Politiskt Inkorrekt har här tre delar där Ezra Levant, programledare för kanadensiska The Source diskuterar den norske mördaren Anders Breivik och dennes tro och det prat om "kristen extremism" som vänstern (i såväl Sverige som Amerika) nu blåst upp. Ett mycket sevärt program som lyfter fram en aspekt som helt verkar förbigås här i Sverige. Hela programmet är mycket sevärt - så avsätt lite tid till saken. Stort Cred till PI för tipset.
Del 1:
Del 2:
Del 3:
Se även tidigare inlägg:
Bill O Reilly tar ton mot pratet om den "kristna extremismen" 20110726
onsdag 27 juli 2011
Eric Cantor om skuldtaksförhandlingarna
Republikanernas majoritetsledare Eric Cantor kommenterade igår på Fox News vad som händer i skuldtaksförhandlingarna och hur han ser på Vita Husets ställningstaganden. Intervjun skedde innan beslutet att skjuta om omröstningen om John Boehners förslag.
Del 1:
Del 2:
Se även tidigare inlägg:
Chuck Todd kommenterar skuldtaksförhandlingarna 20110727
Del 1:
Del 2:
Se även tidigare inlägg:
Chuck Todd kommenterar skuldtaksförhandlingarna 20110727
Chuck Todd kommenterar skuldtaksförhandlingarna
Chuck Todd kommenterar här på MSNBC de pågående skuldtaksförhandlingarna - och kampen mot klockan:
Se även tidigare inlägg:
Obamas och Boehners tal om skuldtaksförhandlingarna 20110726
Visit msnbc.com for breaking news, world news, and news about the economy
Se även tidigare inlägg:
Obamas och Boehners tal om skuldtaksförhandlingarna 20110726
tisdag 26 juli 2011
Bill O Reilly tar ton mot pratet om den "kristna extremismen"
Det har redan börjat ske att vänsteranalytiker och skribenter inom svensk media börjat prata om "kristen extremism" och att islamkritiker nu bör lära sig vilka konsekvenser deras "islamofobiska" propaganda kan få.
Kritiken är förstås fel (och vid tillfälle tänker jag skriva något längre om saken). Islamkritik är fortfarande väldigt befogat. En dålig ideologi gör inte att en annan ideologi blir bra. Att nazismen suger gör inte kommunismen lyckad. Att sunnimuslimska Al Qaida terrorister dödar shiamuslimer i Iran - innebär inte att det inte finns många goda orsaker till att ändå vara ytterst kritisk också mot shiitisk islam. Det tycks dock delar inom svensk media inte förstå.
Den missvisande demoniseringen av islamkritiker:
Även i USA har efter det som hänt i Norge detta prat tagit fart, vilket lett till en demonisering av islamkritiker som te x Robert Spencer (som den norske mördaren vid flera tillfällen hänvisade till i sitt manifest). Jag har läst de flesta av Robert Spencers bäst säljande böcker och de är alla utmärkta. De är inte rasistiska, inte hatiska och de uppmanar sannerligen inte till våld i någon form (snarare tvärtom; Robert Spencer är konservativ, inte neokonservativ - vilket innebär att han -inte- tycker att USA bör satsa pengar, och kriga runtom i mellanöstern i syfte att försöka skapa demokratier - något han är skeptisk till pg a av just islams starka grepp om regionen). Och bara för sakens skull så kan noteras att jag också läst massvis av vanliga akademiska böcker om islam - samt massvis av svenska böcker om ämnet, av de flesta av Sveriges mer kända "islamologer". Därtill har jag också studerat de islamska källorna på egen hand under åtminstone några års tid (vilket konkret innebär att jag läst Koranen, massvis av hadither och hela Ibn Ishaqs sira, samt delar av de andra historiska Mohammedbiografierna). Och utifrån det erfarenheterna drar jag slutsatsen att det går att på goda grunder driva en seriös, demorkativänlig och inte bara icke-rasistisk- utan också anti-rasistisk islamkritik. En sådan finns i USA och en sådan behövs både i Sverige och Europa. Här i Sverige spenderar dock vänsterakademiker som te x Mattias Gardell stor tid och möda med att skildra USA:s konservativa islamkritiker som islamofober och rasister. Låt mig ge ett exempel från Gardells bok "Islamofobi" (som jag här recenserade ingående i början av januari). I ett stycke av boken spenderar Gardell stor tid med att beskriva på vilket sätt i princip hela USA:s rörelse av konservativa islamkritiker är islamofober. Jag citerar här ett stycke av recensionen:
-----------
Gardell ger sedan fler exempel på islamkritiker som David L. Brown, Daniel Pipes, Ayaan Hirsi Ali, Robert Spencer, Christopher Hitchens och Pamela Geller. Den bild man får av dessa, tillsammans med andra "islamofober" som te x Gert Wilders och folket inom Sverigedemokraterna är naturligtvis att dessa verkligen propagerar för den "enhetliga negativa monolitiska bild av islam" som Gardell genom hela sin bok går i polemik mot.
2005 släpptes den islamkritiska dokumentärfilmen Obsession: Radical Islam's War Against the West där en mängd ideologiska kritiker av islam medverkar. Däribland den av Gardell ovan omnämnde Daniel Pipes. Filmen handlar som titeln antyder om hur radikala muslimer förklarat krig mot västvärlden. Filmen och de som medverkar i dem skulle av Mattias Gardell onekligen betraktas som en del av "den islamofobiska kunskapsregimen". Problemet är dock att filmen, och dess medverkande aktörer inte platsar i den bild av en islamofob som Gardell i sin bok beskriver. Filmen inleds med följande text:
Filmen tar sedan upp hotet från de radikala muslimer som i ord viglar hat och i handling sprider våld och död. Sist avslutas dock filmen med att också skildra de många muslimer som tar avstånd från terrorism och att dessa muslimer behöver stödjas. Ett kort klipp med Tony Blair strax efter terrorbombningarna mot London 2005 visas, där Blair förklarar att majoriteten av världens muslimer är anständiga och laglydiga medborgare som förfasas över denna terrorhandling lika mycket som alla andra. Nonie Darwish, dotter till en palestinsk (?) självmordsbombare, säger sedan:
Därefter visar man hur detta också görs, och visar ett klipp med Abd Al-Hamid Al Ansari, som arbetat vid Qatars universitet, som säger:
Därefter visas också ett annat klipp där Sheik Mubarak Lamhiri på Förenade arabemiratisk TV:
Ett annat klipp visas sedan med iranska demonstranter som efter attacken den 11 september 2001 ropar på Irans gator: “Död åt terroristerna!”
Birgitte Gabriel, grundare av AmericanCongressforTruth.com – som är en kritiker av radikal islam – säger sedan:
Och Daniel Pipes, som av Gardell ger bilden av att vara en rabiat rasist, säger sedan:
-------------------
Det där säger förstås en hel del om Mattias Gardells och svenska vänsterakademikers sätt att redogöra dessa saker. De vill motverka stereotypa bilder av islam och muslimer - men lyckas inte själva för egen del leva efter de öppenhets- och toleransprinciper då så gärna i teorin förfäktar.
I den nya debatt om "den kristna extremismen" (och snar kommer säkert någon svensk akademiker att skriva en bok om detta - så har Bill O Reilly på Fox News här några väl valda ord, där han sätter saker och ting i helt rätt perspektiv:
Gällande Breiviks kristna tro, så hänvisade Breivik i sitt politiska manifest till en kulturell sådan - men däremot förklarade han också att han inte hade någon djupare personlig kristen tro. Han skrev så här:
Med andra ord skilde han sig på ett mycket markant sätt från den amerikanska konservativa högerrörelsen, som består av många fd muslimer som blivit kristna - och som därmed fått just den personliga tro som Breivik uttryckligen förklarade att han inte hade. Hans tro på kristendomen var således oändligt mycket mindre än jihadisters tro på Allah och de islamiska doktrinerna är. Breivik utförde sitt dåd för att han ville (menade sig vilja) "bevara" en västerländsk kultur i största allmänhet. Inte för att komma till himlen, eller för att han trodde att han gjorde "Guds vilja". Jihadistiska mördare däremot baserar alla sina handlingar på att jihad, dödande av otrogna, spridandet av islam med hot och våld är just den av gud föreskriva väg att vandra på.
Den skillnaden lyfts sällan fram av svenska islamologer. Som tur är finns dock en konservativ amerikansk rörelse som gör detta.
Se även tidigare inlägg:
Påven fördömer terrordådet i Norge 20110725
Kritiken är förstås fel (och vid tillfälle tänker jag skriva något längre om saken). Islamkritik är fortfarande väldigt befogat. En dålig ideologi gör inte att en annan ideologi blir bra. Att nazismen suger gör inte kommunismen lyckad. Att sunnimuslimska Al Qaida terrorister dödar shiamuslimer i Iran - innebär inte att det inte finns många goda orsaker till att ändå vara ytterst kritisk också mot shiitisk islam. Det tycks dock delar inom svensk media inte förstå.
Den missvisande demoniseringen av islamkritiker:
Även i USA har efter det som hänt i Norge detta prat tagit fart, vilket lett till en demonisering av islamkritiker som te x Robert Spencer (som den norske mördaren vid flera tillfällen hänvisade till i sitt manifest). Jag har läst de flesta av Robert Spencers bäst säljande böcker och de är alla utmärkta. De är inte rasistiska, inte hatiska och de uppmanar sannerligen inte till våld i någon form (snarare tvärtom; Robert Spencer är konservativ, inte neokonservativ - vilket innebär att han -inte- tycker att USA bör satsa pengar, och kriga runtom i mellanöstern i syfte att försöka skapa demokratier - något han är skeptisk till pg a av just islams starka grepp om regionen). Och bara för sakens skull så kan noteras att jag också läst massvis av vanliga akademiska böcker om islam - samt massvis av svenska böcker om ämnet, av de flesta av Sveriges mer kända "islamologer". Därtill har jag också studerat de islamska källorna på egen hand under åtminstone några års tid (vilket konkret innebär att jag läst Koranen, massvis av hadither och hela Ibn Ishaqs sira, samt delar av de andra historiska Mohammedbiografierna). Och utifrån det erfarenheterna drar jag slutsatsen att det går att på goda grunder driva en seriös, demorkativänlig och inte bara icke-rasistisk- utan också anti-rasistisk islamkritik. En sådan finns i USA och en sådan behövs både i Sverige och Europa. Här i Sverige spenderar dock vänsterakademiker som te x Mattias Gardell stor tid och möda med att skildra USA:s konservativa islamkritiker som islamofober och rasister. Låt mig ge ett exempel från Gardells bok "Islamofobi" (som jag här recenserade ingående i början av januari). I ett stycke av boken spenderar Gardell stor tid med att beskriva på vilket sätt i princip hela USA:s rörelse av konservativa islamkritiker är islamofober. Jag citerar här ett stycke av recensionen:
-----------
Gardell ger sedan fler exempel på islamkritiker som David L. Brown, Daniel Pipes, Ayaan Hirsi Ali, Robert Spencer, Christopher Hitchens och Pamela Geller. Den bild man får av dessa, tillsammans med andra "islamofober" som te x Gert Wilders och folket inom Sverigedemokraterna är naturligtvis att dessa verkligen propagerar för den "enhetliga negativa monolitiska bild av islam" som Gardell genom hela sin bok går i polemik mot.
2005 släpptes den islamkritiska dokumentärfilmen Obsession: Radical Islam's War Against the West där en mängd ideologiska kritiker av islam medverkar. Däribland den av Gardell ovan omnämnde Daniel Pipes. Filmen handlar som titeln antyder om hur radikala muslimer förklarat krig mot västvärlden. Filmen och de som medverkar i dem skulle av Mattias Gardell onekligen betraktas som en del av "den islamofobiska kunskapsregimen". Problemet är dock att filmen, och dess medverkande aktörer inte platsar i den bild av en islamofob som Gardell i sin bok beskriver. Filmen inleds med följande text:
”This is a film about Radical Islamic terror. A dangerous ideology, fuelled by religious hatred.
It’s important to remember, most Muslims are peaceful and do not support terror. This is not a film about them.
This is a film about a radical worldview, and the threat it poses to us all, Muslim and non-Muslim alike.”
Filmen tar sedan upp hotet från de radikala muslimer som i ord viglar hat och i handling sprider våld och död. Sist avslutas dock filmen med att också skildra de många muslimer som tar avstånd från terrorism och att dessa muslimer behöver stödjas. Ett kort klipp med Tony Blair strax efter terrorbombningarna mot London 2005 visas, där Blair förklarar att majoriteten av världens muslimer är anständiga och laglydiga medborgare som förfasas över denna terrorhandling lika mycket som alla andra. Nonie Darwish, dotter till en palestinsk (?) självmordsbombare, säger sedan:
”If they truly want to bring out the compassion and peace elements in islam they really have to behave like it. They have to teach it in their schools.”
Därefter visar man hur detta också görs, och visar ett klipp med Abd Al-Hamid Al Ansari, som arbetat vid Qatars universitet, som säger:
”We have not succeeded in making our children love life. We have taught them how to die for the sake of Allah, but we haven’t taught them how to live for the sake of Allah.”
Därefter visas också ett annat klipp där Sheik Mubarak Lamhiri på Förenade arabemiratisk TV:
”Dear brothers, [the terrorists] belong to the enemies of Islam. People who distort the image of Islam belong to the enemies.”
Ett annat klipp visas sedan med iranska demonstranter som efter attacken den 11 september 2001 ropar på Irans gator: “Död åt terroristerna!”
Birgitte Gabriel, grundare av AmericanCongressforTruth.com – som är en kritiker av radikal islam – säger sedan:
”And the western world need to stand up and support the voices of the moderate. The very few that are speaking out. The western world need to support them, need to do everything we can to empower them.”
Och Daniel Pipes, som av Gardell ger bilden av att vara en rabiat rasist, säger sedan:
“It would be a terrible disservice to those Muslims who are liberal, who are democratic, who are moderate, who want to live a civilised life – to through them in with the barbarians, because they are on the right side – and more than that: they have a great deal to offer in the war against militant Islam.”
-------------------
Det där säger förstås en hel del om Mattias Gardells och svenska vänsterakademikers sätt att redogöra dessa saker. De vill motverka stereotypa bilder av islam och muslimer - men lyckas inte själva för egen del leva efter de öppenhets- och toleransprinciper då så gärna i teorin förfäktar.
I den nya debatt om "den kristna extremismen" (och snar kommer säkert någon svensk akademiker att skriva en bok om detta - så har Bill O Reilly på Fox News här några väl valda ord, där han sätter saker och ting i helt rätt perspektiv:
Gällande Breiviks kristna tro, så hänvisade Breivik i sitt politiska manifest till en kulturell sådan - men däremot förklarade han också att han inte hade någon djupare personlig kristen tro. Han skrev så här:
If you have a personal relationship with Jesus Christ and God then you are a religious Christian. Myself and many more like me do not necessarily have a personal relationship with Jesus Christ and God. We do however believe in Christianity as a cultural, social, identity and moral platform. This makes us Christian.
Med andra ord skilde han sig på ett mycket markant sätt från den amerikanska konservativa högerrörelsen, som består av många fd muslimer som blivit kristna - och som därmed fått just den personliga tro som Breivik uttryckligen förklarade att han inte hade. Hans tro på kristendomen var således oändligt mycket mindre än jihadisters tro på Allah och de islamiska doktrinerna är. Breivik utförde sitt dåd för att han ville (menade sig vilja) "bevara" en västerländsk kultur i största allmänhet. Inte för att komma till himlen, eller för att han trodde att han gjorde "Guds vilja". Jihadistiska mördare däremot baserar alla sina handlingar på att jihad, dödande av otrogna, spridandet av islam med hot och våld är just den av gud föreskriva väg att vandra på.
Den skillnaden lyfts sällan fram av svenska islamologer. Som tur är finns dock en konservativ amerikansk rörelse som gör detta.
Se även tidigare inlägg:
Påven fördömer terrordådet i Norge 20110725
Obamas och Boehners tal om skuldtaksförhandlingarna
President Obama höll igår ett 15-minuters tal om de snåriga skuldtaksförhandlingarna - ett tal som sedan följdes av en respons från Representanthusets republikanske ordförande John Boehner. Nedan följer båda talen med en sammanfattning av dessa, vilket i slutet också följs av några kommentarer.
President Obama:
Sammanfattning:
President Obama inledde sitt tal ungefär på samma sätt som han inlett många andra av sina tal när det handlat om ekonomin. Med att förklara hur USA hade ett överskott år 2000 - men att detta under senaste tio åren försvann (pg a att Bush-administrationen) spenderade pengarna på skattesänkningar, ett dyrt receptmedicinprogram och två krig. Han förklarar sedan att situationen var ännu värre när han själv tog över presidentämbetet, pg a den rådande recessionen.
Nu har USA en statsskuld som, om man inte tar itu med den, kommer att få stora och svåra ekonomiska konsekvenser, som också mycket konkret kommer att påverka alla amerikaner.
Han beskriver sedan hur den debatt som han själv och Vita Huset fört med Representanthusets republikaner sett ut de senaste veckorna: en sida vill att regeringen ska leva inom sina resurser, och därför skära ner inom såväl sjukvård som militär - men däremot behålla Medicare och också be de rikaste i nationen att ge upp lite av sina tillgångar. Det, förklarar Obama, är en balanserad syn på saken och ett förslag han under de senaste veckorna fått många republikaners - inklusive John Boehners stöd till. Några republikaner i Representanthuset vill emellertid bara se nedskärningar och inte att de rikaste ska ge upp lite av sina tillgångar. Om så sker kommer djupa nedskärningar att behöva göras på program alla amerikaner uppskattar. Debatten handlar inte om ifall tuffa val måste fattas utan hur dessa ska fattas. De flesta amerikaner, förklarar Obama, skulle dock inte förstå hur man skulle kunna be en medelamerikan betala mer pengar för sina mediciner när man inte kan be de rikaste att ge lite mer.
Han citerar sedan Ronald Reagan för att visa att denne också hade en sådan inställning, men fortsätter med att säga att dagens republikaner inte vill följa Reagans råd. Det är i denna situation farligt. Att höja det skuldtak som det nu pratas om innebär inte att man ger Kongressen fria händer att spendera mer, bara möjligheten att betala de utgifter man redan skaffat sig. För att göra det har skuldtaket höjts många gånger i den amerikanska historien - av såväl Ronald Reagan som George W. Bush. Nu vill republikanerna dock inte längre göra det, om inte djupa nedskärningar sker. Om situationen inte blir löst så kommer man inte att ha råd att betala sina räkningar och landets kreditvärdighet kommer för första gången att värderas ner.
Obama förklarar dock att ett förslag om att höja skuldtaket temporärt för att förhandla om saken igen om ett halvår bara är att skjuta problemet framför sig, något han därför säger nej till eftersom landet inte går att styra på det sättet. Kongressen har nu en vecka på sig, förklarar han, och säger att det amerikanska folket blivit trötta på att "kompromiss" blivit ett smutsigt ord. Visserligen har man röstat fram en delad regering, men man vill inte ha en icke-funktionell sådan.
Slutligen förklarar han att han tror att situationen kommer att lösas.
Ordförande John Boehner:
Och här följer alltså John Boehners respons:
Sammanfattning:
Boehner inleder med att berätta hur han innan han blev politiker drev ett småföretag i Ohio. Sådana måste leva inom sina tillgångar - men i Washingon har mer spendering och mer skuld varit "business as usual". Den tiden är emellertid nu över. I januari, förklarar han, kom president Obama till Kongressen och bad om att få fortsätta Washingtons "business as usual" - och ville fortsätta rutinen med att öka statsskulden. I Representanthuset sa man dock då till honom att ta det lite lugnt. För faktum är: president kom och bad om den största höjningen av skuldtaket i amerikansk historia, under den period av den största spenderingen i amerikansk historia.
Och vad man har fått för de ökade utgifterna står tydligt: en sjukvårdsreform de flesta amerikaner inte vill ha och ett stimulanspaket som inte stimulerade - utan fungerade bättre som skämtmaterial för TV-komiker än det fungerade ifråga om att skapa jobb. Därtill också en statsskuld så gått så långt bortom kontroll att den skapat en kris utan liknande motstycke under alla nuvarande amerikaners livstid. USA måste fortsätta fungera - men däremot sa man till Obama i januari att man inte tänkte höja skuldtaket utan avsevärda nedskärningar och reformer.
Förra veckan godkände Representanthuset The Cut, Cap and Blance Act - i syfte att göra det man diskuterat med presidenten det senaste halvåret: för att få igång företagen igen. Det skär ner på utgifterna och banar väg för ett konstitutionstillägg som kräver en balanserad budget (Obs: det kan noteras att nästan alla USA:s delstater har sådana lagar). Förslaget hade bipartisanskt stöd - men redan på förhand sa Obama att han tänkte lägga in sitt veto mot förslaget.
Boehner förklarar sedan att han uppriktigt försökte samarbeta med presidenten för att kunna implementera principerna om att skära ner, begränsa utgifter och balansera budgeten, från förslaget. Men när man tyckte att man närmade sig en kompromiss, så förändrade Obama sitt krav: Obama sa att man inte kunde förändra pensionsprogrammet - ett program som måste reformeras om det ska kunna finnas kvar. Obama ville ha samma saker som han ville för ett halvår sedan, rätten att få skriva på en ospecifierad check. Det kommer dock inte att ske, förklarar Boehner.
Han säger också att det inte råder något stillestånd i Representanthuset. Man har redan röstat igenom att höja skuldtaket. Idag kommer man att rösta på ett annat förslag, som han tror kommer att godkännas. Om så sker så kommer han att skicka förslaget till presidenten - och om denne skriver under förslaget så är den krisatmostfär han själv skapat, över. Skuldtaket kommer att höjas, och nedskärningar kommer att göras på över en biljon dollar och en bipartisansk kongresskommitté kommer att ta itu med de svåra frågor nationen nu står inför.
Han förklarar slutligen att han alltid betraktat saken som så att desto större regering, ett desto mindre folk. Och nu har USA en så stor och dyr regering att det amerikanska folket sugits ut - och den hindrar USA:s ekonomi från att drivas med största kapacitet. Lösningen är dock enkel: om man spenderar mer än man tar in, så måste man helt enkelt börja spendera mindre. Statsskulden är det främsta och värsta symptomet på USA:s stora regering är statsskulden - men bryter man statsskuldens grepp så kommer situationen att börja vända. Det är något Representanthuset ämnar göra, och han hoppas att president Obama kommer att förena sig med dem.
Några kommentarer:
Där skon klämmer hårdast är att John Boehner är beredd att höja skuldtaket, men mot nedskärningarna i fråga - samt genom att höja skuldtaket i två, inte en omgång. Något Obama motsätter sig.
Vad som kan noteras är dock att Obama - trots att han i sitt tal manade till skattehöjningar för de rikaste (vilket han alltid gjort när han talat om ekonomin) - stöder ett förslag från Senaten, där skattehöjningar -inte- ingår, men där Obama däremot får igenom sin skuldtakshöjning på en gång, något MSNBC skriver om här - där man också förklarar skillnaderna mellan John Boehners förslag och Senatens majoritetsledare Harry Reids, som följande:
Vad som tycks stå tydligt är således att USA måste höja skuldtaket. Nationens kreditvärdighet står på spel och att misslyckas med förhandlingarna är inte något alternativ. Men vad som också står tydligt är att USA också måste vara beredd att göra djupgående utgiftsförändringar. Och det är onekligen svårare för Obama - som trots allt, pg a sina statsprogram utgör den främsta, inte den minsta faktorn, till USA:s gigantiska statsskuld. Där har John Boehner och republikanerna seriösa förslag på nödvändiga förändringar.
Vad som i sammanhanget dock också måste kommas ihåg är att de riktigt seriösa förändringarna dock inte kommer att ske så länge Obama är president, något min bloggkompis John Gustavsson i detta inlägg också noterade. Och därför bör man kompromissa utifrån de möjligheter som idag är praktiskt genomförbara.
Slutligen kan återigen påminnas om att det Obama i sitt tal inledde med inte stämmer. Orsaken till dagens situation och USA:s stora statsskuld beror inte på George W. Bush - det beror i första hand inte ens på den gigantiska recessionen 2008, utan helt på Obamas egna projekt och hans illa genomtänkta medicin mot recessionen. Här är ett kort videoklipp från maj 2009 - som fortfarande, och i ljuset av denna debatt är synnerligen aktuellt och som på ett bra sätt beskriver situationen och vems skulden för situationen är. Obama tycker om att säga att båda partier bär del i skuldansvaret - så hade han dock inte sagt om det verkligen inte vore så att hans part bar en rejält stor del.
Källa: MSNBC
Se även tidigare inlägg:
Skuldtaksdebatten - en gammal pjäs i ny regi 20110725
-------------
USA:s historiska statsskuld förklarad med en hastighetsmätare 20090529
Visit msnbc.com for breaking news, world news, and news about the economy
Sammanfattning:
President Obama inledde sitt tal ungefär på samma sätt som han inlett många andra av sina tal när det handlat om ekonomin. Med att förklara hur USA hade ett överskott år 2000 - men att detta under senaste tio åren försvann (pg a att Bush-administrationen) spenderade pengarna på skattesänkningar, ett dyrt receptmedicinprogram och två krig. Han förklarar sedan att situationen var ännu värre när han själv tog över presidentämbetet, pg a den rådande recessionen.
Nu har USA en statsskuld som, om man inte tar itu med den, kommer att få stora och svåra ekonomiska konsekvenser, som också mycket konkret kommer att påverka alla amerikaner.
Han beskriver sedan hur den debatt som han själv och Vita Huset fört med Representanthusets republikaner sett ut de senaste veckorna: en sida vill att regeringen ska leva inom sina resurser, och därför skära ner inom såväl sjukvård som militär - men däremot behålla Medicare och också be de rikaste i nationen att ge upp lite av sina tillgångar. Det, förklarar Obama, är en balanserad syn på saken och ett förslag han under de senaste veckorna fått många republikaners - inklusive John Boehners stöd till. Några republikaner i Representanthuset vill emellertid bara se nedskärningar och inte att de rikaste ska ge upp lite av sina tillgångar. Om så sker kommer djupa nedskärningar att behöva göras på program alla amerikaner uppskattar. Debatten handlar inte om ifall tuffa val måste fattas utan hur dessa ska fattas. De flesta amerikaner, förklarar Obama, skulle dock inte förstå hur man skulle kunna be en medelamerikan betala mer pengar för sina mediciner när man inte kan be de rikaste att ge lite mer.
Han citerar sedan Ronald Reagan för att visa att denne också hade en sådan inställning, men fortsätter med att säga att dagens republikaner inte vill följa Reagans råd. Det är i denna situation farligt. Att höja det skuldtak som det nu pratas om innebär inte att man ger Kongressen fria händer att spendera mer, bara möjligheten att betala de utgifter man redan skaffat sig. För att göra det har skuldtaket höjts många gånger i den amerikanska historien - av såväl Ronald Reagan som George W. Bush. Nu vill republikanerna dock inte längre göra det, om inte djupa nedskärningar sker. Om situationen inte blir löst så kommer man inte att ha råd att betala sina räkningar och landets kreditvärdighet kommer för första gången att värderas ner.
Obama förklarar dock att ett förslag om att höja skuldtaket temporärt för att förhandla om saken igen om ett halvår bara är att skjuta problemet framför sig, något han därför säger nej till eftersom landet inte går att styra på det sättet. Kongressen har nu en vecka på sig, förklarar han, och säger att det amerikanska folket blivit trötta på att "kompromiss" blivit ett smutsigt ord. Visserligen har man röstat fram en delad regering, men man vill inte ha en icke-funktionell sådan.
Slutligen förklarar han att han tror att situationen kommer att lösas.
Och här följer alltså John Boehners respons:
Visit msnbc.com for breaking news, world news, and news about the economy
Sammanfattning:
Boehner inleder med att berätta hur han innan han blev politiker drev ett småföretag i Ohio. Sådana måste leva inom sina tillgångar - men i Washingon har mer spendering och mer skuld varit "business as usual". Den tiden är emellertid nu över. I januari, förklarar han, kom president Obama till Kongressen och bad om att få fortsätta Washingtons "business as usual" - och ville fortsätta rutinen med att öka statsskulden. I Representanthuset sa man dock då till honom att ta det lite lugnt. För faktum är: president kom och bad om den största höjningen av skuldtaket i amerikansk historia, under den period av den största spenderingen i amerikansk historia.
Och vad man har fått för de ökade utgifterna står tydligt: en sjukvårdsreform de flesta amerikaner inte vill ha och ett stimulanspaket som inte stimulerade - utan fungerade bättre som skämtmaterial för TV-komiker än det fungerade ifråga om att skapa jobb. Därtill också en statsskuld så gått så långt bortom kontroll att den skapat en kris utan liknande motstycke under alla nuvarande amerikaners livstid. USA måste fortsätta fungera - men däremot sa man till Obama i januari att man inte tänkte höja skuldtaket utan avsevärda nedskärningar och reformer.
Förra veckan godkände Representanthuset The Cut, Cap and Blance Act - i syfte att göra det man diskuterat med presidenten det senaste halvåret: för att få igång företagen igen. Det skär ner på utgifterna och banar väg för ett konstitutionstillägg som kräver en balanserad budget (Obs: det kan noteras att nästan alla USA:s delstater har sådana lagar). Förslaget hade bipartisanskt stöd - men redan på förhand sa Obama att han tänkte lägga in sitt veto mot förslaget.
Boehner förklarar sedan att han uppriktigt försökte samarbeta med presidenten för att kunna implementera principerna om att skära ner, begränsa utgifter och balansera budgeten, från förslaget. Men när man tyckte att man närmade sig en kompromiss, så förändrade Obama sitt krav: Obama sa att man inte kunde förändra pensionsprogrammet - ett program som måste reformeras om det ska kunna finnas kvar. Obama ville ha samma saker som han ville för ett halvår sedan, rätten att få skriva på en ospecifierad check. Det kommer dock inte att ske, förklarar Boehner.
Han säger också att det inte råder något stillestånd i Representanthuset. Man har redan röstat igenom att höja skuldtaket. Idag kommer man att rösta på ett annat förslag, som han tror kommer att godkännas. Om så sker så kommer han att skicka förslaget till presidenten - och om denne skriver under förslaget så är den krisatmostfär han själv skapat, över. Skuldtaket kommer att höjas, och nedskärningar kommer att göras på över en biljon dollar och en bipartisansk kongresskommitté kommer att ta itu med de svåra frågor nationen nu står inför.
Han förklarar slutligen att han alltid betraktat saken som så att desto större regering, ett desto mindre folk. Och nu har USA en så stor och dyr regering att det amerikanska folket sugits ut - och den hindrar USA:s ekonomi från att drivas med största kapacitet. Lösningen är dock enkel: om man spenderar mer än man tar in, så måste man helt enkelt börja spendera mindre. Statsskulden är det främsta och värsta symptomet på USA:s stora regering är statsskulden - men bryter man statsskuldens grepp så kommer situationen att börja vända. Det är något Representanthuset ämnar göra, och han hoppas att president Obama kommer att förena sig med dem.
Där skon klämmer hårdast är att John Boehner är beredd att höja skuldtaket, men mot nedskärningarna i fråga - samt genom att höja skuldtaket i två, inte en omgång. Något Obama motsätter sig.
Vad som kan noteras är dock att Obama - trots att han i sitt tal manade till skattehöjningar för de rikaste (vilket han alltid gjort när han talat om ekonomin) - stöder ett förslag från Senaten, där skattehöjningar -inte- ingår, men där Obama däremot får igenom sin skuldtakshöjning på en gång, något MSNBC skriver om här - där man också förklarar skillnaderna mellan John Boehners förslag och Senatens majoritetsledare Harry Reids, som följande:
So the differences in the two plans come down to two: Boehner’s plan would require two votes to increase the debt limit, while Reid’s would require one. And his plan would mean cuts in entitlement outlays while Reid would exempt entitlements.
But by omitting entitlements, the Reid plan would do nothing to restrain the fastest growing part of federal outlays, other than interest costs: Social Security, Medicaid and Medicare, which CBO projects will grow at an average annual rate over more than 7 percent over the next 10 years, compared to only 2 percent average annual growth in non-entitlement spending.
Vad som tycks stå tydligt är således att USA måste höja skuldtaket. Nationens kreditvärdighet står på spel och att misslyckas med förhandlingarna är inte något alternativ. Men vad som också står tydligt är att USA också måste vara beredd att göra djupgående utgiftsförändringar. Och det är onekligen svårare för Obama - som trots allt, pg a sina statsprogram utgör den främsta, inte den minsta faktorn, till USA:s gigantiska statsskuld. Där har John Boehner och republikanerna seriösa förslag på nödvändiga förändringar.
Vad som i sammanhanget dock också måste kommas ihåg är att de riktigt seriösa förändringarna dock inte kommer att ske så länge Obama är president, något min bloggkompis John Gustavsson i detta inlägg också noterade. Och därför bör man kompromissa utifrån de möjligheter som idag är praktiskt genomförbara.
Slutligen kan återigen påminnas om att det Obama i sitt tal inledde med inte stämmer. Orsaken till dagens situation och USA:s stora statsskuld beror inte på George W. Bush - det beror i första hand inte ens på den gigantiska recessionen 2008, utan helt på Obamas egna projekt och hans illa genomtänkta medicin mot recessionen. Här är ett kort videoklipp från maj 2009 - som fortfarande, och i ljuset av denna debatt är synnerligen aktuellt och som på ett bra sätt beskriver situationen och vems skulden för situationen är. Obama tycker om att säga att båda partier bär del i skuldansvaret - så hade han dock inte sagt om det verkligen inte vore så att hans part bar en rejält stor del.
Källa: MSNBC
Se även tidigare inlägg:
Skuldtaksdebatten - en gammal pjäs i ny regi 20110725
-------------
USA:s historiska statsskuld förklarad med en hastighetsmätare 20090529
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)