En inblick i Secret Services värld

Allmänhetens uppfattning av Secret Service har förmodligen präglats mer av Hollywood än av verkligheten. Men följande inslag visar att Hollywoods version faktiskt inte ligger så långt borta från verkligheten som man skulle kunna tro:

Visit msnbc.com for Breaking News, World News, and News about the Economy

Kaliforniens direktdemokratiska överskott

De ekonomiska problemen i Kalifornien är inte lika komplicerade som man kanske skulle kunna tro. Kort sagt så har delstaten spenderat mer än de haft ekonomisk täckning för - och fortsatt göra detta tills det helt enkelt tog tvärt stopp. Detta har skyllts på Republikaner som motsatt sig alla former av skattehöjningar, och på Demokrater som motsatt sig alla former av nedskärningar.

Men det finns också en annan aspekt som tas upp i följande artikel i Time. Kalifornien har ett direktdemokratiskt överskott. I Kalifornien folkomröstas det mer än i någon annan delstat. Delstaten har ett sk "initiative system", som gör det möjligt att folkomrösta om lagar, och om konstitutionstillägg (som te x Proposition 8). Det gör dock att valen infaller ofta (och som konsekvens med ett lågt procentantal röstande medborgare, eftersom de flesta anser sig ha fler saker att göra i livet än att rösta). Författaren till Time-artikeln Joel Stein, beskriver det hela så här:

"Before I moved to California, I enjoyed voting. Once every four years, I thought very deeply for a very long time about the presidential candidates and then voted for the Democrat. I left the crappy high school gym knowing I had voted for a government that would bring progress and change, ignoring the fact that the high school gym kept getting crappier.

But once I got to Los Angeles, I learned that the East Coast version of democracy is weak. In L.A. we vote all the time, on everything. We've already voted twice since everybody else last voted in November. Thanks to the endless ballot-initiative system, in the four years that I've been here, I've voted on all kinds of stuff I have absolutely no understanding of: high-speed rail lines (yes!), port security (sure!), children's-hospital bonds (of course!) and how chickens should be housed (humanely and not by me!). I have considered running for the state legislature just because I think those guys vote less often.

It turns out that letting me vote on stuff is a bad idea, for much the same reason that giving me a credit card was a bad idea: I love stuff and hate paying for it. And it turns out there are a lot of people just like me."

USA:s författningsfäder skrev en konstitution där det fastslogs att USA var en Republik, inte en Demokrati. Det innebar i moderna termer att USA grundades som en representativ demokrati, inte som en direktdemokrati; folket skulle välja representanter som sedan skulle stifta lagar och regera (det sätt på vilket i princip alla moderna demokratier är uppbyggt på) - folket skulle inte själva regera genom omröstningar. Det är dock just det som görs i Kalifornien.

I början av 1900-talet rådde stora tvivel på om den representativa demokratin verkligen fungerade. Det därför att järnvägsbolag då styrde medlemmarna i den lagstiftande församlingen som gick järnvägsbossarnas ärenden, inte folkets. Om de folkvalda representanterna därför inte fullföljde folkets vilja, så uppstod tanken på ett alternativ - direktdemokrati. Folket borde kunna föreslå och rösta om sina egna lagar, ta bort existerande lagar och avsätta offentliga ämbetsmän.

Liberaler som fruktade företagens influens, och som litade på massans förmåga att regera förespråkade detta. De konservativa, som förespråkade laissez-faire-ekonomi och fruktade massans majoritetsstyre, motsatte sig saken. Kaliforniens progressiva Republikanske guvernör Hiram Johnson stödde dock direktdemokratin, medan hans far Grove - som suttit i Kaliforniens Representanthus - motsatte sig saken och avfärdade direktdemokratiförespråkarna med orden:

"The voice of the people is not the voice of God, for the voice of the people sent Jesus to the cross,"

Kalifornienborna lät sig dock inte varnas utan antog förslaget, och Kalifornien blev därefter en av de mest direktdemokratiska delstaterna i USA. Lagstiftare kunde nu inte längre göra tillägg till initiativ genomröstade av folket - och såvida en domstol inte förklarade att folket fattat ett beslut som stred mot konstitutionen, så kunde eventuella brister i förslagen bara korrekteras genom en ny omröstning. Trots det, och den enorma potential av faror bara den faktorn innehöll, så fungerade systemet väldigt länge ganska bra. De progressiva som förespråkat systemet hade ansett att det bara skulle brukas i nödfall, inte jämt och ständigt. Och mellan 1912 och 1978 så fattade Kalifornien på detta vis bara 46 beslut, vilket är ungefär två beslut vart tredje år.

Detta skulle dock förändras 1978 när Proposition 13(1978) (också kallat "People's Initiative to Limit Property Taxation") röstades igenom som ett tillägg till den Kaliforniska konstitutionen och som förklarade att egendoms/fastighetsskatten inte skulle få överstiga 1% av en egendoms värde - vilket minskade fastighetskatten med 57%. Proposition 13 gjorde det också svårare för den lagstiftande församlingen att överlag höja skatterna. Sedan 1933 hade kalifornisk lag krävt en två tredjedelars supermajoritet i Kongressen för att godkänna en budget. Proposition 13 förklarade att denna supermajoritet hädanefter också skulle krävas för att godkänna alla former av skattehöjningar. Det innebar att ett litet enat oppositionsparti skulle kunna paralysera hela budgetprocessen och blockera alla möjligheter till ökade skatteintäkter.

Proposition 13 markerade således en förändring i Kaliforniens förhållande till direktdemokrati. Medan systemet tidigare varit ett sätt att korrigera den lagstiftande församling när den gjorde fel, och agerade mot folkets vilja - så kom systemet nu att bli ett sätt att regera i regeringens ställe. Mellan 1982 och 1988 genomdrev väljarna 22 åtgärder; och under 1990-talet följde 24 till (jämför med de 46 mellan 1912-1978). Många av de framröstade lagarna har dessutom syftat till att binda händerna på regeringen ännu mer. Proposition 4, från 1979, införde begränsningar i hur staten fick spendera. Proposition 98 genomröstat 1988 krävde att 40% av statens intäkter skulle spenderas på allmänna skolor (framröstad öronmärkning, torde passa bra som beskrivning). En artikel i History News Network förklarar:

"These and similar measures restrict state legislators' flexibility and curb their ability to reach budget compromises. As a result, direct democracy has turned the annual budget process into an annual budget crisis."

Artikeln avslutas sedan:

"If we want to reclaim the republican model established by our founding fathers, we must have one final ballot measure: one that terminates the initiative. That would truly be a special election."


Det är dock lättare sagt än gjort. Med tiden har dock nämligen såväl liberaler som konservativa kommit att rida på systemet. Liberaler med deras totala tro på majoritetens fria valkapacitet - och konservativa som ett sätt att få stopp på en många gånger liberal Kongress.

I min tidigare citerade artikel från Time, så skriver författaren vidare om att behovet av en reform inte är något nytt, och att även Arnold Schwarzenegger stöder en sådan, men att processen likväl kommer att bli mycket lång:

"To fix the initiative mess, the Bay Area Council, a 64-year-old San Francisco--area business lobby, has proposed a new California constitutional convention, an idea backed by Governor Arnold Schwarzenegger, 2010 gubernatorial candidates Meg Whitman, Gavin Newsom and Jerry Brown and, polls suggest, two-thirds of voters. The 1879 state constitution is the third longest in the world, and it has more than 500 amendments. But to gather this convention, Bay Area Council CEO Jim Wunderman has to put an initiative on the 2010 ballot. "It's ironic, right? We need an initiative," he says, "to get rid of the initiative."

Wunderman had totally convinced me of his plan's merit until he told me the new constitution wasn't really going to get rid of initiatives. "If you tried to eliminate the initiative process, it would be DOA (Dead on arrival). We suggest you require that initiatives have to identify their funding source." I had never wanted Dick Cheney to take over an organization before.

Joel Stein förklarar sen att det bästa sättet att tvinga fram en reform är att helt enkelt rösta nej till precis alla förslag:

"But I believe every problem has a simple solution, and that solution is usually to do nothing. So I'm fully supporting Vote No on Everything,... if we vote against everything, our elected officials will be forced to deal with the issues themselves."

Sammanfattningsvis så verkar Kalifornien inte vara någon enkel delstat att regera över - och artiklarna ger förståelse för att det är svårt till och med för en en stenhård "guvernator".

Källor: TIME, HNN

Se även tidigare inlägg:

Dramatiska nedskärningar i Kaliforniens välfärdsstat 20090523

Robert Gates tar tydlig ton mot Nordkorea

Försvarsminister Robert Gates som befinner sig på the Asia Security Summit i Singapore, tog tydlig ton mot Nordkorea och förklarade att de spelat sitt spel länge nog, och att det kanske är dags att inte nöja sig med att bara gå tillbaka till status quo. Ett intressant resonemang, som faktiskt påminner lite om varför man gick in i Irak 2003 - eftersom man då tyckte att man spelat med i Saddam Husseins lek alldeles för länge. Det råder föga tvekan om att man spelat med i Kim Yong iLs lek ett bra tag vid det här laget. Här är Robert Gates:

Visit msnbc.com for Breaking News, World News, and News about the Economy

Källa: MSNBC

Se även tidigare inlägg:

Obama måste stå upp mot Nordkorea 20090529

Felaktig svensk rapportering om CIA:s förhörsdokument

SVT Rapport har här ett nyhetsinslag om Lynndie England, en av personerna som poserade på fotografierna från Abu Ghraib-skandalen 2004. Lynndie England dömdes till 3 års fängelse men är nu frisläppt efter halva tiden och intervjuas i reportaget av SVT. Reportaget inleds med att Rapports programvärd säger så här:

"Tortyren och de grymma förhörsmetoderna i Abu Ghraib-fängelset i Irak, var sanktionerade från högsta ort under president Bush, det står nu helt klart. Men trots det var det fångvaktarna som fick stå till svars. Vi har träffat Lynndie England. Ni minns henne från bilderna där hon poserade vid de avklädda irakiska fångarna..."

Reportaget fortsätter sedan med att berätta hur Lynndie England och hennes kamrater straffades, men förklarar vidare att "nu visar frisläppta dokument i USA att de bara följde order."

Att förövarna vid Abu Ghraib "bara följde order" är en tes som hävdats i flera år. Anklagelser har riktats inte minst mot tidigare försvarsminister Donald Rumsfeld. Däremot finns det inget som objektivt antyder att det nu "står helt klart" att Bushadministrationen sanktionerade övergreppen. Vad SVT:s reportage dock menar gör just detta är dessa frisläppt dokument.

Min första tanke när jag såg reportaget var därför vilka dokument som åsyftades? De av Obama-administrationen offentliggjorda dokumenten som handlar om förhören på Guantanamo av Al Qaida-fångar, eller några nya dokument som handlar specifikt om Abu Ghraib? (Något som reportaget definitivt antydde).

Jag ringde därför SVT och frågade vad det var för dokument som åsyftades, och fick svaret att de inte visste, och sa att jag borde maila deras USA-reporter som gjort reportaget. Jag gjorde detta och fick det svar jag misstänkte - att dokumenten som åsyftades var de dokument som Obama-administrationen nyligen släppt, och hon höll i sitt svar med mig - dokumenten handlade om Guantanamo, inte om Abu Ghraib (åtminstone inte primärt om Abu Ghraib, menade hon).

En skillnad av minst sagt tämligen stor vikt. Och bara om man redan på förhand bestämt sig för att Bushadministrationen auktoriserade Abu Ghraib-skandalen skulle en sådan skillnad behandlas som en petitess. Det sägs inte uttryckligen i reportaget att dokumenten handlar om Abu Ghraib (vilket de ju som sagt inte gör) men däremot är det som ovetande svensk tittare svårt att tro något annat. Något som tydligt exemplifieras i en artikel i Svenska Dagbladet, som är baserad på Rapports reportage där det skrivs så här:

"Lynndie England dömdes till tre års fängelse för tortyr av irakiska fångar i Abu Ghraib-fängelset. Nu visar nya dokument att övergreppen var sanktionerade från högsta ort.
– Jag kan inte göra något ogjort, säger fångvaktaren till Rapport."

Ord som tydligt uttrycker att även SVD-reportern, i tillit till SVT:s reportage, får uppfattningen att dokumenten handlar om Abu Ghraib.

I min mailkonversation med SVT-reportern - skriver hon att dokumenten som släppts dock inte bara handlar om Guantanamo utan att de användes för att legitimera CIA:s metoder även på många andra platser (som te x indirekt Abu Ghraib). Den saken säger dock dokumenten ingenting om - och även om så varit fallet så är dokumenten som det hänvisas till inget bevis för den saken. Det är således bara en spekulation från hennes (och många andras) sida. Hon säger vidare att man i dokumentens beskrivning av förhörsmetoder (så som att kasta in fångar i en vägg, et c) kan se likheter med vad som visas på bilderna.

I det avseendet instämmer jag. Många av orden som används i CIA:s dokument skulle utgöra passande rubriker på bilderna från Abu Ghraib. Av den anledningen vore det dock ännu viktigare att tydliggöra att dokumenten inte har specifikt med Abu Ghraib att göra, eftersom det råder en väldigt stor skillnad mellan vad som uttrycks på bilderna och vad som uttrycks i CIA-dokumenten.

Jag har sett bilderna, och läst dokumenten. Och en slående skillnad är att medan den uppfattning som ges av bilderna från Abu Ghraib framstår som ren skär sadism - så framstår CIA-dokumenten tvärtom, som mycket välgenomtänkta dokument som förklarar att metoderna är till för att specifikt förhöra ett visst antal utsedda fångar som vägrat att svara på frågor ställda under konventionella förhör, och som misstänks besitta information om en nära förestående attack.

Låt mig demonstrera skillnaderna i ord och bild:

I dokumenten beskrivs hur de "utökade"/tuffa förhörsmetoderna testats på amerikanska soldater, och att metoderna inte ger några fysiska men i efterhand. I dokumentet beskrivs att psykiska men inte heller ges, om fången har ett stabilt psyke - vilket måste fastslås innan metoderna brukas. I det första släppta dokumentet från den 1 augusti 2002, som handlar om ett begärt förhör med Abu Zubaydah, så säger rapporten så här i beskrivningen av vad som föregick begäran om att få tillåtelse att använda tuffare metoder:

"Zubaydah is currently being held by the United States. The interrogation team is certain that he has additional information that he refuses to divulge. Specifically, he is withholding information regarding terrorist networks in the United States or in Saudi Arabia and information regarding plans to conduct attacks within the United States or against our interests overseas. Zubaydah has become accustomed to a certain level of treatment and displays no signs of willingness to disclose further information. Moreover, your intelligence indicates that there is currently a level of "chatter" equal to that which preceded the September 11 attacks. In light of the information you believe Zubaydah has and the high level of threat you believe now exists, you wish to move the interrogations into what you describe as an "increased pressure phase".

Dokumentet beskriver sedan tio tekniker som steg för steg ska användas mot Zubaydah till dess han samarbetar, som inkastande i en falsk vägg, slag i ansiktet, fastspänd i stresspositioner, sömnberövande, att sätta honom i en bur med insekter (som han hade fobi mot - men en metod som inte brukades) och slutligen den mest omstridda metoden - skendränkning, eller waterboarding.

Var och en av dessa metoder diskuteras sedan utförligt - vilka eventuella konsekvenser i fysisk och psykiskt avseende som de kan få, och att metoderna omedelbart ska avbrytas om den närvarande läkaren anser att Zubaydah kan komma få grava mentala eller fysiska skador. Metoderna diskuteras sen utifrån ljuset av Zubaydahs hälsojournal.

Metoderna diskuteras också utförligt i ljuset av vad som räknas som tortyr, i det andra dokumentet av de tre offentliggjorda dokumenten, från den 10 maj 2005, som handlar om och hur de olika förhörsteknikerna kan kombineras, så står det så här i dess början:

"One overarching point from Techniques (dokumentet ifråga) bears repeating: Torture is abhorrent and universally repudiated... and the Presidentd has stated that the United States will not tolerate it."

Därefter beskrivs metoderna utförligt och hur saker och ting praktiskt ska gå tillväga - så småningom beskrivs också den mest omtalade metoden - waterboarding, där följande står att läsa:

"We understand that for a small number of detainees in very limited circumstances, the CIA may wish to use the waterboard technique. You have previously explained that the waterboard technique would be used only if: (1) the CIA has credible intelligence that a terrorist attack is imminent; (2) there are "substantial and credible indicators the subject has actionable intelligence that can prevent, disrupt or delay this attack"; and (3) other interrogation methods have failed or are unlikely to yield actionable intelligence in time to prevent the attack."

I slutet av dokumentet förklaras sen att det hela ska övervakas för att kunna se om det hela går för långt och då genast avbryta metoderna:

"...a system of medical and psychological monitoring of the detainee that would very likely identify any such unexpected results as they begin to occur and would require an interrogation to be modified or stopped if a detainee is in danger of severe physical pain."

Samma sak framgår i det tredje dokumentet från den 30 maj 2005, som bl a handlar om förhör med Khalid Sheik Mohammed (hjärnan bakom 9/11-attacken och den som skröt om att han med sin "välsignade högra hand" högg halsen av den judiske journalisten Daniel Pearl - en händelse som skildras dramatiskt i filmen "A Mighty Heart" med Angelina Jolie i en av huvudrollerna) diskuteras metodernas legalitet och varför man anser att de går att bruka. Bland annat sägs:

"Far from being constitutionally arbitary, the interrogation techniques at issue here are employed by the CIA only as reasonably deemed necessary to protect against grave threats to United States interests, a determination that is made at CIA Headquarters, with input from the on-scene interrogation team, pursuant to careful screening procedures that ensure that the techniques will be used as little as possible on as few detainees as possible."

Dokumentet förklarar vidare att waterboarding bara använts på 3 fångar (Khalid Sheik Mohammed, Abu Zubaydah och Abd Al Rahim Al-Nashiri) - och att metoden inte använts efter mars 2003 när Khalid Sheik Mohammed förhördes. Dokumentet förklarar sen lite av vad förhören med dessa metoder resulterade i:

"...the CIA believes that "the intelligence acquired from these interrogations has been a key reason why al Qaida has failed to launch a spectacular attack in the West since september 2001... In particular, the CIA believes that it would have been unable to obtain critical information from numerous detainees, including KSM (Khalid Sheik Mohammed) and Abu Zubaydah, without these enhanced techniques. Both KSM and Zubaydah had "expressed their belief that the general US population was ´weak´, lacked resilience, and would be unable to ´do what was necessary´ to prevent the terrorists from succeeding in their goals. Indeed, before the CIA used enhanced techniques in its interrogation of KSM, KSM resisted giving any answers to questions about future attacks, simply noting, ´Soon, you will know´".

Efter att metoderna brukats mot Khalid Sheik Mohammed ändrades dock hans inställning - dokumentet fortsätter lite senare med bl a:

"You have informed us that the interrogation of KSM - once enhanced techniques wer employed - led to the discovery of a KSM plot, the "Second Wave," to use East Asian operatives to crash a hijacked airliner into "a building in Los Angeles"

I slutet av dokumentet diskuteras metodernas legalitet - huruvida de är förenliga med USA:s konstituion, lagar och FN:s stadgar - detta diskuteras väldigt utförligt eftersom de är måna om att följa lagen, och anser att tortyr är såväl förbjudet som förkastligt. Dokumenten bör läsas i dess helhet. Och det kan noteras att dessa dokument inte är skapade av administrationen i "efterhand" utan tvärtom faktiskt var hemlighetsstämplade till dess Obama offentliggjorde dem.

Jämför nu citaten och beskrivningarna av dokumenten ovan, med bilderna nedan - som är några av de foton från förnedringen av fångar vid Abu Ghraib:

























Man kan om man vill ha en annan åsikt än det som framförs i dokumenten. Man kan anse att metoderna ifråga trots allt är tortyr (vilket te x president Obama och John McCain, och många andra amerikanska politiker också gör). Man kan också anse att den information Al Qaida- medlemmar bar på, och som CIA ville få fram i rädsla för en ny attack, inte var tillräckligt viktig information för att rättfärdiga "tortyrmetoder". Man kan också ha åsikten att "tuffa förhör" eller tortyr om man så vill är en dålig metod, och istället förespråka andra metoder som mer lämpliga.

Däremot är det väldigt svårt att se hur de metodiska tillvägagångssätt i CIA:s dokument, med en stark betoning av att syftet med metoderna är att få fram information som fången i konventionella förhör vägrat dela med sig av - samt att fången ifråga hela tiden måste stå under strikt medicinsk bevakning för att ta så lite skada som möjligt, och för att så gott det går garantera att inga permanenta men ges - kan jämställas med den sadism som bilderna från Abu Ghraib ger uttryck för. Det är åtminstone min egen slutsats. Varje läsare är fri att bilda sin egen uppfattning. Däremot torde de flesta som läst dokumenten och sett bilderna vara ganska överens om att det i ett reportage om saken borde betonas att dokumenten som det hänvisas till i Rapport-reportaget ifråga, inte i första hand har med det som skedde på Abu Ghraib att göra.

Det betyder dock inte att ett det kanske inte finns någon koppling alls mellan förhören på Guantanamo (och på andra CIA-baser) med övergreppen på Abu Ghraib. Bevisligen har övergrepp begåtts vid flera tillfällen (och Obama har som bekant valt att inte ens släppa alla foton).

En fråga väl värd att ställas är om förhören av al-Qaida-fångar på Guantanamo kan ha inspirerat till dåden på Abu Ghraib? Kanske - blir svaret på den frågan. Möjligheten finns definitivt - och Carl Levin, den Demokratiske ledaren för Senatens "Committe on Armed Services", sa häromdagen att det var Bushregeringen som genom sina beslut sådde fröet till vad som senare skulle ske på Abu Ghraib (hans kommitte har också nyligen offentliggjort en rapport om saken). Men det är inte samma sak som att övergreppen på Abu Ghraib direkt skulle ha auktoriserats av president Bush och dennes närmaste ministrar - vilket är den fråga som här diskuteras, och vilket är vad Bush-regeringen anklagas för i SVT-reportaget. Och det är definitivt inte samma sak som att de citerade regerings-dokumenten ovan skulle ha gett sanktion till saken.

Men om Bushadministrationen inte direkt hade givit order om saken, hade då den amerikanska regeringen inget ansvar alls för incidenten vid Abu Ghraib?

Jo, förmodligen - eftersom en regering alltid har det yttersta ansvaret, helt oavsett om det är regeringen själv som givit order eller ej. Det indirekta ansvaret tog Bushregeringen också väldigt snabbt på sig. President Bush har förklarat att Abu Ghraib-incidenten var en av hans presidentperiods största misslyckanden. Och direkt efter skandalen tog den väldigt kritiserade fd försvarsministern Donald Rumsfeld personligen på sig ansvaret och erbjöd sig två gånger att avgå, något president Bush dock insisterade på att han inte behövde. I en radiointervju från den 4 augusti 2004, efter det att Rumsfeld besökt Irak sa han så här på frågan om reaktionen efter besöket och skandalen:

”Oh I think you re right. I didn’t see it needless to say. But I was there. On the one hand you just feel heartbroken, that people in our custody were mistreated that shouldn’t happen. It was also heartbreaking of course that hundreds of thousands of these wonderful young men and women saw there service tainted, by the impression that was left from those photos. And my heart broke for their parents as well, who know their sons and daughters to be fine honourable dedicated soldiers who are over there risking their lives and serving our nation in doing enormously noble work.
It also was so sad for me to know that a lot of people in Iraq and in the region and even I suppose around the world, believed the hateful things that were being said, that implied that those abuses, those abusive acts by those people in that prison depicted in the photos, in some way represented the policies of the United States government or the behaviour of other soldiers, which of course is simply not the fact. So I felt very badly about it. On the other hand I felt that someone needed to go there and to look those folks in the eye and tell them the truth, namely that their doing a wonderful job for our country and that the country is grateful to them. And I never go and speak to our troops that I don’t come away feeling better about our country, we’re so fortunate that their all volunteers, they put up their hands they say “Send me!” and they willing to go out and put their lives at risk to help make this a better world and God bless them for it.”

Ett citat jag lyssnade på när det sändes, och skrev ner ordagrant. Sådana ståndpunkter har dock mycket sällan förmedlats i svensk media (som sällan ens lät Bushregeringen få komma till tals alls på ett seriöst sätt), som hellre har önskat förmedla bilden av att USA:s regering (dvs Bushs regering) är direkt ansvariga (och som i Rapport-reportaget i fråga, i princip försöker skyla över Lynndie Englands beteende och egna ansvar). Och om man på förhand har den ståndpunkten så är det förstås oviktigt om dokumenten man använder för att styrka tesen om att Abu Ghraib "helt klart" var sanktionerat av Bush-regeringen, i själva verket handlade om Guantanamo. Men det är förstås inte oviktigt för dem som faktiskt är intresserade av sanningen.

SVT:s reportage och SVD:s artikel styrker den tes som i många avseenden varit en utgångspunkt för den här bloggen; att den som är intresserad av att faktiskt få en objektiv bild av amerikansk politik gör bäst i att hålla sig borta från svensk media. I synnerhet om det handlar om rapportering om Republikanerna. Det om något står "helt klart".

Källor: Rapports nyhetsinslag, SVD:s artikel

Se även tidigare inlägg:

Demokraten Carl Levin dissar Cheney 20090530

Obama - videovecka 19

President Obama talar om sin valda HD-kandidat Sonia Sotomayor, och berättar om hennes liv och hur hon uppfyllt den amerikanska drömmen och att han önskar att Kongressen godkänner henne så snart som möjligt:



Se även tidigare inlägg:

Obama - videovecka 18 20090523