2015 kör republikanernas primärval igång igen i jakt på en lämplig kandidat att utmana Hillary Clinton (ja en gissning, men ingen helt vild sådan). 2006 endorsade jag John McCain eftersom jag ansåg att han var den ende republikan som skulle kunna ta över efter Bush och ha en rimlig chans att besegra Hillary Clinton 2008 (eftersom jag gissade även då och ansåg att hon var den mest troliga demokratiska kandidaten inför 2008). Mitt stöd till McCain har jag aldrig ångrat och med tiden har jag kommit att gilla honom alltmer.
2012 hoppade jag emellan i princip alla uppstickare som utmanade Mitt Romney innan jag till sist gav mitt stöd till denne. Inför 2016 anser jag inte att det finns en lika tydlig kandidat som det fanns 2006 med John McCain, men inte heller är fältet lika splittrat och hopplöst som det var 2012. 2016 kommer en rad betydligt mer kompetenta kandidater att ställa upp än vad som var fallet 2012 och jag kan därför helt enkelt inte göra något tidigt endorsement inför 2016 - däremot kan jag nämna några av mina favoriter.
Jeb Bush är givetvis en sådan (men han har laster, och trots min beundran för storebrodern George W. Bush anser jag inte att Bush-dynastin till varje pris måste hänga kvar vid makten, och definitivt inte bara för maktens egen skull); Chris Christe är en annan potentiell kandidat (men även han har i mitt tycke laster, och hans oberoende stil gör honom förvisso slagkraftig men innebär också att han kan komma att få svårt med de ömsesidigt lojala vänskapsband som också behövs i politiken); Och även Rand Paul, som putsat kanterna och lämnat sin fars libertarianska skugga, är en person jag också gillar (men även han har givetvis svagheter, och trots att han inte förespråkar sin fars isolationism så kommer USA att abdikera en stor del av sin supermaktsstatus i världspolitiken om Pauls principer skulle implementeras).
Det här är inget endorsment och det kan mycket väl komma att tänkas att jag ger mitt stöd till någon av kandidaterna ovan (eller till någon helt annan för närvarande okänd person). Men högst på listan står för närvarande ändå Wisconsins guvernör Scott Walker.
Jag har följt Scott Walker ända sedan uppgörelserna med Wisconsins fackföreningar vintern 2011 - och skrev i mars det året ett inlägg med titeln: "Scott Walker 4 President", då med valet 2012 i åtanke. Walker har sedan dess fortsatt imponera, inte bara med uppgörelsen med fackföreningarna och saneringen av delstatsbudgeten utan också med hans framgång i det av demokraterna framdrivna återkallningsval som Walker segrade i.
Men kanske än viktigare; till skillnad från övriga potentiella GOP-kandidater har Walker bidat sin tid väl. Han har inte spelat över eller tagit sig vatten över huvudet. Ta te x några av de GOP-uppstickare som inte ens finns med på min egen 2016-lista: Ted Cruz och Marco Rubio (den senare fanns med en gång i världen, bör tilläggas).
Ted Cruz pratar mycket om konservatismens allra renaste ideal, men på ett sätt som gör det glasklart att Cruz aldrig någonsin regerat över någonting alls på ett ansvarsfullt sätt. Marco Rubio, har haft enorm potential men ofta tagit sig vatten över huvudet och på så sätt framstått liten: inte för att han är dålig (han är betydligt bättre än te x Charlie Crist - den person han faktiskt besegrade i Florida) utan för att han gett sig in i en högre klass än han riktigt hunnit växa in i. En slags politisk hybris det förmodligen är lätt att falla för om man ständigt lovordas för sin framtida potential.
Sådana misstag har Scott Walker lyckats undvika, och inte ens kunnat göra. Hans guvernörskap är ett av de mest framgångsrika GOP-guvernörskapen i nationen och att han verkligen kan regera råder ingen tvekan om. Men det har inte gett honom hybris - han åker inte kors och tvärs fram och tillbaka till Iowa, eller tar sig nämnvärt stor uppmärksamhet i nationell media. Det mesta har hittills tytt på att han faktiskt -inte- betraktat sitt omval som en språngbräda ut till en presidentkampanj (det bör dock sägas att hans återkallningsval 2012 var en annan sak, och hans riktiga omval infaller 2014 vilket är sent, och eventuellt också en last för honom inför en blivande presidentkampanjs). Hans sätt andas dock likväl en genuinare ödmjukhet än många av de andra kandidaterna lyckas förmedla. Och de sakerna i kombination ger honom enorm potential.
Slate Magazine har här en mycket läsvärd artikel om Scott Walker som konstaterar att Walker förmodligen är den starkaste utmanaren i förhållande till Chris Christie.
Jag är beredd att instämma, och även om det som sagt fortfarande är för tidigt med något riktigt endorsement, så tål min rubrik från 2011 att återupprepas:
"Scott Walker 4 President."
Källor: Slate, Washington Post
Se även tidigare inlägg:
Scott Walker om ObamaCare i Wisconsin 20131123
Scott Walker om GOP, 2014 och 2016 20131119
Scott Walker om det republikanska partiet 20130820
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar