tisdag 22 december 2015

Den republikanska revolten som gick under radarn

David Frum skriver här i Atlantic en utmärkt artikel om Donald Trump och den republikanska revolten ruvat under ytan, som analytiker trodde de förstod sig på, men som det hittills bara tycks vara Donald Trump som verkligen förstått.

Den stora väljargrupp som tillhörde och tillhör te-party-rörelsen, men inte elitens te-party-rörelse som driver konservativ ideologi till sin spets. Inte heller till de gräsrötter som från olika kanter pushar denna ideologi (värdekonservatism; liten statsmakt; låga skatter) utan de te-party-väljare som drev bort Eric Cantor som republikansk majoritetsledare; och de republikaner som inte alls är speciellt ideologiska utan i första hand vill värna vad de ser som sina egna, krympande förmåner och rättigheter.

Dessa väljare, konstaterar Trump, har mycket gemensamt med de populistiska rörelserna i Europa, och kan ytligt beskrivas som vita, medelålders män - inte fattiga, men heller inte rika väljare.

Denna situation gör att de inte alls vill privatisera USA:s välfärdsförmåner på de sätt den republikanska eliten och den ideologiska basen vill - de vill rädda förmånerna. Och ett sätt att göra det är att inte gå demokraterna (eller Jeb Bush) till mötes, som vill inkludera alla - även många illegala invandrare.

De har heller inget principiellt emot att ta högre skatter från de rika, om detta kan gynna deras framgångar. Vilket Donald Trump heller inte tycks ha.

Dessa väljare är också starkt kritiska till illegal invandring, inte bara på så vis att de vill få kontroll över gränserna (vilket alla republikaner vill, och alla demokrater menar sig vilja) utan att de heller inte vill se de välfärdsförmåner som de- och deras förfäder byggt upp, expanderas till människor som inte förtjänar dem.

Dessa väljare drar inte linjen mellan fattiga och rika, utan mellan arbetande och icke-arbetande, där förmånerna bör ges till dem som arbetat. Svårare än så är det inte.

Det gör att både demokrater och republikaner hamnar i en sits ingen riktigt hade räknat med. Demokraterna förespråkar allmän sjukvård och en välfärdsstat där arbetande betalar för icke-arbetandes förmåner. Republikanerna motsätter sig välfärdsstaten, men utifrån den republikanska ideologiska kritiken av en stor regeringsmakt, inte primärt utifrån principen att de som inte arbetar inte borde ha rätt till förmånerna.

Och det är detta som gjort att denna väljargrupp, som drabbades hårt under finanskrisen 2008, länge gått under radarn. De stödde te-party-rörelsen 2009 i kritiken mot Barack Obama, men inte nödvändigtvis te-party-kandidaternas rena ideologiska republikanism.

Och det är detta som gör att Trump passar dem så bra.

Det republikanska partiet har fyra vägar att välja i hur man ska förhålla sig till denna av många nyss upptäckta väljarström. Frum konstaterar att republikanerna antingen kan:

(1. stå fast vid sin rådande position och göra allt för att försöka få Jeb Bush till kandidat. Eventuellt försöka hitta någon annan kandidat än just Jeb Bush, med ungefär samma budskap. Som exempelvis Marco Rubio. Samma budskap i en nyare inte lika belastad förpackning.

(2. Republikanerna kan göra en taktisk eftergift. Behålla sin klassiska konservatism men ta en annan ton i immigrationsfrågan. Där dyker Ted Cruz upp som alternativ. Det försökte dock Mitt Romney göra redan 2012 vilket inte lyckades (vilket man då, felaktigt, tolkade som att hans tuffare tag i invandringsfrågan var vad som fällde honom).

(3. Alternativ tre är att reformera partiplattformen på riktigt. Försona sig med ObamaCare, och försöka förändra snarare än avsluta reformen; ej sänka skatterna för de rikaste och istället införa reformer som gynnar medelklassarbetare; ta sig an små frågor som skolkostnader, vårdhem och annat. Detta är dock en lång väg att gå.

(4. Ändra spelreglerna. Det fjärde alternativet är att acceptera att denna konservativa rörelse som gett Trump luft under vingarna, faktiskt är stark. Och i USA:s politiska system behöver man inte vinna Vita Huset för att utöva politisk makt. Man kommer långt med bara en kammare i Kongressen, eller stort inflytande i de olika delstaterna.

Frågan som bör ställas i anslutning till det republikanska primärvalet, är alltså inte vilken kandidat som kommer att vinna, utan vilken väg det republikanska partiet kommer att ta på längre sikt.

Ett intressant resonemang, med ett perspektiv som i mitt tycke kan breddas ytterligare. Men Frum lyfter på ett bra sätt fram den faktor som för de flesta verkligen har gått helt under radarn, fram tills nu.

Källa: Atlantic

Se även tidigare inlägg:

Podd 143: Presidentvalet 2016 - Del 26: GOP-debatt 5 i Las Vegas, Nevada 20151216

Inga kommentarer: