Charles Krauthammer har
här en artikel som bl a beskriver Bushadministrationens resonemang kring inledningen av Afghanistan- och Irakkriget. Ett mycket intressant resonemang som jag inte tidigare kände till:
När Irakkriget började gå dåligt så fick Försvarsminister Donald Rumsfeld snabbt skulden för att han inte skickat upp emot en halv miljon man in i Irak, utan istället valde en mindre styrka för att avsätta Saddam Hussein. Att avsätta Saddam lyckades, och det uppdraget slutfördes effektivt på bara några veckor (mission accomplished). Däremot var USA inte beredd på det gerillakrig som därefter skulle ta vid. Och det tog flera år för USA att justera sig till detta.
I Afghanistan var strategin likadan, en liten styrka som avsatte talibanerna och därefter stegvis gav makten till den afghanska regeringen. Också där gick kriget i början helt förträffligt. Talibanerna skingrades som löv för vinden. På senare år omgrupperade sig dock talibanerna och förra året började situationen på allvar bli sämre.
I efterhand kan man kritisera Bushadministrationen för att ha skickat in för få trupper från början. Och den kritiken låg delvis till grund för att Rumsfeld 2006 fick lämna Bushadministrationen. Vad Krauthammer förklarar är dock varför man valde att initialt gå in med så få trupper. Krauthammer skriver:
"In both Iraq and Afghanistan, we initially chose the light footprint. For obvious reasons: less risk and fewer losses for our troops, while reducing the intrusiveness of the occupation and thus the chances of creating an anti-foreigner backlash that would fan an insurgency.
This was the considered judgment of our commanders at the time, most especially Centcom commander (2003-2007) Gen. John Abizaid. And Abizaid was no stranger to the territory. He speaks Arabic and is a scholar of the region. The overriding idea was that the light footprint would minimize local opposition."
Risken för att betraktas som ockupanter hade Dick Cheney varnat för redan år 2000, när han argumenterade för varför USA inte borde störta Saddam Hussein. När Bushdoktrinen efter 9/11 dock påbjöd att allvarliga tänkbara hot borde bemötas preventivt för att dessa fiender inte skulle kunna slå till först (som vid 9/11) så insåg man likväl att risken fortfarande fanns att man skulle komma att betraktas som ockupationsstyrka. En lätt insats för att utföra det utsatta målet föredrogs därför framför en massiv militäroperation.
Den strategin lyckade dock inte. Krauthammer skriver vidare att det initiala resonemanget var högst logiskt, men visade sig ändå vara fel:
"It was a perfectly reasonable assumption, but it proved wrong. The strategy failed. Not just because the enemy proved highly resilient but because the allegiance of the population turned out to hinge far less on resentment of foreign intrusiveness (in fact the locals came to hate the insurgents -- al-Qaeda in Iraq, the Taliban in Afghanistan -- far more than us) than on physical insecurity, which made them side with the insurgents out of sheer fear."
När Bush insåg att detta inte fungerade så omprövade han sin taktik - och Bush skickade 2007 på sina generalers inrådan 30 000 ytterligare man till Irak.
Situationen i Afghanistan var vid den tidpunkten inte lika allvarlig. Det hade tagit längre tid för upprorsmakarna i Afghanistan att omgruppera sig än för terroristerna i Irak att organisera sig. Ett bevis på detta är att
färre än 1000 amerikanska soldater har dött i Afghanistan de senaste åtta åren. Det är först, i takt med talbianernas come-back, som sifforna börjat stiga. En truppökning i Afghanistan var således inte aktuell på samma sätt som den var i Irak, under Bushs tid som president. Nu är den dock aktuell, och Obama står inför ett strategiskt beslut väldigt snarlikt det beslut Bush fattade gällande Irak 2007.
Den mest intressanta poäng i sammanhanget var dock förklaringen på Bushadministrationens tidiga krigsstrategi - en förklaring som för mig var ny. I diskussionerna - och reservationerna - mot Obamas eventuella truppökning i Afghanistan har argumentet framförts att detta skulle kunna uppfattas av lokalbefolkningen som en "ockupation" - en seriös utvärdering av det scenariot kräver dock en seriös tillbakablick över tidigare administrations politik. Och någon seriös sådan tycks Obama-administrationen inte ha gjort.Källa:
Real Clear PoliticsSe även tidigare inlägg:Obama hedrar dödade soldater 20091029
