Visit msnbc.com for Breaking News, World News, and News about the Economy
Se även tidigare inlägg:
John Bolton kritiserar Obamas FN-tal 20090924
fredag 25 september 2009
Obamas internationella vecka
President Obama har under veckan tagit ett avbrott från den heta inrikesdebatten om sjukvård och fokuserat på utrikespolitiska frågor: först besökte i FN med tal om klimat, internationellt samarbete och en kärnvapenfri värld - och nu är det dags för G 20-mötet i Pittsburgh, en fortsättningskonferens på den som hölls i april i London - med diskussion om hur världen bör utveckla internationella institutioner för att värna global ekonomisk stabilitet. MSNBC har här ett sammandrag av veckan:
Se även tidigare inlägg:
John Bolton kritiserar Obamas FN-tal 20090924
Se även tidigare inlägg:
John Bolton kritiserar Obamas FN-tal 20090924
91-årige Robert Byrd fortsätter i Senaten
Den 91-årige Demokratiske senatorn Robert Byrd från West Virginia, har efter att ha spenderat två dygn på sjukhus släppt ett meddelande där han förklarar att han ser fram emot fortsatt arbete i Senaten:
"looking forward to engaging in the upcoming debate and votes on healthcare reform — one of the most critical issues facing this Congress."
Byrd har suttit i senaten sedan 1959 är den person som suttit längst i den amerikanska Senatens historia. Byrd är också i sig själv ett stycke historia. Inte bara pg a sin ålder (en ålder som i svenska sammanhang skulle vara otänkbart för en aktiv politiker) utan också pg a hans tidigare liv: Byrd är den ende Kongressmedlemmen som under en stor del av sitt liv varit aktiv i Ku Klux Klan (och medlem i det Demokratiska partiet när detta var ett rasistiskt sydstatsparti - och Republikanerna det moderna, intellektuella nordstatspartiet).
Byrd gick med i KKK 1942 vid 24 års ålder, och skrev 1944 ett brev till Mississippis segrationistsenator Theodore Bilbo med följande ord:
"I shall never fight in the armed forces with a Negro by my side... Rather I should die a thousand times, and see Old Glory trampled in the dirt never to rise again, than to see this beloved land of ours become degraded by race mongrels, a throwback to the blackest specimen from the wilds."
I ett brev till Klanens Grand Wizard skrev han 1946 eller 1947:
"The Klan is needed today as never before and I am anxious to see its rebirth here in West Virginia and in every state in the nation."
Några år därefter började dock intresset för KKK svalna, och på senare år har han det djupaste bett om förlåtelse för sitt tidigare KKK-engagemang. 1997 gav han en intervju där han manade ungdomar att hålla sig borta från KKK:
"Be sure you avoid the Ku Klux Klan. Don't get that albatross around your neck. Once you've made that mistake, you inhibit your operations in the political arena."
Han har också förklarat att han i sin ungdom bara såg det han ville se, och såg KKK som en ramp för en politisk karriär. 2005 förklarade han:
"I know now I was wrong. Intolerance had no place in America. I apologized a thousand times... and I don't mind apologizing over and over again. I can't erase what happened."
Robert Byrd är inte längre någon rasist - däremot är han definitivt ett rejält stycke amerikansk historia, och planerar enligt egen utsago att fortsätta vara det ett tag till genom att höja Senattjänsterekordet ytterligare ett snäpp.
Källor: The Hill, Wikipedia
"looking forward to engaging in the upcoming debate and votes on healthcare reform — one of the most critical issues facing this Congress."
Byrd har suttit i senaten sedan 1959 är den person som suttit längst i den amerikanska Senatens historia. Byrd är också i sig själv ett stycke historia. Inte bara pg a sin ålder (en ålder som i svenska sammanhang skulle vara otänkbart för en aktiv politiker) utan också pg a hans tidigare liv: Byrd är den ende Kongressmedlemmen som under en stor del av sitt liv varit aktiv i Ku Klux Klan (och medlem i det Demokratiska partiet när detta var ett rasistiskt sydstatsparti - och Republikanerna det moderna, intellektuella nordstatspartiet).
Byrd gick med i KKK 1942 vid 24 års ålder, och skrev 1944 ett brev till Mississippis segrationistsenator Theodore Bilbo med följande ord:
"I shall never fight in the armed forces with a Negro by my side... Rather I should die a thousand times, and see Old Glory trampled in the dirt never to rise again, than to see this beloved land of ours become degraded by race mongrels, a throwback to the blackest specimen from the wilds."
I ett brev till Klanens Grand Wizard skrev han 1946 eller 1947:
"The Klan is needed today as never before and I am anxious to see its rebirth here in West Virginia and in every state in the nation."
Några år därefter började dock intresset för KKK svalna, och på senare år har han det djupaste bett om förlåtelse för sitt tidigare KKK-engagemang. 1997 gav han en intervju där han manade ungdomar att hålla sig borta från KKK:
"Be sure you avoid the Ku Klux Klan. Don't get that albatross around your neck. Once you've made that mistake, you inhibit your operations in the political arena."
Han har också förklarat att han i sin ungdom bara såg det han ville se, och såg KKK som en ramp för en politisk karriär. 2005 förklarade han:
"I know now I was wrong. Intolerance had no place in America. I apologized a thousand times... and I don't mind apologizing over and over again. I can't erase what happened."
Robert Byrd är inte längre någon rasist - däremot är han definitivt ett rejält stycke amerikansk historia, och planerar enligt egen utsago att fortsätta vara det ett tag till genom att höja Senattjänsterekordet ytterligare ett snäpp.
Källor: The Hill, Wikipedia
Japans regering utreder hemliga USA-pakter
Den nya japanska regeringen har påbörjat en utredning över huruvida tidigare administrationer ingått hemliga säkhertsavtal med USA - inklusive ett som tillåtit kärnvapenskepp trots att sådana vapen enligt policy är förbjudna.
Japans tidigare regering har alltid förnekad att några hemliga avtal skulle ha funnits - men den nya regeringen, The Democratic Party of Japan som förra månaden vann regeringsmakten har lovat ett mer transparent såväl som en granskning av de militära banden med USA. Vilket fått den nya regerings Utrikesminister Katsuya Okadato att påbörja en utredning:
"We will reveal everything we find," sa Okadato till reportar i New York.
Fyra pakter mellan USA och Japan är föremål för utredningen: ett från 1960 där amerikanska stridsflyg och skepp med kärnvapen tillåtits att taktiskt landa eller docka på japansk mark. Ett för japanerna - som hittills är det enda landet mot vilket kärnvapen brukats - som sedan 1967 haft som policy att inte ha, producera eller tillåta kärnvapen i landet.
Ett annat avtal också från 1960 som kommer att undersökas är ett påstått hemligt avtal kring bruket av amerikanska baser om det det skulle bli ett krig på Korea-halvön.
De två andra avtalen har att göra med tillåtandet av kärnvapen på den södra ön Okinawa - och kostnaderna för överlämnandet av ön till japansk kontroll 1972.
Utrikesminister Okada har tillsatt ett 15-manna-team som ska gå igenom mer än 3,200 akter på Utrikesdepartementet och 400 filer på den japanska ambassaden i Washington - för att avlägga rapport i november. Okada har förklarat att han om de hemliga pakterna bekräftas så tänker han inte straffa departementämbetsmän som medverkat till dess hemlighållande - men eventuellt nya upptäckter kan blossa upp en ny diskussion om den USA-Japanska-alliansen.
Valsegern för The Democratic Party of Japan ledde till spekulationer om att en förändring i alliansen med USA skulle ske. Och utrikesminister Okada vill se mer jämnställda relationer med Washington, och se över statusen för de 50 000 amerikanska soldater som finns stationerade i Japan i enlighet med ett bilateralt säkerhetsavtal efter andra världskriget. Premiärminister Yukio Hatoyama's vill också avsluta bränslepåfyllningsuppdrag i stilla havet till stöd för USA-koalitionens krig i Afghanistan.
En vänsterregering i Japan och en vänsterregering i USA tycks inte gynna banden länderna emellan. Ett band som var väldigt starkt under föregående administrationer där president Bush och premiärminister Junichiro Koizumi (som i ljuset av de senaste årens struliga japanska inrikespolitik var en av Japans mest lyckade premiärministrar) hade ett starkt vänskapsband - som tillsammans med Tony Blair var den världsledare Bush prisade högst. Det var under dennes styre som Japan skickade trupper till Irak, dess första utländska militäruppdrag sedan andra världskriget. Tyvärr tyder inte mycket på att Obama och Hatoyama kommer att få samma relation även om Hatoyama i ord lovat Obama sitt lands fortsatta lojalitet.
Källa: Honolulu Advertiser
Se även tidigare inlägg:
Japans tillträdande premiärminister lovar Obama fortsatt lojalitet 20090904
Australiensare försvarar Bushs politik i Asien 20081113
Japans tidigare regering har alltid förnekad att några hemliga avtal skulle ha funnits - men den nya regeringen, The Democratic Party of Japan som förra månaden vann regeringsmakten har lovat ett mer transparent såväl som en granskning av de militära banden med USA. Vilket fått den nya regerings Utrikesminister Katsuya Okadato att påbörja en utredning:
"We will reveal everything we find," sa Okadato till reportar i New York.
Fyra pakter mellan USA och Japan är föremål för utredningen: ett från 1960 där amerikanska stridsflyg och skepp med kärnvapen tillåtits att taktiskt landa eller docka på japansk mark. Ett för japanerna - som hittills är det enda landet mot vilket kärnvapen brukats - som sedan 1967 haft som policy att inte ha, producera eller tillåta kärnvapen i landet.
Ett annat avtal också från 1960 som kommer att undersökas är ett påstått hemligt avtal kring bruket av amerikanska baser om det det skulle bli ett krig på Korea-halvön.
De två andra avtalen har att göra med tillåtandet av kärnvapen på den södra ön Okinawa - och kostnaderna för överlämnandet av ön till japansk kontroll 1972.
Utrikesminister Okada har tillsatt ett 15-manna-team som ska gå igenom mer än 3,200 akter på Utrikesdepartementet och 400 filer på den japanska ambassaden i Washington - för att avlägga rapport i november. Okada har förklarat att han om de hemliga pakterna bekräftas så tänker han inte straffa departementämbetsmän som medverkat till dess hemlighållande - men eventuellt nya upptäckter kan blossa upp en ny diskussion om den USA-Japanska-alliansen.
Valsegern för The Democratic Party of Japan ledde till spekulationer om att en förändring i alliansen med USA skulle ske. Och utrikesminister Okada vill se mer jämnställda relationer med Washington, och se över statusen för de 50 000 amerikanska soldater som finns stationerade i Japan i enlighet med ett bilateralt säkerhetsavtal efter andra världskriget. Premiärminister Yukio Hatoyama's vill också avsluta bränslepåfyllningsuppdrag i stilla havet till stöd för USA-koalitionens krig i Afghanistan.
En vänsterregering i Japan och en vänsterregering i USA tycks inte gynna banden länderna emellan. Ett band som var väldigt starkt under föregående administrationer där president Bush och premiärminister Junichiro Koizumi (som i ljuset av de senaste årens struliga japanska inrikespolitik var en av Japans mest lyckade premiärministrar) hade ett starkt vänskapsband - som tillsammans med Tony Blair var den världsledare Bush prisade högst. Det var under dennes styre som Japan skickade trupper till Irak, dess första utländska militäruppdrag sedan andra världskriget. Tyvärr tyder inte mycket på att Obama och Hatoyama kommer att få samma relation även om Hatoyama i ord lovat Obama sitt lands fortsatta lojalitet.
Källa: Honolulu Advertiser
Se även tidigare inlägg:
Japans tillträdande premiärminister lovar Obama fortsatt lojalitet 20090904
Australiensare försvarar Bushs politik i Asien 20081113
torsdag 24 september 2009
John Bolton kritiserar Obamas FN-tal
John Bolton - som av president Bush tillsattes som FN-ambassadör, till dess Senaten inte ville låta honom fortsätta, kommenterar här Obamas tal från gårdagen och säger många mycket bra saker:
Se även tidigare inlägg:
Kritiska röster om Obamas FN-tal 20090923
CPAC 2009 - del 1: John Bolton 20090227
Se även tidigare inlägg:
Kritiska röster om Obamas FN-tal 20090923
CPAC 2009 - del 1: John Bolton 20090227
Kritiska röster om Obamas FN-tal
Efter att igår sett Obamas tal inför FN:s generalförsamling skrev jag att talet generellt (som inte var tillräckligt intressant för att sammanfatta i detalj) var väldigt internationalistiskt "med en stark tro på internationella relationer och gemensamma lagar som garant för internationell fred och säkerhet - inte amerikansk exceptionalism eller hegemoni. Ett tal omvärlden - som överlag inte anser att USA i sig själva är och har varit den bästa garanten för fred och säkerhet de senaste 60 åren - förmodligen tycker bra om - men som förmodligen kommer att väcka stark skepsis inom det andra partiet vars högra högerfalang fortfarande vill gå ur FN."
Talet gick naturligtvis heller inte de inhemska kritikerna förbi. Peter Wehner skriver för Commentary Magazine:
"In the UN speech earlier today, President Obama once again succumbed to what has become almost a clinical addiction: criticizing the United States in front of an international audience.
In the latest stop on his American Apology Tour, Obama aimed his fire at America on the issue of global warming (“the days when America dragged its feet on this issue are over”) and democracy (“in the past America has too often been selective in its promotion of democracy”). And...went on to say this:
Where oh where to begin? How about by pointing out that America did not act unilaterally in Iraq or anywhere else during the Bush presidency. For example, and for the record, more than 35 countries gave crucial support—from the use of naval and air bases to help with intelligence and logistics to the deployment of combat units. President Bush answered the “unilateral” charge in his 2004 State of the Union address:
...Barack Obama, even though he is the leader of America, is constantly placing himself above it. His criticisms of our country are now part of a troubling routine, so much so that Obama is now winning the applause of people who genuinely hate America (like Fidel Castro, who complimented Obama for his “brave gesture” and “courage” in criticizing the United States at the UN).
Obama not only fails to strongly defend the United States; he is actually adding brush strokes to a portrait of our country that diminishes its achievements and standing. He seems unable or unwilling to speak out—in a heartfelt and passionate way—on its behalf.
...Perhaps Mr. Obama will come to understand that there is a problem when the president of the United States—an “inestimable jewel,” Lincoln called her—has harsher things to say about his own country than he does about many of the worst regimes on Earth.
It is all quite disturbing, and to have to say this about an American president almost makes me sick."
Michael Barone skriver på Real Clear Politics:
"In the early 1980s, while planning a vacation in Latin America, I went to bookstores to look for histories of the region. All I could find were Marxist tracts arguing that "the people" were exploited by greedy corporations and military dictators, all propped up by the United States.
Available literature on Latin America today includes much more sensible accounts. But some people, including Barack Obama, whose college thesis written in those years has never been made public, seem stuck in a time warp in which the United States is the bad guy.
...on foreign policy as his record emerges -- as he reverses himself on missile defense and perhaps on Afghanistan -- his motivating principle seems rooted in an analysis, common in his formative university years, that America has too often been on the side of the bad guys. The response has been to disrespect those who have been our friends and to bow to our enemies."
De kritiska rösterna talar för sig själva. Enda fördelen i sammanhanget var att Obamas tal var ett av hans tråkigare sådana, varför förmodligen inte särskilt många kommer att komma ihåg det. Vad Obama dock genom sina tal, och sina politiska handlingar börjat bevisa, är svagheten i den ideologi han baserar sin politik på: Obama personligen är fortfarande cool, sansad och framstår som en tänkande, smart person (vilket alla politiker verkligen inte gör). Felet kan således inte bero på hans personlighet (vilket för många var grunden för kritiken mot Reagan och George W. Bush) - det måste bero på hans ideologi. Det är inte säkert att alla kommer att fälla det omdömet - och ett presidentskap går inte att tydligt utvärdera förrän i efterhand. Men allt fler likheter med den unga president som 1980 förlorade mot en pensionerad cowboy-skådespelare börjar onekligen skönjas i Obamas presidentskap...
Se även tidigare inlägg:
Obamas tal inför FN:s generalförsamling 20090923
Talet gick naturligtvis heller inte de inhemska kritikerna förbi. Peter Wehner skriver för Commentary Magazine:
"In the UN speech earlier today, President Obama once again succumbed to what has become almost a clinical addiction: criticizing the United States in front of an international audience.
In the latest stop on his American Apology Tour, Obama aimed his fire at America on the issue of global warming (“the days when America dragged its feet on this issue are over”) and democracy (“in the past America has too often been selective in its promotion of democracy”). And...went on to say this:
I took office at a time when many around the world had come to view America with skepticism and distrust. Part of this was due to misperceptions and misinformation about my country. Part of this was due to opposition to specific policies, and a belief that on certain critical issues, America has acted unilaterally, without regard for the interests of others. This has fed an almost reflexive anti-Americanism, which too often has served as an excuse for our collective inaction.
Where oh where to begin? How about by pointing out that America did not act unilaterally in Iraq or anywhere else during the Bush presidency. For example, and for the record, more than 35 countries gave crucial support—from the use of naval and air bases to help with intelligence and logistics to the deployment of combat units. President Bush answered the “unilateral” charge in his 2004 State of the Union address:
Some critics have said our duties in Iraq must be internationalized. This particular criticism is hard to explain to our partners in Britain, Australia, Japan, South Korea, the Philippines, Thailand, Italy, Spain, Poland, Denmark, Hungary, Bulgaria, Ukraine, Romania, the Netherlands, Norway, El Salvador, and the 17 other countries that have committed troops to Iraq. As we debate at home, we must never ignore the vital contributions of our international partners, or dismiss their sacrifices.
...Barack Obama, even though he is the leader of America, is constantly placing himself above it. His criticisms of our country are now part of a troubling routine, so much so that Obama is now winning the applause of people who genuinely hate America (like Fidel Castro, who complimented Obama for his “brave gesture” and “courage” in criticizing the United States at the UN).
Obama not only fails to strongly defend the United States; he is actually adding brush strokes to a portrait of our country that diminishes its achievements and standing. He seems unable or unwilling to speak out—in a heartfelt and passionate way—on its behalf.
...Perhaps Mr. Obama will come to understand that there is a problem when the president of the United States—an “inestimable jewel,” Lincoln called her—has harsher things to say about his own country than he does about many of the worst regimes on Earth.
It is all quite disturbing, and to have to say this about an American president almost makes me sick."
Michael Barone skriver på Real Clear Politics:
"In the early 1980s, while planning a vacation in Latin America, I went to bookstores to look for histories of the region. All I could find were Marxist tracts arguing that "the people" were exploited by greedy corporations and military dictators, all propped up by the United States.
Available literature on Latin America today includes much more sensible accounts. But some people, including Barack Obama, whose college thesis written in those years has never been made public, seem stuck in a time warp in which the United States is the bad guy.
...on foreign policy as his record emerges -- as he reverses himself on missile defense and perhaps on Afghanistan -- his motivating principle seems rooted in an analysis, common in his formative university years, that America has too often been on the side of the bad guys. The response has been to disrespect those who have been our friends and to bow to our enemies."
De kritiska rösterna talar för sig själva. Enda fördelen i sammanhanget var att Obamas tal var ett av hans tråkigare sådana, varför förmodligen inte särskilt många kommer att komma ihåg det. Vad Obama dock genom sina tal, och sina politiska handlingar börjat bevisa, är svagheten i den ideologi han baserar sin politik på: Obama personligen är fortfarande cool, sansad och framstår som en tänkande, smart person (vilket alla politiker verkligen inte gör). Felet kan således inte bero på hans personlighet (vilket för många var grunden för kritiken mot Reagan och George W. Bush) - det måste bero på hans ideologi. Det är inte säkert att alla kommer att fälla det omdömet - och ett presidentskap går inte att tydligt utvärdera förrän i efterhand. Men allt fler likheter med den unga president som 1980 förlorade mot en pensionerad cowboy-skådespelare börjar onekligen skönjas i Obamas presidentskap...
Se även tidigare inlägg:
Obamas tal inför FN:s generalförsamling 20090923
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)