I en DN-ledare från den 29 januari (när Obama-administrationen var ännu tystare), skriver man:
President Barack Obama nämnde Tunisien men inte Egypten i sitt stora tal i veckan. Utrikesminister Hillary Clinton har både kritiserat auktoritära regimer i allmänhet och talat om Egypten som en stabil allierad. Må så vara att Bushadministrationens offentliga kritik av Mubarak inte gav några synliga resultat, men någon måtta får det vara på hyckleriet.
Jag är kritisk till stora delar av Obamas mellanösternstrategi - däremot förtjänar Obama att försvaras från icke-amerikanska tyckare. Obama har fått stora delar av sin mellanösternpolitik om bakfoten, men europeisk kritik kan han med gott samvete betacka sig för.
Här tänkte jag kort förklara vad Obama fått fel, men också varför USA:s gamla mellanösternpolitik (där man gjorde Mubarak och andra som honom till viktiga allierade) inte är något Obama-administrationen behöver be om ursäkt för.
Obama-administrationens tafatta respons:
I den rådande situationen i Egypten har Obama-administrationen fått kritik för att först bara visat tamt stöd för demonstranterna, för att ta hårdare ton mot Mubarak först i takt med att demonstranterna tycks gå segrande ur leken. Vita Husets skarpare krav på Mubarak berodde alltså på den ropande folkmassan inte på hans eget initiativ.
Det är en befogad kritik. För några dagar sedan förklarade vice-president Joe Biden att han inte ansåg att Mubarak var någon diktator. Naturligtvis finns det värre envåldshärskare än Mubarak. Mubarak var ingen vän till mänskliga rättigheter, men heller ingen Kim Yong-Il, Stalin eller Saddam Hussein. Och visst har det funnits utrymme för att ge Mubaraks Egypten beröm för att ha garanterat regionens stabilitet, både pg a landets mycket välkomna fredsavtal med Israel, och Mubaraks val att hålla islamisterna på mattan. I rådande situation med stora tydligt demokratiska demonstrationer, så hade det dock varit bättre att betona något annat: nämligen att Mubarak trots allt inte utgör den ultimata formen på regeringsstyre, och att det nu är hög tid för en reform i Egypten där demokratin till sin fulla rätt tillåts att blomstra. Det skulle inte innebära att man ryckte mattan under fötterna på Mubarak, och USA hade kunnat erbjuda denne all tänkbar hjälp för en smidig övergång och ett hedersomnämnande från USA:s kongress för långt och troget stöd under åren som varit mot krafter mycket mörkare än Mubaraks egen.
Istället för att göra det så valde Obama-administrationen dock fel, man ställde sig på fel sida av historien genom att initialt vara så passiva till demonstranterna att man betraktades som en part som till en början i första hand stödde Mubarak (att Mubaraks polis använde artilleri med texten "made in the USA" blev av demonstranterna snabbt uppmärksammat), för att när dennes nederlag syntes oundvikligt, först då gå över till den andra sidan.
Det kan onekligen lätt uppfattas som hycklande, men har mer att göra med Obama-administrationens utdaterade ideologiska syn på internationell politik snarare än diktaturkramande eller medvetet hyckleri. Varför Obamas syn på internationell politik sedan länge fått se sitt bäst-före-datum återkommer jag till. Men oavsett Obama-administrationens brister i att hantera frågan så bör USA:s moraliska stöd och växande engagemang för demonstranterna inte förringas (och inte heller hånas, i synnerhet inte av europeiska tyckare). USA:s press har med stor säkerhet bidragit till att Mubarak gjort så stora eftergifter som han faktiskt gjort (Utan USA:s press kan man fråga sig vad Mubarak skulle ha kunnat ta sig till. Någon Egyptisk version av himmelska fridens torg har vi trots allt inte sett. Tvärtom så har Mubarak varit resonlig och offentligt förklarat att han, i sinom tid, tänker abdikera. Och även om detta inte räcker för demonstranterna så måste det likväl betraktas som en stor framgång eftersom många härskare i mellanöstern/och många diktaturer världen över ofta valt en helt annan väg).
Men trots USA:s viktiga roll så har Obama-administrationen likväl varit tvetydiga, och deras stöd till demokratirörelsen har i princip fått släpas fram. Detta just därför att Obamas utrikespolitiska grund är förlegad. När Obama kampanjade 2008 flörtade han med kalla krigets maktrealism, som handlade om att spela ut det ena kortet mot det andra, snarare än att satsa på det breda stöd till demokratirörelser som förespråkades av hans företrädare George W. Bush. När han tillträdde förespråkade han dessutom "en smart diplomati" som skulle gå ut på att räcka ut handen till fiender snarare än att konfrontera dessa. Problemet med den policyn var dock att stödet till USA:s ideologiska vänner naggades i kanten. De nya demokratiska länderna i Östeuropa som George W. Bush gett tydligt stöd till, fick nu backa eftersom Obama-regeringen i sann maktrealistisk anda ville bygga relationer (en ny start) med den semi-demokratiska regeringen i Ryssland (där Putin trots utlöpt tid valde att fortsätta styra, fast nu i egenskap som premiärminister). I mellanöstern blev Israel alltmer pressade när Obama ville sträcka ut en hand till Iran. Och än mer gällde det för demokratiförespråkarna i Iran som sommaren 2009 fick ett mycket tamt stöd av Obama när de höjde sina röster för frihet från de teokratiska härskarna.
USA:s politik, med en maktrealism i grunden, där man knyter allianser med ibland icke-demokratiska regeringar för att motstå än värre sådana är dock inget USA behöver skämmas för. Det är också en politik Obama med i historien i ryggen mycket väl kan försvara. Under andra världskriget stod England, Frankrike och USA i allians med Stalins Sovjet i kampen mot Hitler. Det berodde inte på att man gillade kommunismen eller Sovjetunionen, utan bara pg a att hotet från Hitler var mycket allvarligare, och något nödvändigt att först ta itu med. Efter Hitlers fall blev USA och Sovjetunionen snabbt konkurrenter, där USA betonade att deras system var bättre än det sovjetiska. Under det kalla kriget spreds kommunismen överallt i de postkoloniala områdena i Asien, Afrika och Sydamerika. Hotet från världskommunismen var en reell verklighet. I sådana situationer stödde USA envåldshärskare som Shahen av Iran mfl, för att undvika kommunistiska maktövertaganden i strategiska länder. Det betydde inte att den amerikanska republiken plötsligt var någon varm anhängare till totalitära monariker - bara att en sådan var mindre farlig för världsfreden än en sovjetisk lydstat skulle ha varit. Under kalla kriget hade USA en plan för att försvara det socialdemokratiska Sverige mot en eventuell sovjetisk invasion. Det betydde inte att USA förespråkade europeisk/svensk socialism. Däremot hyste man inga tvivel om att fredliga europeiska socialdemokratier vida var att föredra framför revolutionär, icke-demokratisk sovjetkommunism.
Maktrealismen var således en viktig del under kalla kriget, och skickliga politiker spelade ut korten rätt och bidrog tveklöst till Sovjetunionens fall.
Sedan tidigt 1990-tal har situationen dock varit rejält annorlunda. USA är sedan dess världens enda supermakt, och något stort enskilt globalt hot mot världsfreden finns inte längre på samma sätt som under kalla krigets dagar. Därför fanns det också utrymme för att utvärdera strategin som användes i kampen mot Sovjetunionen. En som gjorde detta och ansåg att det var dags att uppdatera USA:s utrikespolicy var George W. Bush. Stöd till diktaturer var kanske logiskt under en viss era av historien, men fungerade inte längre. Det enda långsiktigt fungerande var att satsa på demokratier överallt på jorden, och i mellanöstern i synnerhet. Det gjorde också Bush. Resultaten är hittills blandade och kan diskuteras, men han stakade ut en tydlig ideologisk vision. Och han lät sig inte avskräckas ens när islamistiska grupper (som Hamas) tog sig in i maktens korridorer med hjälp av demokratiska val. Det krav han ställde på dem då var att de också skulle regera utifrån de demokratins principer som hjälpt dem till makten.
Obama har backat klockan och fört tillbaka USA:s utrikespolicy till den som gällde under kalla kriget (under sin presidentkampanj försökte Obama vara nyanserad och säga att han såg upp till George Herbert Walker Bushs politik - som naturligtvis var den siste amerikanske presidenten att verkligen anamma den klassiska kalla-krigs-realismen). Helt är klockan inte backad, och Obama talar en hel del om sin tro på demokrati. Men i jämförelse med George W. Bush har klockan onekligen vridits bakåt. Den liberala Huffington Post uppmärksammar den saken i denna artikel, som konstaterar att Obama visserligen stöder demokratier, men inte på samma tydliga sätt som Bush gjorde, och Obama minskade även det ekonomiska stödet till demokratirörelser:
Though Secretary of State Hillary Clinton has championed human rights around the world and American diplomats have quietly encouraged political and legal reforms in Egypt, when it comes to promoting democracy in the riot-torn country, efforts have generally been less aggressive than the Bush administration's.
Och vidare:
In its first year, the Obama administration cut funding for democracy and governance programming in Egypt by more than half, from $50 million in 2008 to $20 million in 2009 (Congress later appropriated another $5 million). The level of funding for civil society programs and non-governmental organizations (NGOs) was cut disproportionately, from $32 million to only $7 million. Though funding levels for 2010 are not yet available, they are expected to show an increase to $14 million, says Stephen McInerny, the director of advocacy at the Project on Middle East Democracy. He notes that the Bush administration slashed economic aid to Egypt in the 2009 budget but kept the funding for democracy and governance programs constant, while Obama cut funding to those programs in an effort to make the cuts more proportional and under pressure from the American embassy in Cairo.
The White House and the State Department did not return emails for comment.
In addition, the administration limited funding only to NGOs registered with the Egyptian government, oversees such groups broadly and can dissolve them for violations like receiving foreign funding. Most human rights groups are not registered with the government, according to an Egyptian academic interviewed by the U.S. Embassy. The widely-criticized change,
taken in the wake of intense pressure from Egyptian officials for the U.S. to stop funding non-registered groups, reversed a Bush-era policy of funding all NGOs and civil society programs.
Obama drog tillbaka Bushs stöd till den egyptiska demokratirörelsen och backade hela den den ideologiska klockan bakåt. Det är beklagligt och också Obamas grundläggande strategiska fel i hanteringen av situationen i Egypten.
Svensk media:
Obama är dock inte den ende part att belastas för sin strategiska blunder. De svenska skribenter, etc som idag kritiserar Obama för att inte tillräckligt starkt ha gett sitt stöd till den egyptiska demokratirörelsen var nämligen inga vänner av Bushs politik, och när Obama 2009 började implementera sin "smarta diplomati" hakade delar av svensk media snabbt på.
Det allra tydligaste exemplet på detta visade sig i P1:s program Konflikt, där programledaren Agneta Ramberg den 20 juni 2009 sa så här:
"En amerikansk president som talar om Iran i noga kalibrerade ordalag - kritiserar det våld som har förekommit mot oppositionsdemonstrationer, och gör klart att rätten till yttrandefrihet och fredlig opposition är universella värden. Men samtidigt gör klart att USA inte tänker blanda sig i Irans inrikespolitik. Hans företrädare i Vita Huset utsåg Iran till en av ondskans axelmakter, och skulle med all säkerhet ha rusat ut den här veckan och gjort precis det Obama undvek - helhjärtat uttalat sitt och USA:s stöd för demonstranterna, och därmed gett dem den dödskyss de inte behöver.
Den senaste veckans händelseutveckling i Iran och den amerikanska hanteringen av den illustrerar igen det som har dominerat det senaste utrikespolitiska halvåret: maktskiftet i världens enda supermakt - övergången till världen efter George Bush."
Agneta Ramberg indikerade i det stycket att världen gått från något dåligt till något bra. Från en dålig strategi med Bushs "dödskyssar" till en bra (smart) sådan under Obama. Idag är det dock inte längre Bushs policy som ter sig naiv, utan Obamas. Den saken har svenska skribenter dock inte varit snabba att erkänna. Trots kritik mot Obama så ges inga hyllningar till George W. Bush. I Michael Winiarskis artikel, som omnämndes i inledningen, skriver han:
...på den konservativa sidan är man kluven. En del anser att det ligger i USA:s nationella intresse med en allierad diktator som håller Egypten rent från islamister och terrorister, medan andra högerdebattörer dammar av George W Bushs ”freedom agenda”, som förespråkade ökad demokrati i Mellanöstern.
Och i DN-ledaren, som också citerades tidigare, där man anklagar Obama för hyckleri, nämner man också kort Bushs demokrativision:
President Barack Obama nämnde Tunisien men inte Egypten i sitt stora tal i veckan. Utrikesminister Hillary Clinton har både kritiserat auktoritära regimer i allmänhet och talat om Egypten som en stabil allierad. Må så vara att Bushadministrationens offentliga kritik av Mubarak inte gav några synliga resultat, men någon måtta får det vara på hyckleriet.
Det är svårt att se exakt hur Obama hycklade, eftersom han redan från början förespråkade just sin smarta, maktrealistiska diplomati framför en bred demokrativision. När Obama kampanjade och när han tillträdde 2009 tyckte de flesta, inklusive tunga röster inom svensk media att det verkade både vettigt och genialiskt.
Svensk media hycklar dock i än större utsträckning, genom att i stor utsträckning stödja personer snarare än ideologi. När Bush förespråkade just den slags demokratisering som svenska skribenter idag prisar i Egypten, så var det ingen som stödde eller trodde på detta. För dem satt problemet inte i ideologi, utan i att de tyckte att Bush var dålig. När Obama 2009 förespråkade att vrida klockan bakåt och dra bort Bushs stöd till demokratirörelser, var det ingen som brydde sig om detta. Obama var bra och någon man hade förtroende för - vad han sedan gjorde var mindre relevant.
Nu, när Obamas stjärnglans slocknat och hans politik inte längre ter sig lika genialisk som man en gång trodde att den var vänder man åter kappan efter vinden. Demokrati är alltid bra (men ignorera Bush) och Obama blev en besvikelse eftersom han inte "förändrade" USA:s klassiska stöd till diktaturer (ignorera Bush igen). En sådan retorik gör det naturligtvis nödvändigt för sanna USA-vänner att försvara president Obama. Även om jag inte håller med om hans val av utrikespolitisk strategi så bör han dock inte ta åt sig av den europeiska kritiken. 2008 när svensk och europeisk media hypade Obama till skyarna, skrev jag att massan som jublar i entusiasm över Obama...:
kan i nästa stund utgöra pöbeln som ropar "korsfäst!" - i synnerhet om det i längden visar sig, vilket det vänskapliga mötet Bush och Obama emellan antyder - att Obama trots allt är amerikan och inte europé. Skulle Obama besluta att gå in i Pakistan, eller Iran - så är det mycket möjligt att den svenska anti-amerikanismen åter blossar upp med kraft. Och om så sker, så kommer de genuina USA-vännernas trofasthet att behövas än en gång. Den kommer att behövas eftersom den är den enda, såväl som den bästa garanten för fortsatt bevarad vänskap USA- och Europa emellan. En vänskap av ett oerhört värde som inte går att överskatta.
Därför gör också vi pro-amerikanska bloggare gott i att inte glömma bort hur skamligt svensk media rapporterade om Bush - helt oavsett hur de än kommer att rapportera om Obama.
Gällande Bushs demokratiagenda som bara ytligt berörts av svenska journalister, som i princip avfärdat den som en fluga, rekommenderar jag detta inlägg för en mer utförlig presentation.
Se även tidigare inlägg:
P1:s Konflikt om Tunisien och Bushs demokratiagenda 20110131
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar