestående (stimulanspaketet från 2009 - hans första stora grej - är i princip såväl bortglömt som överspelat) - och Obama-administrationen arbetade därför febrilt under oktober och november och början av december för att få bukt med websajt-problemen. Att problemen dock kvarstod blev för många allt tydligare i och med att administrationen gång på gång förlängde sista-datumet för folk att skriva upp sig.
Obamas bästa uppgörelser: osäkra förhoppningar:
Året började sedan nå sitt slut, och överlag hade det alltså varit ett dystert år för Obama. Den ljusning som fanns var möjligtvis - om än med många vacklande faktorer - att Irans nye president visat sig öppen för diplomatiska förhandlingar med USA ifråga om landets kärnvapenprogram. En möjlighet Obama mer än gärna välkomnade och som också gav honom möjlighet att faktiskt driva den utrikespolitiska politik han verkligen gillar: diplomatiska överenskommelser.
Men trots det så befinner sig förhållandet med Iran i samma situation som immigrationsreformen: i stor osäkerhet. Obamas första år av sin andra mandatperiod blev således en mycket svajig sådan, och när Obama på sin sista presskonferens för året förklarade att han såg fram emot 2014 - är det lätt att förstå varför.
2013 var alltså inget stort valår i USA - men några intressanta val ägde ändå rum; Chris Christie visade sig fortfarande vara cool; republikanen Mark Sanford visade att man kan göra comeback trots pinsamma otrohetsaffärer; samtidigt som demokraten Anthony Weiner visade att även om amerikaner helt uppenbart är beredda att ge sina politiker en andra chans efter sådana skandaler, så går gränsen vid när politikerna säger sig göra bättring för att sedan fortsätta sexchatta under nicknames som "Carlos Danger".
Valen var dock bara några få och vad som skulle uppta större delen av året var de otaliga invigningar och minnesceremonier som inföll. President Obama höll den 21 januari givetvis sitt andra installationstal, men en rad andra historiska presidenter skulle också de uppmärksammas 2013.
Thomas Jefferson - författaren till den amerikanska frihetsdeklarationen, USA:s tredje president och mitt personliga ideologiska föredöme som i princip väckte mitt intresse för amerikansk politik - fyllde den 13 april 270 år. Något som uppmärksammades på många håll i USA - och något jag själv uppmärksammade med en ingående recension av Christopher Hitchens bok om Jefferson. Samma dag föddes också Mila (Bush) Hager - min favoritpresident George W. Bushs första barnbarn.
George W. Bush skulle också få andra anledningar att fira. Den 25 april invigde han sitt presidentbibliotek i Dallas, Texas, där alla levande presidentpar fanns på plats för att hedra den tidigare presidenten. Den 1 maj öppnade biblioteket sedan för allmänheten och dagen före skrev jag en artikel på Iowa-bloggen Caffeinated Thoughts; George W. Bush–One Swede’s Perspective, där jag gav några svenska lovord till president Bush (Jag gjorde också en podcast om saken).
2013 utgjorde också 10-årsminnet av Irakkriget - när George W. Bush 2003 gav Iraks diktator Saddam Hussein ett ultimatum; att avgå eller att bli avsatt. Tioårsminnet kastade ny uppmärksamhet på ett krig vars initiala framgångar i stor utsträckning kom att överskuggas av de enorma problem kriget sedan medförde - ett krig Obama-administrationen också arbetat hårt för att försöka glömma. Historien låter sig dock inte avslutas så lättvindigt och under hösten detta år vädjade Iraks premiärminister Nouri al-Maliki om ny hjälp från USA i kampen mot terrorismen.
PEPFAR 10 år. Men det var inte bara Bushs krig som uppmärksammades. Pepfar - det program Bush också pålyst 2003 för att bekämpa HIV/AIDS i den underutvecklade världen fyllde tio år - och om Irakkriget till stor del kritiserades, så skulle PEPFAR:s succé lovordas från alla håll och alla politiska kanter (kanske med Sverige som undantag där tystnaden talat för sig själv) som det mest framgångsrika program mot en enskild epidemi i världshistorien.
George Washingtons presidentbibliotek. George W. Bush var inte den ende som 2013 fick ett presidentbibliotek - det fick även USA:s förste president George Washington i Mount Vernon, Virginia. Ett bibliotek avsett att utgöra ett centrum för studier om president Washington.
Abraham Lincoln i fokus. En annan president som i stor utsträckning också skulle uppmärksammas 2013 var Abraham Lincoln. I november månad var det 150 år sedan Lincoln höll sitt berömda Gettysburg-tal, och i januari hade Steven Spielbergs film om "Lincoln" haft svensk biopremiär, där Daniel Day-Lewis gjorde en strålande insats i gestaltningen av presidenten. Under hela året skulle också olika nyheter om Lincoln och inbördeskriget på olika sätt uppmärksammas (Själv uppmärksammade jag saken i vår podcast om Spielbergs Lincoln-film).
50 år sedan John F. Kennedy-mordet. Den president som under året skulle få störst uppmärksamhet var dock John F. Kennedy. Den 22 november var det nämligen 50 år sedan JFK sköts ihjäl under sitt besök i Dallas, Texas.
Mordet uppmärksammades överallt i amerikansk media och i stor utsträckning även internationellt, där händelseförloppet och även de många konspirationsteorier som finns kring mordet kom att belysas. Själv uppmärksammade jag även detta med en podcast.
Richard Nixon 100 år. En annan president som inte på långa vägar fick samma uppmärksamhet, men som likväl den 9 januari firade 100 årsdag, var president Richard Nixon. I egenskap av att vara USA:s förste president att avgå är han inte populär - likväl var han en effektiv politiker som dels öppnade dörren mot Kina, och dels drev Vietnamkriget på ett sätt som gjorde att tusentals amerikanska krigsfångar faktiskt kunde friges (och 2013 markerade också 40-årsfirandet av att amerikanska krigsfångar i Vietnam frisläpptes - en av dem hette John McCain). Han anklagades på sin tid från demokratiskt håll givetvis för att vara alltför konservativ - men han tillhörde partiets moderata falang och var både i jämförelse med den då gryende konservativa rörelse som skulle föra Reagan till makten- som till dagens te-party-rörelse en mycket pragmatisk politiker om än en makthungrig sådan. Bådadera kännetecken för många amerikanska män i maktposition från hans generation.
Kolonin Nya Sverige 375 år. I maj besökte det svenska kungaparet USA:s nordostkust för att fira 375-årsminnet av den svenska kolonin Nya Sverige som grundlagts vid Delaware-deltat 1638. En ceremoni där även USA:s vice-president Joe Biden deltog och som måttligt också uppmärksammades här hemma. Däremot var firandet inte på långa vägar lika stort som det varit vid 300-årsminnet 1938 - när kolonin uppmärksammade stort i såväl USA som Sverige och drog miljontals aktivt intresserade i båda länder. Något vår podcast om Kolonin Nya Sverige beskriver.
Påve Benedictus avgår - påve Franciskus tar vid. Men 2013 kretsade inte bara kring amerikanska presidenter eller amerikansk historia. För första gången i katolska kyrkans 2000-åriga historia valde en påve att faktiskt avgå för att lämna plats till en efterträdare; Benedict XVI lämnade på eget bevåg ämbetet och kardinalerna valde istället Jorge Mario Bergoglio från Argentina, som officiellt skulle välja namnet "Franciskus" som påvenamn.
Påve Franciskus skulle snabbt bli populär för sin folkliga framtoning (en framtoning även Benedict XVI:s företrädare Johannes Paulus II hade haft) och ge katolska kyrkan en mer mediavänlig bild - inte minst i kontrast till de sexskandaler som under tidigare år uppdagats.
50 år sedan Martin Luther King Jr:s berömda tal. I augusti 2013 var det också 50-årsminne för en annan amerikansk nationalikon; det var nämligen 50 år sedan den svarte medborgarrättsaktivisten Martin Luther King Jr höll sitt berömda "I have a dream"-tal i Washington D.C. Något som uppmärksammades stort, inte minst med tanke på att USA så här 50 år senare faktiskt hade en svart amerikansk president som personifierade uppfyllelsen av Martin Luther King Jr:s dröm.
Margaret Thatcher avliden. 2013 skulle också vara ett år då några stora politiska celebriteter gick ur tiden. Den 8 april avled Storbritanniens kvinnlige fd premiärminister Margaret Thatcher vid 87 års ålder. "Järnladyn" som tillsammans med USA:s president Ronald Reagan stått upp mot kommunismen och stått upp för liberala marknadsprinciper i kamp mot de mer planblandade lösningar som i synnerhet märktes av i Storbritannien.
Nelson Mandela avliden. En annan politisk gigant var givetvis Nelson Mandela. Denne gick inte alltid ihop med Margaret Thatcher - däremot avled de samma år och en stor minnesceremoni- följt av en begravning hölls i Sydafrika där president Obamas tal skulle bli det mest minnesvärda (i kombination med den schizofrene teckenspråkstolk som stod bredvid).
Mandelas bortgång skulle också - åtminstone i USA - väcka en debatt om hans historiska eftermäle och om Reagans och Thatchers förhållande till Apartheid.
Andra händelser: Därtill hände förstås också en rad andra saker; Hillary Clinton lämnade ämbetet som utrikesminister och efterträddes av senatorn John Kerry, Egyptens demokratisk valda men likväl islamistiske president Mohammed Morsi avsattes av militären, Amazons CEO Jeff Bezos köpte Washington Post, och här i Sverige handlade den stora nyheten i förhållande till USA givetvis om Obamas Sverige-besök i början av september (ett besök denna podcast handlar om).
Året avslutades emellertid tråkigt nog med det problem som härjat västvärlden i synnerhet sedan 9/11-attacken; islamisk terrorism. Boston-bombningen i Massachusetts hade haft kopplingar till Tjetjenien, och vid årets slut skulle även ryska Volgograd skakas av terrordåd. Under året hade även England drabbats när två jihadister först kört över en brittisk soldat och sedan skärt halsen hav honom på öppen gata.
Sammanfattningsvis var 2013 i amerikanskt politiskt avseende dock främst ett år kännetecknat av Obamas många problem såväl som de många saker USA hade anledning att faktiskt fira, eller i varje fall minnas.
För Amerikanska nyhetsanalysers egen del har 2013 också inneburit en del förändringar. Främst en expansion där våra podcasts - från att under 2011-12 behandlat 2012 års presidentval - under 2013 tagit upp specifika amerikanska teman på ett djupare sätt (inte minst i anknytning till många av 2013:s ovannämnda politiska händelser). Podcasten har också kommit till såväl iTunes som Podcasts.nu och vi har också skapat såväl en aktiv Facebook-grupp som ett Twitter-konto. Därtill har bloggsajten också uppdaterats rent grafiskt.
Nya medarbetare sökes:
Under 2014 kommer Amerikanska nyhetsanalyser fortsätta på samma sätt som hittills, och vi anser att vi fyller en viktig funktion i ett svenskt medieklimat som överlag är ganska snävt när det kommer till amerikansk politik.
Vår verksamhet har dock nått en viss gräns. Podcast-arbetet tar otroligt mycket tid (utöver den enorma tid bloggarbetet tar), vilket under 2013 gjort att inläggen och de långa, djupgående analyserna och recensionerna minskat något. 95% av Amerikanska nyhetsanalysers verksamhet drivs på egen hand (och givetvis helt ideellt) av mig - Ronie Berggren - och gränsen för vad -en- person kan uträtta är nu nådd.
2014 kommer att fortsätta på samma sätt som tidigare, men min önskan är att expandera (eftersom jag är en sann kapitalist med en fundamentalistisk tro på tillväxt =) - och det går inte längre att åstadkomma på egen hand. Mina bloggkollegor John Gustavsson och Erik Bylund (Erik grundade bloggen 2008 och har i år gjort come-back och driver nu vårt Twitter-konto) kommer också de fortsättningsvis att tillföra mycket - men de har pg a studier och arbeten, andra projekt och livet i allmänhet inte möjlighet att delta på den regelbundna basis som löpande driver Amerikanska nyhetsanalyser framåt.
Därför söker vi- och kommer 2014 att söka fler medarbetare; personer intresserade av att ideellt hjälpa till med att förmedla löpande nyheter, att bidra med återkommande analyser, artiklar eller recensioner - eller att hjälpa till med våra podcasts eller websajt-utveckling. Ekonomiskt stöd mottages nu också tacksamt då såväl blogguppdateringar, podcast-produktioner, reklam och annat kostar pengar.
Ni som hängt med i vår blogg och podcast under en längre tid har vid det här laget förmodligen relativt bra koll på vad arbetet innebär. Och ni som eventuellt skulle vara intresserade av att på något sätt bidra är därför varmt välkomna att höra av er - antingen på email eller allra enklast via Facebook (i så fall gärna till mig personligen).
Det är en fördel om ni hängt med i amerikansk politik (och i Amerikanska nyhetsanalysers aktiviteter) en längre tid; men det enda riktiga kravet är att det finns ett genuint brinnande och ihållande intresse för ämnet. Finns inte det kommer det inte att fungera, men finns det så kommer allt annat att ordna sig. Så om intresse finns; hör av er.
Med de orden önskas ett riktigt gott nytt år. Vi hörs igen 2014!
/ Ronie Berggren
Se även tidigare inlägg:
Bloggåret 2012 och vad som väntar 2013 20121231
